Stenrelieferna på Forshems kyrka

Inledning

På kyrkväggarna på Forshems kyrka finns en rad stenreliefer i romansk stil. Ända sedan 1990 när jag var med på ett seminarium där konsthistorikern Jan Svanberg föreläste om dessa reliefer, har jag varit fascinerad av dem. Förut, när jag besökte kyrkan, hade jag bara sett dem som märkliga och relativt obegripliga stenskulpturer, men efter Svanbergs genomgång började jag intressera mig för deras innebörd. Vad betyder bilderna egentligen och varför finns de på Forshems kyrka? En av de bästa böcker som behandlar Forshems kyrka och Skaratraktens kyrkor i allmänhet är Markus Dahlbergs doktorsavhandling från 1998. Över huvud taget har Markus gett mig många av de impulser som denna artikel utgår ifrån.

Intressant nog har ny forskning tillkommit vad gäller den latinska texten på en av relieferna. År 2009 publicerade Anna Holst Blennow en kort men ytterst välskriven och intresseväckande text i Fornvännen. Hennes analys har gjort det nödvändigt för mig att nu 2010 ändra i texten här nedan.

Kyrka och samhälle

Mitt intresse för Forshems kyrka handlar inte bara om konsthistoria, utan har att göra med mitt försök till ökad förståelse av det medeltida samhället. Det källmaterial som står till vårt förfogande när det gäller äldre medeltid i Sverige är ganska begränsat, och därför gäller det att utnyttja allt som finns. Våra västgötska kyrkor från 1100-talet är mycket värdefulla för vår förståelse av dåtidens samhälle.

Under 1800-talet och första hälften av 1900-talet uppfattade forskningen det sÃ¥ att medeltidskyrkorna byggdes av socknarnas fria bönder. Forskarna menade att dÃ¥tidens svenska samhälle inte hade samma genomgripande klassindelning som gällde i det feodala samhället pÃ¥ kontinenten. I Sverige hade bönderna lyckats behÃ¥lla sina urÃ¥ldriga friheter gentemot adel och kungar. Länge pratade man om ett ”ättesamhälle”, och menade dÃ¥ att samhället inte helt dominerades av de stora jordägarna och deras krigare, utan att bönderna lokalt i mÃ¥ngt och mycket skötte sig själva. Denna samhällsbild fick betydelse bland annat för hur man tolkade kyrkorna och de romanska gravmonument som Västergötland är sÃ¥ välförsett med. Forskarna menade att kyrkorna byggdes av socknarnas bondegemenskap som skänkte medel och kanske själva deltog i byggandet av dem. De gravstenar som Ã¥terfunnits frÃ¥n denna tid sÃ¥gs som monument över dÃ¥tidens bönder och sockenpräster. Ovanför denna grupp av ättebönder fanns ett tunt skikt av adelsmän och högre präster som uppfattades som initiativtagare till de större kyrkorna.

I dag har forskningen slagit in pÃ¥ nya spännande vägar om det svenska medeltidssamhället, nya hypoteser formuleras som ger upphov till mÃ¥nga reflektioner över vÃ¥rt eget västgötska källmaterial. Tänk om det är sÃ¥ att vÃ¥rt äldremedeltida samhälle faktiskt i mÃ¥ngt och mycket liknade det kontinentala, och att stormännen i mycket större utsträckning än vi förut utgÃ¥tt ifrÃ¥n dominerade samhällsbilden. Lokala stormän och hövdingar har dragit runt med sina krigarföljen och styrt och ställt. De kanske till och med har ägt viktiga delar av den odlade marken, och pÃ¥ olika sätt kontrollerat de jordbrukare som med sitt slit försÃ¥g dÃ¥tidens samhälle med livsförnödenheter. Forskarna diskuterar nu hur detta medeltida samhälle växte fram och hur Sverige blev Sverige. MÃ¥nga av de gamla tankarna om ett urÃ¥ldrigt Svearike med Gamla Uppsala som ”huvudstad”, överges allt mer. Liksom tanken pÃ¥ att Sverige skapades genom att detta svearike redan pÃ¥ 500-talet erövrade Västergötland. Istället uppfattar flera forskare det sÃ¥ att olika regioner Ã¥rhundradena kring 1000 växte samman genom giftermÃ¥l, intriger, religionsbyte, krig och förhandlingar bland dÃ¥tidens stormän. De försök som gjorts att placera hela den vikingatida och medeltida historien till Västergötland, och därigenom utpeka detta landskap som Sveriges vagga, har i stort sett avvisats. Men helt klart är att Västergötland tidigt varit ett viktigt landskap i den process som lett fram till Sveriges uppkomst.

Kristnandet och kyrkobyggandet

Det är i Västergötland vi kan se några av de äldsta spåren av kristnandet i Sverige. Det är här det äldsta biskopsdömet upprättas och det är här som några av våra tidigaste kyrkor byggs. Dagens forskning menar att kristnandet och kyrkobyggandet är en viktig del av riksbildningen d.v.s. Sveriges uppkomst. Genom kyrkans organisering skapades viktiga grundförutsättningar för skapandet av en administration. För dåtidens stormän har det varit viktigt med goda kontakter med kyrkan. I kyrkobyggnaderna kunde hövdingarna manifestera sin egen makt, de kunde få sina gravar inne i kyrkan och på olika andra sätt framträdde deras prestige och inflytande genom stöd till kyrkan. Detta gällde såväl kungarna som regionala och lokala stormän. De lokala stormännen kanske ägde större delen av byarnas jord och dominerade i mångt och mycket lokalsamhällena. Då var det naturligt att också låta bygga kyrkan, tillkalla prästen och i början kanske även få del av kyrkans inkomster. När den katolska kyrkan längre fram under medeltiden blev en integrerad del av samhället kom byarnas kyrkor att bli en självklar del av byarnas liv. Vidmakthållandet av byggnader och prästernas uppehälle kom att bli böndernas gemensamma angelägenhet. Men ursprungligen var det alltså de lokala stormännen som tog initiativ till kristnandet och kyrkbyggandet i byarna. Detta skulle i så fall betyda att vi ute i kyrkorna har spår av det skikt av stormän som kom att dominera hela det medeltida samhället, d.v.s. de jordägande adelsmännen. Vad betyder detta i så fall för vår tolkning av kyrkorna och deras inventarier och utsmyckning?

Vi kanske måste sluta upp med att se 1100-talets kyrkor som resultatet av bygemenskapens fromma ansträngningar och försakelser. Istället får vi tänka oss de vackra och mycket välbyggda kvaderstenskyrkorna i Västergötland som skapelser av hitkallade europeiska experter. De västgötska stormännen har haft tillräckliga ekonomiska medel för att locka hit dessa från kontinenten redan i början av 1100-talet, då kyrkor som de i Marum, Fåglum, Götene och Forshem byggts. På en del av kyrkorna byggdes tidigt torn som har tolkats som prestigesymboler med klar anknytning till stormännens maktambitioner. Exempel på tidiga torn har vi bland annat i Husaby och Gösslunda, och kanske även Forshem har haft ett sådant ursprungligt romanskt torn. Sedan har vi de olika utsmyckningsdetaljerna på kyrkorna, som olika typer av tympanon (=halvmåneformat överstycke till kyrkporten), fönsteromfattningar, pelare m.m. En hel del av dessa utsmyckningar har helt klart utförts av mycket skickliga hantverkare. Samma sak gäller de romanska målningar som funnits på kyrkornas väggar och tak. Tyvärr är dessa målningar i dag så svårt skadade att nästan ingenting återstår. Men de fåtaliga rester som fortfarande finns kvar tyder på att mycket avancerade konstnärer engagerats. Ett av de vackraste exemplen på detta är Eriksbergs gamla kyrkas målningar där det måste ha varit en dåtidens Michelangelo som dragit upp huvudlinjerna. Uppräkningen av alla dessa olika typer av högkvalitativa detaljer från våra romanska kyrkor kan göras ännu längre, men för att inte trötta läsaren avslutar vi här med att nämna de för Västergötland så typiska romanska gravmonumenten. Där finns både stora kistor och liggande kantlisthällar med stavkorsutsmyckning och palmettmotiv. De senare benämns ofta liljestenar och Forshems kyrka har inte mindre än 12 stycken av denna typ av gravstenar.

När vi analyserar vÃ¥ra romanska kyrkors konstruktiondetaljer, deras utsmyckningar, inventarier och gravmonument är det alltsÃ¥ av vikt att sätta in dem bÃ¥de i ett samhällsperpektiv och i ett religiöst sammanhang för att kunna förstÃ¥ dem. Här är det Forshems kyrka som skall undersökas och vi skall koncentrera oss pÃ¥ de stenreliefer som finns pÃ¥ kyrkan. Utsmyckningen är utförd med ganska grova former och linjer och liknar en hel del andra romanska stenarbeten frÃ¥n Västergötland. Forshemsmästaren har en uttrycksfull stil som delvis avviker frÃ¥n de mer klassiskt utformade romanska stenarbeten som här och var Ã¥terfinns i Västergötland, som t.ex. tympanet pÃ¥ Skälvums västportal eller det fantastiska gravmonumentet i Hällstad. FrÃ¥n den romanska domkyrkan i Skara är tre stenreliefer bevarade som i stil och teknik liknar relieferna i Forshem. Ibland har det spekulerats i att det är samma stenmästare som gjort relieferna i Skara och i Forshem, ja man har t.o.m. frÃ¥gat sig om inte relieferna i Forshem ursprungligen kommit frÃ¥n Skara. Det finns inget som styrker den senare teorin, men helt klart är att stenskulpturerna i Forshem är sÃ¥ rika att forskningen förut sett det som ett problem att de Ã¥terfunnits i en ”liten landsortskyrka”. Ja det är faktiskt sÃ¥ att Forshem är rikare utrustat i detta avseende än nÃ¥gon annan kyrka pÃ¥ det svenska fastlandet förutom Lunds romanska domkyrka. I den äldre forskningen uppfattades detta alltsÃ¥ som ett problem eftersom man ansÃ¥g att sockenkyrkorna byggts och bekostats av byarnas vanliga bönder. Men om vi utgÃ¥r frÃ¥n den ovan presenterade bilden av det medeltida samhället, sÃ¥ kanske det inte är sÃ¥ konstigt. NÃ¥gonstans i närheten av Forshems kyrka har en eller flera stormannafamiljer bott, de har ägt stora delar av jordbruksmarken och dominerat de jordbrukare som bott i socknen. De liljestenar som hittats är gravmonument över medlemmar frÃ¥n dessa magnatfamiljer. Det är dessa stormän som stÃ¥tt för kostnaderna och lÃ¥tit ditkallade stenhantverkare bygga och utsmycka kyrkobyggnaderna. I Västergötland byggdes oerhört mÃ¥nga kyrkor pÃ¥ 1100-talet och troligtvis gick det prestige i det hela, stormännen försökte överglänsa varandra i skrytbyggen och därigenom visa upp för andra vilken makt och rikedom de hade. Naturligtvis gav ocksÃ¥ kyrkobyggandet ökat inflytande i samhället genom att kyrkoherrarna kunde tillsätta präster, ta in kyrkliga avgifter och över huvud taget öka sitt inflytande över sockeninnevÃ¥narnas liv.

Låt oss nu gå över till att betrakta och analysera forshemsrelieferna. Jag har, som jag skrev inledningsvis, framför allt utgått från vad Jan Svanberg skrivit i frågan, men han har naturligtvis i sin tur grundat sitt resonemang på vad flera forskare före honom haft att säga. Jag har själv tittat på vad bland annat Ernst Fischer och Axel Romdahl skrivit. Texterna om Sankt Nokolaus och Sankt Martin har översatts av lektor Bo Rudal, Lidköping.

Relieferna

Det finns sammanlagt sex stenskulpturer pÃ¥ Forshems kyrka, ett tympanon över västingÃ¥ngen, tvÃ¥ plattor ovanför nordsidans ingÃ¥ng, en stenplatta som förvaras inne i kyrkan och ett tympanon och en ”fönsteromfattning” som finns ovanför sydportalen. Kyrkan har alltsÃ¥ troligen haft minst tvÃ¥ ursprungliga ingÃ¥ngar. Eftersom det var mycket ovanligt med västportaler bland sockenkyrkorna under romansk tid fÃ¥r man tänka sig att Forshems kyrka haft minst en nordportal och en sydportal. Den nuvarande västportalen skapades först 1865 genom att ett hÃ¥l revs upp i tornets västvägg. Inom forskningen har man diskuterat varför en del kyrkor haft nord- och sydportaler. En äldre uppfattning gjorde gällande att nordingÃ¥gnen var en kvinnoport och att sydingÃ¥ngen var till för männen. I dag diskuterar man emellertid om inte de olika portarna snarare hade att göra med de processioner som förekom under medeltiden. Ju större kyrkorna var och ju fler ingÃ¥ngar de hade, desto flera och pampigare ritualer i samband med gudstjänst och mässor kunde man utföra. Denna tolkning styrks ocksÃ¥ av de reliefer som i dag Ã¥terfinns pÃ¥ kyrkans nordsida, som tyder pÃ¥ att särskilt rika och avancerade processioner och kyrkospel kan ha utförts här.

I dag när vi betraktar forshemsrelieferna tycker vi kanske att de ser ganska klumpiga och otydliga ut. Men vi måste vara medvetna om att tidens tand gått hårt åt dem, dels har de tagits ned och flyttats runt en hel del och dels har det moderna industrisamhällets miljöförstöring påverkat dem. Äldre fotografier och teckningar visar att bilderna framträtt tydligare förut. Men vi får inte heller glömma att de romanska skulpturerna och relieferna ursprungligen troligtvis varit bemålade. Genom konturteckningar och färger kan dessa skulpturer ha varit betydligt tydligare och säkerligen mycket färgglada. Både vikingatidens och medeltidens människor tyckte om vackra och klara färger. Jag känner inte till om man hittat några färgräster på Forshems reliefer, men från andra medeltida skulpturer och från kalkmålningar och träskulpturer vet vi att dåtidens konstnärer var förtjusta i vackra och starka färger. Man använde t.o.m. bladguld för att förgylla glorior och kronor, och i kalkmålningar förekommer även insättningar av vackra stenar. Det finns ingen anledning att förutsätta att forshemsskulpturerna ursprungligen saknade färgläggning.

A: Västportalens tympanon

Ovanför den västra ingången sitter en halvcirkelformad sten (tympanon), som har suttit ovanför någon av de ursprungliga portar som den romanska 1100-talskyrkan haft. På stenen syns tre personer, en kyrkobyggnad och ett hästliknande djur. Det har funnits många olika uppfattningar om stenens motiv, men numera utgår man från nedanstående tolkning.

Vad vi ser är en idealiserad framställning av hur man uppfattade byggandet av en kyrka under 1100-talet. I centrum stÃ¥r Kristus, frontalt framställd med seende ögon och krona, och han är klädd i Ã¥tsittande tröja och kjortel. Med höger hand välsignar han en kyrkobyggnad samtidigt som han med vänster hand överräcker eller tar emot en nattvardskalk.  Genom kronan, den seende blicken och den välsignande högra handen har gestalten vissa likheter med ”Majestas Domini”, den uppstÃ¥ndne segrande gudakonungen som är en sÃ¥ vanlig bild inom den romanska konsten.

Bild från Forshems kyrka

Bild a. Västportalens tympanon, renritat efter E. Fischer 1918.

Till vänster om Kristus ses en stenhuggare som sitter pÃ¥ en liten pall och med en pikhacka hugger han till en sÃ¥dan kvadersten som de flesta västgötska romanska kyrkor byggts av, sÃ¥ även den i Forshem. Stenhuggaren är framställd pÃ¥ ett kraftfullt sätt och har skägg, toppig huva, tröja och kjortel. Kan det vara sÃ¥ att vi här stÃ¥r framför en mycket självmedveten stenhuggares och byggmästares framställning av sig själv? Är det denne person som lett byggandet av kyrkan i Forshem? Jan Svanberg tror detta och har t.o.m. förslagsvis gett honom namnet mäster ”Gauti”, eftersom Svanberg menar att denne mästare utfört ett liknande arbete i Göl i Danmark, och där signerat sin konst. Det mÃ¥ vara hur det vill med detta, men det är ingen dÃ¥lig kyrka Forshemsmästaren har under sin pikhacka pÃ¥ tympanet. Det har spekulerats i att det skulle vara frÃ¥gan om en avbildning av den ursprungliga kyrkan i Forshem, men detta verkar orimligt eftersom det är en mycket storartad kyrka som här avses. Andra har menat att det är en bild av Skaras domkyrka och att stenhuggaren som utfört arbetet i Forshem ocksÃ¥ arbetat pÃ¥ domen i Skara. Detta är pÃ¥ intet sätt en orimlig tanke.

Vad är det då för typ av kyrka som syns på vår relief? Jo det är en stor basilikal kyrka med västtorn, en kyrkotyp som på kontinenten förekommer i de stora städerna och vid biskopsorter. Här i Sverige kan vi tänka oss att det funnits sådana romanska kyrkor i t.ex. Skara och Lund. Med en basilika menas en treskeppig kyrka med absid, och dess utformningen har sitt ursprung i ett antal klassiska kyrkor i Rom från äldsta kristen tid. Alla kyrkor på denna tid var placerade i öst- västlig riktning med kor och absid riktade öster ut, varifrån den uppståndne Kristus skulle visa sig på Domens dag. Absiden, d.v.s. den halvrunda utbyggnaden längst öster ut är på vår relief stor och tydlig, och följs av ett mäktigt kor i två våningar. Även långhuset har varit i två våningar, med fönster på två nivåer. Rimligtvis har långhus och kor, i enlighet med basilikornas byggnadsplan, varit treskeppiga. Längst i väster reser sig ett mycket stort torn med spetsigt tak och ljudgluggar strax nedanför taket.

Till vänster om Kristus stiger en herreman av sin häst och hÃ¥llande i tyglarna till sin sadlade häst skyndar han fram till gudakonungen. Kanske är detta den donator som bekostat kyrkan och tillkallat byggmästaren. Genom överräckandet av kalken framställs här stormannen som kyrkans grundare. Att han kommit ridande är tydligen betydelsefullt, annars skulle knappast hästen finnas med pÃ¥ reliefen. TvÃ¥ saker kan utläsas ur avbildningen av den sadlade hästen; För det första är hästar och ryttare viktiga symboler för dÃ¥tidens krigiska överklass och för det andra kan det vara sÃ¥ att donatorn vid själva invigningen av kyrkan faktiskt kommit ridande frÃ¥n sin gÃ¥rd. Man har spekulerat i om han f kan ha kommit frÃ¥n borgen i Aranäs, men troligen fanns inte denna borg när kyrkan i Forshem byggdes under förra hälften av 1100-talet.. En speciell sak med mannen som klivit av hästen är att han skyndar sÃ¥ snabbt att han tycks trampa pÃ¥ en av Kristus fötter. Att det inte är ett misstag frÃ¥n konstnärens sida syns tydligt eftersom han tvingats framställa det utsträckta benet pÃ¥ ett ganska onaturligt sätt för att fÃ¥ det att nÃ¥ ända fram till Kristus. Det hade varit enklare att avbilda benet och foten rakt under herremannens kjortel. Men nu är sÃ¥ inte fallet, den framsträckta foten bör rimligtvis betyda nÃ¥got. Jan Svanberg formulerar det pÃ¥ ett nästan poetiskt sätt genom att tala om donatorn som kyrkans ”tillskyndare”. Donatorns viljeyttring för att fÃ¥ tillstÃ¥nd kyrkobyggandet framställs alltsÃ¥ även med hjälp av en gest; hans iver gör att han vidrör Kristus.

B: De två relieferna på norra korsarmsväggen

På nordfasaden sitter två triangulära stenplattor. Man vet inte var de ursprungligen har suttit eller vilken funktion de haft. Ibland har de beskrivits som dörromfattningar till någon port, men deras utformning styrker knappast denna tolkning. Jan Svanberg föreslog 1990 att dessa två stenar tillsammans med den som står innanför västdörren ingått i utsmyckningen av ett altare. Som vi skall se när vi kommer till tympanet på sydsidan så är kyrkan helgad åt Den Heliga Graven. Tanken att de tre omnämnda stenplattorna skulle ha ingått i en altarutsmyckning inne i kyrkan är därför inte orimlig.

Nordsidans övre relief skildrar passionsdramats höjdpunkt i en ytterst komprimerad och sammansatt bildframställning där en rad bibliska och mytologiska gestalter och händelser frÃ¥n olika tidpunkter sammanfogats pÃ¥ ett ytterst expressionistiskt sätt. Vad vi ser är Jesu korsfästning och vid hans sidor hänger de bÃ¥da rövarna som avrättades samtidigt. Stenhuggaren har fattat Bibelns ord om ”förbrytarna som hängde där” (Lukas 23:39) bokstavligt och avbildat rövarna hängande i rep istället för upphängda pÃ¥ kors. Strax före Jesu död säger han; ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Lukas 23:46). I den latinska bibelöversättningen Vulgata stod det; ”In manibus tuis dimitto animam meam”. Att framställa dessa avgörande ord i bild är naturligtvis inte lätt men vÃ¥r stenmästare har gjort ett intressant försök. Längst upp i vänstra hörnet av reliefen syns tvÃ¥ händer sticka fram och mellan dessa kan man se en liten människofigur som symboliserar Jesu själ mellan Faderns händer. Efter att Jesus dött kommer nÃ¥gra romerska soldater fram och en av dem sticker sitt spjut i den dödes sida för att kontrollera att han var död. Enligt en medeltida legend var den soldat som stack Jesus blind pÃ¥ ett öga, men när vätskan frÃ¥n Jesus träffade hans öga fick han genom ett under synen tillbaka. För att förtydliga framställningen har stenhuggaren utrustat soldaten, som enligt legenden hette Longinus, med ett stort finger som pekar mot det botade ögat. Efter Jesu död gick Josef frÃ¥n Arimataia till Pilatus och bad att fÃ¥ ta hand om Jesu kropp. Josef fick tillstÃ¥nd till detta (Lukas 23:52, Johannes 19:38). Josef ses pÃ¥ reliefen försiktigt lyfta ned Jesu kropp samtidigt som hans medhjälpare Nikodemus (Johannes 19:39) med hjälp av en kraftig tÃ¥ng drar ur de spikar varmed Jesu ben var fästade vid korset.

Bild från Forshems kyrka
Bild från Forshems kyrka

Bild b. De två relieferna på norra korsarmsväggen, renritade efter E. Fischer 1918.

Trots den starkt stiliserade framställningen ger vissa detaljer liv åt framställningen; Josefs försiktiga omfamning, Nikodemus kraftfulla spjärntag i tången och Jesu högra arm som lossats från korsarmen och liksom faller fritt. Det känns som om vi stod inför ett stillbildskort där händelseförloppet plötsligt frysts, men eftersom det är flera händelser över en ganska lång tid som samtidigt skildras verkar det som om fotografen råkat ut för dubbelexponering. Detta sätt att framställa saker på är inget ovanligt i den romanska konsten. Man var inte ute efter att framställa verkligheten sådan den var utan sådan religionen lärde att den var, det yttre spelade ingen roll, det var den inre gudomliga sanningen som var det avgörande. Dåtidens bildkonst var inte i första hand till för människorna utan hade naturligtvis ett högre syfte, den ingick i dyrkan av Gud.

Nordsidans nedre relief fortsätter med pÃ¥skdramat där den övre reliefen slutar. Josef frÃ¥n Arimataia och Nikodemus placerade den döde Jesus i en grav (Johannes 19:41-42). En dag senare besökte tre kvinnor Jesu grav, det var enligt Lukasevangeliet Maria frÃ¥n Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor (Lukas 24:1-10). PÃ¥ reliefen ser man hur de tre kvinnorna kommer gÃ¥ende med salvekärl i höger hand och dukar över den vänstra. De har berett sig för att pÃ¥ traditionellt sätt behandla Jesu kropp med välluktande kryddor och oljor. Men när de kommer fram till graven som är bevakad av romerska soldater blir det ett kraftigt jordskalv och en Herrens ängel steg ned (Matteus 28:2). ”Vakterna skakade av skräck och blev liggande som döda.”(Matteus 28:4) PÃ¥ vÃ¥r relief ligger fyra bedövade krigare, nedanför och över kvinnorna. Men de liknar inga romerska soldater, istället är de beväpnade pÃ¥ det sätt som man kan tänka sig var vanligt i Västergötland pÃ¥ 1100-talet; med hjälm, rundsköld och stora halvdragna svärd. Enligt Matteus rullade ängeln undan täckstenen frÃ¥n graven och satte sig pÃ¥ den. Vi kan se den öppnade gravkistan och av vingarna att döma sÃ¥ är figuren längst till vänster en ängel. Men här slutar av nÃ¥gon anledning den noggranna bokstavstrogna avbildningen av evangeliernas texter. Ängeln sitter inte pÃ¥ nÃ¥gon sten utan pÃ¥ en romansk stol, pÃ¥ huvudet har han en biskopsmössa, och framför sig hÃ¥ller han ett rökelsekar. Hur skall man dÃ¥ uppfatta dessa avvikelser, är det bara sÃ¥ att konstnären använt kläder och saker frÃ¥n sin samtida omgivning för att berätta den historia han fÃ¥tt i uppgift att illustrera, eller tyder den konkreta utformningen pÃ¥ nÃ¥got annat? Konsthistorikern Axel Romdahl föreslog redan 1924 att det vi ser pÃ¥ den aktuella reliefen är en teatertablÃ¥ frÃ¥n ett pÃ¥skspel, nÃ¥got som sÃ¥ sent som 1972 ifrÃ¥gasattes av konsthistorikern Ingrid Swartling. Jan Svanberg gick emellertid 1990 och 1995 pÃ¥ Romdahls linje och menade att det vi har är bilder frÃ¥n ett passionsspel, kanske uppspelat i Husaby, med en verklig biskop som sitter i Husabys biskopsstol och svänger sitt rökelsekar framför sig. Kanske detta är att gÃ¥ väl lÃ¥ngt, men alldeles tydligt är att bilden av en ängel som sitter pÃ¥ en stol och svänger ett rökelsekar har starka drag av skÃ¥despel över sig. Kanske är det sÃ¥ att när konstnären tolkade Matteus, Lukas och Johannes evangelier sÃ¥ utgick han frÃ¥n de processioner och religiösa spel som han varit med om. Kanske har de avdomnade soldaterna spelats av lokalt krigsfolk, och nÃ¥gon högre religiös dignitär har tagit pÃ¥ sig rollen av ängel, medan nÃ¥gra ynglingar iklädda peruker spelat de tre kvinnorna (det är knappast troligt att verkliga kvinnor fick spela med i ett kyrkligt skÃ¥despel vid denna tid).

Längst till vänster på reliefen finns en reslig figur som går eller svävar bort ifrån den scen som återges på denna stenplatta. Mannen har lång kjortel, kejsarkrona och mantel, och han håller ett processionskors framför sig. Romdahl föreslog att detta var en bild av den uppståndne Kristus, Rex Gloriae. Kristus avbildas alltså som en gudakonung, den som besegrat döden. Romdahl menade också att även denna figur ingått i påskspelet och att någon spelat den uppståndne Kristus genom att ha krona och bära runt på ett kors. Vi känner också genom andra framställningar från den romanska konsten av den uppståndne Kristus att han gestaltats genom en figur med ett processionskors.

C: Reliefen innanför västportalen

Alldeles innanför den västra ingÃ¥ngen stÃ¥r i dag en stenrelief som förut suttit i kyrkans södra mur. PÃ¥ denna sten domineras bildframställningen av tvÃ¥ djävlar som är fjättrade vid en pÃ¥le. Om man vill kan man föreställa sig att denna relief bildmässigt fortsätter där den föregÃ¥ende stentavlan slutade med en konungslig bild av Kristus. Enligt den apostoliska trosbekännelsen skall den kristne tro pÃ¥ Jesus Kristus som ”korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, pÃ¥ tredje dagen uppstÃ¥nden igen frÃ¥n de döda”. Reliefen med djävlarna bör dÃ¥ rimligtvis tolkas som en bild av Kristi nedstigande i dödsriket.

Bild från Forshems kyrka

Bild c. Relief som står innanför västportalen, renritad efter E. Fischer 1918.

Kristus fjättrar där Djävulen och befriar de döda ur dödsriket. Dödsriket eller helvetet är avbildat som en grotta till vänster om den övre djävulens huvud. Den nedre djävulen är helt klart fjättrad vid en stolpe, medan det är mera tveksamt om den övre djävulen också är fjättrad eller om han bara klöser omkring sig med sina långa klor. Genom sitt besök i dödsriket befriar Kristus de redan döda och längst upp i vänstra hörnet syns en liten människofigur som symboliserar en själ som liksom flyger ut ur helvetet. Till höger om det grottliknande helvetet finns en liten figur som jag ej hittat några tolkningar av, kanske är det ännu en lycklig själ som befrias. Till vänster, mellan den nedre djävulens händer och bilden av den befriade själen, finns en relativt stor figur med lång fotsid dräkt och mantel. Figuren är utrustad med långt hår och liknar i detta avseende de tre kvinnorna på föregående reliefplatta. Men det verkar som om den här beskrivna figuren har någon sorts krona och eventuellt ett grovt skägg. Om man kombinerar denna relief med den föregående reliefen ser det ut som om figuren med fotsid dräkt möter Kristus som på den föregående reliefen är på väg bort från sin grav. Vad detta skall symbolisera är svårt att säga. Det är t.o.m. svårt att avgöra om figuren är en man eller en kvinna. Över huvud taget är denna relief svårtolkad. Naturligtvis är Kristus i dödsriket en mycket vanlig bildframställning inom den romanska konsten, och torde på sin tid ha spelat en viktig roll i människornas tro på ett dödsrike eller ett helvete dit människornas själar kom efter döden. Endast Kristus kunde befria människorna från detta brinnande inferno med monsterliknande djävlar. Däremot är den trosmässiga bakgrunden lite oklar eftersom den textmässiga grunden i Bibeln inte är så enkel. Tydligen har det varit så att några strödda meningar och ord i Bibeln ( bl.a. Hebr. 2:14, 1 Petr. 3:18-19, 1 Petr. 4:6) och i den apostoliska trosbekännelsen fått ligga till grund för en ganska omfattande mytologisk tolkning. För den som har anlag för apokalyptik rekomenderas också Uppenbarelsebokens dunkla formuleringar om den fjättrade djävulen och hans tid (Upp. 19:7-20, 20:1-10). Märkligt nog kanske den kvinnliga figuren på vår relief får sin förklaring i Uppenbarelseboken 19:7-8, men detta är nog en allt för vågad tolkning.

D: Sydportalens tympanon

Detta tympanon har dels en bildframställning med tre personer, dels en mycket kort inskrift i en avbildad bok, samt tvÃ¥ relativt lÃ¥nga inskrifter som följer tympanets yttre form. LÃ¥t oss börja med bildframställningen. I mitten syns Kristus med frontalt avbildat ansikte. Han överräcker himmelrikets nyckel till Petrus och en bok till Paulus. I boken stÃ¥r det inristat SA PAVLI, vilket naturligtvis betyder Sankt Paulus. Motivet med de tre personerna kallas, enligt Jan Svanberg, pÃ¥ latin för ”Donatio clavis et traditio legis” – Kristi överlämnande av nyckeln och av lagen. Det är här frÃ¥gan om en maktdemonstration med den innebörden att den katolska kyrkan fÃ¥tt ett gudomligt uppdrag av Gud. I Matteusevangeliet stÃ¥r det att Jesus vände sig till Petrus och sade; ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder pÃ¥ jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser pÃ¥ jorden skall vara löst i himlen”. (Matt 16:19) Eftersom den katolska kyrkan räknade pÃ¥ven i Rom som Petrus rättmätige efterträdare uppfattade man dessa bibelord som en real beskrivning av kyrkans maktbefogenheter. Det var kyrkan som kontrollerade möjligheten att nÃ¥ himmelriket och därmed slippa undan det helvete som i sÃ¥ tydliga bilder Ã¥skÃ¥dliggjordes pÃ¥ reliefen med den bundne djävulen. För att kunna slippa helvetet behövde man kunskaper om hur man skulle dyrka Kristus och tillgÃ¥ng till sakramenten. Och det var kyrkan som förmedlade sÃ¥väl sakramenten som den sanna läran, här symboliserad av boken som det stÃ¥r Paulus pÃ¥.

Bild från Forshems kyrka

Bild d. Sydportalens tympanon, renritat efter E. Fischer 1918.

Nedanför de tre personernas fötter är alfabetet inristat med majuskler: A B C D E F G H I K L M N O P Q R S T V X Y Z. Vid tiden för kyrkans tillkomst trodde man säkerligen att bokstäverna innehöll starkt magiska krafter. De flesta människor kunde varken läsa eller skiva och begrep kanske inte ens hur den litterära processen gick till. För dem måste alfabetet varit fyllt av kraft och magi, precis som runornas futhark en gång i tiden. Under hela vikingatiden var det vanligt att rista den s.k. futharken för att genom den försöka få kontroll över tillvaron, förhindra ondska och skydda ristaren och det han eller hon ristat på. Rimligtvis kan vi uppfatta det inristade alfabetet i Forshem på samma sätt, men här är det i den kristna kyrkans tjänst som bokstäverna ställs och de riktas naturligtvis mot alla onda makter som kunde hota kyrkan. I kyrkan fanns det lärda män som både kunde läsa och skriva och till sin hjälp hade de många böcker med tecken och ord som endast de kunde tyda.

Ovanför de tre personernas huvud Ã¥terfinns en lÃ¥ng inskrift pÃ¥ latin. Denna inskrift har Ã¥tergetts pÃ¥ lite olika sätt inom forskningen och när jag senast arbetade med denna text 2007 Ã¥tergav jag den i enlighet med Swartling 1991 pÃ¥ följande sätt: ”ista ecclesia sit in honore domini nostri iesu christi et sancti sepulchri”. I översättning blir det; ”Denna kyrka är (invigd) till vÃ¥r Herre Jesus Kristus och den heliga gravens ära”. Kyrkan är alltsÃ¥ invigd till den heliga gravens ära, och enligt Jan Svanberg sÃ¥ är Forshems kyrka den enda kända ”Helga-grav-kyrka” i Norden. I Jerusalem finns ”Den heliga gravens kyrka” där Kristi egen grav enligt traditionen skall finnas, och för de kristna hade denna kyrka naturligtvis en stor betydelse. Ã…rtiondena kring 1100 stred muslimerna och de kristna intensivt om kontrollen över Jerusalem och Det Heliga Landet. Det första korstÃ¥get startade pÃ¥ 1090-talet efter att de muslimska seldjukerna erövrat Jerusalem. KorstÃ¥gshären ”Ã¥tertog” till slut Jerusalem efter ett formligt blodbad där mängder av judar och muslimer mördades i det Heliga Krigets namn. Men den bild som förmedlades ut i den kristna världen var att Kristi grav äntligen befriats och Ã¥ter var i de kristnas händer. I denna tid av kristen förnyelse och styrkedemonstration växte modet att bygga Helga-grav-kyrkor fram och spred sig ut i Europa. I Forshem byggdes kyrkan pÃ¥ 1130-talet och som vi har sett pÃ¥ nordväggsrelieferna är det inte bara själva uppförandet av kyrkan som anknyter till den heliga graven utan detta gäller även utsmyckningarna av själva kyrkan och dess inventarier.

Intressant nog har Anna Holst Blennow som forskat om invigningstexter pÃ¥ latin kommit med en kort men innehÃ¥llsrik artikel i Fornvännen 2009/3 (s. 214 ff.) om inskriptionerna i Forshem. Hon pekar här pÃ¥ det intressanta faktum att ett av de viktigaste orden i en rad forskares Ã¥tergivningar av texten inte finns i verkligheten i texten pÃ¥ själva stenen. Där forskarna vanligtvis placerar ”ecclesia” Ã¥terfinns inget ord pÃ¥ tympanet, för där är stenen skadad. Holst Blenow har undersökt äldre avbildningar och Ã¥tergivningar av texten och har därvid funnit att lakunen i texten funnits mycket länge. Men vid mitten av 1700-talet  har inskriptionen avtecknats utan lakun. Intressant nog stÃ¥r det i avskriften  inte ”ecclesia” utan ”elemosina”, d.v.s. allmosa. Anna Holst Blennow för ett mycket intressant resonemang om i vilken mÃ¥n det här rör sig om ett misstag av den som skrivit av texten, eller om det faktiskt är sÃ¥ att texten inte handlar om en kyrka utan om en allmosa. Holst Blenow har med ett bra fotografi av tympanet med ifyllda bokstäver och hon Ã¥terger den nu existerande texten pÃ¥ följande sätt: ISTA (—) SIT IN HONORE D(OMI)NI N(OST)RI IE(S)V CH(RIST)I ET S(AN)C(T)I SEPULCRI. Rimligtvis skall detta översättas med: Denna (—) mÃ¥ vara till ära för vÃ¥r herre  Jesus Kristus och den heliga graven. Men vad är det som gjorts eller invigts till Kristi och den heliga gravens ära? En kyrka eller en allmosa?

Tidigare var man alltså övertygad om att Forshems kryarka var invigd till den heliga gravens ära. Den heliga gravens kyrka i Jerusalem var en rundkyrka och därför har man ibland spekulerat i att kyrkan i Forshem också ursprungligen varit en rundkyrka, liknande den som finns i Skörstorp i Västergötland. Det finns emellertid inget i det som finns bevarat från den ursprungliga 1100-talskyrkan i Forshem som pekar på att så varit fallet. Däremot tror man att Forshems kyrka tidigt varit utrustat med västtorn. I dag uppfattar vi inte tornen som särskilt märkliga eftersom var och varannan kyrka har torn. Men på 1100-talet var de flesta kyrkor utan torn och många av de äldsta basilikorna var också tornlösa. Kyrkor med torn var alltså extraordinära, och man har frågat sig vad tornen varit till för. En äldre tolkning är att en del torn har haft någon profan användning som försvarsanläggning eller prestigebyggnad för kyrkoherren. En mer sakral tolkning är att kyrktornen smboliserar den Heliga Staden, d.v.s. Jerusalem. Under de ursprungliga romanska tornen hittar man ibland gravar, kanske tillhörde de där begravda personerna de stormannasläkten som låtit bygga kyrkorna. För Forshems del vet vi inte så mycket om tornets ursprungliga utseende och funktion eftersom det byggdes om helt och hållet på 1890-talet.

E: ”Fönsteromfattningen” pÃ¥ södra korsarmsväggen

Ovanför sydportalens tympane finns en relief med två stående personer och ovanför dem ett halvcirkelformat skriftband. För beskrivningen av dessa bilder har jag inte kunnat utgå ifrån vad Jan Svanberg skrivit eftersom jag i detta fall inte hittat någon analys av honom. Istället har jag fått utgå ifrån vad Swartling och Romdahl skrivit i frågan, och i slutet har jag några egna små spekulationer. Översättningarna från latin är gjorda av Bo Rudal, Lidköping.

Den s.k. ”fönsteromfattningen” har ursprungligen varit en omfattning till nÃ¥gon sorts öppning. Men eftersom vi vet att fönstren pÃ¥ de romanska kyrkorna var mycket smÃ¥ är det svÃ¥rt att tänka sig att den här aktuella omfattningen haft denna funktion. Rimligtvis har den snarare ingÃ¥tt i utsmyckningen av en mindre port nÃ¥gon stans i kyrkan.

Längst upp pÃ¥ omfattningen ser vi en ängel som hÃ¥ller i tvÃ¥ skriftband. PÃ¥ det vänstra skriftbandet stÃ¥r det; MARTINVS: AD: HVC: CATICUMENICVS HAC: ME VESTE: CONTEXIT. I översättning frÃ¥n latinet blir det; ”Martin ännu katekumen skylde mig med denna klädnad.” Denna text anknyter till den figur som finns under detta skriftband. Vi ser där en person, som barhuvad och med handen pÃ¥ svärdet (eller om han hÃ¥ller i tyglarna med bÃ¥da händerna) kommer ridande. Framför honom syns en biskopskräkla. Det är den helige Martinus och texten kommer frÃ¥n den levnadsbeskrivning som finns om denne helige biskop. I denna legend berättas att Martinus skar av ett stycke frÃ¥n sin mantel och gav till en tiggare. Figurerna under Martinus skulle vara en illustration till legenden där en tiggare fÃ¥r ett stycke tyg som han nu hÃ¥ller i handen. Bakom honom syns en knäfallande person och det skulle dÃ¥ vara Martinus som stÃ¥r till höger om tiggaren och hÃ¥ller fram en givande och/eller välsignande hand.

Den helige Martin var fransk biskop och helgon, ursprungligen född i Ungern 316. Vid 20 Ã¥rs Ã¥lder blev han ”katekumen”. Med katekumen menades en person som valt att bli kristen, men ännu inte var färdigutbildad i den kristna läran och därför inte fick vara med i alla delar av den kristna gudstjänsten.

Bild från Forshems kyrka

Bild e. ”Fönsteromfattningen” pÃ¥ södra korsarmsmuren, renritat efter E. Fischer 1918.

Men så småning om blev han fullvärdig medlem i kyrkan, och år 375 blev han biskop i Tours i Frankrike. Martin hade tidigt börjat leva som eremit och han fortsatte, enligt legenden om honom, att leva som eremit även efter att han blivit biskop. Martin introducerade munkväsendet i nuvarande Frankrike. Den levnadsbeskrivning som skrevs tidigt om honom kom att bli en mycket spridd berättelse. Den Helige Martins dag är den 11 november, helgonets dödsdag.

PÃ¥ det högra skriftbandet stÃ¥r det; SCSHI COLA VS: ORA PRONOO AD: DNM, rimligtvis transkiberat till; SANCTUS NICOLAUS ORA PRO NOBIS AD DOMINUM. I översättning frÃ¥n latinet blir det; ”Helige Nicolaus, bed till Herren för oss.” Sankt Nikolaus är sjöfartens helgon. Ovanför skriftbandet till höger Ã¥terfinns ocksÃ¥ Sankt Nikolaus symbol – ett skepp, här med segel och styrÃ¥ra pÃ¥ ett svallande hav. Nedanför skriftbandet syns Sankt Nikolaus som helgonbiskop, utrustad med mitra, stola och mässhake. Han hÃ¥ller biskopsstaven i vänster hand och höjer den högra handen i en välsignande gest.

Sankt Nikolaus var biskop i Myra i Mindre Asien på 400-talet. Han blev tidigt ett populärt helgon i den östra kyrkan, men redan på 900-talet spreds kulten av Nikolaus till den västra kyrkan. Han kom att bli sjöfartens helgon och det finns åtskilliga kyrkor i nordiska handelsstäder som bär hans namn. Han kom senare att bli Rysslands nationalhelgon. För Västergötlands del vet vi att det fanns ett nikolausgille i Skara, och biskop Bengt den gode bidrog under andra hälften av 1100-talet med ekonomiska medel till Nikolaikyrkans byggande i Skara. Sankt Niolaus firades den 6:e december.

Det är fullt rimligt att tänka sig att man i Västergötland vid mitten av 1100-talet firat festdagar för just S:t Nikolaus och S:t Martin. Under medeltiden var Ã¥ret fyllt av kyrkliga högtider och festdagar dÃ¥ det gällde för prästerna och församlingsborna att särsklilt uppmärksamma viktiga personer och händelser inom kristenheten. Genom speciella böner, mässor och processioner firades dessa speciella festdagar. Det är en spännande och inte alldeles omöjlig tanke att uppfatta bilderna och texterna pÃ¥ den ovan diskuterade ”fönsteromfattningen” som särskilda pÃ¥minnelser om firande av S:t Martins och S:t Nikolaus festdagar. Vi kanske kan fantisera om att dessa dagar ocksÃ¥ varit viktiga pÃ¥ nÃ¥got annat sätt för Forshems kyrka. Vem vet, kanske var nÃ¥got av de bÃ¥da helgonen kyrkans skyddshelgon. Även om kyrkan har invigts i den heliga gravens namn, är inte helt orimligt att tänka sig att man även uppfattat kyrkan som invigd i nÃ¥got helgons namn. Kan kyrkan ha ägt nÃ¥gon relik som pÃ¥stÃ¥tts komma frÃ¥n nÃ¥got av helgonen? Kanske det var pÃ¥ nÃ¥got av helgonens datum som kyrkobyggandet avslutades, när kyrkan invigdes eller när nÃ¥got nytt altare togs i tjänst. DÃ¥ borde det ha varit viktigt att i fortsättningen uppmärksamma just dessa datum och deras respektive helgon. Men detta är naturligtvis en ren spekulation.

Litteraturförteckning

Om stormännen som kyrkobyggare och dominerande grupp i samhället

  • (Se speciellt L. Redin 1988 och E. Claesson 1988)
  • Claesson, Eivind, 1988, Cuius ecclesiam fecit, Lund.
  • Hagerman, Maja, 1996, SpÃ¥ren av kungens män, Italien.
  • Holmberg, Rikard, 1990, Kyrkobyggnad, kult och samhälle, Stockholm.
  • Lindkvist, Thomas, 1988, Plundring, skatter och den feodala statens framväxt, Uppsala.
  • Redin, Lars, 1988, ”Kyrkor, socknar, samhällsbildning.”, (s 43-49), Medeltid, Läckö slott, 1988, Skövde.
  • Sawyer, Peter, 1991, När Sverige blev Sverige, AlingsÃ¥s.

Om relieferna i Forshems kyrka

  • Fischer, Ernst, 1918, Västergötlands romanska stenkonst, Göteborg.
  • Holst Blennow, Anna  2009, ”Vigdes Forshems kyrka verkligen till den heliga graven? Om en lakun i kyrkans invigningsskrift.”, (s. 214-216), Fornvännen 2009/3
  • Jonsson, Tore, 1989, ”Forshems kyrka – nÃ¥gra anteckningar”, Forshems – Fullösas Hembyggdsförenings Medlemsblad, Ã…rg 1, 1989.
  • Romdahl, Axel 1924, ”Relieferna i Forshems kyrka”, (s 2-10), Studier tillägnade Otto Sylwan 1924, Göteborg.
  • Svanberg, Jan, 1990, ”Medeltida sakral och världslig konst. Arkitektur och bildkonst som symbolbärare”, (s 26-31), Dokumentation av Medeltidssymposiet i Lidköping 21.22 april 1990, Götiska Förbundet, Lidköping.
  • Svanberg, Jan, 1995, ”Stenskulpturen”, (s 117-227), Den romanska konsten, Signums svenska konsthistoria, Lund.
  • Swartling, Ingrid, 1991, Forshems kyrka, utgiven av Forshems KyrkorÃ¥d.

Övrig använd litteratur

  • Bibeln, (Bibelkommissionens nyöversättning 1981), Storbritannien.
  • BrÃ¥then, Alf, 1995, Dated wood from Gotland and the diocese of Skara, Trollhättan.
  • Dahlberg, Markus, 1998, Skaratraktens kyrkor under äldre medeltid, Västervik.
  • Fröjmark, Anders, 1990, ”Kyrkornas skyddshelgon i Östergötland ‘västanstÃ¥ng’ under tidig medeltid”, I Heliga Birgittas trakter, Uppsala.
  • Nordisk Familjebok, 1923-1937, Stockholm.