Kungakrönikan, biskopskrönikan och lagmanskrönikan i Äldre Västgötalagens handskrift

Kungakrönikan, biskopskrönikan och lagmanskrönikan i Äldre Västgötalagens handskrift

En analys av de tre ämbetskrönikorna i handskriften Codex Holmiensis B 59 – utifrÃ¥n en tolkningsmodell.

 

Sammanfattning

 I samma samlingshandskrift, Codex Holmiensis B 59, som Äldre Västgötalagen är nedskriven i återfinns tre berömda krönikor över Västergötlands lagmän, Skara stifts biskopar och Sveriges kungar från början av 1000-talet till mitten av 1200-talet. I olika sammanhang används uppgifter från de olika krönikorna när man vill skildra denna tid i Sverige, och särskilt då Västergötland. Men hur säkra är de olika uppgifterna i krönikorna?

Under de senaste åttio åren har den västgötska kungakrönikan i handskriften Cod. Holm. B 59 kommit att uppfattas som en mycket osäker källa för tiden mellan 1000 till 1150 och först med kungar från mitten av 1100-talet till mitten av 1200-talet har forskningen menat att uppgifterna är mer tillförlitliga. Tyvärr har inte dessa vetenskapliga ståndpunkter i tillräckligt stor utsträckning tagits tillvara när krönikan lagts till grund för olika typer av populärhistoriska framställningar. Samma förhållande gäller även de andra två krönikorna i samma handskrift, biskops- och lagmanskrönikorna. I den nedanstående genomgången samlas några källkritiska analyser av krönikorna hos några viktiga forskare. Jag har också försökt gå vidare i den kritiska värderingen utifrån en tolkningsmodell som tar sin utgångspunkt i Sture Bolinas analys 1931 av kungakrönikan.

Sture Bolin delade 1931 in beskrivningarna av kungarna i Västgötalagens kungakrönika i tre grupper. Den första gruppen bestod av fem kungar: Olof Skötkonung, Emund Kolbränna, Emund Slemme, Håkan Röde och Stenkil. Enligt Bolin tyder kungakrönikans formuleringar om dessa kungar på att författaren mer eller mindre saknat kunskaper om de äldsta fem kungarna. Flera av dessa namn har författaren troligen fått från någon källa med ursprung hos Adam av Bremen. Namnen har sedan försetts med mer eller mindre fantasifulla vedernamn som lagts som grund för tolkningen av kungarnas livsöden. Olof Skötkonung har skötat jord och döpts i Husaby, Emund Kolbränna är troligen en påhittad kung som beskrivs som en person som bränt ned dömda förbrytares hus och Emund Slemme beskrivs som en ondskefull kung. Håkon Röde har placerats fel i tiden och givits en allt för lång regeringsperiod och Stenkil har inte krönikören vetat något om utan tvingats göra tolkningar utifrån spår i det västgötska kulturlandskapet. Mycket tyder alltså på att krönikans fem första kunganamn, deras ordningsföljd och beskrivningen av dem till stora delar är förvridna eller helt felaktiga, och att dessa uppgifter inte ensamma kan läggas till grund för historiska analyser för tidsperioden 990-1066. Krönikan framställning om dessa kungar säger mera om 1200-talets källäge och dåtidens behov av att framhålla Västergötlands betydelse och mindre om vilka kungar som verkligen styrde och hur de agerade.

Den andra gruppen i Bolins indelning av krönikan består av fyra kungar, nämligen Inge d.ä., Hallsten, Filip och Inge d.y.. Det centrala i krönikans beskrivning av dessa kungar rör deras gemensamma släktrelation; det rör sig här om söner och bröder. Övriga detaljer om dessa kungar är mycket magra och utgörs huvudsakligen av allmänt positiva karakteriseringar kring deras juridiska verksamhet. Utifrån dessa vaga formuleringar kan man möjligen dra den slutsatsen att författaren till krönikan helt enkelt saknat kunskaper om dessa kungar förutom deras namn och släktrelationer. Genom annat källmaterial kan man göra det troligt att återgivningen av släktrelationerna i kungakrönikan till stora delar stämmer, men att placeringen av kungarna i en sorts välordnad succession inte stämmer med den turbulenta tidsperioden 1066-1130. I samtida källor finns spår av inbördeskrig och ytterligare tronkrävare. När det gäller Inge d.y. verkar det emellertid som om krönikören börjat kunnat utgå från något mer kända uppgifter.

Den tredje gruppen i Bolins indelning av krönikan består av åtta kungar, nämligen Ragnvald, Sverker d.ä., Erik den helige, Karl Sverkersson, Knut Eriksson, Sverker Karlsson, Erik Knutsson och Johan Sverkersson. Enligt Bolin tyder kungakrönikans uppgifter om kungarna att författaren haft relativt goda kunskaper om dessa och därför kunnat göra ett urval av likartade uppgifter som till synes regelbundet dyker upp för varje namn. Medan författaren för de tidigare kungarna tvingats lita till enstaka dunkla uppgifte och gjort tolkningar utifrån ett och annat vedernamn så väljer han för de senare kungarna att skriva om vissa specifika saker. Vanligtvis omnämns var kungarna dött och begravits och i deras livsgärning framhålls något om deras väg till makten eller någon inför Gud behaglig gärning. Så sker för alla de åta kungarna, möjligen med undantag för Erik den helige vars död i Uppsala märkligt nog inte uppmärksammas i varianten i B59, men väl i handskriften D4. För övrigt finns det en hel del intressanta upplysningar om de olika kungarna som inte känns konstruerade och krystade och flera uppgifter går faktiskt att jämföra med information från andra mer samtida källor. En hel del tyder på att krönikans berättelse om de åtta sista kungarna återgår på kunskaper som författaren suttit inne med eller som han kunnat finna i på hans tid existerande källor. Kungakrönikan blir därigenom en användbar källa för att belysa kungarnas och kungamaktens historia för tidsperioden c:a 1130 till 1222, därmed inte sagt att det vi läser i krönikan skulle vara någon ovedersäglig sanning om perioden. Tvärt om tyder mycket på att den likt de flesta andra medeltida berättande källor är tendentiös på flera olika sätt.

När man har kommit så här långt i analysen av kungakrönika inställer sig omedelbart frågan, är det såhär det ser ut även i biskopskrönikan? Kan man hitta en tredelning i biskopskrönikan, i enlighet med den analys som Sture Bolin gjorde vad gäller kungakrönikan?

Efter en genomgång av biskopskrönikan kan man för det första konstatera att någon tydligt uppdelning av krönikan i tre delar med gemensamma drag inom varje grupp finns inte. Det är alltså inte så att de sista biskoparna är mer fylligt beskrivna och att beskrivningen av dem går att följa upp i annat källmaterial. Det är inte heller så att där finns en mellangrupp vars namn och kronologiska struktur stämmer, men som det saknas uppgifter om. Istället framträder en annan struktur, men minst lika intressant. För det första har vi en grupp, bestående av de sex första biskoparna, Sigfrid, Unni, Osmund, Stenfin, Adalvard d.ä. och Adalvard d.y., där personbeskrivningarna måste betraktas med minst lika stor skepsis som för de första kungarna. Det verkar som om personnamn plockats ur material med ursprung från Adam av Bremen och helgonlegender och sedan placerats in i Skara stifts biskopslängd. Den kronologiska ordningen är förvirrad, beskrivningen av biskoparna är, om inte fullständigt felaktig så, starkt förvriden och namn som uppenbarligen inte alls borde höra hemma i Skara biskopslista har förts dit. Mycket talar för att krönikeförfattaren till stora delar helt enkelt saknat grundläggande kunskaper om innehavarna av Skara biskopsstol under perioden 1000-1072. Kunskapsluckorna har fyllts ut på samma sätt som i kungakrönikan för tiden 1000-1110 d.v.s. genom att ett antal namn getts lämpliga notiser genom mer eller mindre fantasifulla tolkningar. Två belysande exempel är ärkebiskop Unni som rimligtvis aldrig varit i närheten av Västergötland och uppgifterna om Adalvard d.y. i krönikan, uppgifter som rimligtvis istället handlar om hans äldre namne Adalvard d.ä..

För perioden 1072-1145 anges fyra biskopsnamn: Rodolvard, Rikulf, Härvard och Styrbjörn. Flera av dem bestås med relativt omfattande beskrivningar, men vi saknar samtida källor att jämföra uppgifterna med, vilket gör att det är omöjligt att värdera dem. Möjligen omnämns en av de båda biskoparna med initialen R i en annan källa, men så mycket klokare blir vi inte av detta.

Efter 1145 följer en biskop Ödgrim som vi känner genom annat material, men om den invigning av Mariakyrkan som berättas om i vår krönika har vi tyvärr inget samtida källmaterial. Vi vet emellertid att Ödgrim, deltog i invigningen av Lundadomens högaltare. Efter Ödgrim kommer Bengt den gode som i en omfattande text i biskopskrönikan utmålas som en idealgestalt bland biskoparna. Tyvärr saknar vi helt och hållet annat källmaterial som skulle kunna bekräfta eller falsifiera denna bild. Så kommer Järpulf som införde biskopstionde och sedan Johan Hyrne och Värnard som bestås med allmänt hållna beröm. Näst sist kommer så nidbilden av Bengt den unge, en nidteckning som vi tror oss kunna förstå genom andra samtida källor. Beskrivningen av den siste biskopen, Stenar, är ytterst konturlös. Det tycks alltså inte vara som när det gällde de sista kungarna där krönikeförfattaren troligen har haft så mycket information att han kunnat göra ett urval av fakta. Så är alltså inte fallet för biskoparna, där anges t.ex. begravningsorten endast hos två av de sex sista biskoparna, varav en av dem ligger i Mariakyrkan i Skara och en i Varnhem. Man kan ju tycka att författaren borde ha kunnat skaffa information om var samtliga dessa biskopar låg begravna, eftersom de levt och dött inte allt för långt tillbaka i tiden, årtiondena strax före och efter 1200.

Ett intressant problemområde som ställs i blixtbelysning är den förmodade första biskopsorten Husaby och den lika förmodade förflyttningen till Skara av biskopsstolen. Om man ser till bilden av detta skeende, som skildras i samband med de allra äldsta biskoparna så finns mycket starka varningssignaler och frågan är om man inte bör ställa sig tveksam till hela historien. Den kan vara en efterhandskonstruktion för att betona Skarastiftets oberoende.

Den tydligaste likheten vad gäller kungakrönikan och biskopskrönikan är behandlingen av de äldsta ämbetsinnehavarna. Eftersom vi har andra källor som kan ge oss information om Sveriges kungar och Skara stifts biskopar under 1000-talet så kan vi något så när kritiskt värdera dessa båda krönikors uppgifter. Allt tyder på att den eller de som författat krönikorna saknat tillförlitliga källor om såväl ämbetsinnehavarna som deras verksamhet. Det verkar som man sökt efter namn som placerats i en kronologisk ordning och sedan tolkats utifrån namn, traditioner och fornlämningar. Där uppgifter saknats och man inte haft något att utgå ifrån har man gett relativt intetsägande karakteriseringar av ämbetsinnehavaren, ofta kopplat till personens påstådda relation till juridiska förhållanden i Västergötland.

 

Efter genomgången av kunga- och biskopskrönikorna är det möjligt att formulera en tolkningsmodell som skulle kunna ligga till grund för en liknande diskussion om lagmanskrönikan. I denna modell ingår bilden av att krönikeförfattaren saknat egna kunskaper om de allra äldsta ämbetsinnehavarna. Därför börjar krönikorna med ett antal namn med oklar fakticitet, som placeras i en kronologisk struktur och där namnen tolkas med hjälp av namnetymologiska resonemang, legender och eventuellt arkeologiskt material. Längre fram dyker namn upp på ämbetsinnehavare som det verkar som krönikören känt till genom några sorts lokala traditioner, men som författaren inte haft så stora konkreta kunskaper om. Här skapas inte några personbeskrivningar genom spekulationer utifrån namn, legender och arkeologi. Sist och slutligen kommer så några namn på ämbetsinnehavare som krönikören faktiskt haft kunskaper om och därför närmare kan skildra. Detta förhållande är tydligare i kungakrönikan än i biskopskrönikan där beskrivningarna av de sista biskoparna är märkligt tunna.

När det gäller lagmanskrönikan kan vi inte se någon enkel uppdelning i tre delar som Sture Bolin iakttog vad gällde kungakrönikan. Istället liknar lagmanskrönikan mera biskopskrönikan; först kommer ett antal lagmän som krönikeförfattaren placerat i forntiden och gett mer eller mindre utbroderade beskrivningar, delvis utifrån tolkningar av fasta fornlämningar i Västergötland, som gravar och stensättning. Det rör sig här först och främst om tre namn som Lum, Björn Kälke och Kringalle och i mindre grad om den tredje lagmannen Tore räv. Kanske har vi med dessa namn tänkts nå senare hälften av tiohundratalet. Sedan följer en räcka av sex personnamn: Tubbe Stallare, Önd, Ulvar, Törner, Ulvar och Assur, som inte getts några mer omfattande karakterisering. Därefter kommer Karle av Edsvära som bestås med en lång berättelse och efter honom följer hans son Algot. Därefter bryts ”Karlesläkten” succession vad gäller innehavet av lagmansämbetet av två bröder, Önd och Nagle, men efter Nagle kommer Sigtrygg Algots son som i sin tur efterträds av sin son Algot, som alltså skulle var sonsonson till Karle av Edsvära. För de flesta av dessa namn tycks krönikeförfattaren ha saknat mer substantiell information, förutom då om Karles verksamhet och släktrelationerna. Efter den siste i denna släkt, Algot, dyker så Eskil lagman upp och vi är då framme vid första fjärdedelen av 1200-talet, och här svämmar krönikan över av berättarglädje och beröm. Men intressant nog avslutas lagmanskrönikan med två namn, Gustav och Folke, med särdeles tunna karakteriseringar. Krönikören tycks inte haft tillräckliga kunskaper ens om de sista lagmännen för att kunna ha några mer omfattande urvalsprinciper. Istället handlar uppgifterna om unika händelser eller enklare omdömen som kopplas till individer. Det är ju intressant att se att författaren för flera av de första lagmännen anger geografisk härkomst och / eller begravningsplats, men att så inte är fallet med varken Gustav eller Folke. Detta förhållande tolkas lämpligen så att författaren vad gäller de äldsta namnen utgått från hedniska gravmonument vars namn uttolkats som lagmansnamn. Så har naturligtvis inte skett för de sista lagmännen eftersom de var kristna och hade begravts i vigd jord och inte under hedniska högar.

Tyvärr saknas nästan helt annat källmaterial om de allra flesta lagmännen, undantagna Karle, Eskil, Gustav och Folke, vilket gör att det är mycket svårt att analysera lagmanskrönikans relation till den medeltida verkligheten. En jämförelse mellan lagmanskrönikans uppbyggnad och de båda andra krönikorna ger emellertid anledning att misstro uppgifterna om de första lagmännen.

 

Resultatet av ovanstående genomgång av de tre ämbetskrönikorna för Skara stifts biskopar, Västergötlands lagmän och Sveriges kristna kungar blir den att namnuppräkningen och beskrivningen av de första ämbetsinnehavarna måste uppfattas som närmast oanvändbara. Särskilt väl belagt är detta resultat vad gäller kungakrönikan och biskopskrönikan där vi här och var kan jämföra med annat mer samtida källmaterial. Detta leder emellertid vidare till den både möjliga och rimliga tolkningen att osäkerheten vad gäller innehållet i lagmanskrönikan är minst lika stor som för de andra krönikorna. Vi vet alltså inte ens om de lagmän som räknas upp från tiohundratalets början till fram mot c:a elvahundra funnits. Kan vi ens vara säkra på att det funnits ett lagmansdöme för Västergötland under denna tid? Troligen har det varit en önskan från krönikeförfattaren att få ihop ungefär lika många ämbetsinnehavare i varje krönika och då har det funnits ett behov av att fylla ut ämbetslistorna bakåt i tiden (19, 18, 17).

Men precis som denna genomgång lägger grunden till en mycket kritisk läsning av berättelserna om de äldsta ämbetsinnehavarna pekar den också mot att de senare ämbetsinnehavarna troligen skildras utifrån kunskaper som krönikeförfattaren haft eller kunnat skaffa sig. Naturligtvis är det problematiskt när inte de mycket intressanta uppgifterna som finns i krönikorna om t.ex. Bengt den godes kyrkliga aktiviteter eller Eskil lagmans lagstiftningsverksamhet går att verifiera i samtida källor. Här måste krönikornas uppgifter jämställas med andra uppgifter som bara återfinns i en enda källa. Men mycket talar faktiskt för att uppgifterna för tiden 1150-1250 på ett helt annat sätt är trovärdiga än de uppgifter som gäller den allra äldsta tiden.

Avslutningsvis kanske man kan våga hävda den uppfattningen att man över huvud taget inte kan använda beskrivningarna i ämbetskrönikorna för att skapa faktaunderlag för tidsperioden 1000 -1100, inte ens med största försiktighet. Då är det mycket bättre att använda mer samtida källor, som t.ex. Adam, Saxo, mynt, andra arkeologiska fynd och ett och annat äldre brev. Däremot kan man naturligtvis använda sig av ämbetskrönikornas formuleringar kring de äldsta ämbetsinne-havarna för att bättre förstå krönikeförfattarens och hans samtids bild av tiohundratalet.

 

Analys av de tre Västgötakrönikorna

Inledning

Ibland ser man i olika texter hur någon uppgift från de s.k. ”västgötalängderna” läggs till grund för faktautsagor om Sveriges äldre medeltid. Det kan vara Olof Skötkonungs förmodade dop i Husaby eller lagman Lums lagstiftning. Oftast använder man sig av dessa uppgifter på ett ganska oreflekterat sätt utan några som helst källkritiska överväganden. Ibland är uppgifterna omgärdade av källkritiska varningstexter, men trotts detta plockar man ändå ut saker ur längderna som rör t.ex. 1000-talet.

I denna text skall några av de källkritiska problemen med de s.k. ”längderna” belysas. Syftet med denna analys är att mera i detalj diskutera svagheter hos uppgifterna om de äldsta ämbetsinnehavarna. Men naturligtvis kan inte målet vara rent negativt d.v.s. att peka på vad vi inte kan använda. Istället måste siktet vara inställt på att dels ta fram det vi kan använda oss av i ”längderna” men också ge antydningar om var vi möjligen kan finna säkrare uppgifter när ”längderna” inte går att lita på.

 

Tre västgötska krönikor

I samman handskift som Äldre Västgötalagen finns i, Codex Holmiensis B 59, återfinns en rad andra texter av såväl juridisk som av mera allmän karaktär. Det är bland dessa texter som tre små stycken om Sveriges kungar, Västergötlands lagmän och Skara stifts biskopar dyker upp. Dessa tre texter kallas ibland för de ”tre västgötalängderna”. I Kulturhistoriskt Lexikon för Nordisk Medeltid beskrivs helt kort de olika längderna. Om den västgötska lagmanslängden skriver Jan Liedgren att den äldsta delen av längden tolkats av Ivar Linquist som om den varit grundad på ”ett strofiskt kväde” (KLNM uppslagsord ”Lagmanslängder”). Liedgran omnämner emellertid att Carl Ivar Ståhle 1956 snarare såg lagmanslängden som ett typiskt exempel på prosa från 1200-talet (Ibid.). För en närmare genomgång se min exkurs nr. 6. Den västgötska biskopslängden beskrivs helt kort av artikelförfattaren Ernst Nygren som anger att längden i B 59 är nedskriven 1325, men att den troligen tillkommit c:a 1240 (KLNM uppslagsord ”Biskopslängder”). Sture Bolin berättar i sin artikel om den västgötska kungalängden och menar att han inte finner denna beteckning som helt lyckad, eftersom man med ”längd” vanligtvis avser en ren uppräkning i kronologisk ordning av namnen på innehavarna av ett specifikt ämbete (KLNM uppslagsord ”Kungalängd”). Inom t.ex. den katolska kyrkan är påvelängderna välkända och vitt spridda, och från svensk medeltid har vi flera kungalängder. När det gäller de tre västgötska krönikorna rör det sig inte om sådana uppräkningar av namn, istället är det frågan om små ordknappa krönikor som skildrar de olika ämbetenas personhistoria mellan c:a 1000 till 1230. Sture Bolin betecknade dem därför 1931, i sin analys av Nordens äldsta historieskildring, istället som tre västgötska krönikor (S. Bolin 1931 s. 141). Denna terminologi kommer att användas här och Bolins analys ligger även till grund för den tolkningsmodell som här skall presenteras. Som Bolin påpekade så utgör i praktiken dessa tre krönikor Sveriges äldsta historieskrivning, troligen författade nästan 100 år före Erikskrönikan. Troligt är att krönikorna ursprungligen skrevs strax före mitten av 1200-talet, men den äldsta bevarade avskriften som återfinns i B 59 kommer från c:a 1325 (P. Sawyer 1991 s. 19). Hur har då dessa dateringar gjorts? När det gäller det ursprungliga författandet menar forskningen att eftersom de sist omnämnda ämbetsinnehavarna i respektive krönika dog på 1220 och 30-talen så är det rimligt att föreställa sig att krönikorna tillkom någon tid därefter. Skulle krönikorna tillkommit långt senare borde senare ämbetsinnehavare omnämnts.

Vad gäller avskriften av krönikorna i handskrift B 59 sÃ¥ har dateringen tidigare varit grundad pÃ¥ ett resonemang om att en viss anteckning skrevs ned i handskriften Ã¥r 1325 (SL 5 s. XIII). Den som skrev denna anteckning skulle enligt samma tolkning vara samma hand som avskrivit ämbetskrönikorna, och därigenom skulle vi dÃ¥ ha en ungefärlig datering av dessa. En vanlig benämning pÃ¥ denne skrivare är hand D. I Per-Axel Wiktorssons kommentarer till sin utgÃ¥va av laghandskriften 2011 menar han emellertid att handen som skrivit anteckningen om 1325 inte är den samma som skrivit pÃ¥ sidan tidigare, d.v.s. hand D (Ä.Vg. del I s. 30, se fol. 47 r, se även del II s. 188, 189). Det är istället den omnämnde D-skrivare, som avskrivit ämbetskrönikorna. Om detta skulle stämma sÃ¥ betyder det att den latinska texten med Ã¥rtalsangivelsen 1325 skulle vara tillförd längst ned pÃ¥ en sida där hand D inte skrivit ända ned pÃ¥ sidan, utan lämnat kvar ett utrymme. Texten med Ã¥rtalet 1325, är i sÃ¥ fall yngre än texten skriven av D-handen. Tyvärr vet vi inte när texten med Ã¥rtalet 1325 skrevs ned. Ã… andra sidan verkar denna latinska text vara en minnesanteckning om ekonomiska detaljer gällande just det angivna Ã¥ret vilket skulle kunna tolkas som att nÃ¥gon Ã¥r 1325 noterat ett visst ekonomiskt läge med vissa tillgÃ¥ngar och skulder för en sockenkyrka. Men när har i sÃ¥ fall D-skrivaren varit igÃ¥ng och skrivit av olika saker? Intressant nog formulerar Wiktorsson en hypotes om vem som stÃ¥r bakom handen som skrivit av ämbetskrönikorna. Wiktorsson menar sig nämligen ha funnit brev skrivna av samma hand frÃ¥n 1310- och 1330-talet, och ger t.o.m. ett namnförslag, Tyrgils Kristinesson, hertigarna Eriks och Valdemars sekreterare ( Ä.Vg. I s. 26, 27). Wiktorssons identifiering av skrivaren utgÃ¥r delvis ifrÃ¥n en annan forskares arbete kring Erikskrönikans författare, Bengt R. Jonsson, som identifierat Tyrgils Kristinesson som skapare av denna krönika. Denna identifiering har kritiserats bl.a. av Lars Gahrn i PHT 2012:1 s. 121-122 och av Roger Axelsson i Fornvännen 2011/2 s. 148-149. I bÃ¥da dessa artiklar utgÃ¥r man bl.a. frÃ¥n ett brev av 1307 17/12 där hertigarna Eriks och Valdemars skrivare omnämns som ”domini Thurgilli clerici nostri Secretarii” (SDHK-nr 2223, äldre DS1567). Av Gahrns och Axelssons artiklar att döma är identifieringen med Kristinesson felaktig och att skrivare istället varit nÃ¥gon annan med namnet Tyrgils (Jag tackar Göran B. Nilsson för att han uppmärksammat mig pÃ¥ denna debatt).Hur det nu än är med identifieringen av hand D sÃ¥ kvarstÃ¥r det faktum att nÃ¥gon gjort en minnesanteckning som anger Ã¥ret 1325 efter att hand D skrivit färdigt pÃ¥ fol. 47 r. i handskriften. Detta betyder rimligtvis att krönikornas nedtecknande i B 59 torde höra till tiden strax före eller strax efter 1325. En annan författare som nyligen skrivit om B 59 är Göran B. Nilsson som i en artikel i Äldre Västgötlalagen och dess bilagor del I tar fasta pÃ¥ en annan anteckning som Ã¥terfinns i handskriften. Nilsson menar att eftersom ett i B59 avskrivet avlatsbrev ”(…) snabbt har förlorat sin aktualitet efter Ã¥r 1312 kan det inte gärna ha nedpräntats mycket senare (och de omgivande Västgötlaängderna givetvis dessförinnan).” (a.a. s. 58). I sin Nytt Ljus Över Yngre Västgötalagen diskuterar Nilsson dateringen av olika lagregler i handskriften. och menar bl.a. att den s.k. ”Latinbalken” i B59 Ã¥terger lagstiftning som skett omkring 1315-1317 (G. B. Nilsson 2012 s. 179). Det intressanta för vÃ¥r analys är att texten i Latinbalken är skriven av hand D. Om vi skulle utgÃ¥ frÃ¥n Wiktorssons och Nilssons analyser verkar det rimligt att tolka det sÃ¥ att hand D torde skrivit ned sina delar i B 59 nära slutet av den första fjärdedelen av 1300-talet. Dateringen till tiden kring 1325 tycks alltsÃ¥ stÃ¥ sig även efter den senaste rundan av vetenskapligt intresse för hand D:s förehavanden.

I nedanstående analys uppfattas krönikornas innehåll i B 59 som huvudsakligen tillkomet under 1230- och 40-talen, och det är utifrån denna tid som deras tillkomsthistoria, närhet, beroende och tendens bör bedömas. Hur är det då möjligt att komma fram till denna datering när krönikornas äldsta återgivning i skrift daterats till slutet av den första fjärdedelen av 1300-talet? En viktig sak med våra kröniketexter i B59 är att de inte kompletterats med ämbetsinnehavare efter 1240-talet. Detta kan då tolkas så att krönikornas text i B 59 i huvudsak återgår på den ursprungliga texten från förra hälften av 1200-talet. Intressant nog känner vi till en något senare nedtecknad variant av vår kungakrönika, i en latinsks översättning, troligen från 1340-talet (SGL, I s. 298-304, för dateringen se fr.a. S. Bolin 1931 s. 142). I denna latinska variant har man lagt till kungar för senare hälften av 1200-talet och en bit in på 1300-talet. Så har alltså inte skett i vår handskrift B 59, där kungakrönikan bara skrivits av utan kompletteringar för tidsperioden 1222 (Johan Sverkerssons dödsår) till tiden för avskriften på 1330-talet. Samma avskrivningsförfarande gäller de båda andra krönikorna, skrivaren på 1300-talet har alltså inte kompletterat med senare ämbetsinnehavare. Detta utesluter naturligtvis inte att den ursprungliga texten på andra ställen kompletterats. Möjligen kan man ställa den högst berättigade frågan om varför avskrivaren skulle gå in och göra ändringar inne i en text samtidigt som skrivaren inte kompletterar med senare ämbetsinnehavare. I de andra senare varianterna av kungakrönikan återfinns både kompletteringar inne i texten och i slutet med senare ämbetsinnehavare. Frånvaron av kompletteringar med senare ämbetsinnehavare kan tolkas som att skrivaren som skrev av ämbetskrönikorna i B59 i huvudsak bara skrev av en redan existerande text.

När det gäller kungakrönikan har vi alltså förutom den i B59 ytterligare några varianter, dels den ovan omnämnda latinska översättningen från 1340-talet, Codex Holmiensis A8 (Registrum eccl. Upsalensis, för dateringen se S. Bolin 1931 s. 141-142.) och dels en betydligt yngre svensk variant i en samlingsvolym från 1430-talet, Codex Holmiensis D 4. Dateringen av D4 till 1430-talet har ifrågasatts, men den senaste forskningen på området gör denna trolig (Se bland annat G. Paulsson i ASMA s. 83-85, E. Noreen 1929 s. 264-269, G Holm 1958 s. 226-232. Paulsson diskuterar fr.a. Årboken 916-1430 i D4 som slutar på fol. 202r. och kungalängden börjar inte förrän på fol. 205v., men enligt Noreen är det samma hand 2 som skrivit av kungalängden och årboken. Dateringen av hand 2:s verksamhet i D4 till början av 1430-talet verkar relativt säker. Noreen gör några viktiga påpekanden om ortografin hos hand 2 som kan vara av betydelse för fastställandet av att det verkligen är hand 2 som skrivit av kungakrönikan, se E. Noreen 1929 s. 269) . Denna speciella ortografiska kuriositet återfinns i kungakrönikans bl.a. i en text om Erik Knutsson (Cod. Holm. D4 fol. 205r.). Noreens resonemang kring skrivarens w med ögla är också av betydelse för identifieringen av hand 2 som avskrivare av kungakrönikan i D4 (E. Noreen 1929 s. 268-268). Dateringen till 1430-talet är alltså ganska säker.

 

Källutgåvor

De tre ämbetskrönikorna i B 59 finns återgivna i ett flertal tryckta utgåvor. Här kan det var lämpligt att räkna upp några av dem. Dels finns handskriften återgiven i svartvitt faksimil i Corpus Codicum Suecicorum Medii Aevi Vol. XII Lex Vestro-Gothica Vetustior, 1950 (CCSMMA Vol XII, Ämbetsmannakrönikorna s. 95-103); och dels i färg i Äldre Västgötalagen och dess bilagor i Cod. Holm. B 59, del I, 2011 (Ä.Vg. I, Ämbetskrönikorna s. 203-211)). Vidare finns det flera utgivningar av ämbetskrönikorna där handskriftens text överförts från medeltidens pränt till tryckbokstäver. Den främsta av dessa är Sveriges Gamla Lagar Volym I, av Collin och Schlyter, utgiven redan1827 (SGL I, Ämbetsmannakrönikorna s. 295-307). Här skall också nämnas Per-Axel Wiktorssons återgivning av handskriften i Äldre Västötalagen och dess bilagor i Cod. Holm. B 59 Del II, från 2011 (Ä.Vg. II, Ämbetsmannakrönikorna s. 192-208)). Den senare överföringen, av Wiktorsson, till tryckbokstäver är, efter vad jag kunnat se, minutiöst genomförd och följer i minsta detalj förlagan. Collins och Schlyters utgivning innehåller däremot en del oklarheter när det gäller överföringen av en del texter i B59, inte så mycket när det gäller återgivningen av den äldre lagen, eller ämbetskrönikorna utan i andra delar (För detta se Exkurs 3). Just när det gäller våra krönikor har av allt att döma utgivarna av Sveriges Gamla Lagar (SGL) noggrant följt handskriften. En parallelläsning av faksimilutgåvorna å ena sidan och SGL I och Wiktorssons återgivning å andra sidan, ger vid handen att man här i stort kan lita på de båda senare vad gäller krönikorna.

Vid en analys av krönikorna i B59 är alltså både SGL:s och Wiktorssons återgivningar av texten fullt tillräckliga. När det gäller de båda andra varianterna av kungakrönikan, i Registrum Upsaliense och D 4, återfinns dessa i textutgåvor som delvis är föråldrade. Varianterna i B 59 och D 4 finns parallellt återgivna i SRS I:1 s. 7-13. I SGL 1 s. 298-304 finns varianten i B 59 återgiven med notsystem som uppmärksammar skillnader i förhållande till D4 och där finns också den latinska varianten i Registrum Upsaliense. Den latinska krönikan finns också i Klemmings Småstycken på forn svenska s. 267-270. Återgivningen i SGL 1 av den latinska varianten stämmer väl överens med den som finns hos SRS och i huvudsak även med den hos Klemming. Sture Bolin förordade återgivningen hos Klemming (S. Bolin 1931 s. 142 not 6). Jag har noggrant gått igenom en färgkopia av handskriften av den latinsks kungakrönikan i ”Registrum Upsaliense” och jämfört den med Klemmings återgivning och kan då konstatera att den senare bara har ett viktigt fel och det gäller formuleringarna om Sverker d.ä. där Klemming missat en hel rad (Småstycken s. 268 rad 19-20) i handskriften. Observera att Uppsalaregistret betecknades i SGL I som Cod. Holm. A 17 eftersom den i början av 1800-talet var placerad på KB, men numera återfinns den på Riksarkivet under beteckningen A8 (Jag tackar särskilt för all hjälp på KB av Anna Wolodarski och på Riksarkivet av Peter Ståhl).

Ett uppenbart problem med de tre ovan omnämnda återgivningarna är naturligtvis deras ålder, SRS I utkom 1818, SGL 1 år 1827 och Klemmings Småstycken utgavs 1868-1881. Utgivningsprinciperna var då andra än de är i vår egen tid. I SRS t.ex. har ibland gemener i den ursprungliga texten omvandlats till versaler och ibland har utgivaren bytt ut vissa bokstäver mot andra vid återgivningen. Det räcker med en snabb koll mellan originalet (B 59 fol. 49 r.) vad gäller den första meningen om Olof Skötkonung och SRS:s återgivning av texten (SRS I:1 s. 7) där SRS har tre versaler som inte återfinns i originalet och ett ”sum” blir ”som”. Därtill kommer att upplösta förkortningar aldrig markeras och att bokstaven ð återges med d i SRS. När nu allt detta sagts skall ändå erkännas att SRS trotts åldern förvånansvärt väl återger texterna i B 59 och D4. Jag har jämfört kopior av båda handskrifterna ord för ord med återgivningen i SRS. Samma goda överensstämmelse gäller även Klemmings återgivning förutom den missade raden som jag påpekat ovan.

Om vi går vidare till biskopskrönikan så har vi dels den prosaiska varianten i B 59, men till detta kommer också den rimmade biskopskrönikan från senmedeltid, som ju i stort återgår på den prosaiska krönikan när det gäller de äldre biskoparna. Den rimmade biskopskrönikan finns bl.a. återgiven i SRS III:2 och i Hjälp Maria (SRS III:2 s. 115 -120., Hjälp Maria s. 107-115). SRS:s text utgår från handskriften Cod. Holm. B 35, medan texten i Hjälp Maria är ett faksimil av Benzelius utgåva av texten från 1709 (Hjälp Maria s. 94-96).Bertil Nilssons kommentarer är av stort värde för förståelsen av den diktade biskopskrönikans tillkomsthistoria och dess relation till den prosaiska biskopsskrönikan (Hjälp Maria s. 93-106). Här kommer inte den rimmade biskopskrönikan att användas eftersom den är en senmedeltida skapelse, inte bara en sen avskrift av äldre material.

Återgivningen av ämbetskrönikorna i Ivar Lindquists bok Västgötalagens litterära bilagor har här inte kommit till användning eftersom Lindquist använder sig av en metod som går ut på att förändra handskriftens ursprunglig text där han så finner lämpligt (I. Lindquist 1941 s. 13). Lindquist laborerar också med en hypotes om att lagmanskrönikan återgår på ett forntida kväde (I Lindquist 1941 s. 12-18). Sin hypotes beskriver Lindquist på följande sätt; ”Jag menar, att det låter sig strikte bevisas, att en sådan visserligen muntlig men formbunden källa ligger bakom de 11 första styckena i raden, som handlar om 1000- och 1100-talslagmännen” (I. Lindquist 1941 s. 12). Jag ställer mig dock avvisande till den formulerade hypotesen, se längre fram i denna analys, om lagmanskrönikan. Jag har svårt att bedöma Lindqvists argumentation men några övertygande bevis för riktigheten i textförändringarna presenterar han inte, enligt mig.

När det gäller översättningar av ämbetskrönikorna i B 59 från medeltidssvenskan till modern svenska är naturligtvis Natanael Beckmans Ur vår äldsta bok, från 1912, fortfarande mycket viktigt. Till översättningarna har Beckman fört kommentarer, varav en del idag är föråldrade, men i det stora hela står sig Beckmans översättning fortfarande. Intressent nog företog sig Wiktorsson en nyöversättning av bl.a. krönikornas text i sin Äldre Västgötalagen och dess bilagor, del II. Wiktors-sons återgivning av den medeltida handskriften ligger närmare originalet än Beckmans delvis tillrättalagda version. Men när det gäller översättningen från den medeltida svenskan till modern svenska följer Wiktorsson ibland en modell där ord översätts utan att någon särskild hänsyn tas till vad man kan ha menat med dem på medeltiden. Detta till skillnad mot Beckman som hela tiden försöker sätta in sina översättningar i en medeltida kontext. Vid tolkningen av handskriftens ord spelar alltså Beckmans bok fortfarande en stor roll. En jämförelse mellan Beckmans och Wiktorssons översättningar visar sig ofta vara av stort värde för förståelsen av ämbetskrönikornas text. När det gäller kungakrönikan finns det kommentarer och kompletteringar hos Beckman som gör att även den latinska varianten och den svenska varianten i D4 finns med i diskussionen. Däremot känner jag inte till några separata översättningar av dessa båda varianter. Om vi går vidare till biskopskrönikan så har vi dels den prosaiska varianten i B 59 men till detta kommer alltså den rimmade biskopskrönikan från senmedeltiden, som ju i stort återgår på den prosaiska när det gäller de äldre biskoparna.

 

En tolkningsmodell

När det gäller kungakrönikan så har vi relativt mycket annat källmaterial som krönikans framställning kan jämföras med. Det gör att vi kan säkerställa vissa uppgifter och avföra vissa andra som återfinns i kungakrönikan. När Sture Bolin 1931 analyserade kungakrönikan menade han att krönikans uppgifter kunde delas in i ett antal kronologiska grupperingar, där det av allt att döma har varit så att krönikans författare tvingats utgå från olika typer av källor för sin framställning. Dessa olika typer av källor har av allt att döma haft olika grad av tillförlitlighet. Detta gör att man måste bedöma faktauppgifterna i kungakrönikan utifrån de kunskaper vi har om hur dessa uppgifter troligen producerats. Detta borde naturligtvis alltid vara en självklarhet vid bearbetningen av den typ av medeltida källor som krönikorna utgör. Ett avgörande problem här är emellertid att det för de äldsta uppgifterna ofta saknas jämförbart material. Våra ämbetskrönikor är här inget undantag. Från den äldsta tid de skildrar kan krönikornas framställning ibland vara den enda vi känner till och då blir det ju svårt att jämföra deras framställning med annat material. Men det är här jag skulle vilja lyfta fram och testa en analysmodell som utgår från Sture Bolina analys av kungakrönikan.

I fallet med kungakrönikan har vi en del material att jämföra med vilket leder till att vi i Sture Bolins efterföljd grovt kan strukturera krönikans framväxt. Intressant nog pekar Bolin på att biskopskrönikan kan ha en med kungakrönikan likartad tillkomsthistoria. När det gäller Skarastiftets biskopar har vi emellertid inte lika bra jämförelsematerial när det gäller de äldsta ämbetsinnehavarna, men tillräckligt för att peka ut några viktiga förhållanden. Utifrån den härigenom konstruerade bilden av hur kungakrönikan och biskopskrönikan skapats kommer här att formuleras en tolkningsmodell som skall testas på lagmanskrönikan.

I handskriften B59 kommer lagmanskrönikan först följd av kungakrönikan och till sist så biskopskrönikan. I min analys avviker jag emellertid från denna ordning och börjar med kungakrönikan som följs upp av biskopskrönikan. Utifrån analysen av dessa båda krönikor diskuteras så till sist lagmanskrönikan.

 

Kungakrönikan

Den västgötska kungakrönikan finns bevarad i två fornsvenska handskrifter, dels i den del av Cod. Holm. B 59 som är skriven omkring 1325 och dels i den del av Cod. Holm. D 4 som skrevs omkring 1430 (S. Bolin 1931 s. 141-142). Vidare finns en latinsk översättning av kungakrönikan i Cod. Holm. A8 (Registrum Upsaliense) där krönikan är skriven av samma hand som 1344 upplagt verket (Se S. Bolin 1931 s. 141-148). Hur dessa texter förhåller sig till varandra är relativt komplicerat och flera forskare har diskuterat frågan (se S. Bolin 1931 s. 143-148, och där anförd litteratur). Natanael Beckman menade 1912 att krönikorna i D4 och A8 bör uppfattas som avskrifter av den som finns i B59 (N. Beckman 1912 s. 28). Sture Bolin menade däremot 1931 att de skillnader som finns mellan de olika idag kända varianterna tyder på mer komplicerade handskriftsförhållanden där det tidigare rimligtvis funnits flera handskrifter och flera mellanled fram till den latinska översättningen (S. Bolin 1931 s. 148 not 30). Det finns flera intressanta skillnader mellan handskriftsvarianterna. I B 59 benämns Sigfrid som döpte Olof Skötkonung som ”biskop Sigfrid”, men i D4 anges han som helig biskop och så även i den latinska varianten: ”beato sigfrido” d.v.s. ”salig Sigfrid” (SRS I:1 s. 4, Småstycken s. 267). I B59 benämns den förste Erik i krönikan som ”kung Erik”, men i D4 anges han som Erik den helige och så även i den latinska varianten: ”sanctus ericus” (SRS I:1 s. 11, Småstycken s. 268). I B59 berättas om Emund slemme att han upprättade gränser mellan Sverige och Danmark, så som det sägs i ”landæmærum” och efter kung Ragnvalds död styrdes Västergötland av en god lagman och landskapets stormän. (SRS I:1 s. 8,10). Varken ”landæmærum” eller den gode lagmannens och de västgötska stormännen styrande återfinns i D4 eller i den latinska varianten (SRS I:1 s. 8,10, Småstycken s. 267, 268). Hade kungakrönikorna i D4 och i A8 varit avskrifter från varianten i B59 borde dessa uppgifter funnits med. En möjlig tolkning är att krönikorna i D4 och A8 utgått från en annan variant än den i B59.   Mot detta skulle eventuellt kunna sägas att det som ”tagits bort” kan ha ingått i kungakrönikans tendens att anknyta kungarna till Västergötland och att denna ”lokalfärg” skulle tvättats bort vid spridningen ut från detta landskap. Men flera viktiga kopplingar mellan kungarna och Västergötland finns kvar i den latinska varianten (Olof+Husaby, Håkan Röde+Levene, Stenkil+västgötarna, erikarna+Varnhem). Mycket talar istället för att kungakrönikan i D4 är avskriven från en textvariant som har sitt ursprung i ett eller flera led tillbaka i tiden före den latinska varianten från mitten av 1300-talet. Det är orimligt att tänka sig att den latinska varianten legat till grund för D4. I den latinska varianten finns nämligen bara några få ord om Erik den helige och inget om Erik Eriksson (observera att ett kort omnämnande om Erik Eriksson lagts till av en senare hand), men i D4 finns en beskrivning av Erik den helige och Erik Eriksson omnämns helt kort (SRSI:1 s. 11, 13, Småstycken s. 268-269). Mycket talar alltså för att när varianten i B 59 skrevs ned i denna handskrift under den första tredjedelen av 1300-talet så måste det redan funnits eller alldeles nära i tiden uppkommit andra varianter, mer liknande dem i D4 och A8.

Den västgötska kungakrönikan har vidare legat till grund för ett antal egentliga kungalängder, där bara namnen på regenterna angetts utan så mycket mera information (S. Bolin 1931 s. 142-143). Den nedan genomförda diskussionen utgår huvudsakligen från hur den västgötska kungakrönikan gestaltar sig i B 59, men naturligtvis med hänsyn till övriga handskrifter (Cod. Holm. fol. 49r.-50r.; Ä.Vg. Del I s. 205-207 o Del II s. 196-201; Ur vår äldsta bok s. 28-45; SGL I s. 298-304).

Enligt Sture Bolin kan man indela kungakrönikan i tre avdelningar utifrån de uppgifter som krönikan meddelar om kungarna (S. Bolin 1935 s. 148). Denna indelning som Bolin gör, menar jag är central för hela denna diskussion. Låt oss därför relativt noggrant titta på den västgötska kungakrönikan och här anknyta till Bolins analys.

Kungakrönikan börjar med ”Olawær skotkonongær” d.v.s. Olof Skötkonung (Ä.Vg. II s. 196; B59 fol. 49r.)). Men enligt Bolin har inte krönikören haft så mycket kunskaper att utgå ifrån om kungen, istället verkar det som om författaren i huvudsak känt till Olofs relativt sent uppkomna tillnamn ”Skötkonung” och utgått från detta vid sitt försök att skildra kungen (S. Bolin 1931 s. 152-153). Inga med kungen samtida källor tyder på att ”Skötkonung” eller ”Skottkonung” är binamn till Olof Eriksson under dennes livstid, istället särskiljde man då Olof från andra kungar med samma namn genom att beteckna honom som Eriks son eller som Olof ”den götiske” eller ”den svenske” (Adam s. 91, 99, 102-103; P.Sawyer s. 32-33.) Så sent som i Snorre Sturlusons texter från förra hälften av 1200-talet särskiljs Olof med beteckningen ”den svensk”, från sin norske samtida Olof Tryggvasson(Nordiska Kungasagor I s. 180). När kung Olof gavs namnet Skötkonung och vad orsaken är till detta binamn vet vi inte med säkerhet (P. Sawyer 1991 s. 32). Vi vet inte ens med säkerhet vad kungens binamn syftar på; har Olof varit en ”skattkonung” eller har han ”skötat jord”? Det finns en grundläggande genomgång av Toni Schmid 1931 där hon förordar tolkningen att tillnamnet har sin grund i att kyrkan ansett att kungen ”skötat” jord till biskopsstolen (T. Schmid s. 175-179). Oavsett hur tillnamnet uppommit kan vi enligt Bolin följa hur kungakrönikans författare använt namnet. Krönikören har troligen känt till en berättande källa, kanske med anknytning till Sigfridslegenden, som angett att kungen kommit i kontakt med S:t Sigfrid och låtit döpa sig vid Husaby (S. Bolin 1931 s. 152-153). Sture Bolin lämnade frågan öppen i vilken mån krönikören återgivit en äldre berättelse eller om det är frågan om en i samband med krönikeskrivandet gjord tolkning. Om det skulle vara på det sistnämnd sättet kan man tänka sig att Olofs tillnamn ”Skötkonung” här har kommit till användning som en källa för författaren som tolkar det så att kungen ”skötat” (=donerat) jord i Husaby till biskopsstolen. Från andra källor känner vi till att biskopens jordinnehav varit mycket omfattande i Husaby, och det kan därför ha varit lockande att tolka detta som en tidig kunglig gåva till biskopen. På så sätt skapades berättelsen om Husaby som äldsta biskopsort och som en föregångare till Skara (Se T. Schmid 1931 s. 64).

I Adam av Bremens Gesta Hamburgensis Ecclesiae Pontificum återfinns flera av de första namnen som anges i kunga- och biskopskrönikorna, och i Sigfridslegenden omtalas både den förste kungen och den förste biskopen som anges i krönikorna. Men berättelserna i kunga- och biskopskrönikorna skiljer sig från dem i Gesta och i Sigfridslegenden, så något direkt beroende kan det inte vara frågan om. Man skulle möjligen kunna uppfatta det så att vår kungakrönikas bild är skapad genom tolkningar av fragmentariska detaljer med ursprung från Adam av Bremen (och kanske från någon variant av Sigfridslegenden). I den äldsta Sigfridslegenden döper inte S:t Sigfrid kung Olof i Husaby, någon dopplats anges över huvud taget inte (Se de olika legendvarianterna i Die Hauptfassungen des Sigfridoffiziums s. 76, 98). Det är först i senare varianter av legenden som Olof och Husaby sammanförs (Die Hauptfassungen des Sigfridoffiziums s. 121, men ännu tydligare i den mycket sena varianten i Skara-Brevariet tryckt 1498, återgivet i SRS II s. 371-372. För ett resonemang om denna variants sena tillkomst se bl.a. Alf Önnefors kommentarer i Die Hauptfassungen des Sigfridoffiziums s. 27-28). Man kan misstänka att denna förändring i Sigfridslegenden är gjord efter vår kungakrönikas tillkomst. Om så skulle vara fallet är det väl inte omöjligt att den sena Sigfridslegendens bild av Olofs dop i Husaby växt fram genom inflytande från vår kungakrönika. Man kan i så fall inte se Sigfridslegenden och kungakrönikan som två av varandra oberoende traditioner om kungens dop i Husaby. Kvar blir istället en av dem, den i kungakrönikan, som vi inte kan följa längre tillbaka i tiden än förra hälften av 1200-talet. En möjlig förklaring till lokaliseringen av kungens dop och den första biskosstolen till Husaby är att man på 1200-talet velat skapa en bild av att Skara biskopsstol har en egen självständig historia (Se J. A. Hellström 1997 s. 28-29, 122-123). Kyrkan har då velat framställa det så att det inte var någon missionär eller biskop från Hamburg-Bremen som skapat biskopsstolen i Skara, tvärt om så har stiftet sitt ursprung i en helgonbiskop från England som kallats hit av den svenske kungen och det är den senare som grundlägger biskopsstolen i Husaby genom att sköta jord. Bilden av denna skötning skulle på 1200-talet stärka äganderätten till biskopsstolens stora godsinnehav i Husaby (se T. Schmid 1931 s. 64). Senare flyttades biskopsstolen enligt biskopskrönikan till Skara. En sådan imaginär förflyttning måste finnas med i krönikan eftersom biskopen i realiteten faktiskt satt i Skara och inte i Husaby. Detta förhållande måste förklaras på något sätt under 1200-talet. I analysen längre fram om biskopskrönikan kommer detta närmare att diskuteras.

Efter Olof Skötkonung anger krönikan en Emund Kolbränna som konung, en i övrigt fullständigt obekant kung som placerats som nummer tvÃ¥ istället för Olofs son Anund Jakob (Ä.Vg II s. 196-197). Allt talar emellertid för att det var Anund Jakob som efterträdde sin far, troligen i början av 1020-talet (N. Beckman 1912 s. 29; P. Sawyer 1991 s. 33). I Natanel Beckmans 1912 genomförda översättning av kröniketexterna för Beckman ett resonemang kring ”Emund Kolbrännas” namn, och kommer fram till att krönikeförfattaren troligen misstagit sig pÃ¥ kungens förnamn, vilket föranleder Beckman att i sin översättning ersätta ”Emund Kolbränna” med det konstruerade kunganamnet ”Anund Kolbränna” (N. Beckman 1912 s. 29). Det finns emellertid ingen anledning att göra detta tillrättaläggande, istället bör vi, i Bolins efterföljd, fokusera pÃ¥ krönikörens användning av binamnet Kolbränna (S. Bolin 1931 s. 151). Kung Emund karakteriseras genom att hans vedernamn ”Kolbränna” tolkas sÃ¥ att kungen varit mycket sträng vid verkställandet av domslut och lÃ¥tit bränna de dömdas hus. Observera här hur krönikören genomför samma typ av analys som när det gällde Olof Skötkonung, alltsÃ¥ en beskrivning av kungens gärning utifrÃ¥n ett binamn. Man kan bara spekulera i hur namnet Emund kommit att dubbleras i kungakrönikan och hur den verklige efterträdarens namn, Anund Jakob, försvunnit. Möjligen pekar detta pÃ¥ hur dÃ¥liga kunskaper krönikeförfattaren haft om dessa äldre kungar. Här mÃ¥ste jag emellertid pÃ¥minna om Ivar Lindquist som 1941 förde fram en helt annan tolkning av de bÃ¥da Emund och särskilt Emund slemme som han menar är namnet pÃ¥ en hednisk kung, broder till Olof Skötkonung (I. Lindquist 1941 s. 60-61). Jag delar inte Lindquists uppfattning vilket leder till en helt annan bild än den han ger av de bÃ¥da Emund och av ”Landamärum”, där Lindquist tolkar den omnämnde svenske kungen Emund Slemme som en hednisk kung samtida med den i gränsläggningsfördraget omnämnde Sven Tveskägg (I. Lindquist 1941 s. 60-61, 66-67). Lindquist argumenterar bland annat gentemot de sprÃ¥kforskare som menat att dubbleringen av namnet Emund har berott pÃ¥ att” Anund” genom en namnförväxling blivit ”Emund”, och Lindqvist skriver: ”(…) att när det gäller en västgötsk, sÃ¥ledes en inhemsk svensk, källa, det är svÃ¥rare att föreställa sig en folklig förväxling mellan de i västgötsk form rätt klart skilda namnen Emundr och Anundr.” (I. Lindquist 1941 s. 60). Man mÃ¥ste dock frÃ¥ga sig varför man mÃ¥ste tänka sig att det här rör sig om en ”folklig förväxling” av ”västgötska former” av namn? Själv hänvisar Lindquist till en isländsk källa som omnämner en ”Emundi” och vi känner ocksÃ¥ till att Adam i sin latinska text omnämner Anund och Emund. Redan här kan man väl ana stora möjligheter till förväxlingar när författaren till kungakrönikan skulle Ã¥terge namn pÃ¥ kungar som levt nÃ¥got mer än 200 Ã¥r tidigare.

Har kanske de båda Emund uppstått vid transformeringen av Adams demoniserade figur ”Emund pessimus”? Av en dålig kung har det blivit två dåliga kungar. Olof Erikssons son Anund Jakob, som efterträdde honom omnämns alltså inte i kungakrönikan, men som nummer tre följer ”Emund Slemme (Ä.Vg. II s. 196). Även här har krönikeförfattaren haft mycket magra kunskaper att tillgå, t.ex. anger han inte att Emund är son till Olof. Men han har troligen känt till det vedernamn som Adam av Bremen gav Emund, d.v.s. ”pessimus”, en beteckning som denne troligen fick p.g.a. att han på ett eller annat sätt råkade hamna på kollisionskurs med Hamburg-Bremen genom sina kontakter med en viss Osmund (Adam s. 138; P. Sawyer 1991 s. 34). Adam kallade kungen för ”Emund pessimus” (=”Emund den dålige”) och detta har sedan översatts till ”Emund Slemme” och kungakrönikans författare tolkar detta vedernamn på så sätt att Emund varit en ond kung som det inte varit lätt att möta i domstolen (N. Beckman 1921 s. 30). Noterbart är att författaren tagit sin utgångspunkt för sina tolkningar av de båda Emund i deras förmodade roll inom rättsväsendet, vilket är typiskt för krönikören, som i alla tre krönikorna visar stort intresse för juridiska spörsmål. Nästan som om författaren vid avsaknad av uppgifter nödtorftigt lutar sig mot någon juridisk aktivitet. I slutet av texten om Emund Slemme möts vi av en uppgift som vi både kan följa upp i andra källor, men som också visar hur krönikeförfattaren arbetat. Emund Slemme anges här som den som gjorde gränser mellan Sverige och Danmark och som källa till denna uppgift anges ”landæmærum”, en text som också återfinns i Cod. Holm. B 59 (Ä.Vg. II s. 196-197). Denna ”Landamären” är en förmodad gränsläggningshandling mellan Sverige och Danmark, som enligt texten utfärdats av de båda kungarna Emund Slemme och Svens Tveskägg (Ä.Vg.II s. 160-164; P. Sawyer 1991 s. 64-73). Eftersom det finns en rad problem med denna källa, bl.a. finns den i flera olika handskriftsvarianter och de båda angivna kungarna inte ens var samtida, har forskarnas tolkningar dragit åt mycket olika håll. En del har velat avfärda den helt och hållet, andra har sett den som ett verkligt traktat från tiohundratalet och andra åter har velat se den som en text skapad under 1200-talet(P. Sawyer s. 64-71). Här är emellertid inte platsen för att närmare beskriva forskningsläget kring traktaten, det avgörande för vår undersökning är att den omnämns som en källa i kungakrönikan och att den också återfinns i B 59, men nedskrivet av en annan hand än den som skrivit ned krönikan. De olika åsikterna finns redovisade hos P. Sawyer 1991 s. 64-73 och i I. Lindquist 1941 s. 66-67. Intressant är också de sena förfalskningarna, se t.ex. P. Sawyer 1991 s. 64 och se även DS 16 och DS 16a samt den mycket intressanta diskussionen om dem i I. Carlsson 1999 s. 141, och den där anförda litteraturen s. 356-357. Ett närstudium av texten, (återgiven i Ä.Vg. I s. 187 ff.) är också av intresse. Observera att beteckningen ”landæmærum” inte återfinns som rubrik till gränsläggningstraktatet i handskriften (B 59 fol. 40 r.), istället anges där med röda bokstäver ”Þættæ ær konongs bolkær”, d.v.s. ”Detta är kungabalken”. Se Lindquists intressanta diskussion om rubriken i I. Lindquist 1941 s. 69 ff. För de olika händerna se färgfaksimil i Ä.Vg. I s. 187 och 205 samt Wiktorssons tabell över huvudskrivare i B59. i Ä.Vg. I s. 28.

I den västgötska kungakrönikan anges Håkan Röde som den fjärde kungen, men detta är ännu ett misstag från författarens sida (Ä.Vg II s. 196-197). Bättre och äldre källor ger vid handen att det var Stenkil som i verkligheten var den fjärde kungen (S. Bolin 1931 s. 153; N. Beckman 1912 s. 30-32). Men vad har då kungakrönikan att berätta om Håkan Röde? För det första anges att han var född i Levene, i Viste härad, för det andra att han var kung i tretton år och för det tredje att han ligger begraven i Levene. Precis som Sture Bolin påpekade 1931, så är dessa uppgifter märkligt positiva, men visar sig vid en närmare granskning vara mycket bräckliga (S. Bolin 1931 s. 153). Bolin menar att det kan vara så att krönikeförfattaren fått kännedom om någon tradition som knutit Håkan till Levene, möjligen kopplad till någon där belägen gravhög. Vi känner dock inte till något annat oberoende källmaterial som knyter kung Håkan till Levene. Natanael Beckman föreslog t.o.m. att krönikans text om Håkans anknytning till Levene ursprungligen har hört till Stenkil, men av någon anledning förts till Håkan, en inte helt otänkbar kontaminering, särskilt med tanke på att de båda kungarna bytt plats med varandra rent kronologiskt i krönikan (N. Beckman 1912 s. 32). Men vem kan då denne Håkan ha varit? Jo i ett relativt sent scholion i Adams Gesta omnämns att en viss ”Haquinus” (=Håkan), och denne är troligen den siste svenske kungen som Adam kände till namnet på (P.Sawyer 1991 s. 36). Denne Haquinus är i Adams framställning placerad efter Stenkil.

Den femte kungen i kungakrönikan heter Stenkil (Ä.Vg. II s. 196; N. Beckman 1912 s. 196), men denna var av allt att döma den fjärde kungen (P. Sawyer 1991 s. 34-35) Krönikan är relativt mångordig om Stenkil, men vid en närmare granskning visar det sig att informationsinnehållet inte är särskilt omfattande. Texten börjar med att ange att Stenkil älskade västgötarna och avslutas med att denna känsla var besvarad, alltså synnerligen allmänt hållna formuleringar. I övrigt innehåller texten en omfattande redogörelse för vilken god skytt Stenkil var och krönikan berättar om att man ännu vid krönikans tillkomst kunde se bevisen för att kungen var en god skytt genom de ”skotmark” som fanns i Levene. Dessa ”skotmärken” eller ”skottmärken”, namnges också. Sture Bolin har här är en mycket intressant teori. Han menar att det funnits ”skotmärken” i Levene, som av någon kombinerats med kung Stenkil, möjligen har detta skett före kungakrönikan, men det kan också vara så att krönikeförfattaren själv gjort kombinationen mellan Stenkil och dessa märken (S. Bolin 1931 s. 153).

Dessa fem första kunganamn i krönikan uppfattar Bolin som tillhörande en grupp som utmärks av att krönikeförfattaren här egentligen haft mycket dåliga kunskaper, men känt till vissa namn som tolkats med hjälp av vedernamn och arkeologiska uppgifter. T.ex. tolkas Olof Skötkonungs namn som att kungen har skötat jord och Stenkil färdigheter med pil och båge grundar sig på s.k. ”skottmärken” ute i det västgötska kulturlandskapet.

 

Efter Stenkil följer så fyra kungar, vars skildringar är märkbart tunna enligt Bolin (S. Bolin 1931 s. 153). Först har vi Inge d.ä. som styrde Sverige med mandom och aldrig bröt lagen och som följdes av sin broder Hallsten som var en blid man och god domare (Ä.Vg. II s. 196-197). Efter beskrivningen av Hallsten följer en särdeles belysande formulering; det gäller här Hallstens son Filip som blev kung efter fadern (Ä.Vg. II s. 198-199). Här har krönikeförfattaren synbarligen inte haft några uppgifter över huvud taget att utgå ifrån, och tvingades därför skriva på följande sätt om kungen; ”Han blev älskad för sin faders och farbroders skull, emedan de foro väl med Sverige. Ingen kunde tillvita honom lagbrott.” (Här i Beckmans översättning från 1912 s. 33). Förutom de allmänt hållna positiva karakteriseringarna med anknytning till lagen är det ett förhållande som utmärker sig när det gäller skildringen av de tre kungarna, det är deras släktskap. Betoningen av släktrelationen fortsätter även när det gäller den nionde kungen, Inge d.y. som anges vara Filips broder (Ä.Vg. II s. 198-199). När det gäller Inge d.y. så har beskrivningen av honom karaktär både från avdelning två och avdelning tre. Här finns både några mer vaga generella karakteriseringar och några mer specifika och mycket intressanta uppgifter. I likhet med de föregående kungarna omnämns släktskapsförhållanden, här anges nämligen att Inge d.y. var släkt med Inge d.ä. och hur väl det gick för Sverige under denna ätt. I vår handskrift, Cod. Holm B 59 (c:a 1325), anges också att Inge d.y. förgiftades i Östergötland och i den latinska översättningen av krönikan i Registrum Upsalensis (c:a 1340-talet) preciseras händelsen till Vreta (Cod. Holm. A8 fol. 27v.; Småstycken s. 268). Hur man skall förhålla sig till den senare geografiska preciseringar av var mordet skett, är inte självklart.

I denna andra grupp om fyra kunganamn menar Bolin att krönikeförfattaren vad gäller tre av namnen bara haft uppgifter om släktskap och i övrigt tvingats till formuleringar av allmänt hållna positiva karakteriseringar. Den fjärde kungen anges också tillhöra samma släktgrupp, men till detta har även lagts uppgifter om mordet på honom.

Vi bör förhålla oss skeptiska till den ordning kungarna kommer i (Inge d.ä., Hallsten, Filip, Inge d.y.) och den till synes välordnade tronföljden. Tyvärr är det så att källäget för de kungar som direkt följer på Stenkil, inte är alldeles klart. Det skulle kunna vara så att Hallsten är en son till Stenkil och efterträder den senare, men då först efter omfattande stridigheter där flera andra uppträtt som tronkrävare och kallats för kungar, bland annat ett antal Erikar och den ovan omnämnde Håkan (P. Sawyer 1991 s. 36, men se även H. Janson 1998 s. 169-171). Det kan också vara så att Hallsten och Inge d.ä. varit bröder och samregerat under längre eller kortare tid (P. Sawyer 1991 s. 36-38). Att Inges regeringstid delats upp i två delar, avskilda av en mellanperiod med den s.k. Blot-Sven vid makten, får väl numera betraktas som avfört från den vetenskapliga diskussionen (se bl.a. L. Lönnroth 1996 s. 148-151 och H. Janson 1990, men se även P. Sawyer 1991 s. 37) När Inge d.ä. dog omkring 1110 efterträddes han av sina båda brorssöner Philip och Inge d.y. och av dessa båda dör Inge sist (P. Sawyer 1991 s. 36-38). Den här skissade bilden är bara till för att visa att den i vår krönika tillrättalagda ordningen på kungar som följer efter varandra, bara glimtvis återger den betydligt mer komplicerad verkligheten under det slutande 1000-talet och början av 1100-talet. En möjlig ordning skulle kunna vara Stenkil, Håkan, Hallsten och Inge d.ä., Philip och Inge d.y.. Vår kungakrönikas formuleringar om släktskapsrelationerna är intressanta eftersom mycket tyder på att de fyra omnämnda kungar som följde efter Stenkil varit släkt med varandra (se P. Sawyer 1991 s. 20, 36-38, se också ”Hervararsagan” i Lars Lönnroths Isländska mytsagor s. 86-88). Detta skulle kunna tolkas som att krönikans författare känt en källa som bara innehållit dessa kungars släktrelation och utifrån denna har de placerats i tur och ordning. I övrigt har författaren tvingats ta till allmänt berömmande ord om juridiken och släktskapets goda betydelse, utom i ett betydande fall, avslutningen om att Inge d.y. blev förgjord genom ”ond dryck”.

Om krönikeförfattaren fått de fem första kungarna i vår krönika från en källa med bakgrund i Adams text så verkar det mindre troligt med de fyra därefter följande namnen eftersom Adam ger en annan bild av vad som händer efter Stenkils död (Adam s. 170, s.194 scholion 84, se P. Sawyer 1991 s. 20, 36). Först strider två kungar med namnet Erik, sedan kom Hallsten som följdes av ”Anund från Ryssland” och sist Håkan.

 

Efter Inge d.y. följer så den avdelning som Sture Bolin menar innehåller uppgifter som kungakrönikans författare haft någotsånär hyggliga kunskaper om (S. Bolin 1931 s. 149-150. Efter Inge den yngres död känner vi från andra källor till att omfattande tronstrider bröt ut, stridigheter som kanske inte kunde biläggas förrän Knut Eriksson tog makten omkring 1172 (P. Sawyer 1991 s. 38-43).Dessa stridigheter har lämnat spår även i vår krönika, men så mycket klarare blir det knappast genom krönikörens skildring som här börjar med Ragnvald, den tionde kungen, som enligt B 59 red till ”Karlæpitt” utan gisslan och där fick en skamlig död (Ä.Vg. II s. 198-199). I den latinska översättningen återges orten dit han red ogisslad med ”Carlaby” och i D4 anges att ”bönderna slogo ihjäl honom i Gåsamossen” (N. Beckman 1912 s. 34-35; SGL I s. 300-301). Beckman valde 1912 att tolka det kryptiska ”Karlæpitt” med ”Karlaby” vid sin översättning av krönikans ord om Ragnvald. Här måste något sägas om skillnaden i sättet att översätta den ursprungliga texten till modern svenska hos Beckman 1912 och Wiktorsson 2011. I den ursprungliga texten om Ragnvald står det att ”Rangwaldær konongær baldær oc huxstor reð a karllæpit at vgisllædhu” (fol. 49v.). Wiktorsson översätter på följande sätt: ”Ragnvald kung. Båld och hugstor styrde (han) i Karleby utan gisslan”(Ä.Vg. II. s. 199). Beckmans översättning lyder på följande sätt: ”Ragnvald, båld och stolt. Han red utan gisslan till Karlaby” (N. Beckman 1912 s. 35) Som synes finns här en del avvikelser. En avgörande skillnad är att Wiktorsson utan någon förklarande kommentar översätter ”reð a” med ”styrde (han) i”. Rimligtvis är Beckmans översättning att föredra, kung Ragnvald red alltså utan gisslan.

I Rättlösabalken i Äldre Västgötlagen finns bestämmelser som reglerade hur den svenske kungen skulle agera när han som nytillträdd reste runt i sitt rike (Rättlösabalk. fl. 1 § 1). Kungen skulle sända bud till lagmannen i Västergötland som skulle utse gisslomän som skulle möta kungen och garantera att kungen reste runt i fred och på rätt sätt i sitt rike. Sedan skulle ett alla götars ting sammankallas där kungen skulle svära trohet till Västergötland och hyllas av tinget som den nye kungen. Vår kungakrönikas beskrivning av vad Ragnvald gör är att han alltså bryter mot de regler som fanns kring en nyvald kung. Krönikeförfattaren menar att västgötarna uppfattat Ragnvalds tilltag att rida ”ogisslad” som ett hotfullt beteende. Författaren som levde och skrev på 1240-talet kan mycket väl ha utgått från någon variant av västgötalagen där regler kring kungens kringresande fanns med.

Efter att Ragnvald dödats inträffar något unikt i krönikan, makten över Västergötland överförs till en lagman, som tillsammans med stormännen styr landskapet (Ä.Vg. II s. 198-199). Lagmannens namn anges inte i kungakrönikan, kanske därför att han ju faktiskt inte anges som kung och heller inte ges ett ordningsnummer i krönikan. Om man går till den parallellt konstruerade lagmanskrönikan så anges den elfte lagmannen som Karle av Edsvära, en person som i lagmanskrönikan bestås med en relativt omfattande beskrivning, som avslutas med att denne Karle karakteriseras som ”fosterlandets fader” (Ä.Vg. II s. 192-195). Utan tvivel torde den lagman som enligt kungakrönikan tog makten över Västergötland efter Ragnvald, vara just denne Karle. Vi återkommer till honom när vi längre fram analyserar lagmanskrönikan. I våra övriga handskrifter med vår kungakrönika (D4 och A8) omnämns över huvud taget ingen lagman som griper in vid något sorts maktvakum.

Genom andra källor känner vi de ovan skildrade händelserna. Det intressanta blir då att dessa källor delvis belägger och delvis komplicerar vår krönikas framställning. Troligen är det så att mordet på Inge d.y. startat en våldsam maktkamp där västgötarna utsett den danske prinsen Magnus Nilsson till kung (P. Sawyer 1991 s. 38-39). Som motkung har upplänningarna valt Ragnvald, som emellertid dödas av västgötarna (Ibid.). Enligt Saxo blir därefter Magnus kung över hela Sverige, men det tycks som om detta enbart varit till namnet, delvis därför att Magnus tvingats engagera sig i de danska inbördeskrig som hans pappa, den danske kungen Nils, var så djupt inblandad i (Saxo Grammaticus s. 119 ff.). Detta har skapat ett maktvakuum där kungakrönikan menat att Karle av Edsvära kunnat kliva in på scenen och skapa sig en maktposition i Västergötland (P. Sawyer 1991 s. 39). Den senares position måste naturligtvis ha stärkts ytterligare när Magnus Nilsson 1134 stupade. Samtidigt har emellertid östgötarna fört fram en viss Sverker som kungsämne och även upplänningarna antar denne som kung (Ibid.)

Så kommer vi då till den elfte kungen i kungakrönikan, Sverker d.ä., son till ”Cornubæ” i Östergötland (Ä.Vg. II s. 198-199). Om den maktkamp som ledde fram till att Sverker kunde ta makten sägs inget om i krönikan. Istället berättas här att hans ”stallare” mördade honom om julottan då han skulle fara till kyrkan, och att han är begravd i Alvastra kloster som han själv var med och grundade. Berättelsen om honom avslutas med en from förhoppning om att Sverkers själ skall ha nytta av klostergrundandet. Krönikeförfattaren har här följt ett program och valt bland de uppgifter han känt till; genealogi, dödssätt, begravningsort och någon positiv händelse eller gärning.

Den tolfte kungen är Erik den helige, som kungakrönikan har relativt mycket att berätta om, även om innehållet för en sentida läsare är relativt magert (Ä.Vg. II s. 198-199). Här omnämns inget om kungens släktmässiga bakgrund, något som längre fram skall tas upp i samband med att vi diskuterar Sture Bolins teori om krönikans tendens. Kungens begravningsort omnämns, men märkligt nog anges i Cod. Holm. B 59 inte var kungen dog. I den latinska varianten av kungakrönikan berättas inget om kung Erik förutom att han var den tolfte kungen. I D4 däremot kompletteras B59:s uppgifter med att Erik den helige dödades i en strid i Uppsala och att kungen kristnade Finland (SGL I s. 301; SRS I s. 11; Cod. Holm. D4 fol. 205r.). I B 59 och D4 handlar framställningen i övrigt om andra ting som dåtidens människor trodde sig känna till om Erik, trosföreställningar som vi genom andra källor känner från 1200-talet. Det rör sig här om Eriks helgongloria. Han beskrivs som en god människa som Gud belönade. Genom Eriks allt för tidiga död hamnade han i ro hos Gud och dennes änglar. Kungens ben vilar i Uppsala där han ”gjort många fagra järtecken med Guds nåd” (N. Beckman 1912 s. 38). Det är väl ganska tydligt att bilden av Erik i kungakrönikan till stora delar emanerar från helgonlegenden som växte fram kring Erik på 1200-talet.

Den trettonde kungen är Karl, son till Sverker d. ä., och enligt krönikan ”övertog han sin gode faders värdighet”(Ä.Vg. II s. 198-199; N. Beckman 1912 s. 40). Karl anges som den som dödade den fjortonde kungen, Magnus, vid ”Öræbro”, men själv föll han på Visingsö och begravdes i Alvastra hos sin fader. (Ibid.) I slutet av texten om Karl berättas om hur hans lille son efter faderns död fördes i säkerhet till Danmark. Det mesta av krönikans berättelse kan bekräftas genom andra källor.

Den femtonde kungen är Knut, som inte omnämns som Erik den heliges son, vilket han var (Ä.Vg. II s. 198-201).Däremot berättar krönikan om hur Knut tog makten genom att döda sina motståndare, först sin företrädare Karl och sedan två ytterligare kungar, Kol och Burislev (N. Beckman 1912 s. 41). Knut blev en god konung, regerade i tjugotre år, dog i Eriksberg i Gäsene och gravlades i Varnhem, allt enligt kungakrönikans framställning.

Den sextonde kungen är Sverker son till Karl, något som inte omnämns just i notisen om Sverker, istället anges ju detta i texten om hans fader Karl Sverkersson (Ä.Vg. II s. 200-201). Om Sverker d.y. berättar krönikan att ”han var sitt rike till fromma”, men att han dödades av folkungarna och krönikan är ytterligare något specifik i sin angivelse av vem som dödade honom, ”hans sialfs maghær”, d.v.s. en ingift släkting till honom (N. Beckman 1912 s. 43). I beskrivningen av Sverker omnämns han också som en ”goðÞær ðrængær”, alltså en ”god dräng” d.v.s. god stridsman, berömmande ord som i den latinska översättningen får formen ”armis strennuus” (Ä.Vg. II s. 200-201; Småstycken s. 269; Cod. Holm. A8 fol. 28r.). Vi känner ju till Sverkers krigiska verksamhet, först i Älgarås 1205, sedan i Lena 1208 och sist och slutgiltigt vid Gestilren 1210, där han faller i striden. Att han omnämns som en stridsman i krönikan stämmer alltså överens med vad vi i övrigt känner till om Sverker, men det är intressant att se att inga av dem som han lät döda för att hålla sig vid makten omnämns, eller ens antyds i krönikans text i B 59. I den latinska varianten däremot berättas om hur Erik Knutssons bröder dödades vid Elgarås (Småstycken s. 269). I B 59 anges orten där Sverker dödas av folkungarna, följt av angivelsen att han är begravd i Alvastra och att han lever i kärt minne.

Den sjuttonde kungen är Erik vars släktskap med sina föregångare i den erikska ätten inte omnämns i krönikan (Ä.Vg. II s. 200-201). Däremot berättar krönikan att han tvingades fly till Norge men återvände och ”vann Sverige med svärd”. Erik Knutsson kom att regera i 7 år enligt krönikan och dog på Visisngsö, samt begravdes i Varnhem, ”hos sina bröder och fränder” (N. Beckman 1912 s. 45). Genom den senare formuleringen får vi en inblick i de stridigheter som förevarit under Sverker d.y. som på något sätt initierat Eriks bröders död vid Älgarås 1205. Intressant nog har krönikeförfattaren känt till Sverkers agerande getemot erikarna, men ändå inte omnämnt dem i samband med Sverkers namn. Detta dyker emellertid upp i den latinska översättningen av krönikan.

Den artonde kungen är Johan son till Sverker d.y., en genealogisk uppgift som också anges i krönikan (Ä.Vg. II s. 200-201. Där omnämns också att han var en mycket ung kung och att han efter endast tre år dog på Visingsö och begravdes i Alvastra. Krönikan avslutas här i Cod. Holm. B59 med den fromma förhoppningen att Gud bevarar kungens själ. I D4 omnämns i slutet kung Erik Eriksson som där ges det mindre smickrande tillnamnet ”läspe” (SRS I s. 13). I den latinska varianten hoppar man över Erik Eriksson (observera emellertid att en yngre hand lagt till hans namn över rad 16) och går direkt över på hans systersöner Valdemar och Magnus, följda av Birger Magnusson, hertigarna Erik och Valdemar och så till sist Magnus Eriksson (Cod. Holm A8 fol. 28r.; Småstycken s. 269). Men när det gäller dessa bifogade namn i den latinska varianten så är informationen om dem extremt kortfattad. För de närmast föregående kungarna ges korta biografiska beskrivningar plus en avslutande angivelse av var de begravdes. Men för de ledande personer i Bjälboätten som namnges i slutet berättas inget om livsgärning eller begravningsort. Det enda som tycks ha intresserat författaren av dessa rader har varit att påvisa släktskapsförhållanden från Magnus Birgersson till Magnus Eriksson och att den senare blivit vald till kung i Sverige och Norge (vilket sker 1319). Till den ursprungliga kungakrönikan har alltså en sorts genealogi för Magnus Eriksson förts, utan att något verkligt försök att faktiskt fortsätta krönikeskrivandet gjorts. Författaren har inte ens försökt sätta ut nummer på regenterna i enlighet med krönikans tidigare formuleringar. I praktiken slutar alltså även den latinska varianten av krönikeskrivandet med Johan Sverkersson (d. 1222), men sedan har ytterligare namn lagts till.

 

Som Sture Bolin har påpekat så är de sista sju till åtta numrerade kungarna i B 59 placerade i rätt ordning, relativt mycket av informationen går att bekräfta genom andra källor och krönikeförfattaren har i stort sett för samtliga kungar kunnat ange dödsort och begravningsort (S. Bolin 1931 s. 149). Bolin menar att detta beror på att författaren haft relativt omfattande kunskaper för denna tidsperiod som omfattar c:a 100 år tillbaka i tiden, då krönikan troligen författades årtiondena före mitten av 1200-talet. Vidare menar Bolin att skildringen av denna tid som framför allt berör kampen mellan den sverkerska och erikska kungaätten innehåller en positiv tendens i förhållande till den sverkerska ätten (S. Bolin 1931 s. 154-160). Han menar att den sverkerska ättens trontillräden skildras som grundade på rättmätiga arvsanspråk, medan den erikska kungaättens trontillträden oftare skildras som grundade på våld. I större utsträckning bestås också kungar av den sverkerska kungaätten med mer substantiella beröm än de som vederfars den erikska kungaättens representanter (S. Bolin 1931 s. 155-156). Helt klart är att Sture Bolin har en poäng här, men jag menar att han drar väl långtgående slutsatser utifrån omnämnandena av hur kungarna kommit till makten, genom arv eller våld. Var det verkligen så att arv var det enda erkända sättet att bli kung på vid mitten av 1200-talet då krönikan skrevs? Däremot var det säkert så att man vid denna tid uppfattade det så att endast en person med ursprung i en ytterst liten exklusiv grupp av släkten kunde komma ifråga som kung. Men frågan är om t.ex. beskrivningen av hur kung Knut Eriksson erövrade kungamakten genom våld verkligen måste uppfattas som mer negativ än den beskrivning som hans rival Karl Sverkersson bestås med? Båda tar livet av sina motståndare, även om Knut Sverkersson framstår som något mer flink i denna gärning. När det gäller deras liv efter att de säkrat tronen åt sig så sägs det att Karl fullföljde sin gode faders gärning och om Knut att denne var en god kung då hans makt växte till sig.

En annan intressant tendens som är tydlig i kungakrönikan är framhävandet av Västergötland. Här mÃ¥ste man stanna upp och noggrant reflektera över vad detta kan betyda. Om man som Bolin uppfattar det sÃ¥ att krönikans författare pÃ¥ 1200-talet haft dÃ¥ligt med källor för 1000- och 1100-talet och därför tvingats pressa fram uppgifter frÃ¥n minnesmärken ute i landskapet, lokala traditioner och lösryckta delar ur äldre skriftliga källor dÃ¥ blir ocksÃ¥ den västgötska tendensen begriplig. Vilka kungar knyts dÃ¥ till Västergötland för tiden frÃ¥n c:a 1000 och 1140-talet? Olof Skötkonung döptes i Husaby, HÃ¥kan Röde var född och begravd i Levene, Stenkil hade skottmärken uppsatta i Levene och Ragnvald kom ridande till Karlaby och dödades av västgötarna. Det kanske inte verkar vara nÃ¥gon tydlig tendens att betona Västergötland, men det intressanta är att dessa anknytningar till landskapet för nÃ¥gra av de äldre kungarna nästan är de enda kopplingar till landskap som görs. Utom i ett enda fall – kung Inge som blev förgiftad i Östergötland. Om författaren velat driva en tydligare linje och framhÃ¥lla kungarnas koppling till Västergötland dÃ¥ kunde man föreställa sig att vi skulle ha fler lokaliseringar i krönikan. T.ex. vad gäller Anund Jakob och Emund. Men för de allra flesta äldre kungar sägs inte ett ord om var de befunnitsig. Det verkar snarare som om tendensen att knyta en del kungar till Västergötland har med källäget som författaren utgÃ¥tt ifrÃ¥n. Om Olof Skötkonung berättas att han döptes i Husaby och sedan att han gav bort byn till kyrkan. Det är lockande att tolka HÃ¥kan Rödes relation till Levene som grundad pÃ¥ nÃ¥gon sorts tradition om hans gravplats. När Stenkil beskrivs som den som ӊlskade” västgötarna ingÃ¥r detta i en text där hans skottmärken omnämns. Ragnvalds död sker ju i Västergötland, men i övrigt knyter inget honom till landskapet, Ã¥tminstone inget positivt eftersom han dödas av västgötarna. Kanske har det funnits en lokal tradition om hur en kung dödats; i varianten i D4 anges att bönderna slog ihjäl Ragnvald i GÃ¥samÃ¥ssen. Hur mycket sanning det ligger i lokalanknytningarna kan vi inte avgöra eftersom vi inte har nÃ¥gra andra mer samtida källor till dessa händelser. Men en lockande tolkning är att kopplingarna till Västergötland när det gäller de äldre kungarna har att göra med författarens dÃ¥liga tillgÃ¥ng till källor för de äldsta kungarna. Författaren har tvingats luta sig mot pusselbitar som han hittat i Västergötland.

När vi kommer till tiden efter mitten av 1100-talet dÃ¥ man av tradition menar att kungakrönikan är mer tillförlitlig kan vi se hur ett annat mönster framträder. Här finns en tydligare anknytning mellan de flesta av kungarna till orter i nÃ¥gra specifika landskap. Sverker den äldres pappa kom frÃ¥n Östergötland och Sverker begravs i Alvastra kloster som han grundat. Erik den heliges ben vilar i Uppsala och i varianten i D4 anges ocksÃ¥ att han dödades i en strid i Uppsala. Karl Sverkersson föll pÃ¥ Visingsö och begravdes i Alvastra. Knut Eriksson dog i Eriksberg och begravdes i Varnhem. Sverker Karlsson föll i Gestilren och begravdes i Alvastra. Erik Knutsson dog pÃ¥ Visingsö och begravdes i Varnhem, med sina släktingar. Johan Sverkersson dog pÃ¥ Visingsö och begravdes i Alvastra. En ganska tydlig bild framträder; alla regenter av sverkerska ätten begravs i Alvastra och ättens koppling till Östergötland är tydlig. Förutom Erik den helige gravläggs troligen kungarna ur erikska ätten i Varnhem och kopplingen till Västergötland är tydlig. Det är väl bara att hÃ¥lla med Bolin i dennes betoning av att krönikeförfattaren här av allt att döma grundar sig pÃ¥ kända fakta. Sedan kan man i och för sig tolka dessa kopplingar till vissa landskap pÃ¥ olika sätt – har det varit sÃ¥ att de erikska och sverkerska ätterna haft sina ursprung och starkaste fästen i dessa bÃ¥da landskap eller har de bÃ¥da ätterna ”bara” lÃ¥tit begrava sina avlidna huvudmän vid dÃ¥tidens viktigaste kloster i landskapen? Men det viktigaste för denna analys är att man inte blandar samman krönikans koppling mellan de äldre kungarna och Västergötland med de senare kungarnas anknytning till olika landskap. De senare kopplingarna är av allt att döma gjorda utifrÃ¥n reala kunskaper om kungarnas sista viloplatser – kanske med ett ursprung i klostrens och domkyrkans skriftliga och muntliga traditioner. Vill man finna kopplingar mellan regioner och de äldre kungarna bör man söka information i andra källor, som t.ex. Adam av Bremen som berättar att Olof Skötkonung ber att fÃ¥ till stÃ¥nd en biskopsstol i Skara och till den förste biskopen utses Thurgot. En del äldre källor kopplar Anund Jakob till götarna (P. Sawyer 1991 s. 33 not 7). Det verkar som om det var kung Emund som förhindrade att Adalvard d.ä. kunde överta biskopsstolen i Skara och tvingade biskopen att söka skydd hos en dansk drottning (Adam s. 140, 220) När Emund dött kunde Adalvard med hjälp av Stenkil Ã¥terta sin bskopsstol i Skara (Adam s. 143). Av allt att döma fanns starka kopplingar mellan götarnas omrÃ¥den, de äldst kristna kungarna och den framväxande kyrkliga organisationen, enligt en nästan samtida källa, Adam.

 

Enligt Sture Bolin kan man indela kungakrönikan i tre avdelningar utifrån de uppgifter som krönikan meddelar om kungarna (S. Bolin 1931 s. 148). Den första avdelningen omfattar tiden mellan Olof Skötkonung och Stenkil, den andra omfattar tiden mellan Inge d.ä. och Inge d.y. och den tredje omfattar tiden mellan Ragnvald och Johan Sverkersson (S. Bolin 1931 s. 148). I den första avdelningen är uppgifterna relativt omfattande, men vid en närmare undersökning visar det sig att uppgifterna inte följer någon urvalsprincip, istället har författaren fått använda all den information som funnits tillgängliga (S. Bolin 1931 s. 148-149). Vid en jämförelse med annat källmaterial visar det sig också att flera av uppgifterna om dessa kungar är felaktiga och troligen grundade på spekulationer. När det gäller den andra avdelningen, med kungar från Inge d.ä. till Inge d.y. är beskrivningarna betydligt mindre detaljerade i jämförelse med de första och tredje grupperna (Ibid.). Beskrivningarna av kungarna är här märkbart matta och konturlösa, och innehåller huvudsakligen släktskapsredovisningar och allmänt hållna omdömen, utan egentliga individuella drag. I den tredje avdelningen, från Ragnvald och framåt, flödar uppgifterna åter relativt rikligt, och den avgörande skillnaden mot de föregående avdelningarna är här att författaren haft tillgång till så omfattande kunskaper att det gått att göra ett urval (Ibid.). I den sista avdelningen anges, enligt Bolin, för varje kung dennes dödssätt, vanligtvis dödsorten och i många fall även begravningsorten. Vid ett flertal tillfällen anges hur länge kungarna regerat, där förekommer ofta genealogiska uppgifter och här och var ges korta karakteriseringar över kungarna (S. Bolin 1931 s. 149). Sture Bolin skriver om författaren till kungakrönikan att; ”Så långt tillbaka har han tydligen av egen erfarenhet och genom hörsägner från olika håll – för vissa uppgifter om kungarna av den sverkerska och erikska ätten kunna de möjligen gå tillbaka till traditioner kring kungagravarna i Alvastra och Varnhem – haft en viss positiv kunskap om det förgångna.” (S. Bolin 1931 s. 150). Det rör sig här om perioden mellan 1130 och 1250 och det är för denna tid som man kan räkna med att kungakrönikans uppgifter är något så när tillförlitlig (P. Sawyer 1991 s. 19). För tiden där före har författaren saknat egna kunskaper och därför tvingats lita till äldre uppteckningar och annat material som han tolkat på lite olika sätt.

 

Vi går nu vidare till den västgötska biskopskrönikan för att se om man kan finna någon likartad struktur där.

 

Biskopskrönikan

Skara stifts biskopskrönika finns endast bevarad i en avskrift och den återfinns i B 59. Därtill kommer att vår krönika har legat till grund för den första delen av biskop Brynolfs rimkrönika över Skara stifts biskopar. Detta senmedeltida diktverk måste väl härvidlag i huvudsak uppfattas som en parafras på vår krönika (B. Nilsson 2005 s. 93-103). Intressant nog skriver emellertid Bertil Nilsson 2005 om rimkrönikan och pekar på att det möjligen kan vara så att Brynolf Gerlaksson kan ha haft tillgång till en annan variant av vår prosakrönika än den som återfinns i B 59 (B. Nilsson 2005 s. 98-101). Av Nilssons exempel att döma, så har i så fall denna variant troligen inte skiljt sig på något mer avgörande sätt från krönikan i B 59.

Jag känner inte till någon likartad källkritisk genomgång av Skara stifts biskopskrönika i Cod. Hom. B 59, som den som Sture Bolin gjort vad gäller den västgötska kungakrönikan. De som kommer närmast en sådan analys är Natanael Beckman i sin Ur vår äldsta bok, 1912, s. 46-67, Toni Schmid i hennes Den helige Sigfrid , 1931 s. s 57-67, och Hilding Johansson i Skara Historia I, 1986, s. 387-424. Beckman och Johansson tycks enligt min uppfattning försöker harmonisera olika källor och olika uppgifter för att få de olika uppgifterna att stämma. Så gör emellertid inte Schmid, men hennes analys berör bara några få av biskoparna. Jag menar att man bör fortsätta på den av Schmid påbörjade kritiska värderingen och försöka tillämpa de källkritiska kunskaper man fått genom Sture Bolins undersökning av kungakrönikan. Låt oss nu gå vidare till texten i biskopskrönikan, enligt Cod. Holm. B 59.

 

Den förste biskopen i den västgötska biskopskrönikan är Sigfrid, som här alltså anges som den första biskopen i stiftet (Ä.Vg. I s. 208, II s. 202. ”Sighfriðær war fyrsti byskupær sum hær com cristnu . a . han ffor aff ængllandi” (Ä.Vg. II s. 202). Låt oss omedelbart konstatera att denna uppgift troligen är felaktig och att denna tradition antagligen skapades först under förra hälften av 1200-talet, idag dokumenterad genom de västgötska kunga- och biskopskrönikorna och i en sen variant av Sigfridslegenden(se T. Scmid 1931 s. 54-67 och S. Lundberg 2000 s. 115 ff. och polemiken hos R. Sigsjö 2006 s. 26-30, se även H. Johansson 1986 s. 387-411 med anför litteratur). I den äldsta källan, Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum från 1070-talet, anges Thurgot som den förste biskopen och då som biskop i Skara, c:a 1014 (Adam s. 103, se dock Bertil Nilssons förtydliganden och analys i B. Nilsson 2014 s. 36). För den läsare som vill få en närmare förklaring av varför man rimligtvis bör avfärda Sigfrid som vår förste biskop i Skara hänvisar jag till min exkurs om Sigfrid, i slutet av denna text.

Vem var då den Sigfrid som fick inleda biskopskrönikan? Ja enligt Sigfridslegenden var han en ärkebiskop från York som i enlighet med kung Olofs önskemål kom från England för att predika i Sverige (Die Hautfassungen des Sigfridsofficium s. 68-75; J. A. Hellström 1997 s. 17 ff). Sigfrid börjar sin verksamhet i Växjö och får så småningom möjlighet att döpa kungen och hans närmaste (Die Hautfassungen des Sigfridsofficium s. 76). I slutet av sitt liv verkar Sigfrid som biskop i Växjö. Efter sin död kommer Sigfrid att uppfattas som helgon. I den äldsta varianten av Sigfridslegenden anges inte att Sigfrid döpte kung Olof just i Husaby, ja över huvud taget finns där ingen koppling till varken Husaby, Skara stift eller Västergötland (Ibid.). Dopet i Husaby tillhör ett senare tillägg till legenden (Die Hautfassungen des Sigfridsofficium s. 121). När det gäller Sigfridslegenden som sådan bör man överväga om den är ett relativt sent tillkommet försök att göra om det yngsta svenska stiftet (Växjö) till det äldsta(Sveriges kyrkohistoria 1 s.84, men se också J. A. Hellström 1997 s. 24-41). Är legenden precis som beskrivningarna av de äldsta ämbetsinnehavarna i våra krönikor skapade på samma grundval, d.v.s. lösryckta informationsfragment från Adam som omtolkats?

Precis som när det gäller kungarna har uppgifter om den äldsta biskopen vaskats fram genom arkeologiska tolkningar, ett antal äldre kyrkogårdar och kyrkoplatser knyts till Sigfrid. Därtill kommer att Sigfridslegenden omtolkas så att Sigfrid börjat sin gärning i Västergötland och först sedan åkt till Värend och så småningom dött martyrdöden i Växsjö (se N. Beckmans översättning 1912 s. 47)

Biskop Thurgot däremot tillhör inte någon sen legend utan är väl dokumenterad i olika typer av källmaterial (H. Johansson 1986 s. 405; SRS III:1 s. 327). Enligt Hilding Johansson ordinerade Hamburg-Bremens ärkebiskop Thurgot till att bli den förste biskopen av Skara omkring 1013 (H. Johansson 1986 s. 405, men se också B. Nilsson 2014 s. 35-36 med noter).

Låt oss nu gå vidare till den andre biskopen i biskopskrönikan, och här citera vi direkt ur handskriften för att göra krönikan rättvisa. I Cod. Holm. 59 står följande; ”Annar war vnni ærchi biscupær . han wighis . i . ænglanði . oc sændis swa hingat . þa wildi hær swa noðhogt folk wið cristnu takæ . oc þer toko biscupin . oc tyrffðhu till banæ . mæð stenum . sidþæn tok guð wið sial hans . oc hælghir mæn.” (Ä.Vg. II s. 202). I Natanael Beckmans översättning från 1912 lyder texten på följande sätt; ”Den andre var ärkebiskop Unne. Han vigdes i England och sändes sedan hit. Då ville folk så ogärna mottaga kristendomen, att de togo biskopen och stenade honom. Sedan tog Gud och helgonen emot hans själ.” (N. Beckman1912 s. 50). Om denna text skriver Beckman att; ”I verkligheten var Unne ärkebiskop i Bremen, alltså icke engelsman utan tysk. Att han besökt Västergötland är ingenstädes annars uppgivet, men det är möjligt.” (N. Beckman 1912 s. 51). Genom att inflika detta ”möjligt”, vill väl Beckman i någon mån ge sken av att krönikeförfattaren möjligen ägt fler kunskaper om Unni än vad vi har i dag och därför haft någon slags saklig grund att placera Unni i den västgötska biskopskrönikan. Men det finns ingen anledning till ett sådant antagande. Tvärt om är det rimligare att tänka sig att krönikans författare lärt känna namnet Unni genom Adams Gesta, eller någon berättelse som utgått från denna (T. Schmid 1931 s. 57-58). Det är väl även därför som Unni kallas ”ärkebiskop” i krönikan, och inte bara biskop som skulle ha varit den rimligaste beteckningen om krönikeförfattaren utgått från någon sorts oberoende berättelse om en Unni som suttit som biskop i Husaby. Men nu betecknas alltså Unni som ”ärkebiskop”, och det är också en alldeles korrekt titulatur eftersom Unni blev utsedd till ärkebiskop i Bremen 918, vilket Adam i tårdrypande ordalag berättar om i sin historia (Adam s. 56). Ärkebiskop Unni företog i slutet av sitt liv en farofylld resa till Birka där han stilla insomnade 936 (N. Beckman 1912 s. 51), c:a 80 år innan någon biskop över huvud taget var påtänkt för Skara stift. Denne Unni har alltså inget med Skara stift att göra över huvud taget. Vår krönikeförfattare har känt till en ”ärkebiskop Unni”, men i övrigt har han saknat kunskaper om honom och därför råkat placera honom i fel tid, gjort om honom till engelsman och försett honom med en martyrs ärofyllda död genom stening.

Enligt Adam av Bremen hette den andra biskopen Gotskalk och här kommer vi in på en minst sagt märklig historia. Den förste biskopen Thurgot, skall nämligen vid ett längre besök hos ärkebiskopen i Bremen ha drabbats av spetälska och dött (Adam s. 106). Därefter utsåg ärkebiskopen Libentinus Gottskalk till ny biskop av Skara, men denne åkte aldrig till Skara för att överta sitt biskopsdöme utan stannade kvar i Tyskland (Adam s. 106, 220). Enligt Hilding Johansson dog Thurgot 1030 i Bremen och någon gång vid denna tid torde Gottskalk utsetts till biskop av Skara (H. Johansson 1986 s. 406). Så sent som 1048 kan Gottskalks verksamhet följas i annat källmaterial i Tyskland (H. Johansson 1986 s. 408). Varför Gottskalk inte reser till Skara och övertar sitt stift är inte alldeles klart i Adams skildring men biskopen förebrås för sin ”overksamhet” (Adam s. 22).

När vi kommer till den tredje biskopen i biskopskrönikan, ”Astmuðæer” d.v.s. Åsmund (Ä.Vg. II s. 202-203), så börjar vi så smått närma oss tiohundratalets verklighet, dock är det oklart om det är den västgötska verkligheten (H. Johansson 1986 s. 409). Av tradition brukar man identifiera denne Åsmund med en viss biskop Osmund som omnämns i Adams Gesta som ”girovagus” och ”acephalus”, d.v.s. som en kringstrykande och huvudlös missionär (Adam s. 138-141), som inte lät underordna sig Hamburg-Bremen, ett oförlåtligt brott i Adam av Bremens ögon. Till Adams förtret stöddes denne biskop Osmund av kung Emund, vilket troligen föranledde Adam att därför ge kungen vedernamnet ”pessimus” d.v.s. ”den mycket dålige”. Som vi kunde se i den ovan genomförda analysen av kungakrönikan ledde detta till att Emunds rykte för all framtid kom att förknippas med slemma och onda gärningar. I vilken mån biskop Osmund exklusivt skall förknippas med Skarastiftet, är mycket osäkert, i Adams text tycks snarare Osmund röra sig i kung Emunds närhet (Adam s. 138-141). Om man föreställer sig den dåvarande kungamakten som ambulerande så får man väl tänka sig att denne ”huvudlöse” missionär följt kungen på dennes resor genom hans rike.

I enlighet med den tradition som biskopskrönikan utgått från där biskopssätet först grundades i Husaby och senare förflyttades till Skara, berättar krönikan att det var Osmund som initierade denna flytt (Ä.Vg. II s. 202-203). Problemet med denna beskrivning är emellertid att den utgår från den bild som tidigare frammanats om Sigfrids förmodade dop av kung Olof i Husaby. Om nu detta dop aldrig skett i Husaby och om den förste biskopen Thurgot vigdes för biskopssätet i Skara 1113/14, ja då står berättelsen om Osmunds förflyttning av biskopsstolen till Skara vid mitten av 1100-talet på mycket osäker grund – om ens någon. När det gäller förflyttningen till Skara kan krönikören ha utgått från någon tradition kring Domprostgården vid Mildeshed i Skara, åtminstone omnämns dessa lokaler. Och eftersom nu Osmund förflyttat biskopsstolen till Skara anges han också följdriktigt i krönikan som den förste biskopen som begravts därstädes (Ibid). Mer troligt är att verklighetens Osmund flyttade till England och där avled och begravdes någon gång i slutet av 1060-talet (N. Beckman 1912 s. 51; H. Janson 1998 s. 169).

Den fjärde biskopen som anges i biskopskrönikan är Stenfin, en vänlig och dugande man, som enligt krönikan begravdes i Skara (Ä.Vg. II s. 202-203; N. Beckman 1912 s. 51). Troligen är hela denna lilla berättelse en efterhandskonstruktion och lika troligt är det att den här omnämnde Stenfin aldrig varit biskop av Skara, utan i själva verket är Stefan, Hälsinglands apostel (N. Beckman 1912 s. 51-52). Den fjärde biskopen passar väl in i den första grupp av biskopsnamn som återfinns i Skara stifts biskopskrönika. Av allt att döma har krönikeförfattaren, precis som när det gällde kungakrönikan saknat säkra uppgifter om de första ämbetsinnehavarna och därför tvingats lita till ett antal namn, som placerats i en viss kronologisk ordning, och dessa har utifrån spridda traditioner om personer och orter beståtts med beskrivningar se T. Schmid 1931 s. 59). Det mesta i dessa beskrivningar inklusive kronologin är oklart, om inte rent felaktigt och tyvärr i nästan varje detalj omöjligt att bekräfta i annat mer samtida källmaterial. Möjligen kan Osmund, om nu identifieringen av krönikans Asmund med Adams Osmund är riktig, visa sig vara en historisk person med koppling till kung Emund, son till kung Olof Skötkonung. Det är väl inte omöjligt att tänka sig att denne Emund, så hatad och illvilligt utstofferad av Adam av Bremen, gärna rört sig i Västergötland och Skara och då i sällskap med biskop Osmund. I vilken relation denne biskop stått till Skara biskopsstol är däremot svårare att säga.

Men vilka var då Skarastiftets fyra första biskopar? Ja det är ingen enkel fråga att besvara och när Hilding Johansson 1986 i Skara Historia I försökte skapa en biskopslängd menade han att det var med betydande grad av osäkerhet som en del av de första biskoparna namngavs (H. Johansson 1986 s. 387-411 ssk. 402, 411). Hans fyra första namn är Thurgot 1014-1030, Gotskalk 1030, Sigfrid junior omkr. 1030 till omkr. 1050 och Osmund på 1050-talet.

 

Går vi nu vidare i biskopskrönikan så finner vi att krönikan när det gäller den femte biskopen börjar på att nå fastare mark, för här dyker Adalvard den äldre upp (Ä.Vg. II s. 202-203; N. Beckman 1912 s. 52). Denne biskop är väl dokumenterad i såväl Adams Gesta som i andra samtida källor (H. Johansson 1986 s. 413). Symptomatiskt nog har inte biskopskrönikan något att berätta om Adalvard den äldre förutom att han var nummer fem i ordningen. Det är nämligen så att krönikören här har förväxlat Adalvard den äldre med biskop Adalvard den yngre, nummer sex i ordningen (N. Beckman 1912 s. 52). Detta är tydligast när det gäller biskopskrönikans angivande av var Adalvard d.y. är begravd, där står nämligen att han ligger i Mariakyrkan i Skara, men så är inte fallet eftersom Adalvard omkring 1068/69 hemkallades till Bremen där vi känner till brev han undertecknat och vi vet att han sedan dog någon gång före 1072, och begravdes väl rimligtvis i Bremen H. Johansson 1986 s. 413-414). Adalvard d.ä. däremot dog i Skara och begravdes där (Ibid.). Senare tiders aktiviteter i Skara domkyrka har lett till att en del gravgods dykt upp som bekräftar att Adalvard begravts i Mariakyrkan. Därtill kommer det faktum att Adalvard d.y. aldrig vigdes till biskop av Skara, istället kom han att under en viss tid upprätthålla den vakanta platsen på biskopsstolen där efter den avlidne Adalvard d.ä., vars begravning han också övervarade (Ibid.). Allt tyder helt enkelt på att biskopskrönikan blandat samman de båda Adalvard och att beskrivningen av Adalvard den yngres gärningar istället gäller Adalvard den äldre. Kanske är det så att det var Adalvard den äldre som med krönikans ord lade grundvalen till den äldsta Mariakyrkan, där han också ligger begraven (N. Beckman 1912 s. 52).

Vid en jämförelse med kungakrönikan visar det sig alltså att även biskopskrönikan i sin första del tillförts ett antal namn som återfinns hos Adam av Bremen och till detta kommer utryckta detaljer från helgonlegender. Några av de namngivna ämbetsinnehavarna har troligtvis på något sätt hört hemma i Skarastiftet, medan andra först genom biskopskrönikans framställning kopplas till stiftet. Toni Schmid försökte 1931 reda ut de omnämnda biskoparnas verkliga geografiska tillhörighet, men drog kanske lite väl långtgående slutsatser (T. Schmid 1931 s. 59-61), vilket jag försöker belysa i Exkurs nr. 4.

Genom de två sist omnämnda biskoparna befinner vi oss på historisk mark, men där blandar krönikeförfattaren samman de båda Adalvardarna, och visar på så sätt sin okunnighet om tidsperioden. Sammanblandningen är intressant och viktig ur ett annat perspektiv, eftersom den så tydligt visar att biskopskrönikan inte direkt kan grunda sig på Adams Gesta. Det måste finnas minst ett mellanled mellan Gesta och biskopskrönikan.

 

Efter de båda Adalvard följer fyra biskopar som vi nästan bara har kunskap om genom biskopskrönikan, och som det därför är nästan omöjligt att värdera informationen om. Den sjunde i krönikan hette, Rodolvard och den åttonde hette Rikolf (Ä.Vg. II s. 202-203; N. Beckman 1912 s. 52-53). Om båda eller någon av dem funnits bör de ha varit biskopar på 1070 och 1080-talen. Intressant nog har vi ett påvebrev, troligen från 1081, där en biskop R omnämns som besökt påven Gregorius VII, och möjligen är det här frågan om någon av de båda här omnämnda biskoparna (DS 25; H. Johansson 1986 s. 416). När det gäller Rodolvard finns det en liten men intressant kommentar i krönikan, han beskrivs som: ”aldræ þæghnæ wærstær” (Ä.Vg. II s. 202). Beckman översätter orden med ”den sämste bland män” och Wiktorsson har formuleringen ”av alla män den ondaste”. Att denne ”þæghn” i vår handskrift anges som den allra värste i meningen den allra sämste är nog ganska klart, men vad kan ha menats med en ”thägn” i början av 1200-talet när krönikan skrevs? Beckmans och Wiktorssons översättning av ”thägn” till ”man” tycks mig allt för endimensionell. I Collins & Schlyters ordlista beskrivs en ”thägn” som en fri människa och intressant nog anges att en ”mykin þæghn” är en ädel man (SGL I s. 537). Om nu det enda som biskopskrönikan velat ange är att Rodolvard är en dålig man, varför använder man då en så positivt laddad beteckning som ”thägn”. En innehållslig tolkning av krönikans formulering skulle kunna vara att Rodolvard varit ”den sämste av alla fria och ädl män”. Man kan fråga sig om formuleringen ursprungligen angett att Rodulvard varit bäst av alla fria och ädla män och inte värst? Handlar det om ett avskrivningsfel som förvandlat Rodulvard i B 59 till den sämste bland män? Med detta vill jag inte på något sätt omdefiniera den verklige Rodulvard (om han nu funnits) från ond till god; det finns inget annat källmaterial som stödjer någondera tolkningen, jag vill bara peka på ett problem med översättningen av texten. Kanske är en annan iakttagelse möjlig, formuleringen om ”thägnen” hör antagligen hemma bland andra värdeladdade karakteriseringar av biskopar och kungar som varit till för att ge färg åt framställningen. I vilken mån dessa karakteriseringar återgår på något verkligt karaktärsdrag är naturligtvis svårt att veta om vi inte har tillgång till ytterligare information om händelser eller gärningar. Exempelvis så kan vi se hur krönikören fem rader tidigare anger att Stenfinn var en ”godhær drængær”, som av Wiktorsson översätts till att biskopen var en ”god stridsman” (Ä.Vg. II s. 202-203). Detta är en ganska bra översättning, men kanske bör man tänka sig något lite mer prestigefyllt, gissningsvis ”ridderlig” i krigisk mening. Men vi vet inte tillräckligt för att kunna bedöma om ”drängen” eller ”thägnen” gjort sig förtjänta av epiteten de beståtts med. Ja vad gäller Stenfinn finns ju till och med ett starkt tvivel om att han ens varit i närheten av Skara stift, så hans ”drängskap” kan nog betvivlas det också.

Den nionde biskopen enligt krönikan hette Härvard, en engelsman med fru och barn kvar i England, dit han senare återvände (Ä.Vg. II s. 202-203. Den tionde var biskop Styrbjörn, som enligt biskopskrönikan tillsammans med Adalvard d.y. var de första inhemskt födda biskoparna (Ä.Vg II s. 204-205). Detta må möjligen ha gällt Styrbjörn, men Adalvard var tysk.

Dessa fyra biskopar torde tidsmässigt kunna placeras från slutet av 1000-talet till förra hälften av 1100-talet, och de är därigenom samtida med de fyra kungar som ingick i Sture Bolins andra grupp med ytterst lite information om kungarna (Inge d.ä., Hallsten, Filip och Inge d.y.). När det gäller biskoparna är beskrivningarna ytterst sparsamma när det gäller de två första i grupp två, men när det gäller Härvard och Styrbjörn flödar informationen rikligt i krönikan. Här liknar alltså inte den andra gruppen i biskopskrönikan Bolins grupp två i Kungakrönikan. Eftersom de båda adalvardarna är de två sist omnämnda skarabiskoparna i Adams beskrivning så har alltså inte biskopskrönikans författare kunnat få sina kunskaper därifrån om den andra gruppens biskopar. Tyvärr saknar vi samtida material som kunnat ge oss en bild av varifrån uppgifterna om dessa biskopar kan ha kommit. För tre av de omnämnda biskoparna anges Skara som gravplats och vid tre tillfällen anges biskoparnas agerande i samband med biskopsstolens ekonomi. Kan det ha varit så att det i Skarakyrkan tidigt funnits uppgifter om vissa biskopars gravar och om biskopsstolens ekonomiska tillväxt? Uppgifter som kan ha legat till grund för framställningen. Om så har varit fallet måste vi ändå konstatera att när det gäller angivelserna av biskoparnas gravar så har dessa på flera punkter varit felaktiga när det gäller den äldre gruppen (Asmund, Stenfind och Adalvard d.y.). Tyvärr vet vi inte om angivelsen av Skara som gravort för biskoparna Rodolvard, Rikolf och Styrbjörn stämmer överens med de verkliga förhållandena.

Den elfte biskopen hette Ödgrim, vars historicitet vi känner till genom att han var med vid Lunds domkyrkas invigning 1145 (Ä.Vg. II s. 204-205; N. Beckman 1912 s. 54; H. Johansson 1986 s. 417-418; DS 35). Om Ödgrim berättar biskopskrönikan relativt mycket, under hans tid byggdes Mariakyrkan färdigt och vid vigningen av kyrkan bestämdes hur mycket stiftets innevånare skulle bidra med till kyrkans försörjning. Biskopen omnämns också som gravlagd i Skara. Eftersom berättelsen nu nått fram till den tidsperiod som Sture Bolin menade var mer trovärdigt skildrad i kungakrönikan, d.v.s. cirka 100 år tillbaka i tiden från den tid då krönikorna författades, så är det rimligt att tänka sig att det i Skara stift funnits uppgifter om Ödgrim som författaren kunnat använda sig av.

Så har vi då kommit till den tolfte biskopen, Bengt den gode, och då sväller plötsligt notisen om den aktuelle ämbetsinnehavaren ut till en egen liten berättelse(Ä.Vg II s. 205-207). Där förut varje enskild biskop beståtts med 3-4 rader, får nu Bengt drygt 40 rader (Ä.Vg. I fol.51r, 51v.). Här är krönikan en formlig hyllning av Bengt och hans gärningar: ”Tofte war Þæn goðhe . Biscupær . bændictær . slikær warð aldrigh till godgiærningæ” Ä.Vg. II s.205). Han har förmerat biskopsstolens förmögenhet, bekostat byggnation och utsmyckningar av flera kyrkor, köpt religiösa inventarier till kyrkor, låtit bygga broar och skänkt pengar till de fattiga. Allt detta uppräknat och i berömmande ordalag beskrivet av krönikans författare. Ett avgörande problem är att vi helt saknar annat källmaterial om biskop Bengt den godes liv. I krönikan omnämns att Bengt vilar i Mariakyrkan i Skara. Där återfinns också en gravsten med inskriptionen ”Benedictus electus” d.v.s. ”Bengt, utvald”, och ibland har man menat att detta skulle vara Bengt den godes gravsten. Men det är knappast fallet enligt Hilding Johansson, åtminstone om man skall tro på hälften av de beskrivningar av biskopens goda gärningar, t.ex. när det gäller kyrkoinvigning som krävde att biskopen inte bara var utvald utan också vigd till sitt ämbete (H. Johansson 1986 s. 422). Tanken att biskop Bengt var en nationalkyrklig biskop där det räckte med att folket valt honom för att han skulle vara fullgod biskop (N. Beckman 1912 s. 66) utgår troligen från en föråldrad bild av motsättningarna i det äldremedeltida kyrkliga livet. Rimligtvis har biskop Bengt varit både utvald och vigd, och därmed har inte gravstenen i domkyrkan med denne Bengt att göra. Troligare är då att denna gravsten istället ursprungligen lagts över någon nu för oss okänd ”electus” som avlidit halvvägs i sin kyrkliga karriär. Det faktum kvarstår alltså att vi saknar andra källor till Bengt den godes liv, förutom den västgötska biskopskrönikan.

Den trettonde biskopen heter Järpulf och han var enligt biskopskrönikan född i Varv och var den som genomförde tiondet i Skara stift (Ä.Vg. II s. 206; N. Beckman 1912 s. 63). Biskopskrönikan konstaterar att Järpulf fick ett tingsbeslut på detta vid ”Askubæk”. Det senare är naturligtvis av mycket stort intresse eftersom det betyder att det vid ”Askubæk”, troligen någon gång i slutet av 1100-talet hållits ett alla götars ting där man godtagit kyrkans rätt till generell beskattning i Västergötland. Vilken modern ort ”Askubæk” syftar på är svårt att säga, Beckman föreslår Askeberga (N. Beckman 1912 s. 64), men detta är högst osäkert. Till skillnad från berättelsen om den gode biskop Bengt så finns det en del annat källmaterial, förutom biskopskrönikan, som berättar lite om Järpulfs liv och leverne. Järpulf var med och bevittnade ett kungligt gåvobrev från 1191 och samma år uppges han i ett påvebrev som deltagare i ett försök att avgöra en gränstvist mellan Linköpings och Växsjös stift (DS 113; DS 100, observera att DS 113 är feldaterat, se fr.a. Å. Ljungfors 1955 s. 152, men även J. G. Liljegrens kommentar i DS s. 138 vid asterisken).

De nästföljande två biskoparna, nummer fjorton och femton, hette Johan Hyrne och Bernhard och om dem har inte krönikan många ord att säga(Ä.Vg. II s. 206; N. Beckman 1912 s. 65-66; H. Johansson 1989 s. 423). Den förre var klok och tjänstvillig och den senare var förträfflig och frikostig, konstaterar krönikeförfattaren korthugget, och avslöjar väl härigenom mest sin totala okunnighet om personerna i fråga, eller ointresse. Inget sägs om de två biskoparnas sista vilorum. Tyvärr saknar vi också andra källor till deras liv, trotts att de måste ha varit i tjänst åren kring 1200, alltså vid den tiden då svenskt källmaterial börjar flöda något rikare.

Så kommer vi då till biskop Bengt den unge, den sextonde i ordningen bland krönikans biskopar, och här flödar åter informationen rikare, i så väl krönikan som i annat källmaterial (Ä.Vg. IIs. 208; SGL I s. 307; N. Beckman 1912 s. 65-66, H. Johansson 1986 s. 423-424; H. Schück 1983 s. 136 ff.). Till skillnad från Bengt den gode är hans namne Bengt den unge väl dokumenterad i brev, såväl i svenska kungabrev som i ett 20-tal påvebrev. Låt oss emellertid börja med biskopskrönikans ord, och här är det ord och inga visor, för biskopen bestås med en riktigt negativ skildring. Krönikeförfattaren har att berätta om en biskop som samlade vapen, brynjor och sköldar, och konstaterar därvid att ”så skötte han sin biskopsstol” (N. Beckman 1912 s. 66). Vidare var han hårdsint och häftig både mot präster och lekmän, och under hans tid föröddes mycket av biskopsstolens egendom. I slutet av texten om denne Bengt berättas att han dog på Kinnekulle och att han begravdes i Varnhem. Alltså inte i Mariakyrkan i Skara, Skarabiskoparnas begravningskyrka.

Ibland ser man synpunkter om att biskopslängdens beskrivning av Bengt den unge tyder på att Bengt misskött biskopsstolens ekonomi och att han varit en obehaglig typ. Det man då gör är ju att man gör källans tendens till sin egen värdering, ett förfaringssätt som, om det är ogenomtänkt, kan leda alldeles fel. Men otvivelaktigt har krönikeförfattaren förmedlat eller själv formulerat en mycket negativ bild den ”unge” biskop Bengt. Vad kan det då vara som till den milda grad retat upp krönikeförfattaren eller dennes uppdragsgivare? Om man går till Bengts äldre namne, d.v.s. den gode biskop Bengt så kan man där se en biskop som står i nära och positiv kontakt med det västgötska lokalsamhället. Han skänker böcker, bygger kyrkor och broar, allt för egna pengar, ja han t.o.m. inviger en kyrka gratis – ett verkligt tecken i skyn. Se där en biskop i det jordägande etablissemangets smak, och därtill en fridens man. Men sådan var icke Bengt den unge. Han förslösade biskopsstolens egendom och han ägnade sig åt krigiska aktiviteter. Finns det då något i övrigt källmaterial som kan ge en förklaring till varför Bengt den unge skildras på detta sätt i krönikan? Ja faktiskt. I en artikel av Herman Schück i VFFT 1983-84 ges vi en djuplodande analys av Bengt den unges förehavanden spegla i dåtidens källmaterial (H. Schuck 1983 s. 136-193). Genom ett antal brev känner vi till att Bengt varit djupt engagerad för att legitimera kröningen av Johan Sverkersson 1219 och att han i samband med detta besökt Rom 1220-1221 där han skaffade påvens stöd inom en rad områden (H. Schuck 1983 s. 144; H. Johansson 1986 s. 423-424). Bland annat gällde detta biskopstiondet och Skarabiskopens rätt att utdela avlat för brott som egentligen krävde en resa till påven i Rom (Ibid.). Biskop Bengt har också utverkat ett tillstånd för att upprätta ett regulärt domkapitel i Skara (H. Johansson 1986 s. 424; H. Schuck 1983 s. 136 ff.). Rimligtvis har väl också biskop Bengt vid sin hemkomst sökt genomdriva det program han varit i Rom och skaffat sig stöd för. Det har här framför allt gällt kyrkans frihet gentemot den världsliga makten.

Min tolkning av Bengts gärning är han genom upprättandet av ett reguljärt domkapitel i Skara försökte rycka loss makten över Skara stift, från de lokala jordägarna och föra över den till en grupp kaniker i domkapitlet. Dessa skulle därigenom få kontroll över tillsättningen av biskopen och över domkyrkans jordegendomar. Enligt Äldre Västgötalagen var det ”landsmännen” d.v.s. landskapets fria män som skulle välja biskop (Ä.Vg. II s. 86-87) , men enligt kanonisk rätt var det domkapitlets kaniker som skulle välja biskop. Genom att upprätta kanonikat för att försörja dessa kaniker rycktes ekonomiska medel loss från den vanliga biskopsstolen. Bengts Romresa torde också ha kostat en hel del och till själva resekostnaderna måste man lägga utgifter för att få ut alla dessa brev från påvekansliet. Allt detta torde ha krävt nya ekonomiska medel och dessa måste vid hemkomsten insamlas genom biskopstiondet och krav på att gamla privilegier fortfarande skulle gälla. Rimligtvis har detta möts av protester, dels från jordägarna som skulle betala kalaset och dels från dem som ansvarade för lagen och dess efterlevnad. De senare hade naturligtvis svårt att acceptera att inte lagar stiftades och reglerades på tinget utan kunde påbjudas från främmande ort. När Järpulf gått till tings och fått beslut på biskopstionde torde detta varit i linje med de lokala rättsvårdande myndigheternas önskemål. Men att kyrkans ledning själva kunde slå fast för all framtid att biskopen utan ”böndernas” hörande hade rätt till ett omfattande ekonomisk uttag från lokalsamhället, det var något annat. Kanske blev det så att när Bengt väl kom hem och försökte driva igenom sitt program har han han mötts av motstånd från lekmän och kanske t.o.m. från präster som var vana vid den gamla ordningen. Av krönikans ord att döma så har då biskopen tagit till maktspråk, därav talet om brynjor och svärd. I vilken mån Bengt den unge varit lyckosam i sina ansträngningar är svårt att få riktigt grepp om. Man kan väl möjligen fundera på varför han kom att begravas i Varnhems kloster, om det hade varit så att han skapat en ny och väl fungerande kyrkoledning i Skara som han i triumf presiderat över i slutet av sitt liv?

Kanske skall man se Bengt den unge som en osedvanligt stark och nitisk anhängare av kyrkans frihet, som startade en process som lite längre fram ledde till den kyrkliga organisationens frigörelse från den världsliga makten. Men då faller också biskopskrönikans ord om honom på plats. Den negativa bilden av hans ekonomiska aktiviteter och hans maktspråk handlar helt enkelt om att den juridiskt intresserade författaren av krönikan återgett en negativ bild som funnits hos den dåvarande världsliga eliten i förhållande till de uttalade krav på kyrkans frihet som Bengt stod för. Detta har mycket lite att göra med om Bengt var en god eller dålig ekonom eller om han var en aggressiv typ.

Efter Bengt den unge följer så Stenar, den sjuttonde och sista biskopen i krönikan(Ä.Vg II s. 208-209). Om honom berättar krönikan att han var från Östergötland och att man bör bedja för hans själ. Rimligtvis måste det senare betyda att Stenar var död när biskopskrönikan skrevs och att hans efterträdare Lars övertagit biskopsstolen. Från Stenars episkopat har vi en del källor som omnämner honom och hans aktiviteter, bl.a. var det Stenar som i ett påvebrev från 1234 fick tillstånd att slå ihop för små församlingar i sitt stift (H. Johansson 1986 s. 424). År 1238 beviljades Stenar avsked p.g.a. sjukdom och hög ålder (Ibid.).

I den tredje gruppen av biskopsnamn växlar längden rejält i beskrivningarna av de olika biskoparna. För några av dem kan man misstänka att krönikerförfattaren mer eller mindre saknat uppgifter, eller också har deras ämbetsperioder varit så korta att de inte hunnit göra några bestående insatser i sitt stift. Detta gäller då framför allt Johan Hyrne och Bernhard. För flera av biskoparna i denna grupp har vi kvar samtida källor som gör att deras historicitet går att belägga och även något om deras gärning framkommer. Så är fallet med Ödgrim, Järpulv och Bengt den unge. Men tyvärr saknar vi källor samtida med Bengt den gode, som omnämner denne biskop, vilket gör att vi här inte på en enda punkt varken kan belägga eller falsifiera den monumentala hjältebilden. När det gällde kungakrönikans sista grupp kunde man där se hur författaren angav samma typ av information för varje uppräknad kung, hur kungen styrt landet, dödssätt och begravningsort. Några sådana gemensamma uppgifter för varje personbeskrivning finns inte i biskopskrönikans sista del. Visserligen anges ofta deras gravort, men detta är ett tema som återfinns här och var i hela krönikan, utan att för den skull tyda på att uppgifterna är mer trovärdiga.

 

Låt oss nu kort sammanfatta vad vi sett i biskopskrönikan och i vilken mån detta överensstämmer med den bild som Sture Bolin gett av strukturen på kungakrönikan. För det första kan vi konstatera att det inte finns någon tydligt uppdelning av biskopskrönikan i tre delar med tydliga gemensamma drag inom varje grupp. Det är alltså inte så att de sista biskoparna är mer fylligt beskrivna och att beskrivningen av dem går att följa upp i annat källmaterial. Det är inte heller så att där finns en mellangrupp vars namn och kronologiska struktur stämmer, men som det saknas uppgifter om. Istället framträder en annan struktur, men minst lika intressant. För det första har vi en grupp, bestående av de 6 första biskoparna, där personbeskrivningarna måste betraktas med stor skepsis. Det verkar som om personnamn plockats ur material med ursprung från Adam av Bremen och helgonlegender och sedan placerats in i Skara stifts biskopslängd. Den kronologiska ordningen har förvridits, beskrivningen av dem är om inte fullständigt felaktig så starkt förvriden och namn som uppenbarligen inte alls borde höra hemma i Skara biskopslista har förts dit. Mycket talar för att krönikeförfattaren till stora delar helt enkelt saknat grundläggande kunskaper om Skara biskopsstol under perioden 1000-1072, vilket naturligtvis inte alls är förvånande. Kunskapsluckan har fyllts på samma sätt som i kungakrönikan för tiden 1000-1110 d.v.s. genom att ett antal namn getts lämpliga notiser genom mer eller mindre fantasifulla tolkningar.

För perioden 1072-1145 anges en rad biskopsnamn och flera bestås med relativt omfattande beskrivningar, men vi saknar samtida källor att jämföra uppgifterna med, vilket gör att det är omöjligt att värdera dem.

Efter 1145 då vi vet att Skarabiskopen Ödgrim, som omnämns i krönikan, deltog i invigningen av Lundadomens högaltare följer så ett antal biskopar som krönikan skriver ytterst lite om och som vi tyvärr för det mesta saknar uppgifter om i andra källor. I slutet av krönikan sväller så texten ut när det gäller Bengt den gode som utmålas som en idealgestalt bland biskoparna, tyvärr saknar vi annat källmaterial som skulle kunna bekräfta eller falsifiera bilden. Näst sist kommer så nidbilden av Bengt den unge, en nidteckning som vi tror oss kunna förstå genom andra samtida källor. Beskrivningen som bestås den siste biskopen är ytterst konturlös. Det tycks alltså inte vara som när det gällde de sista kungarna där krönikeförfattaren tycks ha haft så mycket information att han kunnat göra ett urval. Så anges t.ex. begravningsorten endast hos två av de sex sista biskoparna, varav en ligger i Mariakyrkan i Skara och en i Varnhem. Man kan ju tycka att författaren borde ha känt till var samtliga av dessa biskopar ligger begravna, eftersom de levt och dött inte allt för långt tillbaka i tiden, årtiondena strax före och efter 1200.

Den tydligaste likheten vad gäller kungakrönikan och biskopskrönikan är behandlingen av de äldsta ämbetsinnehavarna. Eftersom vi har andra källor som kan ge oss information om Sveriges kungar och Skara stifts biskopar under 1000-talet så kan vi något så när kritiskt värdera dessa båda krönikors uppgifter. Allt tyder på att den eller de som författat krönikorna saknat tillförlitliga källor om såväl ämbetsinnehavarna som deras verksamhet. Det verkar som man sökt efter namn som placerats i en kronologisk ordning och sedan tolkats utifrån tolkningar av namn, traditioner och fornlämningar. Där uppgifter saknats och man inte haft något att utgå ifrån har man gett relativt intetsägande karakteriseringar av ämbetsinnehavaren, ofta kopplat till personens påstådda relation till juridiska förhållanden i Västergötland.

 

Tolkningsmodellen

Låt oss nu formulera en tolkningsmodell utifrån den ovan skissade gemensamma bilden av kunga- och biskopskrönikorna. I denna modell ingår bilden av att krönikeförfattaren saknat egna kunskaper om de allra äldsta ämbetsinnehavarna. Därför börjar krönikorna med ett antal namn med oklar fakticitet, som placeras i en kronologisk struktur och där namnen tolkas med hjälp av namnetymologiska resonemang, legender och eventuellt arkeologiskt material. Längre fram dyker namn upp på ämbetsinnehavare som det verkar som krönikören känt till genom några sorts lokala traditioner, men som författaren inte haft så stora konkreta kunskaper om. Här skapas inte några personbeskrivningar genom spekulationer utifrån namn, legender och arkeologi. Sist och slutligen kommer så några namn på ämbetsinnehavare som krönikören faktiskt haft kunskaper om och därför närmare kan skildra. Denna senare tendens är tydligare i kungakrönikan än i biskopskrönikan där beskrivningarna av de sista biskoparna växlar i längd och mängd information.

 

Lagmanskrönikan

Den västgötska lagmanskrönikan finns bara i B 59 och inga ytterligare avskrifter är kända. Därtill kommer att kungaämbetet och biskopsämbetet relativt tidigt producerat en del källmaterial och även varit utsatta för en del intresse från dåtidens skrivkunniga eliter utan direkt anknytning till ämbetena. Detta förhållande gäller enbart för de allra sista lagmännen. Detta gör sammantaget att det är extremt svårt att över huvud taget värdera lagmanskrönikans uppgifter. Det är här den ovan formulerade tolkningsmodellen blir intressant. Låt oss nu se om det finns förhållanden och formuleringar i lagmanskrönikan som faller in i de mönster vi kunnat se i kunga- och biskopskrönikorna?

Jag utgår här inte från den hypotes som Ivar Lindquist formulerade 1941 om att den äldsta delen av lagmanskrönikan är en prosaisk parafras av ett äldre muntligt lagmanskväde (I. Lindquist 1941 s. 11-40). Detta trotts att Lindquist menar att ”det låter sig strikt bevisas” att ett sådant kväde ursprungligen funnits och legat till grund för framställningen om de 11 första ämbetsinnehavarna i lagmanskrönikan (S. Lindquist 1941 s. 12). Jag kan emellertid inte hitta de strikta bevisen i Lindquists framställning och delar istället Carl Ivar Ståhles åsikt från 1956 där han menade att det inte finns några skäl: ”att räkna med att det funnits ett fornsvenskt kväde, diktat till västgötalagmännens ära.” (C. I. Ståhle 1956 s. 419). Ståhle visar istället att lagmanskrönikan är ett tydligt exempel på en prosatext från 1200-talet och att det av Lindquist i efterhand konstruerade forntida kvädet knappast gör texten mera rättvisa. För en närmare genomgång av Lindquists tolkning och Ståhles kritiska genomgång se exkurs nr 6 i slutet. Jag förhåller mig alltså avvisande till Lindquists teori om ett lagmanskväde som grundval till lagmanskrönikan. Detta leder till att jag avvisar teorin om att lagmanskrönikan delvis utgått från en äldre dikt, istället verkar det rimligast att även i fortsättningen hänföra tidpunkten för alla tre ämbetskrönikorna till 1230- och 40-talen.

 

Den förste västgötske lagmannen enligt lagmanskrönikan heter Lumber: ”Fyrsti war lumbær . oc af hanum æru lums lagh callæðÞ . fore Þy . at han sighs hawa huxæt . oc gørt mykin loth af laghum warum” (Ä.Vg. II s. 192; N. Beckman 1912 s. 10). Om Lum berättas alltså att det var han som uttänkte och formulerade en stor del av ”vår lag”, och därför kallas den också ”Lums lag”. Lum anges vara född i Vånga, där han också ligger begravd i en hög eftersom han var hedning. I sin analys av den västgötska kungakrönikan gjorde Sture Bolin i en not klart att han ansåg att lagmanskrönikan var skapad utifrån likartade förhållanden som kungakrönikan (S. Bolin 1931 s. 154 not 51). Han antyder där att författaren till lagmanskrönikan utgått från arkeologiska kunskaper för sitt skildrande av de första västgötska lagmännen (Ibid.). Som vi kunde se ovan när det gällde kungakrönikan och biskopskrönikan så har deras författare av naturliga orsaker saknat närmare upplysningar om det som hände c:a 240 år före krönikornas författande. Det är rimligt att anlägga samma synsätt på lagmanskrönikan som använts när det gäller de båda andra krönikorna. När det gäller beskrivningen av den förste lagmannen verkar det som om krönikeförfattaren känt till några traditioner och arkeologiska fynd som han här brukat. Om man ser till vad som faktiskt står om Lumber så kan man konstatera att hela faktaunderlaget tycks utgå från en kombination mellan beteckningen ”Lums lag” och en storhög i Vånga. Kan det vara så att krönikören utgått från att västgötalagen kallats Lums lag och denna uppgift kombineras sedan med information om en gravhög som kallats Lumbers hög, i Vånga, Skånings härad. På så sätt har lagman Lum skapats. Eftersom kristna inte begravs i högar så måste Lum varit hedning och detta tas i sin tur som intäkt för att lagen är mycket gammal. Redan under hednisk tid hade alltså västgötarna en lag och genom denna sin uråldrighet framstod den som för evigt giltig och oföränderlig. Efter Lum hade man bara att återberätta lagen, någon lagstiftningsprocess är det här inte att tala om. Intressant nog har man här medvetet eller omedvetet också skapat en motivering till varför man kan ändra i lagen. Eftersom Lum var hedning så kan det ju ha smugit sig in hedniska bruk, och det var naturligtvis viktigt att sålla bort dessa. Intressant nog avslutas faktiskt hela lagmanskrönikan med en berättelse om två lagmän, Gustav och Folke, som tog många hedniska bruk ur lagen. Vad som uppfattades som hedniskt och kristet i lagen vid en revidering av lagen avgjordes väl i praktiken av dem som innehade en tillräckligt stark position för att driva igenom en förändring.

Intressant nog verkar det som om krönikeförfattaren arbetat på ett likartat sätt när det gäller lagman nummer två, d.v.s. Björn Kälke: ”Annar war . Biorn kialke . han war haf mæðÞalby . Þær war han iorðÞæðÞær . i . enom collæ . fore Þy hanum war eygh kunugh hælægh kristnæ” (Ä.Vg. II s. 192; N. Beckman 1912 s. 11). Lagman Björn har alltså varit begravd i en hög i Mellby, vilket tolkas som att han varit hedning. Eftersom han begravts där tolkas det så att då måste han också ursprungligen komma ifrån Mellby. Det kan på krönikeförfattarens tid funnits en storhög som betecknats som ”Björns hög” eller något liknande i Mellby där klockstapeln stod. Förslagsvis kan man tänka sig det så att vissa storhögar kombinerats med kungar, men att högar som inte angivits som ”kungshögar” uppfattas som begravningsplatser för andra typer av stormän, t.ex. bygdehövdingar eller lagmän. Så har kanske en tolkning av en ”Björns hög” som ”lagmanshög” lett till skapandet av den hedniske lagmannen Björn. Om den tredje lagmannen, Tore Räv, har krönikan inget mer att säga än att han kom från Gökhem (Ä.Vg. II s. 192-193). Märkligt nog bestås inte detta fantasieggande namn med något som helst etymologiskt resonemang, inte ett ord sägs om honom förutom hans bakgrund i Gökhem. Vad det senare grundas på får vi ingen ledtråd till. Om den fjärde lagmannen däremot, berättas en mycket intressant historia. Alle, eller Kringalle som han också kallas av krönikeförfattaren, var född i ”siglislangem” och höll ting på ”lincornæ wallum” (Ibid.). Denne Kringalles namn uttolkas av krönikeförfattaren på så sätt att denne för sin vrånghets skull satte många lagkrokar och illistiga påfund i lagen. Den tolkning som Schlyter, Beckman och Wiktorsson gör att ”lincornæ wallum” skall uttydas som Ekornavallen skulle då leda till att även denne lagman kan kopplas till fornminnen, stensättningar m.m. vid Ekornavallen (Ä.Vg. II s. 192-193; K. Beckman 1912 s. 11; SGL I s. 295-296 ). Men enligt modern orntamnsforskning är denna tolkning felaktig och vad ”lincornæ wallum” har varit för något och var det har legat vet vi idag inte (OiSL XVII s. 158; G. Linde 1982 s. 135). Men Kringalle är intressant på samma sätt som Lum, eftersom Kringalles illistiga verksamhet i lagen kan ha gett utrymme för förändringar i lagen. Om någon del av lagen uppfattades som så svårbegriplig att den lade krokben vid domstolsförhandlingar så kunde man bortse ifrån den, eller också kunde den ändras eller helt tas bort, med den motiveringen att det säkert var den gamle Kringalle som ställt till det. Man kan ju tänka sig att traderingen, muntligen eller skriftligen, av lagen ibland ställde till det genom att ord utelämnades eller förvreds, så att lagreglers innebörd blev obegripliga eller svårförståerliga. Det kan också ha blivit så att när nya lagregler lades till så kunde en konflikt uppstå mellan dessa och de gamla. Varför då inte skylla på Kringalle och ta bort sådant man ville bli av med. Den uråldriga lagen måste naturligtvis vördnadsfullt bevaras, men eftersom Kringalle varit inne i lagens formuleringar och rört till det fanns det ett visst mått av utrymme för förändringar, men då naturligtvis bara för att ”rätta till” Alles illistigheter.

När det gäller dessa fyra första namn är det ganska tydligt att krönikörens framställning följer den ovan formulerade tolkningsmodellens karakterisering av beskrivningarna av de äldsta ämbetsinnehavarna. Krönikören har tagit fram ett antal namn som i tre fall tolkats utifrån namnetymologier och arkeologiska kombinationer. Vi vet inte ens om de uppräknade namnen är namn på personer som krönikeförfattaren från annat material lärt känna som lagmän, eller om det är krönikören som själv gjort kombinationerna mellan vissa namn och fasta fornlämningar och på så sätt själv skapat tolkningarna och berättelserna.

Låt oss nu gå vidare med den femte lagmannen som var Tubbe Stallare och om honom berättar krönikan endast att han var lagman en kort tid och att han var hård och orättvis(Ä.Vg. II s. 192; N. Beckman 1912 s. 11). Den sjätte lagmannen var Önd från Essunga, och om honom berättas inget förutom namn och geografiskt ursprung (Ibid.). Den sjunde var Ulvar, från Tälje, och han blev enligt krönikan fördriven och miste sitt ”lagmansnamn”, för sina oseder och sin dårskap(Ä.Vg. II s. 192-193; N. Beckman 1912 s. 13). Inget i texten ger oss någon som helst information om hur författaren kommit till denna slutsats. Den åttonde lagmannen var Törner född på Kinnekulle och den nionde var hans son Ulvar (Ibid.). Observera att Törner i handskriften anges vara född i ”wplandum” som av Wiktorsson översätts till ”Höglandet”, medan Beckman anger Kinnekulle (eg. ”Upland” en del av Kinnekulle, se N. Beckman 1912 s. 13; G. Linde 1982 s. 109). Den tionde lagmannen var Assur från Hära, som enligt krönikan föredrog Västgötalagen på en enda dag, vilket därefter kom att bli norm (Ä.Vg. II s. 192; N. Beckman 1912 s. 13). Genom dessa sex lagmän har vi kronologiskt passerat in i 1100-talet, och precis som när det gäller kungarna och flera av biskoparna från denna tid är beskrivningarna av de flesta ämbetsinnehavarna märkbart färglösa (utom möjligen Ulvar och Assur). Man får några namn och en del geografiska noteringar, men inte så mycket mera, vilket naturligtvis är helt i sin ordning eftersom denna period ligger före den tid då man kan tänka sig att författaren haft egna kunskaper att utgå ifrån. Flera av dessa förmodade lagmän har inte heller haft tolkningsbara tillnamn eller kunnat uppfattas som hedningar med kopplingar till diverse fasta fornlämningar i det västgötska landskapet.

 

Så kommer vi då till den elfte lagmannen, Karle av Edsvära, den som näst Eskil får den fylligaste beskrivningen i lagmanskrönikan: ”æliupti war . Karlli . af Ezwæri . han æftli eygh egn ællær alðræ costæ . swa mykit sum raslekær hans oc hyarttæ haweskæ . oc snilli hans høgðhe han til Þæs wælz” (Ä.Vg. II s. 192). Om Karle berättas alltså att det inte var så mycket hans jordagods som hans duglighet och begåvning som upphöjde honom till hans ämbete (N. Beckman 1912 s. 192). Han uppsökte dem som begått brott och straffade dem efter sina gärningar. Inte heller här ges vi några indikationer om varifrån krönikeförfattaren får sina uppgifter. Däremot går det att kombinera framställningen i lagmanskrönikan med information i kungakrönikan. I lagmanskrönikan står det att Karle friade sitt land från onda män och skändligheter. Tack vare detta kom han att kallas ”fosterlandets fader”. I kungakrönikan berättas att den tionde kungen, Ragnvald, dödades i Västergötland. Därefter styrdes Västergötland av en ”god lagman” och ”landets hövdingar” och rimligtvis är denne gode lagman den i lagmanskrönikan omnämnde Karle av Edsvära (Ä.Vg. II s. 192; N. Beckman 1912 s. 14; P. Sawyer 1991 s. 39). Vi tror oss veta att Ragnvald dödades 1130 och att samma år försökte Sverker d.ä. ta makten över hela Sverige (P. Sawyer 1991 s. 38-39). Men det verkar som om han misslyckas, och istället väljer västgötarna Magnus till kung, son till den danske kungen Nils och en dotter till Inge d.ä. (Saxo Grammaticus s. 119). Magnus och Nils befann sig i en våldsam maktkamp i Danmark men lyckades 1131 mörda sin farlige rival Knut Lavard (P. Sawyer 1991 s. 38-39; Saxo Grammaticus s. 128). Trotts detta fick inte far och son någon lugn och ro, tvärt om tvingades Magnus fly till Västergötland där han alltså hade valts till kung (Saxo Grammaticus s. 132). Men 1134 står slaget vid Fotevik där Magnus stupar (Saxo Grammaticus s. 142). Efter detta skulle man ju kunna tänka sig att Sverker d.ä skulle ha fått makten över hela Sverige, men så blir inte fallet utan Västergötland tycks istället styras av en Karl Sunesson, som troligen är lagmanskrönikans Karle av Edsvära (P. Sawyer 1991 s. 38-39). Denne uppträder i källmaterial skrivet i början av 1200-talet och är där aktiv i strider som kan tidsättas till c:a 1135, och betecknas som jarl av Götaland, och i andra källor även kung (P. Sawyer 1991 s. 38-39; Dalslands Diplometarium s. 40, 47). Om identifieringen av Karle av Edsvära med Karl Sunesson är korrekt, så är denne Karl, den förste lagmannen i krönikan som går att belägga och belysa utifrån annat källmaterial. Därtill kommer att om så är fallet så betyder det att vi här har en lagman med en för sin tid mycket omfattande makt.

I lagmanskrönikans beskrivning av Karle kan man känna igen delar av de mer generellt positiva omdömen som en del ämbetsinnehavare bestås med i de tre krönikorna. Men det finns en intressant skillnad i ordvalet. När det gäller lagmännen före Karle så beskrivs de bara rakt upp och ned, men om Karle skriver krönikeförfattaren att saker sagts och berättats om denne. Det verkar alltså här som om krönikören anger att han återberättar andras uppgifter.

Den tolfte lagmannen var Algot, Karle av Edsväras son, en person som bara bestås med en kort karakterisering som en ”mykilhughæðær” och ”girughær” man (Ä.Vg. IIs. 194-195;N. Beckman 1912 s. 18). Beckman översätter det till att Algot varit stolt och vinningslysten, men meddelar samtidigt att lagmannen möjligen kunnat betecknas som stolt och arbetsam (N. Beckman 1912 s. 19). Hur som helst är det inte någon speciellt fullödig bild man får av Karl av Edsväras son. Men släktrelationen har av allt att döma varit viktig för krönikeförfattaren. Efter Algot kommer en intressant passus om Sigtrygg, Algots son, som var för ung och oerfaren för att ta över efter fadern, allt enligt krönikan (Ä.Vg. IIs. 194-195;N. Beckman 1912 s. 18-19.). Istället följer lagman Önd, från Grolanda, som nummer tretton (Ibid.). Han karakteriseras som en rättvis och karaktärsfast man som föredrog lagen rätt och värnade den i alla stycken. Efter Önd följer dennes broder Nagle som den fjortonde lagmannen och hans gärning liknar broderns (Ä.Vg. IIs. 194-195;N. Beckman 1912 s. 20). Efter Nagle kommer så den femtonde lagmannen, Sigtrygg, Algots son (Ibid.). Denne Sigtrygg som tidigare varit påtänkt som lagman nummer tretton har nu växt till sig och befunnits värdig lagmansdömet. Som nummer sexton kommer Sigtryggs son Algot (Ibid.).

Vad som här rullats upp inför våra ögon är en stormannasläkt som under flera generationer tagit över lagmansämbetet, mer eller mindre som om ämbetet varit ärftligt. Först kommer Karle av Edsvära, följd av sin son Algot vars son Sigtrygg fick vänta tills han växt till sig, men som sedan följde fadern i spåren. Efter Sigtrygg följde i sin tur dennes son Algot. Efter Algot, som vi skall se nedan, kom ett flertal lagmän som inte var släkt med Karle av Edsvära och dessa täcker in en tid mellan c:a 1200 och 1240-talet. Man skulle kunna uppfatta uppräkningen av generationsskiftena efter Karle av Edsvära som tecken på att krönikeförfattaren här utgått från en viss familjs traditioner om sina medlemmar något århundrade tillbaka i tiden.Intressant nog har vi från senare hälften av 1200-talet en känd lagman med namnet Algot, d.v.s. Algot Brynolfsson, vars son kom att bli en av stiftets biskopar, Brynolf Algotsson. Brynolfs bröder, de så kallade Algotssönerna kom också att låta tala om sig under senare hälften av 1200-talet. Beckman framför den lockande tanken att lagmannen Algot Brynolfsson på något sätt är släkt med den lagmanssläkt som ovan skildrats som innehavare med nästan oavbruten kontinuitet från Karle av Edsvära på 1130-talet till Algot Sigtrygsson i slutet av 1100-talet (N. Beckman 1912 s. 20) Detta skulle i så fall ge en förklaring till att krönikans författare haft kunskaper om släktrelationer så långt tillbaka i tiden. De omnämnda släktingarna på 1100-talet skulle helt enkelt tillhöra en viktig stormannafamilj under 1200-talet.

Ingen av dessa ovan omnämnda fem lagmän som är släkt med varandra förekommer i några andra typer av källor, förutom Karle av Edsvära, om han nu verkligen är Karl Sunesson. Därtill kommer att beskrivningarna av individerna, förutom Karle, i denna ”lagmanssläkt” är mycket tunna, ja i egentlig mening innehåller de väl bara en kort utredning av släktskapsrelationen och någon gång en allmänt hållen karakterisering om personens goda handlag med lagen.

Så har vi då kommit till lagman nummer sjutton, nämligen Eskil och här växer lagmanskrönikans text ut till en hel liten berättelse (Ä.Vg. II s. 194-195; K. Beckman 1912 s. 20-26). Intressant nog finns här ett relativt omfattande källmaterial utanför krönikan som man kan jämföra med (Ibid.). Eskil beskrivs i lagmanskrönikan som den som samlade ihop den västgötska lagen och genomtänkte den med stort skarpsinne. Ingen stans står det klart uttalat att Eskil är den som låter skriva ned lagen, men det måste ändå vara så man skall tolka texten. Det avgörande när det gäller beskrivningen av Eskils laggärning är att krönikeförfattaren betonar att Eskil eftersökt gällande lagar; ”lums lagh. oc annarrær. at nytræ hæfð lanzsins for ælðri.” (Ibid.). Alltså ”Lums lag och andra, sådana de voro efter fädernas goda sed” (ibid.). Krönikan betonar att det inte rörde sig om en ny lagstiftning, tvärtom så var det som gav lagen dess auktoritet att den var uråldrig. Det rör sig här naturligtvis om ett försök att övertyga läsaren om att Västgötalagen, sådan den förelåg vid tiden för lagmanskrönikans tillkomst, endast återgav hävdvunnen rätt. Inget nytt tillkom genom Eskils redaktion, allt utgick från ”landets föräldrar” d.v.s. förfädernas uråldriga rättstraditioner. Låt mig här säga att just betoningen av detta förhållande gör mig misstänksam. Rimligtvis har det varit så att Eskil med sin sociala bakgrund och med sina kunskaper om annan rätt, såväl världslig som kyrklig, haft goda möjligheter att genomföra en reformlagstiftning. Tyvärr saknar vi kunskaper om hur den västgötska lagen såg ut före Eskils verksamhet och vad värre är, vi saknar också kunskaper om hur den västgötska lagen såg ut som var resultatet av hans arbete på 1220-talet (då det är rimligt att tänka sig att Eskil varit igång med detta arbete). Hela Västgötalagen finns bara bevarad från 1280-talet då Cod. Holm. B 59 skrevs. Äldre forskning hävdade ofta att det äldremedeltida lagskrivandet bara handlade om att man först skrev ned gällande rättsregler och att man sedan skrev av denna redan gällande lag. Åter igen har man alltså gjort lagmanskrönikans tendens till sin egen tolkning. En sådan tolkning gör att man kan uppfatta lagtexten i B 59 som en återgivning av lagman Eskils lag från 1220-talet och därigenom kan man i B 59 forska om såväl Eskils lag som den lag som fanns före honom. Detta är en teori som efter Elsa Sjöholms genomgripande kritik av den äldre rättstraditionen i sin Sveriges Medeltidslagar 1988, måste anses vara på väg ut från forskningen om de medeltida lagarna. Likaså visar Göran B. Nilssons bok Ljus över Yngre Västgötalagen från 2012, hur västgötarätten utvecklas och förändras under 1300-talet. Här är det inte bara tal om att reproducera en gammal lagtext utan här handlar det helt tydligt om reformlagstiftning som växer fram genom att olika motstridiga samhällskrafter ställs mot varandra. Bäst torde man uppfatta de enskilda laghandskrifterna som avspeglingar av lagstiftningen vid tidpunkten för deras nedtecknande. Man tänker sig då en kontinuerlig lagstiftningprocess, där samhällets förändring leder till justeringar och nya regler, och där maktkampen mellan individer och maktgrupper i samhället påverkar lagarnas utformning. Kyrkan har pressat på för att få igenom en lagstiftning som gynnat dess institutionella behov, kungarna har ingripit till sin fördel och de lokala herremännen har naturligtvis varit mycket intresserade av lagens formuleringar.

lagmanskrönikan berättas vidare att Eskil är son till Magnus Minnisköld av Bjälbo, att han var en framstående rådgivare och att han också var en ”goðþær drængær” d.v.s. en duglig stridsman (Ä.Vg. II s. 194-195). Om Eskil lagman vet vi en hel del utifrån andra källor, vi känner Eskil som äldre bror till den blivande Birger jarl, vi känner till att Eskil dyker upp som undertecknare av kungliga brev, t.o.m. som medsigilliant och att Eskil deltagit i flera av oss kända slag. Bland annat har Eskil stridit vid Kungahälla och kanske deltog han personligen på Erik Knutssons sida i slaget vid Lena 1208, något som möjligen antyds av omnämnandet av Eskil i ett brev av Strängnäsbiskopen Ulf (SDhk brev nr. 315 odat. 1208-1209; B. R. Jonsson 1989 s. 147) där denne omnämner Eskil som närvarande vid Knut jarls dödsbädd strax efter slaget vid Lena. Se även Beckmans formuleringar kring slaget vi Gestilren 1210 (N. Beckman 1912 s. 21).

Tyvärr har vi inget källmaterial förutom lagmanskrönikan som beskriver Eskils lagstiftningsarbete. Krönikan är faktiskt vår enda källa till detta och hans lagstiftargärning har ifrågasatts (E. Sjöholm 1988 s. 91). Jag menar dock att den ovan genomförda analysen av de tre ämbetskrönikorna ger vid handen att krönikornas berättelser om de senare ämbetsinnehavarna bör uppfattas på samma sätt som andra enstaka källuppgifter från samma tid. Det är rimligt att tänka sig att författaren på 1240-talet kan ha haft relativt goda kunskaper om Eskil lagmans gärning på 1220-talet. Därmed inte sagt att krönikörens oreserverade hyllningar av Eskil skall uppfattas på något annat sätt än en av krönikans tendentiösa beskrivningar. Däremot finns väl inget som direkt talar mot Eskils laggärning.

Efter Eskil följer så nummer arton och nitton i lagmanslängden, lagmännen Gustav och Folke (Ä.Vg. II s. 194-196; N. Beckman 1912 s. 26). Om Gustav sägs bara att han var fridsam och rättvis. Om Folke att han var klok och mild. Det rör sig här alltså om förvånansvärt magra framställningar. Annars kunde man ju tänka sig att eftersom de båda lagmännen innehade sina ämbeten strax innan författaren till krönikorna författade sin text så borde han ha tillräcklig med information för att ge en mer fullödig bild. Men så är alltså inte fallet. Framställningen är lika blek som för den sista biskopen, Stenar. Vad denna ordknapphet som gäller författarens närmast föregående tid beror på är svårt att säga. Men riktigt så tunnsått med information som jag här gett intryck av är det kanske inte i slutet av lagmanskrönikan, för krönikan avslutas med en spännande upplysning: ”toko marghir hedÞær af warum laghum . oc frillubörn gengu ffra arwi sinum .” (ibid.) Detta är en formulering som tvingar oss att stanna upp och ägna några tankar åt vad detta kan betyda. För det första måste vi här ge två delvis olika tolkningar. Först Wiktorssons översättning: ”(Då) tog många heder av vår lag och frillobarn gick från arv sitt” (Ibid.). Sedan Beckmans översättning: ”De togo många hedniska bruk ur vår lag och frillobarn gingo förlustiga sin arvsrätt.” (ibid.) När det gäller återgivningen av den ursprungliga texten i manuskriptet är Wiktorsson den trognaste eftersom han återger exakt vad som står där. Beckman däremot har ändrat orden ”marghir hedÞær” till ”marghær hedÞnær”, d.v.s. från ”många tog heder” till ”tog många hedniska”. Om man utgår från Wiktorssons översättning blir innehållet mer eller mindre obegripligt, men med Beckmans ”rättelse” blir innehållet mera begripligt. Bara man är medveten om att det just är en tolkning.

Ytterligare en sak måste diskuteras när det gäller textåtergivningen, båda översättningarna innehåller ett inledande ord, som inte finns i den ursprungliga texten. Wiktorsson för in ett (Då) i början och Beckman ett De, men i manuskriptet finns ingen antydan om ett ord mellan ”sinum . ” och ”toko”, istället är då eller de tillagt för att ge bättre läsbarhet . Problemet är bara det att de båda orden kan styra oss mot tolkningar som inte är självklara; när det gäller Beckman får man en uppfattning om att det är de båda sista lagmännen som genomdriver förändringen och Wiktorssons ”då” är ju en tidsangivelse. Om man däremot bara läser manuskriptets text så är den enklaste tolkningen att det är den siste lagmannen, Folke, som förändrat lagen. Det skulle kunna vara så att meningen består av två sakpåståenden, dels att ”många tog heder av lagen” och ”att frillobarnen förlorade sin arvsrätt”, men jag menar nog att det är rimligare att allt handlar om en och samma lagändring; ”tog många hedniska bruk ur vår lag, och frillobarn förlorade sin arvsrätt”. Frillobarnens arvsrätt har alltså framställts som ett hedniskt bruk och därför tagits bort. Vi förs här rakt in i den lagstiftningsprocess som vi ovan bara kort antydde. Folke (och ev. Gustav), som torde ha levt inte allt för långt innan vår lagmanskrönika skrevs, har alltså ändrat på lagen. Man kan tänka sig att krönikeförfattaren faktiskt levt under den period då Västgötalagen ändrats, den ”Lums lag” som Eskil årtiondena tidigare så noggrant sökt efter och i teorin endast redigerat. Som jag skrev ovan var det viktigt att lagen var mycket gammal när den nedtecknades, det var bland annat åldern som gav lagen dess auktoritet. Men här har alltså lagmän gått in och ändrat i lagen. Intressant nog så anges en motivering till varför man har kunnat ändra. Det har rört sig om hedniska seder som nu sorterats ut ur lagen. Beckman gör krönikeförfattarens tolkning till sin egen och menar att det funnits hedniska föreskrifter som nu rensats bort (N. Beckman 1912 s. 27-27). Denna analys är ganska naturlig om man tänker sig att lagen är mer eller mindre oföränderlig; då måste ju föråldrade lagregler finnas kvar länge eftersom det var omöjligt att ändra i lagen. Men om man utgår från den nya synen på lagstiftningsprocessen som Elsa Sjöholm formulerat (observera emellertid att Elsa Sjöholm är ännu mera radikal och menar att det knappast funnits någon lag före receptionen på 1200-talet) så är det rimligt att tänka sig att om det funnits hedniska sedvänjor i lagen så torde dessa ha utsorterats mycket tidigare . Det Folke gör är att han tar bort lagregler som uppfattats som att de inte stämde överens med rådande rättsuppfattning eller som någon maktgrupp i samhället velat få bort ur lagen. Hur skulle man då motivera detta om man uppfattade lagen som en ren uppteckning av fädernas goda sed? Jo man kallar det man stryker för hedniska bruk. Trots att frillobarnen rimligtvis varit ett erkänt begrepp i det kristna nordiska samhället under några hundra år lyckas man nu ta bort deras arvsrätt, med motiveringen att det här var frågan om ett hedniskt bruk.

Men var då inte frillor och frillobarn ”hedniska bruk”? Det kan tyckas så, men det blir något märkligt med det hela om man förutsätter att människor under äldre medeltid levde i ett samhälle där vissa mycket utbredda och vanliga beteenden uppfattades som kristna och andra lika vanliga och utbredda beteenden uppfattades som ”hedniska”. Om man t.ex. tar frillorna så skulle man i så fall under 1100- och 1200-talen ha uppfattat dessa som ”hedniska avvikelser”, och lokala bönder och stormän skulle ha ägnat sig åt hedendom när frillornas barn ärvde. Denna uppfattning utgår, enligt mig, från en speciell bild av det äldremedeltida samhället som vi under mycket lång tid odlat. I denna vår bild blev Västergötland kristet mycket sent och hedendomen levde kvar mycket länge. Så sent som under 1000- och 1100-talen kämpade ännu hedendomen och kristendomen mot varandra och kyrkor och hednatempel levde sida vid sida. Om man utgår från denna bild så är det inte orimligt att föreställa sig att det fanns hedningar på 1100-talet och att dessa förde hedniska seder och levnadssätt vidare. Mot dessa stod den kristna befolkningen som gick i kyrkan och stod för det goda kristna livet. Men långsamt men säkert försvinner hedendomen. Jag menar att denna bild troligen inte stämmer. Antagligen kristnas Västergötland långsamt men säkert redan under 800- och 900-talen. På 1000-talen underställer sig de maktägande grupperna med kungen i spetsen under Hamburg-Bremens biskopsdöme och Västergötland erkänns därigenom officiellt som kristet. Man bygger träkyrkor för att befästa kristendomens seger och genom stenkyrkorna som byggs från 1100-talets början manifesteras det väletablerade kristna samhället. De seder och bruk som då fanns och som accepterades uppfattades med all säkerhet som kristna eftersom de fanns i ett kristet samhälle. Det kunde gälla frillor, frillobarn, prästäktenskap och prästbarn, offer i källor och nedläggande av gravgåvor m.m. Efter en tid började olika krafter i samhället att pressa på för att förändra människors beteende och då motiverar man naturligtvis de förändringarna i lagarna med att man ville ta bort hedniska regler och införa kristna lagar. Exempel på det senare är naturligtvis tiondet och förbudet mot prästäktenskap. Men precis som 1100-talets präster inte uppfattade prästäktenskapet som hedniskt så uppfattade naturligtvis inte stormännen som ville föra vidare egendom till sina frillosöner detta som hedniskt. Men i efterhand gavs den motiveringen att man här gjort sig av med hedniska traditioner. Kanske använde man sig också av denna vokabulär i stridens hetta när man försökte förändra lagar och regler, men det torde ha dröjt ett tag tills människor i allmänhet kom att uppfattade det på det sättet och i efterhand kunde dra en lättnadens suck över att man äntligen gjort sig av med dessa djävulska påfund.

I början av 1200-talet sÃ¥ var det säkert inte sÃ¥ att frillobarnens arvsrätt självklart uppfattades som ett tecken pÃ¥ hedendom under den äldsta kristna tiden i Västergötland, alltsÃ¥ under drygt 200 Ã¥r. Snarare var väl frillobarnen en integrerad del i det dÃ¥varande kristna samhället, precis som gifta präster och prästbarn var det, möjligen sÃ¥gs de som avvikelser som det krävdes särskilda regler kring. Först när de kyrkliga institutionerna blev tillräckligt starka och självständiga för att kunna inlemma och hävda den kontinentala kyrkliga rättens moralkodex började rättningen i leden att genomföras. Och det var vid denna relativt sent genomförda upprensningsaktion som det var bekvämt att hänvisa till att tidigare traditioner varit hedniska avvikelser. Berättelsen om hedningen Lum som var den som hade gjort ”vÃ¥r lag”, passar naturligtvis väl in i denna bild. För det första har man genom historien om Lums lagstiftning sökt visa att lagen är urÃ¥ldrig, men man har för det andra ocksÃ¥ pÃ¥visat en svaghet med lagen, den kan innehÃ¥lla hedniska bruk. Därigenom fÃ¥r man en användbar motivering till varför och hur lagen kan förändras – genom att sortera bort de ”hedniska” lagreglerna ur lagen.

Av en slump har vi faktiskt kvar ett litet fragment från en handskrift av västgötalagen som är äldre än B 59 som kan innehålla belägg på förändringar i västgötarätten (Se SL 5 s. XVIII, hand- skriften finns återgiven av Otto von Friesen i dennes Vår äldsta handskrift på fornsvänska,1904, i faksimil och med överföring till moderna tryckbokstäver). Fragmentet, med beteckning Cod. Holm. B193 förvaras på KB i Stockholm och består endast av två små pergamentsblad, daterade till förra hälften av 1200-talet (SL 5 s. XVIII. O; v. Friesen 1904 s. 47). I fragmentet återfinns några rader ur Ärvdabalken och bl.a. står där: ”FaÞir skal sialfr aÞingi barn sitt ætleðe . en skal arf taca . ” (O. v. Friesen 1904 s. 16, 17, 31). I översättning blir det: ”Fader skall själv på tinget ättleda sitt barn, om det skall taga arv” (SL 5 s. 93 not 81). Denna mening saknas i handskriften B 59, varför det antas att den blivit utgallrad någon gång mellan nedtecknandet av de båda handskrifterna. En förklaring till att formuleringen saknas i B 59 skulle naturligtvis kunna vara att skrivaren ”bara” missat att föra in texten i just denna handskrift. Men så är rimligtvis inte fallet eftersom texten även saknas i B 58 som är en handskrift av den yngre lagen. Och B 58 är troligen inte skapad på grundval av B 59 utan utifrån en handskrift av den äldre lagen som mer liknar B 193, enligt v. Friesen (O. v. Friesen 1914 s. 32). Allt talar alltså för att ”utgallringen” är en medveten lagändring. Men hur kan man då tolka denna text som att den hänsyftar på frillobarns rätt till arv? Om detta förs i Svenska Landskapslagar vol. 5 en mycket intressant och intrikat diskussion där själva kontentan är att arvsrätten för barn i allmänhet grundades på dopet (SL 5 s. 11, not 6, s. 93 not 81, se även Y.Vgl. i samma volym s. 203). Men för att faderns frillobarn skulle ta arv efter honom krävdes det att han ättledde det. Beckman och v. Friesen menade istället att alla barn enligt formuleringen i fragmentet måste ättledas (O. v. Friesen 1904 s. 32; N. Beckman 1912 s. 27). Det viktigaste för vår analys är emellertid att lagstiftningen som återfinns i fragmentet gav fadern makten över arvsrätten genom ättledningen. Genom att ta bort formuleringen om ättledning togs makten över arvsrätten från fadern. Om möjligheten till ättledning för arv försvann, förlorade frillobarnen i praktiken möjlighet till arvsrätt efter fadern.

Orsaken till att jag har gjort denna långa analys av frillobarnens förlust av sin arvsrätt är att jag vill försöka visa att beskrivningarna av den siste lagmannens gärning faktiskt går att följa upp i annat källmaterial. Detta styrker tanken på att skildringen av de sista ämbetsinnehavarna i krönikorna relativt ofta går att belägga i annat material. Detta stärker trovärdigheten hos dessa skildringar. Detta till skillnad från beskrivningarna av de tidigaste kungarna och biskoparna som tvärt om relativt ofta kan falsifieras med hjälp av andra och äldre källor.

 

Låt oss nu kort sammanfatta vad vi lärt oss genom denna genomgång av lagmanskrönikan. Inte heller när det gäller lagmanskrönikan kan vi se någon sådan uppdelning i tre delar som Sture Bolin iakttog vad gällde kungakrönikan. Istället liknar lagmanskrönikan mera biskopskrönikan; Först ett antal lagmän som krönikeförfattaren placerat i forntiden och gett mer eller mindre utbroderade beskrivningar, delvis utifrån namnetymologier och tolkningar av fasta fornlämningar i Västergötland, som gravar och stensättning. Sedan följer en räcka av personer som inte getts någon mer omfattande karakterisering förutom några längre beskrivningar av några namn, som Karle av Edsvära och Eskil. Men krönikören har inte haft tillräckliga kunskaper ens för de sista lagmännen för att kunna ha några mer omfattande urvalsprinciper, som fallet var med kungarna. Istället handlar uppgifterna om unika händelser eller skeenden som kopplas till individer. Det är ju intressant att se att författaren för flera av de första lagmännen anger geografisk härkomst och / eller begravningsplats, men att så inte är fallet med varken Gustav eller Folke. Detta förhållande pekar mot att författaren vad gäller de äldsta namnen troligen utgått från gravmonument vars namn tolkats som lagmansnamn.

 

Resultat och diskussion

I den första gruppen i lagmanskrönikan återfinns lagmän vars namn och gärning utgår från arkeologiska iakttagelser. Lumbers gravhög i Vånga ligger till grund för berättelsen om den hedniske lagmannen Lum som stiftade ”Lums lag”. En gravhög i Mellby som eventuellt varit kopplas till namnet Björn leder fram till tanken på ytterligare en hednisk lagman. Den fjärde lagmannens namn, Kringalle, tolkas så att han krånglade till lagen och han kopplas till en grupp stensättningar vid Eckornavallen där man tänkt sig att han höll ting. Kanske kan man bäst uppfatta dessa förmodade lagmän som skapade genom att författaren med ljus och lykta sökt efter namn att fylla ut en allvarlig kunskapslucka med, för att få ungefär lika många lagmän som kungar som biskopar i de parallellställda krönikorna. Namn som man placerat i en kronologisk struktur och som man tolkat genom arkeologiska och etymologiska spekulationer. Precis som man gjorde i biskopskrönikan med namn som Sigfrid, Unni. Asmund och Stenfinn och delvis också i kungakrönikan med namn som Olof Skötkonung, Emund Kolbränna och Emund Slemme. När det gällde kungakrönikans namn vet vi att en del av de namngivna personerna faktiskt varit kungar men att de i krönikan misstolkats eller förvrängts. För biskopskrönikan gäller däremot att flera av de namngivna ämbetsinnehavarna troligen aldrig ens varit biskopar i Skara. När det gäller lagmanskrönikan kan vi inte på samma sätt belysa uppräkningen av de äldre lagmännen i annat källmaterial. Vad vi däremot ser är att sättet att fylla de första numren med namn liknar det sätt på vilket man gått till väga på i de två andra krönikorna. Här måste vi fråga oss om det är troligt att förutsätta att man haft bättre kunskaper om de äldsta lagmännnen än man haft när det gäller de äldsta kungarna och biskoparna. Rimligtvis är det tvärt om, så att man haft störts chans att ha bevarade uppgifter om de äldsta kungarna, möjligen lite sämre förutsättningar när det gällt biskoparna och allra sämst torde källäget på 1240-talet varit när det gällde de äldsta lagmännen. Men eftersom man nu hade 17 och 18 biskopar och kungar så gällde det att få till ett likartat antal när det gällde lagmännen. Då var det lämpligt att börja i heden tid då Sigfrid döpte kung Olof, Unni stenades till döds av hedningarna och hedningen Lumber stiftade Västgötalagen. Lämpligt nog avslutas biskopskrönikan med två lagmän, nummer 18 och 19 som tog bort hedniska seder ur lagen.

Efter de fyra första lagmännen följer så en räcka med sex lagmän där varken namn eller arkeologi tycks ha gett författaren några ledtrådar för att göra några mer omfattande tolkningar. Vi känner igen det från såväl biskopskrönikan som kungakrönikan. I kungakrönikan blir beskrivningarna av kungarna från mitten av 1100-talet något mer omfattande, men i biskopskrönikan fortsätter det relativt monotona angivandet av namn, endast avbrutet av den omfattande beskrivningen av biskop Bengt den gode och mot slutet den lilla knorren om Bengt den unge. Lagmanskrönikan liknar härvidlag mer biskopskrönikan och för de allra flesta lagmän från förra hälften av 1100-talet till början av 1200-talet så gäller mycket magra notiser. Men där finns två undantag, dels om Karle av Edsvära och dels om Eskil lagman. Den förre tror vi oss veta agerade på 1130-talet och den senare känner vi från 1210- och 1220-talen. Dessa två bestås med lysande omdömen, nästan i nivå med berättelsen om Bengt den gode. Endast de tre sista lagmännen kan vi belägga i andra källmaterial än vår krönika.

Man borde allvarligt överväga existensen av de första tio västgötska lagmännen. Ã…tminstone mÃ¥ste man beakta den möjligheten att mÃ¥nga av deras namn och personkarakteriseringar inte utgÃ¥r frÃ¥n traditioner äldre än 1200-talet utan istället att de skapas genom krönikeförfattarens egna tolkningar och kombinationer. Ett sÃ¥dant ifrÃ¥gasättande borde ocksÃ¥ leda till att vi erkänner att vi inte har särskilt starka indicier för att det västgötska lagmansämbetet är sÃ¥ urÃ¥ldrigt som tidigare hävdats. I alla fall kan vi inte räkna med att lagmanskrönikan i sig själv är ett avgörande bevis för dessa lagmäns och detta ämbetes existens. Även förekomsten av en väl utarbetad och etablerad västgötalag med urÃ¥ldriga rötter, pÃ¥ det sätt som man tidigare förutsatt, kan ifrÃ¥gasättas. Ã…tminstone den bild av västgötalagen som formulerades i samband med facsimilutgÃ¥van 1976 av Schlyter-Colins Westgöta-Lagen där utgivaren pÃ¥ omslaget slÃ¥r fast att : ”Västgötalagen är ett av den germanska världens viktigaste litterära minnesmärke frÃ¥n äldre tid. Den är nedtecknad pÃ¥ pergament under kristen tid men innehÃ¥ller mÃ¥nga moment med rötter i förkristen rättskultur. I huvudsak Ã¥terspeglar den folklig germansk rättsuppfattning” (SGL 1, omslagets baksidestext). Denna värdering av den äldre västgötalagen mÃ¥ste i dag anses vara förlegad, fr.a. efter Elsa Sjöholms metodologiska omtag under 1980-talet – oavsett vilken stÃ¥ndpunkt man än intar till hennes resultat (E. Sjöholm 1988 s. 15-25). För den som är intresserad av ytterligare synpunkter pÃ¥ Elsa Sjöholms tolkning av de svenska medeltidslagarna och den diskussion som hon startade och deltog i hänvisas till exkurs nr 5.

För vår analys och diskussion kring lagmanslängden är det alltså av vikt att peka på att namnen på de tidigaste lagmännen under t.ex. 1000-talet i sig inte säger så mycket om förekomsten av en västgötalag vid denna tid, eftersom de äldsta lagmännens existens över huvud taget inte är så där alldeles självklar

Generellt hävdar forskarna att krönikorna blir något så när tillförlitliga från mitten av 1100-talet, men detta gäller naturligtvis bara de rena sakuppgifterna. Det verkar rimligt att t.ex. tro på att både Erik Knutsson och Johan Sverkersson stilla insomnade på Visingsö och begravdes i respektive Varnhem och Alvastra. Lika rimligt är att tro att Bengt den unge ställt till med rabalder i Skara stift och att Stenar var östgöte. Samma sak gäller att Eskil lagman varit involverad i skapandet av Västgötlagen, sådan vi känner den, och att en eller två av hans båda efterföljare reviderade lagen. Däremot bör man naturligtvis förhålla sig kritisk till de värdeomdömen som krönikans författare sprider omkring sig. Att Bengt den gode var en dålig ekonom och att Eskil lagman endast eftersökte gammal giltig rätt och skrev ned den är ju författarens tolkningar och värderingar av deras insatser.

När det gäller de lagmän som följer mellan Karle av Edsvära och Eskil lagman kan man iaktta det intressanta förhållande att ämbetet under en längre tid ärvs inom samma familj från fader till son, och det är ingen orimlig tanke att vi här har att göra med uppgifter ur genealogiska traditioner som funnits hos en stormannafamilj under förra hälften av 1200-talet. De har gått tillbaka till familjens stolthet Karle, som troligen levde på 1130-talet. Frågan är om det är rimligt att förutsätta att författaren till lagmanskrönikan har haft några kunskaper om tiden före Karle, ”fosterlandets fader”?

 

Avslutningsvis kan vi alltså konstatera att den genomförda analysen av de tre krönikorna förstärker bilden av att de alla tre är näst intill otillförlitliga när det gäller de tre ämbetenas verkliga innehavare under 1000-talet. Möjligen har de tre krönikorna här en del att berätta om 1200-talets syn på det egna samhälles äldre historia under 1000-talet, men det är ju en annan historia. Vidare pekar analysen på att krönikornas beskrivning av innehavarna av ämbetena under slutet av 1100-talet och i början av 1200-talet däremot på flera punkter stämmer med andra mer samtida källor. Jag menar att en analys i enlighet med Sture Bolins tolkningsmodell stärker tilltron till krönikornas faktauppgifter för de sista ämbetsinnehavarna. Det finns alltså all anledning att ta uppgifterna om Eskils, Gustavs och Folkes lagstiftargärningar på största allvar. Däremot innehåller alla tre krönikorna tendensiösa tolkningar av huvudpersonerna, t.ex. sverkrarnas företräde framför erikarna genom de förras betonade arv av kungakronan, biskop Bengt den unges oändliga godhet och Eskils pietetsfulla nedtecknande av gällande rätt. Även här gäller alltså att vi får en bild av 1200-talets tankemönster, men här är det frågan om bedömningar av händelser och personer som krönikeförfattaren känt väl och vars existens vi med relativt stor säkerhet faktiskt kan bekräfta genom andra källor.

 

Exkurs

 

Exkurs 1. Om Sigfrid

Här skall göras en längre utvikning där Sigfridslegenden diskuteras för att läsaren skall förstå varför jag avfärdar Sigfrid som biskop. I samband med att man diskuterar Olof Skötkonung och hans förmodade dop i Husaby omkring år 1000 dyker ofta problematiken med Sigfridslegenden upp. I Adam av Bremens Gesta omnämns över huvud taget inte Olof Skötkonungs dop, däremot berättar Adam om att Olof låter döpa hela sin familj, att han låter upprätta en biskopsstol i Skara och dit kommer den av Hamburg-Bremen utsedde biskopen Thurgot på 1010-talet (Adam av Bremen s 102, 103). Även Sigfrid omnämns av Adam (Adam av Bremen s 102), men denne Sigfrid hade Olov den helige tagit med sig till Norge varifrån denne biskop även reste på missionsresor in i Sverige. Men varifrån kommer då uppgifterna om att Olof döptes i Husaby av Sigfrid och att kungen i samband med detta inrättade en biskopsstol i Husaby? Jo, det är framför allt från två källor, dels från de ovan omnämnda krönikorna i B59, daterade till förra hälften av 1200-talet och dels från Sigfridslegenden, även den daterad till 1200-talet. I Sigfridslegenden berättas om hur den svenske kungen ber den engelske kungan att sände en missionär till Sverige och detta blir då Sigfrid som kommer och döper Olof Skötkonung. Varför omnämns då inte detta i Gesta? En del forskare har menat att Adam av Bremens starka tendens att försköna sitt eget stifts verksamhet har gjort att han undanhållit information om Sigfrid och Olof vid Husaby. Istället har Adam framhållit Hamburg-Bremens roll i skapandet av Skarastiftet. Mot detta har anförts att för att kunna ställa dessa båda bilder mot varandra borde man ha med Adam samtida material. Hade det funnits en källa från tiohundratalet som på något sätt antytt att Sigfrid döpt Olof i Husaby så skulle man ha två olika bilder, som man kunde ställa mot varandra. Nu är det alltså inte så, istället har man bilden i kunga- och biskopskrönikorna och Sigfridslegenden, båda från 1200-talet, som skall vägas mot Adam från 1070-talet. Eftersom vi känner till att Adam är mycket tendensiös är det viktigt att pröva alternativa bilder om dessa antyds i källorna. Men en enda sen källa utgör ett mycket svagt indicium. Om man kunde visa att de två senare källorna återgår på två oberoende traditioner då skulle det åtminstone betyda att det på 1200-talet funnits äldre berättelser som var för sig nedtecknats. För att vi skall kunna föra denna diskussion vidare måste vi därför göra det rimligt att författaren av ämbetskrönikorna i B59 under förra hälften av 1200-talet skrivit ned en lokal tradition i Skara stift om att Sigfrid döpte Olof i Husaby och att Husaby varit stiftets äldsta biskopsort. Vid ungefär samma tid bör författaren av Sigfridslegenden nedteckna en liknande lokal tradition i Växsjö. Kan vi på något sätt göra detta troligt då stärks kopplingen mellan Olof, Husaby och Sigfrid. Är det däremot troligare att en av de båda källorna är ännu senare och beroende av den andra då går de inte att använda för att styrka varandras uppgifter. I praktiken har vi då bara en sen tradition och då är det rimligt att utgå från den äldsta källans bild.

Är då Sigfridslegenden en av krönikorna i B59 oberoende källa, äldre än förra hälften av 1200-talet? Detta måste vara den avgörande frågan för ett eventuellt användande av legenden för att belysa den äldsta kungamaktens agerande i början av tiohundratalet i Västergötland. Problemet är att såväl käll- som forskningsläget kring Sigfridslegenden är mycket komplicerat. De tre äldsta och viktigaste varianterna av Sigfridslegenden finns tryckta hos A. Önnefors 1968. Några ytterligare varianter finns tryckta i Scriptores rerum Svecicarum medii aevi från 1800-talet, men denna utgåva är problematisk eftersom man där gjort kompletteringar och ”förbättringar” (se t.ex. A. Önnefors 1968 s 11). När det gäller de källkritiska resonemangen är T. Schmid 1931, 1949, Sven Kjöllerström 1980, L.-O. Larsson 1982, B. Sawyer 1986, H. Johansson 1986, och J. A. Hellström 1997 grundläggande. För en kortfattad bild av Sigfridlegendens betydelse för forskningen se min egen rapsodiska framställning av problematiken kring Olof Skötkonung och Husaby i S. Lundberg 2000. En av dem som på senare tid gått igenom forskningsläget är Lars-Olof Larsson i Kyrkohistorisk Årsskrift 1982. Hans framställning rör framför allt kopplingen mellan Sigfrid och Växsjö stift, men är belysande för hela problematiken och kan för Skara stift kompletteras med vad Hilding Johansson skrev 1986 (H. Johansson 1986 s 395-404). Viktigt här är att notera att Johansson tillerkänner Sigfridslegenden betydligt större källvärde än vad författare som Tony Schmid, Birgit Sawyer och Jan Arvid Hellström har gjort.

Larsson skrev 1982 att den som först på ett mera genomgripande källkritiskt sätt har behandlat Sigfridslegenden var Toni Schmid 1931, som menade att den äldsta varianten av legenden skrevs så sent som i slutet av 1200-talet (L.-O. Larsson 1982 s. 71). Denna variant återfinns i en handskrift från slutet av 1300-talet och för denna studie är av intresse att påpeka att i denna variant av legenden finns inte Husaby ens omnämnt (L.-O. Larsson 1982 s. 71, för Olofs dop i denna handskrift se Die Hauptfassungen des Sigfridsofficium s. 98, ur Codex Laurencii Odonis). Schmid menade att legenden skapades i slutet av 1200-talet utifrån Adams berättelse om Sveriges kristande och lokala traditioner i Värend (Ibid.) Detta ledde Schmid till den slutsatsen att Sigfridslegenden knappast går att använda för en skildring av svensk missionstid (Ibid.). Efter Schmids bok 1931 har ytterligare handskrifter med Sigfridslegenden framkommit, vilket inte föranledde henne att ändra sin uppfattning om Sigfridslegendens källvärde (L.-O.. Larsson 1982 s 72. Förutom de av Larsson angivna skrifterna kan nämnas Schmids bidrag till Skara stift i ord och bild 1949 s 51 ff där hon tydligt gör klart att hon uppfattar Sigfridslegenden som sen.). Men 1956 kom Växjö stads historia del I ut och där menade Harald Berg att det finns tecken på att det redan i början av 1200-talet fanns en berättelse om en ”biskop Sigurd” som döpt Olof Skötkonung och begravts i Växjö (L.-O. Larsson 1982 s. 73). Denne ”Sigurd” skulle vara legendens Sigfrid. Berg ansåg emellertid att den fullt utbildade Sigfridslegenden var en relativt sen skapelse. Så 1964 kom en avhandling om det medeltida Värend av Lars-Olof Larsson där denne menade att Sigfridslegenden faktiskt skapats i början av 1200-talet (ibid.) Larsson kallade denna variant av legenden för ”Växsjöversionen” och menade att den tillkommit vid ett kritiskt läge för Växjöstiftet vid denna tid och avspeglade ett samtida försvar för stiftets existens och oberoende (L.-O. Larsson 1982 s. 72-73). I början av 1980-talet tog Sven Kjöllerström i en rad uppsatser upp Sigfridslegenden till förnyad diskussion och försökte reda ut hur legendens framväxt kan följas i de olika varianterna(L.-O. Larsson 1982 s. 74-76). Kjöllerström menar att det i handskrifterna finns spår av en ursprunglig version från början av 1200-talet som utvecklas under hela detta århundrade och slutfasen av denna process är ”Uppsalaversionen” från första hälften av 1300-talet (Ibid.). Trots att flera forskare alltså har placerat Sigfridslegenden längre tillbaka i tiden än vad Tony Schmid gjorde så är de i stort sett överens med henne om legendens låga källvärde för 1000-talet (ibid.). Däremot ansåg de att Sigfridsegendens versioner som skrevs under 1200-talet kan ge glimtvisa bilder av Växjöstiftets framväxt från mitten av 1100-talet och under 1200-talet.

När Hilding Johansson berörde Sigfridslegenden 1986 menade han att legenden gav uttryck för en vida spridd tradition från 1000-talet om den engelska missionen i Sverige (H. Johansson 1986 s. 395-398). Denna tradition återfinns i Västgötalagens krönikor, i Sigfridslegenden och i isländska sagor och måste uppfattas som ett tydligt alternativ till Adams bild. Johansson pekar särskilt på att i Uppsalaversionen av Sigfridslegenden anhåller Olof Skötkonung hos den engelske kungen om en missionär och denne sänder då Sigfrid som kommer och döper Olof i Husaby där också en biskopsstol inrättas (Ibid.). I det stora hela tycks Hilding Johansson mena att det är denna bild som är den rimligaste, och han avfärdar mer eller mindre hela den kritik som riktats mot källvärdet hos Sigfridslegenden och krönikorna i B59. Intressant nog finns den motsatta värderingen återgiven i samma bok som Johansson skrev detta i, det är Birgit Sawyer som i sin bild av Skaras medeltida historia helt underkänner Sigfridslegenden som källa för 1000-talet (B. Sawyer 1986 s. 323). När Dick Harrison 2002 kommenterade legenden om Sigfrid lutar han åt att legenden utarbetades kring år 1200 för att försvara Växjöstiftets oberoende (D. Harrison 2002 s. 446-447 ssk. 447)

Låt oss avslutningsvis summera några huvuddrag i diskussionen om Sigfridslegenden. Det tycks mig som om forskningen efter Schmids arbete på 1930-talet kunnat påvisa att hennes senareläggande av Sigfridslegenden till 1300-talet kan ifrågasättas. Det verkar snarare som att det funnits en äldre version av legenden, ”Växsjövarianten”, redan under förra hälften av 1200-talet. Denna version finns i flera handskrifter, två av dem finns tryckta i Die Hauptfassungen des Sigfridsofficium, dels ”Toresundabrevariet” s. 64 ff. och dels ”Codex Laurencii Odonis” s. 83 ff.). I denna version är Sigfrids verksamhet huvudsakligen förlagd till Växsjö, Olof Skötkonungs dop omnämns, men någon koppling till Husaby finns inte. Senare utvecklas Sigfrislegenden för att under 1300-talet nå sin höjdpunkt i ”Uppsalavarianten”, då Sigfrid framställs som hela den svenska kyrkans patronus. I denna variant utpekas Husaby som dopplats och denna ort är också biskopsstolens första placering, varifrån den sedan förflyttas till Skara . Denna version finns tryckt i Die Hauptfassungen des Sigfridsofficium s 117 med berättelsen om Husaby och förflyttningen av biskopssätet till Skara på s. 121. Denna strukturering av Sigfridslegendens utveckling tycks leda till att vi måste konstatera att den inte utgör någon med B59:s krönikor samtida och oberoende, berättelse om Olofs dop i Husaby. Istället verkar det som Sigfridslegenden ursprungligen bara berättat om att Olof Skötkonung tillkallat Sigfrid och låtit döpa sig av honom. Tyvärr vet vi inte hur legenden och krönikorna påverkat varandra under 1200-talet och var och när kopplingen mellan Sigfrid och Olof Skötkonungs dop i Husaby gjorts för första gången. Om man ser till handskrifternas relativa kronologi tycks det vara så att det är snarare Sigfridslegenden som lånat uppgiften om Olof och Husaby än tvärt om. Schmid trodde sig ha avfört såväl legenden som krönikorna som källor för missionstiden, men jag är tveksam. Det tycks istället vara så att den engelska missionsverksamhet på 1000-talet som finns belagd i mer samtida källor (Adam s. 102, 106, 138, 231) har lämnat spår efter sig som spridit sig in i annat källmaterialet och under flera århundraden ständigt gett upphov till nya berättelser. Vad som grundar sig på verkliga händelser och vad som är rena fantasiprodukter är svårt att avgöra, men själva analysen och ställningstagandet till de olika källorna och uppgifterna är nödvändiga även fortsättningsvis. För tillfället måste man dock konstatera att Sigfrids dop av Olof Skötkonung i Husaby och upprättandet av den äldsta biskopsstolen där, snarare är ett historiskt problem än ett säkerställt faktum. Forskningen är splittrad, men de som ifrågasätter denna bild tycks för tillfället ha tydligare och klarare argument på sin sida än de som vidhåller den.

till slut kan vi alltså konstatera att i den äldsta källan, Adams Gesta, upprättas den äldsta biskopsstolen på Olof Skötkonungs initiativ i Skara med Thurgot som den förste biskopen på 1010-talet. Den långt senare framväxta traditionen i biskopskrönikan, från 1240-talet, om Sigfrids dop av Olof Skötkonung i Husaby och upprättandet av biskopsstolen därstädes är svår att använda som en trovärdig motbild till Adams framställning eftersom den är så sen. Kanske bör vi se berättelsen om Sigfrids verksamhet i biskopskrönikan i Cod. Holm. B 59 på samma sätt som Sture Bolin betraktade framställningen av de äldsta kungarna i den västgötska kungakrönikan. Biskopskrönikans författare har tvingats utgå från spridda uppgifter som han kombinerat. Han kände till att Sigfrid i den äldre varianten av Sigfridskrönikan (”Växsjövarianten”) framställdes som en av de tidigaste missionärerna som kom från England och att han döpt Olof Skötkonung. Författaren har också känt till att Sigfrid verkat i Värend och att hans ben vilade i Växjö. Till detta har han fört lokala traditioner om tidiga kyrkoplatser i Västergötland, Friggeråker, Gerum och Agnestad, kanske har dessa tidigt kopplats till Sigfrid (Ä.Vg. II s. 202-203). Eventuellt har sedan biskopskrönikans framställning å sin sida påverkat Sigfridslegenden fortsatta utveckling så att dopet i Husaby och upprättandet av äldsta biskopssätet där, fogats till framställningen. Att ställa denna bild mot den som ges i Adam är knappast rimligt. Då är det kanske bättre att hålla sig till att det äldsta biskopssätet upprättades i Skara med Thurgot som förste biskop.

 

Exkurs 2. Krönikeförfattarens tendens

Den geografiska tendens som finns i de tre krönikorna, skulle möjligen kunna ge oss en bild av författarens preferenser, antipatier och sympatier. För det första kan vi konstatera en stark vilja i biskopskrönikan och kungakrönikan att knyta ämbetsinnehavare till Västergötland. Även sådana personer som tidigare rimligtvis inte knutits till Västergötland, som ärekebiskop Unni och biskop Stenfin, kopplas till Västergötland. För det andra framskymtar en viss sympati för den sverkerska ätten, men det är inte så att den erikska ättens gärningar beskrivs i direkt negativ dager. För det tredje finns det ett antal hjältar som fått längre och mer berömmande framställningar. Det gäller fr.a. biskop Bengt den gode, lagmännen Karle och Eskil. Om vi börjar med Karle så fick han, enligt lagmanskrönikan, inte sitt ämbete p.g.a. sin rikedom utan tack vare sin duglighet och begåvning. Han letade upp dem som begått lagbrott och straffade dem. Han räddade landskapet från onda män och blev kallad för fosterlandets fader. Författarens idealbild av en god lagman slås här fast, han skall ha fått sin makt genom klokhet, visa prov på handlingskraft i sin laggärning och stå upp för Västergötland.

När det gäller Eskil så är bilden ännu mera euforisk och han beskrivs som en mycket klok man som alla lyssnade på vid rådslag. Möjligen kan man tolka omnämnandet av fadern, Magnus Minnesköld från Bjälbo. som en antydan om att det inte bara var för sitt snilles skull som Eskil blev lagman utan även för att han tillhörde en av de främsta ätterna i Sverige. Enligt krönikan stod han över alla rikets stormän, om det var i klokhet eller i makt och myndighet är lite oklart. Eskil har eftersökt såväl Lums lag som andra lagtexter och sedan bearbetat den västgötska lagen utifrån sitt kunnande och klokhet. Det står inte direkt uttryckt att han skrivit ned lagen, men det måste ändå vara så man man skall tolka texten. Men förutom sin intellektuella gärning beröms även Eskil för att vara en god stridsman och han skall ha styrkt västgötarna och deras ”hövdingar” (=stormän). Det som betonas i denna beskrivning liknar i stort det som Karle bestods med, men mer ordrikt och detaljerat. Eskil har i huvudsak fått sin ämbetsmakt på grund av sin klokhet, han är stridsvan och står upp för västgötarna. Men till skillnad från Karle som ”bara” letar upp brottslingar och straffar dem enligt gällande rätt, så är Eskil med sin osedvanliga klokhet även inblandad i själva lagstiftningsprocessen.

Låt oss nu helt kort bara se tillbaka på den gode biskop Bengt, den store hjälten i biskops-krönikan. När han övertar biskopskyrkan har den 11 bo och ett halvt hundrade med landbor och efter sig lämnar han 19 bo och hundra landbor, alltså nästan en fördubbling av biskopsstolens ekonomiska grunder. Biskopen bekostar själv kyrkobyggen och inredningsdetaljer i kyrkor, han köper biblar och bekostar kyrkomålningar m.m. Framför allt omnämns hans goda gärning i domkyrkan i Skara, men biskopen har också varit involverad i många andra kyrkor runt om i Västergötland. Ja han har t.o.m. byggt broar och vägar. I slutet omnämns alla materiella rikedomar han lämnat efter sig, men där anges också välgärningar med mat och kläder till de fattiga. Trotts avslutningen om hans gåvor till de fattiga så domineras framställningen av biskopens berikande av biskopskyrkan, något som också allt som oftast dyker upp vad gäller föregångarna till Bengt. Den fromma tron är knappast vad som framhålls och betonas, snarare hur väl biskoparna lyckats som förvaltare av biskopsstolens egendom. En sak som framhålls när det gäller Bengt den gode är att han själv bekostat mycket med egna ekonomiska medel. Och det är genom tillväxten av biskopsstolens egna gods som ekonomin förbättras. Inte ett ord om avgiftshöjningar här inte. Ja biskop Bengt inviger t.o.m. en kyrka avgiftsfritt. Och allt detta är säkert viktigt för författaren att framhäva eftersom det ingår i hans motbild riktad mot hur en riktigt dålig biskop är, nämligen Bengt den unge.

Mot Bengt den gode ställer man med fördel Bengt den unge för då förstår man hur författaren uppfattar verkligheten. Bengt den gode framställs som en fridens man som berikar biskopskyrkan ur den egna förmögenheten, medan Bengt den unge är stridslysten och föröder kyrkans egendom. Men det är inte så att den ene är from och den andre icke-from ur ett religiöst perspektiv, nej skillnaden mellan dem rör i huvudsak deras förmåga att sköta biskopskyrkans ekonomi. Om författaren varit en kyrkans man kunde man tänkt sig att nidbilden av den onde biskop Bengt innehållit någon udd riktad mot dennes religiösa gärning. Men snarare handlar det om biskopsstolens ekonomiska förluster. Och man kan vidare tycka att hade författaren varit en kyrkans man på 1240-talet så borde han väl uppskattat biskop Bengts agerande för kyrkans frihet gentemot det världsliga samhällets inflytande. Men inte med ett ord omnämns biskopens Romresa och allt som biskopen där försökt uppnå.

Om man för samman dessa tre hjältebilder så blir det allt tydligare att författaren mer än något annat är lokalpatriot. Det viktigaste är att kungarna, biskoparna och lagmännen försvarar det västgötska lokalsamhället. Kanske skall man söka författaren bland någon av de skrivkunniga som måste betjänat de lokala stormännen, kyrkan och lagmännen på 1230- och 40-talen i Västergötland, när det gällde att upprätta olika skrivelser. Kanske vår författare återfinns bland de skrivare vars fåtaliga skriftprov finns kvar från 1230- och 40-talen. Om det är sant som det står i lagmanskrönikans text om Eskil så har denne lagman initierat ett omfattande arbete med västgötalagen, förmodligen på 1220-talet. Ungefär vid samma tid besöker Snorre Sturlasson Skara och träffar där Eskil. Är det någon stans här som en sorts litterär process startar som leder fram till bl.a. ämbetskrönikornas författande?

 

Men varför var det då så viktigt att framhålla Västergötlands självständighet vid författandet av ämbetskrönikorna under 1230- eller 1240-talen? Var det så att denna tid var särskilt orolig i Sverige? Nej det kan man inte säga, hela förra hälften av 1200-talet var en tid fylld av stridigheter och maktkamp, med blodiga fältslag, förräderi och inbördeskrig. Däremot kan det ha varit så att om författaren levde just under 1230- och 40-talen och försökte förstå äldre tider utifrån sin egen tid, att han då upplevde ett hot mot Västergötland. Eller snarare uppfattade han och hans uppdragsgivare ett hot emot just deras positioner i Västergötland. Det kan ha varit så att de ledande grupperna i Västergötland tidigare haft ett stort inflytande över tillsättningen av biskop, kung och lagman. Denna ordning kan nu ha varit hotad, eller man kan ha upplevt att den var hotad. Det är därför man riktar udden mot Bengt den unge och det är därför lagmännen Karle och Eskil framhålls som försvarare av Västergötland och dess hövdingar.

Vad var det då i Sverige som kunde uppfattas som ett hot? När Johan Sverkersson 1222 dött gick tronen över till den minderårige Erik Eriksson och bakom honom stod en mäktig koalition av stormän från hela Sverige (D. Harrison 2009 s. 250; H. Johansson 1986 s. 424). I närheten av barnkungen rör sig bl.a. vår lagman Eskil och biskopen Bengt den unge och även en magister Stenar, senare biskop i Skara efter Bengts död 1228 (Ibid.). Denna period bör ha uppfattats som säker för den västgötska eliten eftersom de hade representanter bland dem som kontrollerade kungamakten. Men så 1229 reste sig en stormannafraktion mot Erik, kungens trupper besegras och han tvingas själv fly till Danmark. Nu övertogs kungakronan av en Knut långe mellan åren 1229-1234. Vi vet inget om hur stort inflytande de västgötska stormännen hade på Knut, men denne var inte någon barnkung som man kunde manipulera hur som helst. Så dör Knut och Erik Eriksson återkommer till Sverige, denna gång som mer vuxen, men i händerna på Knut långes jarl Ulf fase (D. Harrison 2009 s. 205). Men av allt att döma var inte Erik Erikssons andra regentperiod särskilt mycket lugnare, motsättningarna låg där och pyrde för att med jämna mellanrum åter flamma upp. Knut Långes släkt och vänner hade inte gett upp. Åter igen kan vi ställa oss frågan om hur stort inflytande de västgötska stormännen lyckades skaffa sig. Intressant nog känner vi också till att en lokal östgötsk storman vid namn Birger Magnusson gifter sig med kungens syster Ingeborg på 1230-talet och nästlar sig in vid kungens sida. Hur såg de västgötska stormännen på detta, och hur lätt var det att ha att göra med en allt makthungrigare Birger, så småningom utsedd till jarl efter Ulf fase? Är det i denna maktkamp författaren av krönikorna framhåller stärkandet och försvaret av Västergötland. Kanske ger krönikorna också en inblick i tankebanor hos den oroliga grupp av västgötska lagmän, biskopar och hövdingar som levde samtidigt med krönikeförfattaren och ev. var hans uppdragsgivare. Upplevde de att de höll på att förlora makt och inflytande under 1230- och 40-talen? Är det här som krönikornas tendens får sin förklaring? Är det bland skrivarna i denna miljö författaren skall sökas, inte hos klerker eller lagtolkare.

 

Exkurs 3. Lars bok och Collin och Schlyter

Det finns flera utgivningar av ämbetskrönikorna där handskriftens text överförts från medeltidens pränt till tryckbokstäver. I samband med detta arbete jämförde jag fotokopior av B 59 med återgivningar i ett antal tryckta böcker. De främsta av dessa är Sveriges Gamla Lagar Volym I, av Collin och Schlyter, utgiven redan1827 (SGL I, Ämbetsmannakrönikorna s. 295-307) och Per-Axel Wiktorssons Äldre Västötalagen och dess bilagor i Cod. Holm. B 59 Del II, från 2011 (Ä.Vg. II, Ämbetsmannakrönikorna s. 192-208)). Den senare överföringen, av Wiktorsson, till tryckbokstäver är, efter vad jag kunnat se, minutiöst genomförd och följer i minsta detalj förlagan. Däremot är det inte lika enkelt att använda Wiktorssons översättning till modern svenska. Collins och Schlyters utgivning från 1827 är i stort sett också mycket bra när det gäller ämbetskrönikorna, men innehåller ibland oklarheter när det gäller överföringen av en del andra texter i B59. För läsarens information skall här tas upp ett viktigt och intressant exempel och detta gäller det som Colin & Schlyter kallar ”Lydekini excerpter och anteckningar” i SGL I s. 257-281. I denna återgivning anges på flera ställen att texten i B 59 är den samma som i den yngre lagen. Men det visar sig vid en närmare granskning att det finns viktiga skillnader mellan ”Lydekini excerpter” och motsvarande textställen i den yngre lagen. Se härför Göran B. Nilssons analyser i dennes Nytt Ljus Över Yngre Västgötalagen, 2012, t.ex. s. 29-67, 236-237, 257-262. Nilsson menar att texten som fått beteckningen ”Lydikini excerpter” inta alls är några excerpter ur den yngre lagen utan i själva verket är material från en lagstiftningsprocess. Ett bra exempel på denna problematik är Lydekinus text om en avgift till kyrkliga institutioner där en viss kategori av bönder fick välja mellan att ge fyra penningar eller en skäppa havre tagen ur ”fattiga mäns lott” som bonden förvarade hemma hos sig (Ä.Vg. Del II s. 238, 239). I Yngre Västgötalagens kyrkobalk betonas att avgiften inte fick tas ur ”de fattigas lott” (Yngre Västgötalagen Kk § 39; SLL 5 s. 212; SGL I s. 94; G. B. Nilsson 2012 s. 237). Det hela blir därför lite märkligt när det i SGL I (s. 33 nr. 4) anges att utgivarna valt att inte återge texten i Lydekinus eftersom stadgandet är identiskt lika det som återfinns i den yngre lagens kyrkobalk §39. Men i verkligheten stadgar alltså de båda texterna motsatsen till varandra.

 

Exkurs 4. Tony Schmid och de äldsta biskoparnas hemort

När Toni Schmid 1931 i en sorts motbild till biskopskrönikans framställning knyter de äldsta biskoparna till svearna och Uppland (T. Schmid 1931 s. 59-61) blir bilden allt för förenklad, ja rent av förvriden. Låt oss helt kort granska hennes argument. Unni hänför hon helt riktigt till Björkö i Mälaren. Men när hon menar att Osmund gör sig själv till ”svearnas ärkebiskop”, så är inte tolkningen lika självklar. I Adams text framgår det tydligt att han menar att Osmund påstått sig vara vigd till ärkebiskop för Sverige (Adam s. 140). Någon självklar koppling till enbart ”svearna” ges inte i Adams text. Intressant nog dyker Adalvard d.ä. upp i Adams berättelse om Osmund, och Adalvard anges som biskopsvigd för ”sveonernas folk” som väl måste tolkas som att Adalvard var vigd till ”svenskarnas” biskop, inte bara svearnas. När Adam närmare beskriver Adalvard d.ä. så är denne biskopsvigd för Skara och stannade i Götaland där han ihärdigt predikade Herren Jesu namn för alla (Adam s. 220). Detta är samme biskop som, enligt Adam, träffade kung Emund och förgäves försökte få kungen att avvisa Osmund (Adam s. 140). Var kung Emund, den ökände Osmund och biskop Adalvard träffades är väl inte så där alldeles självklart och att koppla Osmund och Emund enbart till svearna och Uppland verkar minst sagt vådligt. Nästa biskop är Stenfin som enligt Schmid var konsekrerad ”in Suediam”, och sändes till Hälsingland, som senare lydde under Uppsala stift. Genom påpekandet att Hälsingland senare hamnade under Uppsala kan Schmid koppla Stenfin till Uppland, men detta är ju en tydlig anakronism. Enligt Bertil Nilsson är det först på 1140-talet som Uppsala framträder som egen biskopsort (B. Nilsson 2001 s. 83), c:a 80 år efter att Stenfin skall ha varit biskop i Hälsingland. Kopplingen mellan Stenfin och Uppland är alltså en efterhandskonstruktion.

Schmids fjärde biskop, Adalvard d. y., beskriver hon som enbart Sigtuna-biskop, men förhållandena är något mera komplicerade. Såtillvida har Schmid rätt att Adalvard d.y. vigdes för Sigtuna, men enligt Adam, fördrevs Adalvard d.y. från Sigtuna och tog över biskopsstolen i Skara (Adam s. 200, 228-229). Som om detta inte skulle räcka så verkar det som att Adalvard d.y. först kom till Skara där han deltog i begravningen av Adalvard d.ä., åkte sedan till Sigtuna, fördrevs därifrån och återvände till Skara (Adam s. 251 skl. 136). Adalvard d.y. kallades sedan hem till Bremen av ärkebiskop Adalbert (Ibid.). Kopplingen mellan Adalvard d.y. och Skara är som synes stark. Att Adalvard först utsetts till Sigtunabiskop och sedan på ett egenmäktigt sätt tagit över biskopsstolen i Skara kan inte tas som intäkt för att Adalvard inte skall ses som biskop i Skara. Den siste biskopen som Schmid här diskuterar är Sigfrid som hon knyter till ”Suedia, icke Gothia”, men frågan är hur väl belagt detta påstående är. Första gången vi möter Sigfrid i Adams skildring tillhör han en grupp biskopar och präster som kallats till Norge av den norske kungen Olav Haraldsson (Adam s. 102). Denna grupp av missionärer besökte enligt Adam Sverige och Götalandet och missionerade där på Olavs uppdrag (Ibid.). Vid skarabiskopen Thurgots begravning i Bremen c:a 1030 var Sigfrid på besök hos ärkebiskopen och omnämns då som biskop från Sverige (Adam av Bremen s. 106). Vad som här menas med ”från Sverige” är väl inte helt självklart, men kanske skall Sigfrid här ses som en sorts informatör om läget för missionen i hela det dåtida Sverige. Adam kallar vid ett annat tillfälle Sigfrid för ”nordmännens biskop” och som den som predikade både för svenskar och nordmän (Adam s. 138, 231, 232). Ingen stans i Adams text framkommer någon tydlig beskrivning av Sigfrid som biskop hos svearna, vilket Schmid hävdar.

Efter denna granskning kan vi konstatera att Schmids försök att koppla de äldsta biskoparna till svearna och Uppland har sina brister.

 

Exkurs 5 Om Elsa Sjöholm och receptionen av medeltidslagarna

Den äldre bilden av landskapslagarnas uråldrighet har fått sig en rejäl törn genom Elsa Sjöholms forskning, som istället betonat reception från kontinental rätt (E. Sjöholm 1978, 1989, 1990). Därmed inte sagt att Västergötland var laglöst land under 1000- och 1100-talen, tvärt om känner vi till genom en del äldre kyrkliga brev att det under denna tid funnits en hel del rättsliga normer i Sverige och Västergötland, som kyrkan sökt förändra. I påven Gregorius VII:s brev (DS 24) från 1080/81 till en svensk ”kung I” uppmanas kungen att sända en representant till Rom för att där skaffa sig underrättelser om kyrkans lagar. I samma påves andra brev från 1080/81 (DS 25) till de två ”visigotiska” kungarna I och H skriver påven uppskattande om att biskop R besökt påvestolen och där lämnat upplysningar om sitt hemland samt där också upplysts om kyrkans seder och bruk. I brevet påpekas därvid också hur viktig denna kontakt är för att kyrkans bruk skall vidareförmedlas till Sverige. Det är väl inte helt orimligt att föreställa sig att denne biskop R, varit biskop i Skara (se H. Johansson 1986 s. 416 och P. Sawyer 1991 s. 24). I påven Alexander III:s brev (DS 41) till Carl Sverkersson eller Knut Eriksson från 1171-72 (se Å. Ljungfors 1955 s. 233) skriver påven att månggifte icke skulle tillåtas, att tionde skulle utbetalas och att lagen inte får tillåta att all egendom i ett dödsbo får bortskänkas till kyrkan om det finns arvingar. Dessa stadganden torde kyrkan försökt att driva igenom under en längre tid och detta borde ha påverkat Västergötlands rättsväsende på ett eller annat sätt. Troligen vittnar också våra minnesstenar med runor om någon sorts rättspraxis när det gäller arv och en del tyder på att arvsreglerna varit annorlunda i t.ex. Västergötland och Uppland (B. Sawyer 1988 s. 1, 25,26).

Om förekomsten av äldre inhemska rättsregler i våra medeltidslagar har det förts en bitvis ganska hätsk debatt i Sverige, en debatt som utbröt i slutet av 1980-talet, då Elsa Sjöholm gick till generalangrepp på det hon kallade den äldre rättshistoriska forskningen. Hon menade att denna forskning hade framställt de nordiska medeltidslagarna som nedskrivna uråldriga germanska rättstraditioner (E. Sjöholm 1988 s. 15, se även E. Sjöholm i HT 1990 s. 259 ff.). Sjöholm menade istället att de flesta nordiska medeltidslagar i huvudsak var ”recipierade” och lagarna fick sitt innehåll från de redan existerande europeiska lagarna, som i sin tur tagit sin utgångspunkt i Mose lag (E. Sjöholm 1988 s. 15, 18, 19). Detta har motsagts av bl.a. Thomas Lindkvist, Dick Harrison och Birgit Sawyer som pekat på det orimliga att uppfatta allt i de nordiska medeltidslagarna som ren reception utifrån (T. Lindkvist HT 1989 s. 413 ff. och HT 1990 s. 558 ff.; D. Harrison 2002 s. 163-171; B. Sawyer 1992 s. 18). Mot bl.a. Sawyer slog Elsa Sjöholm tillbaka i en debattartikel i HT 1994 under rubriken ”Jag protesterar”, där Sjöholm menade att bilden av hennes forskning var felaktig och att hon inte hävdat att lagarna i sin helhet endast består av recipierad utländsk rätt eller att hon skulle förnekat möjligheten att spåra äldre inhemsk rätt i lagarna (E. Sjöholm 1994 s. 101). Å andra sidan är det faktiskt så att Sjöholm själv skrev 1988 på följande sätt: ”Den som vill förneka receptionen åligger det att visa, att någon annan förklaring är sannolikare än denna (E. Sjöholm 1988 s. 20). Som nydanare är Elsa Sjöholm värd beröm, men det är inte helt lätt att i samma mening som hennes namn nämns även skriva ordet ”diplomatisk”.

Det viktigaste med Sjöholms forskning är dels hennes kritik mot dem som hävdat att de nordiska medeltidslagarna bara återger uråldrig germansk rätt och dels hennes tydliga betonande av att den lagstiftning som återges i våra medeltidslagar är ett resultat av en maktkamp (E. Sjöholm 1988 s. 15-25). Jag menar att man måste förhålla sig kritiskt bejakande till Elsa Sjöholms bild av receptionen av utländsk rätt. Rimligtvis har existerande lagar inte bara handlat om inlånat material utan även av lagar som tillkommit för att lösa interna juridiska problem i det verkliga västgötska samhället. När lagman Eskil under förra hälften av 1200-talet skrev ned den lag vi känner som Västgötalagen så kom det att bli en blandning av gällande rätt och reformlagstiftning, allt utifrån den maktstruktur som då gällde. Den gällande rätten var emellertid ingen uråldrig och oföränderlig ”Lums lag” utan regler och lagar som växt fram undan för undan, bl.a. utifrån de påtryckningar som kyrkan ägnat sig åt under drygt 200 år.

 

Exkurs 6 Om Ivar Lindquist och det förmodade ”lagmanskvädet”

Ivar Lindquist menade 1941 i sin Västgötalagens litterära bilagor att beskrivningen av de 11 första lagmännen i lagmanskrönikan återgår på ett lagmanskväde. Den författare som vi tidigare uppfattat som skaparen av lagmanskrönikan på 1240-talet har alltså kunnat luta sig mot ett äldre kväde när det gäller de första lagmännen. Istället för författare kan man här snarare tala om en parafraserare, som omvandlat det ursprungliga lagmanskvädet till en prosatext. Däremot när det gäller de senare lagmännen så har texten inte återgått på en äldre text utan där har krönikan skapats på 1200-talet.

Enligt Carl Ivar StÃ¥hles genomgÃ¥ng 1956 av Lindquists tolkning av lagmanskrönikan har flera historiker och sprÃ¥kforskare ställt sig positiva till existensen av ett lagmanskväde (C. I. StÃ¥hle 1956 s. 408-410). Bland annat Hjalmar Linderoth och Erik Noreen accepterade 1942 Lindquists upptäckt av kvädet och samma sak gjorde Natanael Beckman 1943, men StÃ¥hle pekar ocksÃ¥ pÃ¥ att E. N. Tigerstedt 1948 var mer negativ (Ibid.). Efter sin inledande genomgÃ¥ng av forskningsläget gÃ¥r sÃ¥ Carl Ivar StÃ¥hle till det ”rekonsturerade” forntida kvädet och granskar kritiskt Lindquists hypoteser. Det första som StÃ¥hle reagerar pÃ¥ är att delar av lagmanskrönikan sÃ¥ tydligt bär formmässiga drag av latinsk prosa och detta särskilt i texter som Lindquist menat varit viktiga delar av det forntida kvädet (a.a. s. 411-412). Sedan pekar StÃ¥hle pÃ¥ att en del av de ord som Lindquist lagt till i kvädet är rena nykonstruktioner (a.a. s. 413). Men det avgörande enligt StÃ¥hle är att det allitterationssystem som Lindquist använder sig av i sitt lagmanskväde: ”(…)stÃ¥r sÃ¥ fjärran frÃ¥n det som vi känna frÃ¥n god fornnordisk poesi.” (Ibid.). StÃ¥hle menar att originaltexten i B 59 om Karle av Edsvära har en form som visar starkt beroende av latinska sprÃ¥kvanor och innehÃ¥ller uttryck som vittnar om kunskaper om den kontinentala riddarkulturen (a.a. s. 414). StÃ¥hle pekar ocksÃ¥ pÃ¥ hur de allitterationer som finns i originaltexten i lagmanskrönikan är av en helt annan karaktär än de som finns i fornnordisk diktning (a.a. s. 414-419). Allitterationerna i den fornnordiska poesin var mera stödjande och bindande men i 1200-talets litteratur var allitterationerna mera utsmyckning och han menar att det är den senare typen vi möter i lagmanskrönikan. Till slut kommer StÃ¥hle fram till följande slutsats: ”Enligt min mening finns inga skäl att räkna med att det funnits ett fornsvenskt kväde diktat till västgötalagmännens ära.” (C. I. StÃ¥hle 1956 s. 419). Allt talar istället för att lagmanskrönikan är en tidstrogen prosa författad vid tiden strax före 1250.

 

För att det för läsaren skall bli tydligt vilka problem som jag menar vidlåter Lindquists rekonstruktion skall jag här ta upp några intressanta textdelar i hans s.k. ”lagmanskväde”. Jag har valt att återge början av uppräkningen av lagmän och då ställt upp både den ursprungliga texten ur lagmanskrönikan i Cod. Holm. B59 och Ivar Linquists lagmanskväde parallellt. Precis som i Linquists bok har jag låtit versraderna i hans förmodade lagmanskväde utgöra den yttre strukturen, för att man skall kunna göra direkta jämförelser. Men jag har valt att inte ta med de markering som han gjort av allitterationerna. Istället har jag genom kursiv och fet stil markerat de tillägg som Linqvist gjort i sin konstruktion, för att sedan kunna kommentera dem.

 

Text i Cod. Holm. B59 fol. 48r.             Ivar Lindquists lagmanskväde a.a. s. 14-15

 

Fyrsti war lumbær                                                    Fyrsti var Hlumbr

heitenn lagmadr

oc af hanum æru                                                      oc af hanum eru

lums lagh callæðÞ                                                  Hlums lag callad

fore Þy at han sighs hawa huxæt oc gørt         Þy at huxti oc gørde

en mykin loth                                                           einn hlot mikinn

aff laghum warum                                                  af varum lagum

vestgøta

han war                                                                    Var valzmadr

føðær i wangum                                                     i Vangum føddr

oc Þær liggær han i enom collæ                       oc liggr Þær i høge

fore Þy at han war heðÞen                                 Þy at heidenn var

Annar war Biorn kialke                                      Annarr var Biorn

han war haf mæðÞalby                                      af Biarca Medalby

Þær war han iorðÞæðÞær i enom collæ        Var Þær høglagðr

fore Þy hanum war                                               ty at hanum var

eygh kunugh                                                         eigi cunnug

hælægh cristnæ                                                  cristna heilag

æn a Þem samæ collæ                                      En a Kialca colla

standær clocnæ hus                                          standr clocna hus

Þæræ nu                                                               Þeirra moga manna

i mædalby                                                            i Medalby

 

kursiv och fet stil=tillägg av Ivar Lindquist

 

Att den ursprungliga texten i lagmanskrönikan är högtidlig och rytmisk är tydligt, men det är inte självklart att om textens ordföljd och rytm förändras på det sätt som Lindquist här föreslår så blir den mer genuin. Jämför själv rytmen i den ursprungliga texten med rytmen i Lindquists s.k. lagmanskväde. Till detta kommer Lindquists förändringar genom tillägg av ord och bokstäver för att skapa den fornnordiska versen, t.ex. i början där ”Lumbær” görs om till ”Hlumbr” med ett H i början eftersom detta H behövs till allitterationerna hanum, Hlum, huxti och hlot. Lindquist motiverar ytterligare att H:et förs till namnet med att Lum tidigare lytt Hlum (I. Lindquist s. 19). I näste sekvens läggs orden ”vestgøta” och ”valzmadr” till eftersom v behövs där för att komplettera varum och Vangum. Men Lindquist menar också att: ”Ett enkelt stilkrav säger, att västgötarnas namn bör ha varit inflätat i börjat av kvädet” och därför lägger han in ordet ”vestgøta” där (Ibid.). Frågan är emellertid hur starkt detta argument är. Det andra ordet ”valzmadr”, som ung. betyder ”överhetsperson” (a.a. s. 20), för Lindquist in i texten efter en del jämförelser med andra lagtexter t.ex. Södermannalagen. Nödvändigheten av ett sådant tillägg är enligt min uppfattning inte särskilt stor.

Det ursprungliga ”collæ” byts ut mot ”høge” för att det behövs ett h som skall komplettera heidenn och Lindquist konstaterar som om det var en självklarhet att: ”Det torde inses utan vidare kommentarer, att insättningen av høge (fisl. hauge) istället för enom collæ är sprÃ¥kligt och metriskt riktigt likaväl som historiskt adekvat; (…)(a.a. s. 20). För min del hade det varit bra om Lindquist här förklarat varför det var sprÃ¥kligt riktigt och historiskt adekvat. Att ordbytet behövs rent metriskt förstÃ¥r jag, om man nu vill skapa en dikt av prosatexten, men i övrigt kan jag inte se att det är lika självklart T.ex. sÃ¥ lÃ¥ter han ordet ”collæ” vara kvar längre fram i dikten utan att förklara varför det skall vara ”høge” vid tvÃ¥ tillfällen och ”collæ” vid ett annat tillfälle. När vi kommer till den andra lagmannen ”Biorn kialke” tas vedernamnet ”kielke” bort i början och ersätts med häradsnamnet ”Biarca” eftersom det behövs ett b för att komplettera Biorn. Lindquist motiverar ”Biarca” med att vi idag känner till tvÃ¥ Mällby ett i Bjärke härad och ett i KÃ¥llands härad och avfärdar det medeltida namnet pÃ¥ KÃ¥llands härad eftersom ”Qualni” inte passar in i dikten (a.a. s. 21). För min del tycker jag att bytena av ord verkar väl slumpartade. Man kan ju naturligtvis ocksÃ¥ undra varför den person som gjorde om dikten till prosa skulle byta ut en tydlig ortnamnsbestämning ”Björn frÃ¥n Bjärka Mellby” och göra om den till ”Björn Kälke frÃ¥n Mellby”? Eftersom Lindquist tycker att tillnamnet ”kialke” känns genuint blir det ett problem för honom eftersom han tagit bort det där det stÃ¥r i den ursprungliga texten och därför förs ordet in längre fram i handlingen (a.a. s. 20-21). Men först bortrycks ordet ”collæ” igen och ersätts med ”høglagðr” eftersom h behövs för att komplettera hanum.

I slutet av den här återgivna texten kommer så tillägget ”Kialca” som lagts till för att passa till colla och clocna, men också för att Lindquist menar att vedernamnet ”Kialki” i verkligheten hört till Björns namn och därigenom också kommit att stå för namnet på Björns gravhög som alltså hetat ”Kialkahøgr” eller ”Kialka kolle” (Ibid.). I mina ögon ser det hela ut som ett försök att rädda både konstruktionen ”Bjärka Mellby” och vedernamnet ”Kjälke” med hjälp av en omtolkning i flera led. Man kan naturligtvis också fråga sig varför parafraseraren ännu en gång valt att inte ta med en godbit som ”Kjälke kulle” om den funnits omnämnd i kvädet. Istället skulle 1200-talsförfattaren av lagmanskrönikan bara behålla preciseringen av Björns gravhög till den kulle där klockstapeln till Mellby kyrka stod. Efter skapandet av en ”Kialca colla” där Lindquist låter ”colla” vara kvar eftersom ordet rimmar på Kialca så följer tillägget ”moga manna” för att passa till Medalby. Beteckningen ”moga manna” är skapad av Lindquist ur fornisländskans ”múgamaðr” med betydelsen ”sockenmän” (a.a. s. 21). Omnämnandet av dessa sockenmän räddar rimmet men lämnar mig mer förvirrad än övertygad.

För mig känns flera av de ovan exemplifierade tilläggen av ord och förändringar av ordföljd mer som konstruktioner än rekonstruktioner och Ivar Lindquist ger enligt mig sällan nÃ¥gra alldeles tydliga förklaringar till varför vissa ord mÃ¥ste bort och varför andra mÃ¥ste tillföras. Lindquists sÃ¥ kallade strikta bevis för att lagmanskrönikan första del Ã¥tergÃ¥r pÃ¥ ett lagmanskväde kan jag bara ställa mig frÃ¥gande inför och finner istället att jag delar StÃ¥hles resultat vad gäller förekomsten av ett lagmanskväde – det har inte funnits nÃ¥got sÃ¥dant i lagmanskkrönikan. Om författaren till den skrivna lagmanskrönikan vid mitten av 1200-talet skulle haft tillgÃ¥ng till en sÃ¥dan muntlig källa för de äldsta lagmännen hade det varit rimligt att bedöma denna krönika pÃ¥ ett annat sätt än biskops- och kungakrönikorna. Men jag förhÃ¥ller mig alltsÃ¥ avvisande till Linquists hypotes om ett lagmanskväde och tolkar istället det hela sÃ¥ att författaren som pÃ¥ 1200-talet skrev lagmanskrönikan tvingades göra pÃ¥ samma sätt som när han arbetade med de äldsta namnen i biskops- och kungakrönikorna d.v.s. att utifrÃ¥n ett antal namn och arkeologiska tolkningar skapa en lista med ämbetsinnehavare, en lista som troligen har mycket bräckliga relationer till den historiska verkligheten.

 

Käll- och litteraturförteckning med förkortningar

 

Otryckta källor

 

STOCKHOLM

Kungliga biblioteket (KB)

D 4 = Codex Holmiensis D 4 (Avskriftsvolym fr. 1400-talet)

Riksarkivet

A 8=Codex Holmiensis A 8, Registrum eccl. Upsalensis (Handskrift upplagd 1344)

 

Tryckta källor

Adam= Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, utg. Proprius   Förlag, 1984, Stockholm, övers. Emanuel Svenberg

ASMA=Annales Suecici Medii Aevi, utg. Göte Paulsson, 1974, Lund

CCSMMA Vol XII=Corpus Codicum Suecicorum Medii Aevi,Vol XII, Lex Vestro Gothica Vetustior, ed. Elias Wessén, 1950, Hafniae

Dalslands Diplometarium, utg. Per-Axel Wiktorsson och Eva Odelman, 1996, Åmål

DS=Diplomatarium Suecanum, Svenskt Diplomatarium, 1829-, Stockholm

 Die Hauptfassungen des Sigfridsofficium, ed. Alf Önnefors, 1968, Lund

 Hjälp Maria En bok om biskop Brynolf Gerlaksson, red. Johnny Hagberg, ”Faksimil av rimkrönikan i Erik Benzelius utgåva”, (s. 107-115), 2005, Skara

Isländska mytsagor, övers. Lars Lönnroth, 1995, Stockholm

SDHK = Svenskt Diplomatarium Huvudkartotek

SGL I=Sveriges Gamla Lagar Vol I, Västgöta-Lagen, utg. H.S. Collin & C. J. Schlyter, 1827, Stockholm

SL 5=Svenska Landskapslagar, Femte serien, utg. Åke Holmbäck & Elias Wessén, Stockholm

Småstycken= Småstycken på forn svenska, utg. Gustaf Edvard Klemming, 1886-1881, Stockholm

SRS =Scriptores Rerum Svecicarum medii aevi, tomus I, II, III, 1819-1876, Uppsala

Saxo Grammaticus= Saxo Grammaticus: Danorum Regum Heroumque Historia, Vol. I, Books X-XVI, ed. Eric Christiansen, BAR International Series 84, 1980, England

Ä.Vg. = Äldre Västgötlagen och dess bilagor i Cod. Holm B 59, Del I o II, utg. Per-Axel Wiktorsson, Föreningen för Västgötalitteratur, 2011, Värnamo

 

Litteratur

Axelsson, Roger, 2011, (s. 148-149) Fornvännen 2011:2

Axelsson, Sven, 1955, Sverige i utländsk annalistisk 900-1400, Stockholm

Bolin, Sture, 1931, Om Nordens äldsta historieforskning, Lund

Beckman, Natanael, 1912, Ur vår äldsta bok, Stockholm

Carlsson, Ingemar, 1999, På lögnens väg, Falun

Friesen von, Otto, 1904, Vår äldsta handskrift på fornsvänska, Uppsala

Gahrn, Lars, 2012, rec. av Bengt R. Jonsson Erikskr̦nikans diktare Рett f̦rșk till identifiering, (s. 121-122), Personhistorisk Tidskrift 2012:1

Harrison, Dick, 2002, Jarlens sekel, Stockholm

Hellström, Jan, Arvid, 1971, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid, Motala

Hellström, Jan, Arvid, 1997, Vägar till Sveriges kristnande, Ystad

Friesen von, Otto, 1904, Vår äldsta handskrift på fornsvänska, Uppsala

Holm, Gösta, 1985, ”Några problem i Alexanderforskningen.” (s. 210-244), Arkiv för Nordisk Filologi, band 73, 1958, Lund

Jansson, Henrik, 1998, Templum Nobilissimum, Göteborg

Johansson, Hilding 1986, ”Skara som stiftsstad”, (s. 387-542), Skara I, Skara

Kjöllerström, Sven, 1980, ”Sankt Sigfrid, Sigfridslegenden och Växsjö stift”, (s. 27-33), Kyrkohistorisk årsskrift 1980

 KLNM=Kulturhistoriskt Lexikon för Nordisk Medeltid, 1-22, 1956-1978

Larsson, Lars-Olof, 1982, ”Den helige Sigfrid och Växsjöstiftets äldsta historia”, (s. 68-94), Kyrkohistorisk årsskrift 1982

Lindqvist, Ivar, 1941, Västgötalagens litterära bilagor, Lund

Lindqvist, Thomas, 1989, ”Medeltidens lagar” (rec.), (s. 413-420), Historisk tidskrift 3.1989

Lindkvist, Thomas, 1990, ”Svar till Elsa Sjöholm”, (s. 558-559), Historisk tidskrift 4.1990

Lundberg, Stig, 2000, ”Olof Skötkonung och Husaby” (s. 115-123), En bok om Husbyar, red. Michael Olausson, Uppsala

Lönnemark, Lars.Göran, 2014, ”Skara stifts första biskopar”, (s. 23-32), Skara stift tusen år, Skara

Ljungfors, Åke, 1955, Bidrag till Svensk doplomatik före 1350, Lund

Lönnroth, Lars, 1996, ”En fjärran spegel. Västnordiska berättande källor om svensk hedendom och om kristnandeprocessen på svenskt område”, (s. 141-158), Kristnandet i Sverige, red. Bertil Nilsson, Uppsala

Nilsson, Bertil, 2005, ”Biskop Brynolf Gerlakssons rimkrönika över Skara stifts biskopar”, (s. 93-106), Hielp Maria, En bok om Biskop Brynolf Gerlaksson, Skara

Nilsson, Bertil, 2014, ”Biskopar och biskopssäten – nÃ¥gra nedslag i 1000-talets svenska kyrkohistoria”, (s. 33-50), Skara stift tusen Ã¥r, Skara

Nilsson, B. Göran, 2012, Nytt Ljus Över Yngre Västgötalagen, Stockholm

Noreen, Erik, 1929, ”Olika händer i Cod. Holm. D 4.”, (s. 263-270), Studier tillägnade Axel Kock, Lund

Sawyer, Birgit, 1986, ”Skaras profana historia under medeltiden” (s. 293- 370), Skara I, Skara

Sawyer, Birgit, 1992, Kvinnor och familj i det forn- och medeltida Skandinavien, Alingsås

Sawyer, Peter, 1991, När Sverige blev Sverige, Alingsås

Schmid, Toni, 1931, Den helige Sigfrid, Lund

Schmid, Toni, 1949, ”Sankt Sigfrid och missionen”, (s. 51-64), Skara stift i ord och bild, Stockholm

Schück, Herman, 1983, ”Det augustinska domkapitlet i Skara”, (s. 136-193), Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1983-1984

Sigsjö, Ragnar, 2000, ”Skaramisalets Skara”, (s. 25-52), Skaramisalet, red. Christer Palmblad, Skara

Sjöholm, Elsa, 1978, ”Rättshistorisk metod och teoribildning”, Scandia 1978:2

Sjöholm, Elsa, 1988, Sveriges Medeltidslagar, Lund

Sjöholm, Elsa, 1990, ”En marxistisk propagandaseger?, (s, 259-271), Historisk tidskrift 2.1991

Sjöholm, Elsa, 1993, ”Forskningsetiken – ett försummat kapitel”, (s. 154-158), Historisk tidskrift 1.1993

Sjöholm, Elsa, 1994, ”Jag protesterar” (s. 101-102), Historisk tidskrift 1.1994

 Ståhle, Carl, Ivar, 1956, ”Västgöta lagmanskväde”, (s. 408-423), Archivistica et mediævistica, Stockholm

 Sveriges kyrkohistoria 1, missionstid och tidig medeltid, Bertil Nilsson, 2001, Trelleborg

Önnefors, 1968, Die Hauptfassungen des Sigfridsofficium, Lund