Stenrelieferna på Forshems kyrka

Inledning

På kyrkväggarna på Forshems kyrka finns en rad stenreliefer i romansk stil. Ända sedan 1990 när jag var med på ett seminarium där konsthistorikern Jan Svanberg föreläste om dessa reliefer, har jag varit fascinerad av dem. Förut, när jag besökte kyrkan, hade jag bara sett dem som märkliga och relativt obegripliga stenskulpturer, men efter Svanbergs genomgång började jag intressera mig för deras innebörd. Vad betyder bilderna egentligen och varför finns de på Forshems kyrka? En av de bästa böcker som behandlar Forshems kyrka och Skaratraktens kyrkor i allmänhet är Markus Dahlbergs doktorsavhandling från 1998. Över huvud taget har Markus gett mig många av de impulser som denna artikel utgår ifrån.

Intressant nog har ny forskning tillkommit vad gäller den latinska texten på en av relieferna. År 2009 publicerade Anna Holst Blennow en kort men ytterst välskriven och intresseväckande text i Fornvännen. Hennes analys har gjort det nödvändigt för mig att nu 2010 ändra i texten här nedan.

Kyrka och samhälle

Mitt intresse för Forshems kyrka handlar inte bara om konsthistoria, utan har att göra med mitt försök till ökad förståelse av det medeltida samhället. Det källmaterial som står till vårt förfogande när det gäller äldre medeltid i Sverige är ganska begränsat, och därför gäller det att utnyttja allt som finns. Våra västgötska kyrkor från 1100-talet är mycket värdefulla för vår förståelse av dåtidens samhälle.

Under 1800-talet och första hälften av 1900-talet uppfattade forskningen det så att medeltidskyrkorna byggdes av socknarnas fria bönder. Forskarna menade att dåtidens svenska samhälle inte hade samma genomgripande klassindelning som gällde i det feodala samhället på kontinenten. I Sverige hade bönderna lyckats behålla sina uråldriga friheter gentemot adel och kungar. Länge pratade man om ett ”ättesamhälle”, och menade då att samhället inte helt dominerades av de stora jordägarna och deras krigare, utan att bönderna lokalt i mångt och mycket skötte sig själva. Denna samhällsbild fick betydelse bland annat för hur man tolkade kyrkorna och de romanska gravmonument som Västergötland är så välförsett med. Forskarna menade att kyrkorna byggdes av socknarnas bondegemenskap som skänkte medel och kanske själva deltog i byggandet av dem. De gravstenar som återfunnits från denna tid sågs som monument över dåtidens bönder och sockenpräster. Ovanför denna grupp av ättebönder fanns ett tunt skikt av adelsmän och högre präster som uppfattades som initiativtagare till de större kyrkorna.

I dag har forskningen slagit in på nya spännande vägar om det svenska medeltidssamhället, nya hypoteser formuleras som ger upphov till många reflektioner över vårt eget västgötska källmaterial. Tänk om det är så att vårt äldremedeltida samhälle faktiskt i mångt och mycket liknade det kontinentala, och att stormännen i mycket större utsträckning än vi förut utgått ifrån dominerade samhällsbilden. Lokala stormän och hövdingar har dragit runt med sina krigarföljen och styrt och ställt. De kanske till och med har ägt viktiga delar av den odlade marken, och på olika sätt kontrollerat de jordbrukare som med sitt slit försåg dåtidens samhälle med livsförnödenheter. Forskarna diskuterar nu hur detta medeltida samhälle växte fram och hur Sverige blev Sverige. Många av de gamla tankarna om ett uråldrigt Svearike med Gamla Uppsala som ”huvudstad”, överges allt mer. Liksom tanken på att Sverige skapades genom att detta svearike redan på 500-talet erövrade Västergötland. Istället uppfattar flera forskare det så att olika regioner århundradena kring 1000 växte samman genom giftermål, intriger, religionsbyte, krig och förhandlingar bland dåtidens stormän. De försök som gjorts att placera hela den vikingatida och medeltida historien till Västergötland, och därigenom utpeka detta landskap som Sveriges vagga, har i stort sett avvisats. Men helt klart är att Västergötland tidigt varit ett viktigt landskap i den process som lett fram till Sveriges uppkomst.

Kristnandet och kyrkobyggandet

Det är i Västergötland vi kan se några av de äldsta spåren av kristnandet i Sverige. Det är här det äldsta biskopsdömet upprättas och det är här som några av våra tidigaste kyrkor byggs. Dagens forskning menar att kristnandet och kyrkobyggandet är en viktig del av riksbildningen d.v.s. Sveriges uppkomst. Genom kyrkans organisering skapades viktiga grundförutsättningar för skapandet av en administration. För dåtidens stormän har det varit viktigt med goda kontakter med kyrkan. I kyrkobyggnaderna kunde hövdingarna manifestera sin egen makt, de kunde få sina gravar inne i kyrkan och på olika andra sätt framträdde deras prestige och inflytande genom stöd till kyrkan. Detta gällde såväl kungarna som regionala och lokala stormän. De lokala stormännen kanske ägde större delen av byarnas jord och dominerade i mångt och mycket lokalsamhällena. Då var det naturligt att också låta bygga kyrkan, tillkalla prästen och i början kanske även få del av kyrkans inkomster. När den katolska kyrkan längre fram under medeltiden blev en integrerad del av samhället kom byarnas kyrkor att bli en självklar del av byarnas liv. Vidmakthållandet av byggnader och prästernas uppehälle kom att bli böndernas gemensamma angelägenhet. Men ursprungligen var det alltså de lokala stormännen som tog initiativ till kristnandet och kyrkbyggandet i byarna. Detta skulle i så fall betyda att vi ute i kyrkorna har spår av det skikt av stormän som kom att dominera hela det medeltida samhället, d.v.s. de jordägande adelsmännen. Vad betyder detta i så fall för vår tolkning av kyrkorna och deras inventarier och utsmyckning?

Vi kanske måste sluta upp med att se 1100-talets kyrkor som resultatet av bygemenskapens fromma ansträngningar och försakelser. Istället får vi tänka oss de vackra och mycket välbyggda kvaderstenskyrkorna i Västergötland som skapelser av hitkallade europeiska experter. De västgötska stormännen har haft tillräckliga ekonomiska medel för att locka hit dessa från kontinenten redan i början av 1100-talet, då kyrkor som de i Marum, Fåglum, Götene och Forshem byggts. På en del av kyrkorna byggdes tidigt torn som har tolkats som prestigesymboler med klar anknytning till stormännens maktambitioner. Exempel på tidiga torn har vi bland annat i Husaby och Gösslunda, och kanske även Forshem har haft ett sådant ursprungligt romanskt torn. Sedan har vi de olika utsmyckningsdetaljerna på kyrkorna, som olika typer av tympanon (=halvmåneformat överstycke till kyrkporten), fönsteromfattningar, pelare m.m. En hel del av dessa utsmyckningar har helt klart utförts av mycket skickliga hantverkare. Samma sak gäller de romanska målningar som funnits på kyrkornas väggar och tak. Tyvärr är dessa målningar i dag så svårt skadade att nästan ingenting återstår. Men de fåtaliga rester som fortfarande finns kvar tyder på att mycket avancerade konstnärer engagerats. Ett av de vackraste exemplen på detta är Eriksbergs gamla kyrkas målningar där det måste ha varit en dåtidens Michelangelo som dragit upp huvudlinjerna. Uppräkningen av alla dessa olika typer av högkvalitativa detaljer från våra romanska kyrkor kan göras ännu längre, men för att inte trötta läsaren avslutar vi här med att nämna de för Västergötland så typiska romanska gravmonumenten. Där finns både stora kistor och liggande kantlisthällar med stavkorsutsmyckning och palmettmotiv. De senare benämns ofta liljestenar och Forshems kyrka har inte mindre än 12 stycken av denna typ av gravstenar.

När vi analyserar våra romanska kyrkors konstruktiondetaljer, deras utsmyckningar, inventarier och gravmonument är det alltså av vikt att sätta in dem både i ett samhällsperpektiv och i ett religiöst sammanhang för att kunna förstå dem. Här är det Forshems kyrka som skall undersökas och vi skall koncentrera oss på de stenreliefer som finns på kyrkan. Utsmyckningen är utförd med ganska grova former och linjer och liknar en hel del andra romanska stenarbeten från Västergötland. Forshemsmästaren har en uttrycksfull stil som delvis avviker från de mer klassiskt utformade romanska stenarbeten som här och var återfinns i Västergötland, som t.ex. tympanet på Skälvums västportal eller det fantastiska gravmonumentet i Hällstad. Från den romanska domkyrkan i Skara är tre stenreliefer bevarade som i stil och teknik liknar relieferna i Forshem. Ibland har det spekulerats i att det är samma stenmästare som gjort relieferna i Skara och i Forshem, ja man har t.o.m. frågat sig om inte relieferna i Forshem ursprungligen kommit från Skara. Det finns inget som styrker den senare teorin, men helt klart är att stenskulpturerna i Forshem är så rika att forskningen förut sett det som ett problem att de återfunnits i en ”liten landsortskyrka”. Ja det är faktiskt så att Forshem är rikare utrustat i detta avseende än någon annan kyrka på det svenska fastlandet förutom Lunds romanska domkyrka. I den äldre forskningen uppfattades detta alltså som ett problem eftersom man ansåg att sockenkyrkorna byggts och bekostats av byarnas vanliga bönder. Men om vi utgår från den ovan presenterade bilden av det medeltida samhället, så kanske det inte är så konstigt. Någonstans i närheten av Forshems kyrka har en eller flera stormannafamiljer bott, de har ägt stora delar av jordbruksmarken och dominerat de jordbrukare som bott i socknen. De liljestenar som hittats är gravmonument över medlemmar från dessa magnatfamiljer. Det är dessa stormän som stått för kostnaderna och låtit ditkallade stenhantverkare bygga och utsmycka kyrkobyggnaderna. I Västergötland byggdes oerhört många kyrkor på 1100-talet och troligtvis gick det prestige i det hela, stormännen försökte överglänsa varandra i skrytbyggen och därigenom visa upp för andra vilken makt och rikedom de hade. Naturligtvis gav också kyrkobyggandet ökat inflytande i samhället genom att kyrkoherrarna kunde tillsätta präster, ta in kyrkliga avgifter och över huvud taget öka sitt inflytande över sockeninnevånarnas liv.

Låt oss nu gå över till att betrakta och analysera forshemsrelieferna. Jag har, som jag skrev inledningsvis, framför allt utgått från vad Jan Svanberg skrivit i frågan, men han har naturligtvis i sin tur grundat sitt resonemang på vad flera forskare före honom haft att säga. Jag har själv tittat på vad bland annat Ernst Fischer och Axel Romdahl skrivit. Texterna om Sankt Nokolaus och Sankt Martin har översatts av lektor Bo Rudal, Lidköping.

Relieferna

Det finns sammanlagt sex stenskulpturer på Forshems kyrka, ett tympanon över västingången, två plattor ovanför nordsidans ingång, en stenplatta som förvaras inne i kyrkan och ett tympanon och en ”fönsteromfattning” som finns ovanför sydportalen. Kyrkan har alltså troligen haft minst två ursprungliga ingångar. Eftersom det var mycket ovanligt med västportaler bland sockenkyrkorna under romansk tid får man tänka sig att Forshems kyrka haft minst en nordportal och en sydportal. Den nuvarande västportalen skapades först 1865 genom att ett hål revs upp i tornets västvägg. Inom forskningen har man diskuterat varför en del kyrkor haft nord- och sydportaler. En äldre uppfattning gjorde gällande att nordingågnen var en kvinnoport och att sydingången var till för männen. I dag diskuterar man emellertid om inte de olika portarna snarare hade att göra med de processioner som förekom under medeltiden. Ju större kyrkorna var och ju fler ingångar de hade, desto flera och pampigare ritualer i samband med gudstjänst och mässor kunde man utföra. Denna tolkning styrks också av de reliefer som i dag återfinns på kyrkans nordsida, som tyder på att särskilt rika och avancerade processioner och kyrkospel kan ha utförts här.

I dag när vi betraktar forshemsrelieferna tycker vi kanske att de ser ganska klumpiga och otydliga ut. Men vi måste vara medvetna om att tidens tand gått hårt åt dem, dels har de tagits ned och flyttats runt en hel del och dels har det moderna industrisamhällets miljöförstöring påverkat dem. Äldre fotografier och teckningar visar att bilderna framträtt tydligare förut. Men vi får inte heller glömma att de romanska skulpturerna och relieferna ursprungligen troligtvis varit bemålade. Genom konturteckningar och färger kan dessa skulpturer ha varit betydligt tydligare och säkerligen mycket färgglada. Både vikingatidens och medeltidens människor tyckte om vackra och klara färger. Jag känner inte till om man hittat några färgräster på Forshems reliefer, men från andra medeltida skulpturer och från kalkmålningar och träskulpturer vet vi att dåtidens konstnärer var förtjusta i vackra och starka färger. Man använde t.o.m. bladguld för att förgylla glorior och kronor, och i kalkmålningar förekommer även insättningar av vackra stenar. Det finns ingen anledning att förutsätta att forshemsskulpturerna ursprungligen saknade färgläggning.

A: Västportalens tympanon

Ovanför den västra ingången sitter en halvcirkelformad sten (tympanon), som har suttit ovanför någon av de ursprungliga portar som den romanska 1100-talskyrkan haft. På stenen syns tre personer, en kyrkobyggnad och ett hästliknande djur. Det har funnits många olika uppfattningar om stenens motiv, men numera utgår man från nedanstående tolkning.

Vad vi ser är en idealiserad framställning av hur man uppfattade byggandet av en kyrka under 1100-talet. I centrum står Kristus, frontalt framställd med seende ögon och krona, och han är klädd i åtsittande tröja och kjortel. Med höger hand välsignar han en kyrkobyggnad samtidigt som han med vänster hand överräcker eller tar emot en nattvardskalk.  Genom kronan, den seende blicken och den välsignande högra handen har gestalten vissa likheter med ”Majestas Domini”, den uppståndne segrande gudakonungen som är en så vanlig bild inom den romanska konsten.

Bild från Forshems kyrka

Bild a. Västportalens tympanon, renritat efter E. Fischer 1918.

Till vänster om Kristus ses en stenhuggare som sitter på en liten pall och med en pikhacka hugger han till en sådan kvadersten som de flesta västgötska romanska kyrkor byggts av, så även den i Forshem. Stenhuggaren är framställd på ett kraftfullt sätt och har skägg, toppig huva, tröja och kjortel. Kan det vara så att vi här står framför en mycket självmedveten stenhuggares och byggmästares framställning av sig själv? Är det denne person som lett byggandet av kyrkan i Forshem? Jan Svanberg tror detta och har t.o.m. förslagsvis gett honom namnet mäster ”Gauti”, eftersom Svanberg menar att denne mästare utfört ett liknande arbete i Göl i Danmark, och där signerat sin konst. Det må vara hur det vill med detta, men det är ingen dålig kyrka Forshemsmästaren har under sin pikhacka på tympanet. Det har spekulerats i att det skulle vara frågan om en avbildning av den ursprungliga kyrkan i Forshem, men detta verkar orimligt eftersom det är en mycket storartad kyrka som här avses. Andra har menat att det är en bild av Skaras domkyrka och att stenhuggaren som utfört arbetet i Forshem också arbetat på domen i Skara. Detta är på intet sätt en orimlig tanke.

Vad är det då för typ av kyrka som syns på vår relief? Jo det är en stor basilikal kyrka med västtorn, en kyrkotyp som på kontinenten förekommer i de stora städerna och vid biskopsorter. Här i Sverige kan vi tänka oss att det funnits sådana romanska kyrkor i t.ex. Skara och Lund. Med en basilika menas en treskeppig kyrka med absid, och dess utformningen har sitt ursprung i ett antal klassiska kyrkor i Rom från äldsta kristen tid. Alla kyrkor på denna tid var placerade i öst- västlig riktning med kor och absid riktade öster ut, varifrån den uppståndne Kristus skulle visa sig på Domens dag. Absiden, d.v.s. den halvrunda utbyggnaden längst öster ut är på vår relief stor och tydlig, och följs av ett mäktigt kor i två våningar. Även långhuset har varit i två våningar, med fönster på två nivåer. Rimligtvis har långhus och kor, i enlighet med basilikornas byggnadsplan, varit treskeppiga. Längst i väster reser sig ett mycket stort torn med spetsigt tak och ljudgluggar strax nedanför taket.

Till vänster om Kristus stiger en herreman av sin häst och hållande i tyglarna till sin sadlade häst skyndar han fram till gudakonungen. Kanske är detta den donator som bekostat kyrkan och tillkallat byggmästaren. Genom överräckandet av kalken framställs här stormannen som kyrkans grundare. Att han kommit ridande är tydligen betydelsefullt, annars skulle knappast hästen finnas med på reliefen. Två saker kan utläsas ur avbildningen av den sadlade hästen; För det första är hästar och ryttare viktiga symboler för dåtidens krigiska överklass och för det andra kan det vara så att donatorn vid själva invigningen av kyrkan faktiskt kommit ridande från sin gård. Man har spekulerat i om han f kan ha kommit från borgen i Aranäs, men troligen fanns inte denna borg när kyrkan i Forshem byggdes under förra hälften av 1100-talet.. En speciell sak med mannen som klivit av hästen är att han skyndar så snabbt att han tycks trampa på en av Kristus fötter. Att det inte är ett misstag från konstnärens sida syns tydligt eftersom han tvingats framställa det utsträckta benet på ett ganska onaturligt sätt för att få det att nå ända fram till Kristus. Det hade varit enklare att avbilda benet och foten rakt under herremannens kjortel. Men nu är så inte fallet, den framsträckta foten bör rimligtvis betyda något. Jan Svanberg formulerar det på ett nästan poetiskt sätt genom att tala om donatorn som kyrkans ”tillskyndare”. Donatorns viljeyttring för att få tillstånd kyrkobyggandet framställs alltså även med hjälp av en gest; hans iver gör att han vidrör Kristus.

B: De två relieferna på norra korsarmsväggen

På nordfasaden sitter två triangulära stenplattor. Man vet inte var de ursprungligen har suttit eller vilken funktion de haft. Ibland har de beskrivits som dörromfattningar till någon port, men deras utformning styrker knappast denna tolkning. Jan Svanberg föreslog 1990 att dessa två stenar tillsammans med den som står innanför västdörren ingått i utsmyckningen av ett altare. Som vi skall se när vi kommer till tympanet på sydsidan så är kyrkan helgad åt Den Heliga Graven. Tanken att de tre omnämnda stenplattorna skulle ha ingått i en altarutsmyckning inne i kyrkan är därför inte orimlig.

Nordsidans övre relief skildrar passionsdramats höjdpunkt i en ytterst komprimerad och sammansatt bildframställning där en rad bibliska och mytologiska gestalter och händelser från olika tidpunkter sammanfogats på ett ytterst expressionistiskt sätt. Vad vi ser är Jesu korsfästning och vid hans sidor hänger de båda rövarna som avrättades samtidigt. Stenhuggaren har fattat Bibelns ord om ”förbrytarna som hängde där” (Lukas 23:39) bokstavligt och avbildat rövarna hängande i rep istället för upphängda på kors. Strax före Jesu död säger han; ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Lukas 23:46). I den latinska bibelöversättningen Vulgata stod det; ”In manibus tuis dimitto animam meam”. Att framställa dessa avgörande ord i bild är naturligtvis inte lätt men vår stenmästare har gjort ett intressant försök. Längst upp i vänstra hörnet av reliefen syns två händer sticka fram och mellan dessa kan man se en liten människofigur som symboliserar Jesu själ mellan Faderns händer. Efter att Jesus dött kommer några romerska soldater fram och en av dem sticker sitt spjut i den dödes sida för att kontrollera att han var död. Enligt en medeltida legend var den soldat som stack Jesus blind på ett öga, men när vätskan från Jesus träffade hans öga fick han genom ett under synen tillbaka. För att förtydliga framställningen har stenhuggaren utrustat soldaten, som enligt legenden hette Longinus, med ett stort finger som pekar mot det botade ögat. Efter Jesu död gick Josef från Arimataia till Pilatus och bad att få ta hand om Jesu kropp. Josef fick tillstånd till detta (Lukas 23:52, Johannes 19:38). Josef ses på reliefen försiktigt lyfta ned Jesu kropp samtidigt som hans medhjälpare Nikodemus (Johannes 19:39) med hjälp av en kraftig tång drar ur de spikar varmed Jesu ben var fästade vid korset.

Bild från Forshems kyrka
Bild från Forshems kyrka

Bild b. De två relieferna på norra korsarmsväggen, renritade efter E. Fischer 1918.

Trots den starkt stiliserade framställningen ger vissa detaljer liv åt framställningen; Josefs försiktiga omfamning, Nikodemus kraftfulla spjärntag i tången och Jesu högra arm som lossats från korsarmen och liksom faller fritt. Det känns som om vi stod inför ett stillbildskort där händelseförloppet plötsligt frysts, men eftersom det är flera händelser över en ganska lång tid som samtidigt skildras verkar det som om fotografen råkat ut för dubbelexponering. Detta sätt att framställa saker på är inget ovanligt i den romanska konsten. Man var inte ute efter att framställa verkligheten sådan den var utan sådan religionen lärde att den var, det yttre spelade ingen roll, det var den inre gudomliga sanningen som var det avgörande. Dåtidens bildkonst var inte i första hand till för människorna utan hade naturligtvis ett högre syfte, den ingick i dyrkan av Gud.

Nordsidans nedre relief fortsätter med påskdramat där den övre reliefen slutar. Josef från Arimataia och Nikodemus placerade den döde Jesus i en grav (Johannes 19:41-42). En dag senare besökte tre kvinnor Jesu grav, det var enligt Lukasevangeliet Maria från Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor (Lukas 24:1-10). På reliefen ser man hur de tre kvinnorna kommer gående med salvekärl i höger hand och dukar över den vänstra. De har berett sig för att på traditionellt sätt behandla Jesu kropp med välluktande kryddor och oljor. Men när de kommer fram till graven som är bevakad av romerska soldater blir det ett kraftigt jordskalv och en Herrens ängel steg ned (Matteus 28:2). ”Vakterna skakade av skräck och blev liggande som döda.”(Matteus 28:4) På vår relief ligger fyra bedövade krigare, nedanför och över kvinnorna. Men de liknar inga romerska soldater, istället är de beväpnade på det sätt som man kan tänka sig var vanligt i Västergötland på 1100-talet; med hjälm, rundsköld och stora halvdragna svärd. Enligt Matteus rullade ängeln undan täckstenen från graven och satte sig på den. Vi kan se den öppnade gravkistan och av vingarna att döma så är figuren längst till vänster en ängel. Men här slutar av någon anledning den noggranna bokstavstrogna avbildningen av evangeliernas texter. Ängeln sitter inte på någon sten utan på en romansk stol, på huvudet har han en biskopsmössa, och framför sig håller han ett rökelsekar. Hur skall man då uppfatta dessa avvikelser, är det bara så att konstnären använt kläder och saker från sin samtida omgivning för att berätta den historia han fått i uppgift att illustrera, eller tyder den konkreta utformningen på något annat? Konsthistorikern Axel Romdahl föreslog redan 1924 att det vi ser på den aktuella reliefen är en teatertablå från ett påskspel, något som så sent som 1972 ifrågasattes av konsthistorikern Ingrid Swartling. Jan Svanberg gick emellertid 1990 och 1995 på Romdahls linje och menade att det vi har är bilder från ett passionsspel, kanske uppspelat i Husaby, med en verklig biskop som sitter i Husabys biskopsstol och svänger sitt rökelsekar framför sig. Kanske detta är att gå väl långt, men alldeles tydligt är att bilden av en ängel som sitter på en stol och svänger ett rökelsekar har starka drag av skådespel över sig. Kanske är det så att när konstnären tolkade Matteus, Lukas och Johannes evangelier så utgick han från de processioner och religiösa spel som han varit med om. Kanske har de avdomnade soldaterna spelats av lokalt krigsfolk, och någon högre religiös dignitär har tagit på sig rollen av ängel, medan några ynglingar iklädda peruker spelat de tre kvinnorna (det är knappast troligt att verkliga kvinnor fick spela med i ett kyrkligt skådespel vid denna tid).

Längst till vänster på reliefen finns en reslig figur som går eller svävar bort ifrån den scen som återges på denna stenplatta. Mannen har lång kjortel, kejsarkrona och mantel, och han håller ett processionskors framför sig. Romdahl föreslog att detta var en bild av den uppståndne Kristus, Rex Gloriae. Kristus avbildas alltså som en gudakonung, den som besegrat döden. Romdahl menade också att även denna figur ingått i påskspelet och att någon spelat den uppståndne Kristus genom att ha krona och bära runt på ett kors. Vi känner också genom andra framställningar från den romanska konsten av den uppståndne Kristus att han gestaltats genom en figur med ett processionskors.

C: Reliefen innanför västportalen

Alldeles innanför den västra ingången står i dag en stenrelief som förut suttit i kyrkans södra mur. På denna sten domineras bildframställningen av två djävlar som är fjättrade vid en påle. Om man vill kan man föreställa sig att denna relief bildmässigt fortsätter där den föregående stentavlan slutade med en konungslig bild av Kristus. Enligt den apostoliska trosbekännelsen skall den kristne tro på Jesus Kristus som ”korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen från de döda”. Reliefen med djävlarna bör då rimligtvis tolkas som en bild av Kristi nedstigande i dödsriket.

Bild från Forshems kyrka

Bild c. Relief som står innanför västportalen, renritad efter E. Fischer 1918.

Kristus fjättrar där Djävulen och befriar de döda ur dödsriket. Dödsriket eller helvetet är avbildat som en grotta till vänster om den övre djävulens huvud. Den nedre djävulen är helt klart fjättrad vid en stolpe, medan det är mera tveksamt om den övre djävulen också är fjättrad eller om han bara klöser omkring sig med sina långa klor. Genom sitt besök i dödsriket befriar Kristus de redan döda och längst upp i vänstra hörnet syns en liten människofigur som symboliserar en själ som liksom flyger ut ur helvetet. Till höger om det grottliknande helvetet finns en liten figur som jag ej hittat några tolkningar av, kanske är det ännu en lycklig själ som befrias. Till vänster, mellan den nedre djävulens händer och bilden av den befriade själen, finns en relativt stor figur med lång fotsid dräkt och mantel. Figuren är utrustad med långt hår och liknar i detta avseende de tre kvinnorna på föregående reliefplatta. Men det verkar som om den här beskrivna figuren har någon sorts krona och eventuellt ett grovt skägg. Om man kombinerar denna relief med den föregående reliefen ser det ut som om figuren med fotsid dräkt möter Kristus som på den föregående reliefen är på väg bort från sin grav. Vad detta skall symbolisera är svårt att säga. Det är t.o.m. svårt att avgöra om figuren är en man eller en kvinna. Över huvud taget är denna relief svårtolkad. Naturligtvis är Kristus i dödsriket en mycket vanlig bildframställning inom den romanska konsten, och torde på sin tid ha spelat en viktig roll i människornas tro på ett dödsrike eller ett helvete dit människornas själar kom efter döden. Endast Kristus kunde befria människorna från detta brinnande inferno med monsterliknande djävlar. Däremot är den trosmässiga bakgrunden lite oklar eftersom den textmässiga grunden i Bibeln inte är så enkel. Tydligen har det varit så att några strödda meningar och ord i Bibeln ( bl.a. Hebr. 2:14, 1 Petr. 3:18-19, 1 Petr. 4:6) och i den apostoliska trosbekännelsen fått ligga till grund för en ganska omfattande mytologisk tolkning. För den som har anlag för apokalyptik rekomenderas också Uppenbarelsebokens dunkla formuleringar om den fjättrade djävulen och hans tid (Upp. 19:7-20, 20:1-10). Märkligt nog kanske den kvinnliga figuren på vår relief får sin förklaring i Uppenbarelseboken 19:7-8, men detta är nog en allt för vågad tolkning.

D: Sydportalens tympanon

Detta tympanon har dels en bildframställning med tre personer, dels en mycket kort inskrift i en avbildad bok, samt två relativt långa inskrifter som följer tympanets yttre form. Låt oss börja med bildframställningen. I mitten syns Kristus med frontalt avbildat ansikte. Han överräcker himmelrikets nyckel till Petrus och en bok till Paulus. I boken står det inristat SA PAVLI, vilket naturligtvis betyder Sankt Paulus. Motivet med de tre personerna kallas, enligt Jan Svanberg, på latin för ”Donatio clavis et traditio legis” – Kristi överlämnande av nyckeln och av lagen. Det är här frågan om en maktdemonstration med den innebörden att den katolska kyrkan fått ett gudomligt uppdrag av Gud. I Matteusevangeliet står det att Jesus vände sig till Petrus och sade; ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen”. (Matt 16:19) Eftersom den katolska kyrkan räknade påven i Rom som Petrus rättmätige efterträdare uppfattade man dessa bibelord som en real beskrivning av kyrkans maktbefogenheter. Det var kyrkan som kontrollerade möjligheten att nå himmelriket och därmed slippa undan det helvete som i så tydliga bilder åskådliggjordes på reliefen med den bundne djävulen. För att kunna slippa helvetet behövde man kunskaper om hur man skulle dyrka Kristus och tillgång till sakramenten. Och det var kyrkan som förmedlade såväl sakramenten som den sanna läran, här symboliserad av boken som det står Paulus på.

Bild från Forshems kyrka

Bild d. Sydportalens tympanon, renritat efter E. Fischer 1918.

Nedanför de tre personernas fötter är alfabetet inristat med majuskler: A B C D E F G H I K L M N O P Q R S T V X Y Z. Vid tiden för kyrkans tillkomst trodde man säkerligen att bokstäverna innehöll starkt magiska krafter. De flesta människor kunde varken läsa eller skiva och begrep kanske inte ens hur den litterära processen gick till. För dem måste alfabetet varit fyllt av kraft och magi, precis som runornas futhark en gång i tiden. Under hela vikingatiden var det vanligt att rista den s.k. futharken för att genom den försöka få kontroll över tillvaron, förhindra ondska och skydda ristaren och det han eller hon ristat på. Rimligtvis kan vi uppfatta det inristade alfabetet i Forshem på samma sätt, men här är det i den kristna kyrkans tjänst som bokstäverna ställs och de riktas naturligtvis mot alla onda makter som kunde hota kyrkan. I kyrkan fanns det lärda män som både kunde läsa och skriva och till sin hjälp hade de många böcker med tecken och ord som endast de kunde tyda.

Ovanför de tre personernas huvud återfinns en lång inskrift på latin. Denna inskrift har återgetts på lite olika sätt inom forskningen och när jag senast arbetade med denna text 2007 återgav jag den i enlighet med Swartling 1991 på följande sätt: ”ista ecclesia sit in honore domini nostri iesu christi et sancti sepulchri”. I översättning blir det; ”Denna kyrka är (invigd) till vår Herre Jesus Kristus och den heliga gravens ära”. Kyrkan är alltså invigd till den heliga gravens ära, och enligt Jan Svanberg så är Forshems kyrka den enda kända ”Helga-grav-kyrka” i Norden. I Jerusalem finns ”Den heliga gravens kyrka” där Kristi egen grav enligt traditionen skall finnas, och för de kristna hade denna kyrka naturligtvis en stor betydelse. Årtiondena kring 1100 stred muslimerna och de kristna intensivt om kontrollen över Jerusalem och Det Heliga Landet. Det första korståget startade på 1090-talet efter att de muslimska seldjukerna erövrat Jerusalem. Korstågshären ”återtog” till slut Jerusalem efter ett formligt blodbad där mängder av judar och muslimer mördades i det Heliga Krigets namn. Men den bild som förmedlades ut i den kristna världen var att Kristi grav äntligen befriats och åter var i de kristnas händer. I denna tid av kristen förnyelse och styrkedemonstration växte modet att bygga Helga-grav-kyrkor fram och spred sig ut i Europa. I Forshem byggdes kyrkan på 1130-talet och som vi har sett på nordväggsrelieferna är det inte bara själva uppförandet av kyrkan som anknyter till den heliga graven utan detta gäller även utsmyckningarna av själva kyrkan och dess inventarier.

Intressant nog har Anna Holst Blennow som forskat om invigningstexter på latin kommit med en kort men innehållsrik artikel i Fornvännen 2009/3 (s. 214 ff.) om inskriptionerna i Forshem. Hon pekar här på det intressanta faktum att ett av de viktigaste orden i en rad forskares återgivningar av texten inte finns i verkligheten i texten på själva stenen. Där forskarna vanligtvis placerar ”ecclesia” återfinns inget ord på tympanet, för där är stenen skadad. Holst Blenow har undersökt äldre avbildningar och återgivningar av texten och har därvid funnit att lakunen i texten funnits mycket länge. Men vid mitten av 1700-talet  har inskriptionen avtecknats utan lakun. Intressant nog står det i avskriften  inte ”ecclesia” utan ”elemosina”, d.v.s. allmosa. Anna Holst Blennow för ett mycket intressant resonemang om i vilken mån det här rör sig om ett misstag av den som skrivit av texten, eller om det faktiskt är så att texten inte handlar om en kyrka utan om en allmosa. Holst Blenow har med ett bra fotografi av tympanet med ifyllda bokstäver och hon återger den nu existerande texten på följande sätt: ISTA (—) SIT IN HONORE D(OMI)NI N(OST)RI IE(S)V CH(RIST)I ET S(AN)C(T)I SEPULCRI. Rimligtvis skall detta översättas med: Denna (—) må vara till ära för vår herre  Jesus Kristus och den heliga graven. Men vad är det som gjorts eller invigts till Kristi och den heliga gravens ära? En kyrka eller en allmosa?

Tidigare var man alltså övertygad om att Forshems kryarka var invigd till den heliga gravens ära. Den heliga gravens kyrka i Jerusalem var en rundkyrka och därför har man ibland spekulerat i att kyrkan i Forshem också ursprungligen varit en rundkyrka, liknande den som finns i Skörstorp i Västergötland. Det finns emellertid inget i det som finns bevarat från den ursprungliga 1100-talskyrkan i Forshem som pekar på att så varit fallet. Däremot tror man att Forshems kyrka tidigt varit utrustat med västtorn. I dag uppfattar vi inte tornen som särskilt märkliga eftersom var och varannan kyrka har torn. Men på 1100-talet var de flesta kyrkor utan torn och många av de äldsta basilikorna var också tornlösa. Kyrkor med torn var alltså extraordinära, och man har frågat sig vad tornen varit till för. En äldre tolkning är att en del torn har haft någon profan användning som försvarsanläggning eller prestigebyggnad för kyrkoherren. En mer sakral tolkning är att kyrktornen smboliserar den Heliga Staden, d.v.s. Jerusalem. Under de ursprungliga romanska tornen hittar man ibland gravar, kanske tillhörde de där begravda personerna de stormannasläkten som låtit bygga kyrkorna. För Forshems del vet vi inte så mycket om tornets ursprungliga utseende och funktion eftersom det byggdes om helt och hållet på 1890-talet.

E: ”Fönsteromfattningen” på södra korsarmsväggen

Ovanför sydportalens tympane finns en relief med två stående personer och ovanför dem ett halvcirkelformat skriftband. För beskrivningen av dessa bilder har jag inte kunnat utgå ifrån vad Jan Svanberg skrivit eftersom jag i detta fall inte hittat någon analys av honom. Istället har jag fått utgå ifrån vad Swartling och Romdahl skrivit i frågan, och i slutet har jag några egna små spekulationer. Översättningarna från latin är gjorda av Bo Rudal, Lidköping.

Den s.k. ”fönsteromfattningen” har ursprungligen varit en omfattning till någon sorts öppning. Men eftersom vi vet att fönstren på de romanska kyrkorna var mycket små är det svårt att tänka sig att den här aktuella omfattningen haft denna funktion. Rimligtvis har den snarare ingått i utsmyckningen av en mindre port någon stans i kyrkan.

Längst upp på omfattningen ser vi en ängel som håller i två skriftband. På det vänstra skriftbandet står det; MARTINVS: AD: HVC: CATICUMENICVS HAC: ME VESTE: CONTEXIT. I översättning från latinet blir det; ”Martin ännu katekumen skylde mig med denna klädnad.” Denna text anknyter till den figur som finns under detta skriftband. Vi ser där en person, som barhuvad och med handen på svärdet (eller om han håller i tyglarna med båda händerna) kommer ridande. Framför honom syns en biskopskräkla. Det är den helige Martinus och texten kommer från den levnadsbeskrivning som finns om denne helige biskop. I denna legend berättas att Martinus skar av ett stycke från sin mantel och gav till en tiggare. Figurerna under Martinus skulle vara en illustration till legenden där en tiggare får ett stycke tyg som han nu håller i handen. Bakom honom syns en knäfallande person och det skulle då vara Martinus som står till höger om tiggaren och håller fram en givande och/eller välsignande hand.

Den helige Martin var fransk biskop och helgon, ursprungligen född i Ungern 316. Vid 20 års ålder blev han ”katekumen”. Med katekumen menades en person som valt att bli kristen, men ännu inte var färdigutbildad i den kristna läran och därför inte fick vara med i alla delar av den kristna gudstjänsten.

Bild från Forshems kyrka

Bild e. ”Fönsteromfattningen” på södra korsarmsmuren, renritat efter E. Fischer 1918.

Men så småning om blev han fullvärdig medlem i kyrkan, och år 375 blev han biskop i Tours i Frankrike. Martin hade tidigt börjat leva som eremit och han fortsatte, enligt legenden om honom, att leva som eremit även efter att han blivit biskop. Martin introducerade munkväsendet i nuvarande Frankrike. Den levnadsbeskrivning som skrevs tidigt om honom kom att bli en mycket spridd berättelse. Den Helige Martins dag är den 11 november, helgonets dödsdag.

På det högra skriftbandet står det; SCSHI COLA VS: ORA PRONOO AD: DNM, rimligtvis transkiberat till; SANCTUS NICOLAUS ORA PRO NOBIS AD DOMINUM. I översättning från latinet blir det; ”Helige Nicolaus, bed till Herren för oss.” Sankt Nikolaus är sjöfartens helgon. Ovanför skriftbandet till höger återfinns också Sankt Nikolaus symbol – ett skepp, här med segel och styråra på ett svallande hav. Nedanför skriftbandet syns Sankt Nikolaus som helgonbiskop, utrustad med mitra, stola och mässhake. Han håller biskopsstaven i vänster hand och höjer den högra handen i en välsignande gest.

Sankt Nikolaus var biskop i Myra i Mindre Asien på 400-talet. Han blev tidigt ett populärt helgon i den östra kyrkan, men redan på 900-talet spreds kulten av Nikolaus till den västra kyrkan. Han kom att bli sjöfartens helgon och det finns åtskilliga kyrkor i nordiska handelsstäder som bär hans namn. Han kom senare att bli Rysslands nationalhelgon. För Västergötlands del vet vi att det fanns ett nikolausgille i Skara, och biskop Bengt den gode bidrog under andra hälften av 1100-talet med ekonomiska medel till Nikolaikyrkans byggande i Skara. Sankt Niolaus firades den 6:e december.

Det är fullt rimligt att tänka sig att man i Västergötland vid mitten av 1100-talet firat festdagar för just S:t Nikolaus och S:t Martin. Under medeltiden var året fyllt av kyrkliga högtider och festdagar då det gällde för prästerna och församlingsborna att särsklilt uppmärksamma viktiga personer och händelser inom kristenheten. Genom speciella böner, mässor och processioner firades dessa speciella festdagar. Det är en spännande och inte alldeles omöjlig tanke att uppfatta bilderna och texterna på den ovan diskuterade ”fönsteromfattningen” som särskilda påminnelser om firande av S:t Martins och S:t Nikolaus festdagar. Vi kanske kan fantisera om att dessa dagar också varit viktiga på något annat sätt för Forshems kyrka. Vem vet, kanske var något av de båda helgonen kyrkans skyddshelgon. Även om kyrkan har invigts i den heliga gravens namn, är inte helt orimligt att tänka sig att man även uppfattat kyrkan som invigd i något helgons namn. Kan kyrkan ha ägt någon relik som påståtts komma från något av helgonen? Kanske det var på något av helgonens datum som kyrkobyggandet avslutades, när kyrkan invigdes eller när något nytt altare togs i tjänst. Då borde det ha varit viktigt att i fortsättningen uppmärksamma just dessa datum och deras respektive helgon. Men detta är naturligtvis en ren spekulation.

Litteraturförteckning

Om stormännen som kyrkobyggare och dominerande grupp i samhället

  • (Se speciellt L. Redin 1988 och E. Claesson 1988)
  • Claesson, Eivind, 1988, Cuius ecclesiam fecit, Lund.
  • Hagerman, Maja, 1996, Spåren av kungens män, Italien.
  • Holmberg, Rikard, 1990, Kyrkobyggnad, kult och samhälle, Stockholm.
  • Lindkvist, Thomas, 1988, Plundring, skatter och den feodala statens framväxt, Uppsala.
  • Redin, Lars, 1988, ”Kyrkor, socknar, samhällsbildning.”, (s 43-49), Medeltid, Läckö slott, 1988, Skövde.
  • Sawyer, Peter, 1991, När Sverige blev Sverige, Alingsås.

Om relieferna i Forshems kyrka

  • Fischer, Ernst, 1918, Västergötlands romanska stenkonst, Göteborg.
  • Holst Blennow, Anna  2009, ”Vigdes Forshems kyrka verkligen till den heliga graven? Om en lakun i kyrkans invigningsskrift.”, (s. 214-216), Fornvännen 2009/3
  • Jonsson, Tore, 1989, ”Forshems kyrka – några anteckningar”, Forshems – Fullösas Hembyggdsförenings Medlemsblad, Årg 1, 1989.
  • Romdahl, Axel 1924, ”Relieferna i Forshems kyrka”, (s 2-10), Studier tillägnade Otto Sylwan 1924, Göteborg.
  • Svanberg, Jan, 1990, ”Medeltida sakral och världslig konst. Arkitektur och bildkonst som symbolbärare”, (s 26-31), Dokumentation av Medeltidssymposiet i Lidköping 21.22 april 1990, Götiska Förbundet, Lidköping.
  • Svanberg, Jan, 1995, ”Stenskulpturen”, (s 117-227), Den romanska konsten, Signums svenska konsthistoria, Lund.
  • Swartling, Ingrid, 1991, Forshems kyrka, utgiven av Forshems Kyrkoråd.

Övrig använd litteratur

  • Bibeln, (Bibelkommissionens nyöversättning 1981), Storbritannien.
  • Bråthen, Alf, 1995, Dated wood from Gotland and the diocese of Skara, Trollhättan.
  • Dahlberg, Markus, 1998, Skaratraktens kyrkor under äldre medeltid, Västervik.
  • Fröjmark, Anders, 1990, ”Kyrkornas skyddshelgon i Östergötland ‘västanstång’ under tidig medeltid”, I Heliga Birgittas trakter, Uppsala.
  • Nordisk Familjebok, 1923-1937, Stockholm.