Lena och Gestilren – AVDELNING B: Kap. VI o VII, Svenska Annaler

VI. Tillbaka till källorna

Avgörande betydelse för vår tolkning av slagen vid Lena och Gestilren är det förhållande att vi har ytterst sparsamt med källmaterial. Trotts detta anger man ibland antalet soldater som deltagit, gör storleksmässiga jämförelser mellan slagen och för olika typer av resonemang där man försöker utröna kavalleriets och bågskyttarnas relativa betydelse (se t.ex. I Arns fotspår s. 11). Men har man verkligen tillräckligt med trovärdiga källor för att kunna göra detta? Här skall tas upp ett antal källgrupper som enligt olika forskare tillkommit tidsmässigt förhållandevis nära slagen. Låt oss börja med de svenska annalerna eller årböckerna som de också kallas.

VII. De svenska annalerna

VII:1. Handskrifterna

Förutom de medeltida breven och kungalängderna så är de s.k. annalerna, även kallade årböcker, några av våra äldsta inhemska medeltida källor. Årböckerna är uppteckningar av händelser årsvis och var liksom det samtida krönikeskrivandet ett sätt att skildra den historiska gången. När traditionen att skriva annaler nådde Danmark under förra hälften av 1100-talet, utgick annalisterna där från förlagor från övriga Europa, och därigenom kom de äldsta årsuppgifterna att återge den ”världshistoriska översikt” som förekom i andra äldre västeuropeiska annaler ( AS s. 4). Notiser närmare tiden för årböckernas nedtecknande fylldes däremot med danska uppgifter. När årboksskrivandet överfördes från Danmark till Sverige vid mitten av 1200-talet var det inte längre de allmänna världshistoriska notiserna som utgjorde grundvalen, utan de äldre danska notiserna (Ibid.). Detta får avgörande betydelse för hur de svenska årböckerna skulle komma att gestalta sig under en ganska lång tid. Grunden kom även fortsättningsvis att utgöras av de ursprungliga danska notiserna och utöver dessa fortsätter skrivarna att dels införa nya år och uppgifter för dessa och dels att tillföra kommentarer till de redan upprättade äldre notiserna. I de årböcker som är original syns denna utveckling genom att olika händer kontinuerligt över tiden tillför nya uppgifter. I de årböcker som vi har bevarade i form av avskrift kan vi inte se de olika händernas verk utan här får vi en ”fryst bild” av hur en årbok såg ut vid ett givet tillfälle, d.v.s. vid själva avskrivningen.

Man kan grovt dela in de svenska annalerna i två grupper, en äldre grupp bestående av tre årböcker från 1200-talet och 1300-talets förra hälft och en yngre grupp bestående av sex årböcker skrivna under 1400-talet eller senare ( AS s. 5-6). Som källor till svensk historia i början av 1200-talet kan man säga att de äldsta annalerna är särskilt intressanta och viktiga, eftersom de av allt att döma återger en bild som växt fram förhållandevis i nära tidsmässigt samband med de händelser de skildrar. De yngre årböckerna däremot är tydligt beroende av de äldre årböckernas framställning av 1200-talet och kan därför svårligen användas för att bekräfta eller utveckla uppgifter i de äldre annalerna. I äldre forskning och källutgåvor ges de olika annalerna diverse namn, mer eller mindre vetenskapligt välgrundade ( SRS I-III). Här följer jag istället den terminologi som Göte Paulsson använder i sin Annales Suecici Medii Aevi, utgiven1974, där årböckerna betecknas utifrån sitt första och sista år, t.ex. Årbok 1208-1288.

Låt oss börja med den allra äldsta svenska årboken, Årbok 916-1263 i Cod. Ups. C 70, vars grundstomme troligen överfördes från Danmark till Sverige någon gång på 1250-talet ( AS s. 22-23). Mycket tyder på en anknytning till dominikanerklostret i Skänninge, Östergötland. I årbokens handskrift återfinns (minst) två olika skrivare, kallade hand a och b, där hand a är äldst. Om man ser till hand a:s notiser så handlar dessa nästan enbart om nordiska notiser, företrädelsevis danska sådana, och det är ytterst sällan frågan om rent svenska förhållanden ( AS s. 23-26). Om hand a skrivit sin del av notiserna i Danmark och att texten sedan förts till Sverige, eller om hand a befunnit sig i Sverige och här skrivit av en dansk årbok är omöjligt att fastställa ( AS s. 26). Den sista notisen som hand a skrivit gäller år 1254, därefter har hand b fyllt på med notiser fram till 1263 och vidare gjort omfattande tillägg till hand a:s uppgifter. Mycket talar för att hand b skrivit sina delar av texten i relativt nära anslutning till den sista notisen 1263 ( AS s. 23).

Årboken 1208-1288 förekommer i den s.k. Ängsöhandskriften och är en avskrift av en årbok, och tillhör tiden omkring 1300, men återfinns i en handskrift som i övrigt är från 1400-talet ( AS s. 36-37). Även denna årbok kan knytas till dominikanerkonventet i Skänninge ( AS s. 45). Årboken 1208-1288 är till större delen skriven av en hand, och mycket tyder på att de bevarade delarna av handskriften inte innehåller hela den ursprungliga texten, utan där kan ha förekommit notiser före 1208, och klarlagt är att det ursprungligen funnits fler uppgifter för tiden efter 1288 ( AS s. 36-37). Av särskilt stor betydelse för tolkningen av denna årboks uppgifter har det förhållandet varit att man kan se en stomme av notiser som av allt att döma kommer från den föregående Årbok 916-1263 ( AS s. 42). Som särskilt intressant i detta sammanhang är det förhållande att Årbok 1208-1288 och Årbok 916-1263 har en rad gemensamma felaktiga uppgifter. En möjlig förklaring till detta skulle vara att båda annalerna var för sig återgår på andra äldre källor som redan gjort felsluten, eller också bygger Årbok 1208-1288 på den äldsta svenska årboken. För egen del tycker jag att det senare verkar vara den rimligaste tolkningen, särskilt med tanke på de båda årböckernas gemensamma proveniens.

Årboken 1160-1336 förekommer i Cod. Ups. C 92 som har ett handskriftligt samband med Vadstenadiariet Cod. Ups. C 89 ( AS s. 51-52). Årboken har av allt att döma förts av 8 olika skrivarhänder, varav den äldsta, hand a, troligen gjorde sina sista anteckningar någon gång strax före 1314 ( AS s. 51-52). Sedan fortsätter olika händer att fylla på och så sent som på 1450-talet har hand h varit verksam och tillfört uppgifter till årboken. När det gäller årtalen 1208 och 1210 har dock enbart hand a varit verksam ( AS s. 55, 257). Denna årbok verkar till skillnad från de två föregående årböckerna mera utgå från svenska förhållanden och börjar betecknande nog inte med äldre allmäneuropeiska eller danska notiser, utan med Erik den heliges död 1160 i Uppsala ( AS s. 58-59). Men en närmare analys ger vid handen att Årbok 1160-1336 trotts allt tycks vara beroende av sina svenska föregångare på en rad punkter. Göte Paulsson menar att man genom de olika händerna kan följa årbokens utveckling, allt från den dominikanska grundstommen i de äldre notiserna till en tydlig uppsaliensisk dominans när det gäller uppgifter mer nära i tiden för handskriftens tillkomst ( AS s. 61). De äldsta händerna som skrivit C 92 har alltså utgått från historiskt material som varit känt hos dominikanerna (i Skänninge), rimligtvis i form av äldre årböcker och regentlängder och kanske har dessa förmedlats till Uppsala via dominikanerkonventet i Sigtuna ( AS s. 61). Från slutet av 1300-talet har C 92 befunnit sig i Vadstena kloster där årboken kompletterats av händerna e-h ( AS s. 62).

Vi kan alltså konstatera att mycket tyder på att de äldsta årböckerna är stark beroende av varandra och att såväl själva traditionen att skriva årböcker som en stor del av de äldre årsuppgifterna överförts från Danmark någon gång strax efter mitten av 1200-talet. Dessa notiser har sedan kompletterats undan för undan i Sverige. När det gäller de svenska stridigheter i början av 1200-talet, som denna undersökning berör, tyder mycket på uppgifterna har ett danskt ursprung (S. Axelsson 1955 s. 70).

VII:2. Årbok 916-1263

För att få en bättre förståelse av såväl källmaterialet som uppgifter väljer jag här att ta upp tre slag, inte bara de i Lena och Gestilren, utan även ”slaget” vid Älgarås 1205. Dels därför att uppgifterna om Älgarås berör orsaken till de andra slagen, men också därför att källäget är likartat, med pålagring av uppgifter.

Låt oss börja med Årbok 916-1263 ( AS s. 255; Cod. Ups. C 70 fol. 1r.), här enligt Göte Pauslssons återgivning i Annales Suecici Medii Aevi, men med min kursivering;

1205. Interfectio in Elchaiaras, occisi filii Kanuti regis.
(---)
1208. Ebbo et Laurentius filli Sunonis correurunt.
Bellum fuit Lenum, pridie kalendas februari.
(---)
1210. Bellum Giestilsren XV kalendas augusti, ubi occubuerunt

Suercherus rex et Fulco dux.

Kursiv = Hand a (c:a 1250-talet)
Normalstil = Hand b (c:a 1260-talet)

Jag har markerat hand a med kursiv stil för att det skall bli tydligt hur pålagringen av uppgifter ser ut och som vi kan se så har denna hand inte fört någon uppgift varken vid 1205 eller 1210, men väl vid 1208; ”Ebbo et Laurentius filli Sunonis correurunt”. Ebbe och Lars, söner till Sune stupade, så lyder kort och gott den lakoniska notisen. Det var alltså i denna form som stridigheterna mellan Erik Knutsson och Sverker Karlsson överfördes från Danmark till Sverige vid mitten av 1200-talet. Perspektivet utgår alltså fullständigt från en dansk synvinkel. I Danmark har man känt till slaget vid Lena och att några av Danmarks ledande stormän stupat i samband med detta. Det enda hand a tagit fasta på är att Ebbe och Lars stupat, inte var detta skedde eller om några andra potentater var inblandade. Intressant nog vet vi att det i Danmark förekommit mer fullödiga uppgifter om vad som hände, och i Annales Lundenses från omkring 1250, står det vid år 1208; ”Bellum fuit in Lena” (Citat ur S. Axelsson, 1955, Sverige i utländsk annalistik 900-1400 s. 70, för dateringen se AS s 29). Där finns alltså en tydlig lokalisering; ”Slaget stod vid Lena”.

För den som gjort den ursprungliga anteckningen i Årbok 916-1263 har alltså de danska Sunesönernas död varit den händelse som överskuggat allt annat. Andra händelser, lika viktiga eller viktigare för Sveriges del, kan ha skett i andra landsändar och vid andra tidpunkter, men dessa har inte intresserat de danskar som skrev ned de ursprungliga notiserna, det som har väckt deras intresse har varit att danska stormän har varit involverade. Detta intresse kan i sin tur ha olika förklaringar, det kan vara så att Sunesönernas död har varit av danskt riksintresse, men till detta bör också läggas att den som ursprungligen skrivit notiserna i Lundaanallerna under förra hälften av 1200-talet kan ha gjort det på grund av Sunesönernas betydelse i ärkestiftet ( AS s. 27-28 ssk. not 20). Vi vet t.ex. att ärkebiskop Absalon var kusin med Sune Ebbeson, far till Ebbe och Lars, och att Andreas Suneson efterträdde Absalon 1201 som ärkebiskop i Lund (B.R. Jonsson 1989 s. 153).

Om nu inte skrivaren bakom hand a visade något större intresse för den svenska kontexten vid åren 1205, 1208 och 1210, så tillförs årboken dess mer genom hand b från 1260-talet. För 1205 förs nu uppgiften; ”Interfectio in Elchaiaras, occisi filii Kanuti regis”, d.v.s. genom ”striden vid Älgarås omkom söner till kung Knut”. När det gäller 1208 gör hand b ett tillägg till den ursprungliga texten av hand a, om Sunesönernas död, och skriver; ”Bellum fuit Lenum, pridie kalendas februari” alltså; ”Slaget vid Lena den 31:e januari”. På nästa sida i handskriften noterar också hand b vid 1210; ”Bellum Giestilsren XV kalendas augusti, ubi occubuerunt Suercherus rex et Fulco dux” d.v.s. ”Slaget vid Gestilren den 17:e juli, där stupar kung Sverker och jarlen Folke.”. Genom hand b:s tillägg ges vi en sorts begriplig bild av vad som hänt; Sverker d.y. har i en strid vid Älgarås låtit döda tre av Knut Erikssons söner och därefter står det två slag, ett vid Lena 1208 och ett vid Gestilren 1210. Vid Gestilren stupar kung Sverker och jarlen Folke, och därmed var maktkampen över mellan Sverker d.y. och Erik Knutsson. Årbokens författare formulerar det så att vid Älgarås omkom Knuts söner, men att det stod ”slag” vid Lena och Gestirlen. I vilken mån detta bara är skilda ordval utan någon djupare betydelseskillnad eller om ordvalen avspeglar verkliga skillnader i stridigheternas omfattning är svårt att säga. Möjligen skulle ordvalen vid de tre notiserna kunna tolkas så att kung Knuts tre söner bragts om livet vid Älgarås i någon mindre skärmytsling, medan de båda Sunesönerna samt Sverker och Folke stupat i verkliga slag.

VII:3. Årbok 1208-1288

Låt oss nu gå till Årbok 1208-1288 ( AS s.258; Ängsöhandskriften s. 5), här enligt Göte Pauslssons återgivning i Annales Suecici Medii Aevi ;

1208. Bellum fuit in Lenum. Swerkerus fugatus est, strages Danorum facta est. Inter quos Ebbo et Laurencius filij Sunonis. de Dacia milites nobiles corruerunt, reliqui Dani fugerunt cum magno pudore. Bellum fuit quinto kalendas februarij
(---)
1210. Bellum fuit in Gestylsren vbj occubuit Swerkerus rex et Fulco dux et multi alij. nobiles. Eodem anno coronatus est rex Ericus secundus undecimo kalendas decembris et duxit Rykyzo sororem regis Dacie in vxorem..

Handskrift från c:a 1300

I Årbok 1208-1288 finns inte några uppgifter om Älgarås, eftersom årboken i sin bevarade form börjar först vid 1208. Det är fullt möjligt att årboken ursprungligen haft notiser för tidigare år, i likhet med de andra två årböckerna som här diskuteras. Vidare kan vi konstatera att handskriften som är från omkring 1300 är en ganska slarvig avskift av en årbok ( AS s. 37). I denna årbok har de uppgifter som fanns i den äldsta årboken kompletterats betydligt vad gäller uppgifter om Lena och Gestilren. Vid 1208 står det; ”Bellum fuit in Lenum. Swerkerus fugatus est, strages Danorum facta est. inter quos Ebbo et Laurencius filij Sunonis. de Dacia milites nobiles corruerunt, reliqui Dani fugerunt cum magno pudore. Bellum fuit quinto kalendas februarij.” Här konstateras alltså att det stod ett slag vid Lena, att Sverker flydde, att det var ett stort nederlag för Danmark, att de danska ärofulla krigarna Ebbe och Lars, söner till Sune, föll i striden och många danskar flydde skamligen därifrån. Datumet som anges för slaget i handskriften; ”V kalandas februarij.”, d.v.s. 28/1, är enligt Göte Paulsson troligen en felskrivning. Dateringen i Årbok 916-1263 till den 31/1 är troligen den ursprungliga och korrekta dateringen ( AS s. 42). Vad har då i övrigt tillkommit? Jo för det första får vi reda på att kung Sverker flytt efter slaget och författaren till årboken formulerar det så att det var ”Danmarks nederlag”, att Sunesönerna var ”danska ärofulla krigare” och att ”danskar flydde på ett skamligt sätt”. Det perspektiv som ursprungligen fanns i Årbok 916-1263 har här växlat, från ett danskt omnämnande av två ledande stormäns död till en svensk framställning av hur en dansk armé besegrats. Bilden som förmedlas här, av en dansk militär katastrof, är tydlig. Frågan är emellertid om denna utbyggnad grundar sig på nya fakta i målet så att säga, eller om det bara rör sig om en tolkning av redan kända förhållanden. När det gäller Sverkers flykt är det ett helt nytt tillägg i förhållande till vad som stod i Årbok 916-1263, men däremot behöver inte den närmast övertydliga bilden av att det var danskarna som besegrades grunda sig på nya fakta. Redan i den ursprungliga notisen skriven av hand a på 1250-talet angavs att Sunesönerna stupat och steget var naturligtvis inte långt från kunskapen om att befälhavarna fallit till att dra slutsatsen att många övriga danskar dött. Tankeväckande är att tillväxten av notisen, förutom när det gäller omnämnandet av Sverkers flykt, framför allt sker genom att de som besegrats och dött, om och om igen betecknas som danskar. Varför omnämner man t.ex. inte att den svenske jarlen Knut stupade?

När det gäller slaget vid Gestilren 1210 skriver Årbok 1208-1288 följande; ”Bellum fuit in Gestylsren vbj occubuit Swerkerus rex et Fulco dux et multi alij. nobiles. Eodem anno coronatus est rex Ericus secundus undecimo kalendas decembris et duxit Rykyzo sororem regis Dacie in vxorem.” Förutom slagplatsen och kung Sverkers och jarlen Folkes död omtalas nu att många stormän också stupade i slaget. Det senare skulle kunna uppfattas som en ren tolkning av en äldre notis, i enlighet med den ovan föreslagna modellen; eftersom två ledare omnämns som stupade förutsätter man också att många andra dött samtidigt. Men till skillnad från Lenanotisen är det tydligt att det här inte bara rör sig om en utveckling och tolkning av uppgifter i den äldsta årboken, här flödar också ny information. I slutet av notisen följer en mycket intressant redovisning av resultatet av slaget; Sverkers motståndare Erik, som ges nummer II, kröns i november och gifter sig med hertiginnan Rikissa, dotter till kung Valdemar den store och därmed syster till den dåvarande danske kungen Valdemar Sejr. Om något borde väl detta tydligt motsäga de spekulationer som funnits om att slagen var någon sorts nationell kamp där Sverige försvarade sin urgamla frihet gentemot de otäcka danskarna. Så fort Erik Knutsson slagit ut sin motståndare Sverker så ger han sig (åtminstånde bildligt talat) iväg på friarstråt till Danmark. Den nationella försvarskampen mot de hemska danskarna är en sentida tolkning, påklistrad på Lena och Gestilren, en idé som inte har något att göra med verkligheten på 1100- och 1200-talet att göra.

Ibland vill man göra det troligt att slaget vid Gestilren varit en mindre strid än slaget vid Lena, men om man bara utgår från vad som faktiskt står i årböckerna så finns inget där som styrker en sådan tolkning. I båda fallen namnges två viktiga ledare som stupat och i båda fallen anges att många andra icke namngivna stormän föll samtidigt. Möjligen skulle man kunna säga att notisen om Lena är mycket explicit när det gäller det danska stödet till Sverker medan inget sådant omnämns när det gäller Gestilren. Men då skall man komma ihåg hur de äldsta årböckernas notis om Lena kommit till, det är ju som vi såg ovan så att den har ett danskt ursprung. När sedan årböckernas uppgifter utvecklas på svensk botten fortsätter man att betona den danska kopplingen vad gäller Lena, medan de andra notiserna tillförs andra typer av uppgifter, och då naturligtvis om kända svenskar inblandning.

VII:4. Årbok 1160-1336

Till sist så Årbok 1160-1336 ( AS s. 267, Cod. Ups. C 92 fol. 5v., 6 r.), här enligt Göte Pauslssons återgivning i Annales Suecici Medii Aevi ;

1205. Interfectio facta fuit Elgiaras vbi occisi sunt filii Karoli regis. xvii kalendas decembris.
(---)
1208. Bellum fuit Lenum pridie kalendas phebruarii. ubi Swercherus fugatus. strages Danorum magna facta est inter quos Ebbo et Laurencius filii Sunonis corruerunt. cum pluribus militibus. reliquis fugam petentibus. Eodem anno coronatus fuit Ericus secundus rex x kalendas decembris.
(---)
1210. Bellum fuit Gestilren. xvi. kalendas augusti vbi occubuerunt Swercherus rex et Fulco dux et multi de fulcungis.

Hand a någon gång strax före 1314.

Årbok 1160-1336 anger vid 1205; ”Interfectio facta fuit Elgiaras vbi occisi sunt filii Karoli regis. xvii kalendas decembris.” Intressant nog har vi här en tydlig felskrivning när hand a skriver att vid striden vid Älgarås omkom söner till Karl, i november? Naturligtvis är det inte söner till Karl som dödas utan till Knut Eriksson. Den enda verkliga utökningen av informationen i förhållande till Årboken 916-1263 är annars en tydligare datering av slaget till november.

Årboken anger vid 1208; ”Bellum fuit Lenum pridie kalendas phebruarii. ubi Swercherus fugatus. strages Danorum magna facta est inter quos Ebbo et Laurencius filii Sunonis corruerunt. cum pluribus militibus. reliquis fugam petentibus. Eodem anno coronatus fuit Ericus secundus rex x kalendas decembris. Lämpligtvis delar man här upp notisen i två delar. Den första delen har till stora delar samma information som återfinns i Årbok 1208-1288 om slaget vid Lena med Sverkers flykt, Danmarks nederlag, Sunesönerna fall och att många krigare flytt. Men till skillnad från Årbok 1208-1288 anges här samma datum för slaget som i den äldsta årboken, d.v.s. den 31:e januari. Eftersom vi känner till att den bevarade Ängsöhandskriften av årboken 1208-1288 var en mycket slarvig avskrift, så är det rimligt att anta att den 31:a januari är den ursprungliga angivelsen. Trotts att Årbok 1160-1336 troligtvis tagit mycket av sina uppgifter från Årbok 1208-1288 har man alltså rimligtvis inte använt sig av just Ängsöhandskriften. Så kommer vi då till den andra delen av notisen där hand a anger att under samma år, alltså 1208, kröntes Erik II i november. Rimligtvis kröntes han 1210, men hur har då Årbok 1160-1336 kommit fram till 1208? Här är det av vikt att betänka att stora delar av våra annaler, inte som man kanske kunde föreställa sig är undan för undan årsvis förda redovisningar, utan istället är det frågan om kompilationer och rekonstruktioner dit äldre uppgifter och tolkningar förts. Endast för tiden i närheten av årböckernas handskriftliga nedtecknande är det frågan om, med skrivarna, samtida händelser som förs upp. När det gäller Årbok 1160-1336 är den speciellt upplysande vad gäller denna problematik, delvis därför att den innehåller tydliga feltolkningar och delvis eftersom den handskrift, C 92, som årboken ingår i förutom årboken har en påvelängd, en uppsaliensisk ärkebiskopslängd och en kungalängd ( AS s. 51). Genom dessa längder får vi en inblick i de typer av material som kunde användas för tolkningar och rekonstruktioner och som i sin tur kunde ge upphov till nya notiser. När det gäller feltolkningar är årboken särskilt illustrativ när det gäller dominikanerordens instiftande, vilket skedde 1216, något som också årboken anger vid detta årtal – men även vid 1200 och 1202 ( AS s. 58, 267, AS s. 267; Cod. Ups. C 92 fol. 5v., 6r.). Av allt att döma har alltså skrivaren bakom hand a haft tillgång till olika uppgifter om ordens uppkomst, och istället för att bestämma sig för en datering har skrivaren fört upp alla tre, och på det sättet bidragit till en ganska förvirrad bild.

När det gäller dateringen av Erik Knutssons kröning till 1208, så förhåller det sig troligen på följande sätt. I de två äldre årböckerna anges Eriks kröning ha skett 1210, och rimligtvis är detta den ursprungliga och riktiga angivelsen ( AS s. 60). Men när skrivaren i Årbok 1160-1336 satt och skrev ned vad han fått kännedom om så har han troligen använt och tolkat någon sorts kungalängd av uppsaliensisk typ med angivelse av ordningsföljden på kungarna och hur länge de regerat ( AS s. 60; N. Beckman 1912 s. 40; S. Axelsson 1955 s. 59-77) Genom att utgå från Erik den heliges dödsår 1160 och räkna framåt kommer annalisten så till Knut Erikssons förmodade död 1200 och eftersom Sverker Karlsson enligt den använda kungalängden regerade i åtta år, så måste han följdriktigt, men lika fullt felaktigt, ha efterträtts av Erik Knutsson 1208. Annalisten daterar därför om kröningen till 1208. Denna datering och omtolkning är belysande och instruktiv, när vi försöker att förstå hur årböckerna växt fram och härigenom kommer vi också till insikt om hur försiktiga vi måste vara när vi använder oss av fakta som förmedlas genom årböckerna. De är knappast några ögonvittnesskildringar.

Så kommer vi då till den sista uppgiften; ”Bellum fuit Gestilren. xvi. kalendas augusti vbi occubuerunt Swercherus rex et Fulco dux et multi de fulcungis.”. Här överensstämmer denna årbok nästan ordagrant med Årbok 916-1263, förutom anteckningen ”et multi de fulcungis”. Årbok 1160-1336 utgör här en av de äldsta inhemska handskriftliga referenserna till folkungarna, vilka också omnämns i den västgötska kungakrönikan från 1240-talet, men den äldsta handskriften av krönikan är från c:a 1325. Mer om detta nedan. Om vi nu återvänder till Årbok 1160-1336, så skulle man kunna tolka omnämnandet av att även många folkungar dött som en utveckling av att Folke jarl dött. Samtidigt vet vi att ”folkungar” som beteckning på Folke jarls släktingar och anhängare, förekommer i olika typer av källmaterial från denna tid.

När det gäller slaget vid Gestilren omnämns inga danskar, men här får man passa sig för att göra en för snäv tolkning, man skulle ju kunna pressa tolkningen dithän att man uppfattade de fallna ”som bara svenskar”, eftersom alla som omnämns i notisen är just svenskar. Men frågan är vart ett sådant resonemang för ty då borde alla som föll i slaget vid Lena tolkas som danskar, och det är ganska orimligt att föreställa sig. Man kan alltså knappast utifrån de som omnämns som fallna dra någon entydig slutsats om vilka nationaliteter som deltagit. En rimligare tolkning är att det i annalerna är frågan om olika perspektiv, den ursprungliga notisen om Lena kom från Danmark och utgick från en dansk horisont, medan de senare noteringarna som företagits i Sverige t.ex. om Gestilren har utgått från den svenska horisonten. Härmed vill jag inte implicera något sorts tidigt nationalistiskt perspektiv, utan bara peka på att kontaktytor och kunskaper om inblandade personer troligen har varit olika när det gäller skrivarna bakom de olika händerna. För den danske skrivaren i Lund har Sunesönernas död varit det centrala och de svenska skrivarna har fastnat vid Sverkers och Folkes död. I vilken mån det funnits några danskar vid Gestilren, eller inte, sägs inget om i våra källor. Det enda man kan göra är att föra ett resonemang där man frågar sig om det verkar rimligt att danskarna stöttade Sverker 1210. Om så är fallet är det även troligt att det fanns danska trupper på Sverkers sida även vid detta tillfälle. Om man ser till övriga kunskaper vi har om Erik Knutsson så torde det inte vara orimligt att föreställa sig att det deltagit norska krigare på Eriks sida, trotts att inga sådana finns omnämnda i annalerna.

Att likt Sandblom och Högberg tolka slaget vid Gestilren som en mindre skärmytsling, utan större inblandning från Danmarks sida utifrån årböckernas tystnad om danska trupper håller knappast enligt mig (S. Sandblom 2004 s. 10, 17-21; F. Högberg 1960 s. 89). Omnämnandena av truppernas och de fallnas nationalitet i annalerna har troligen mera att göra med annalnotiseras ursprung än de verkliga förhållanden som rådde 1208 och 1210. I vilket fall som helst kan man knappast sluta sig till vilka som inte deltog vid Gestilren utifrån dem som faktiskt anges ha stupat. Högberg menade också att påvebrevet 1208 där Innocentius II uppmanar tre svenska biskopar att förmå Erik Eriksson att förlika sig med Sverker kan ha lett fram till någon sorts förhandling, som möjliggjort för Sverker att återvända till Sverige (F. Högberg 1960 s 89). Därefter har någon intern svensk skärmytsling skett vid Gestilren och Sverker har dödats (Ibid.) Problemet med Högbergs argumentation är att vi inte vet något om hur påvens brev (DS 135) mottagits i Sverige, av bl.a. biskoparna i Skara och Linköping. Ibland finns det en tendens att i allt för stor utsträckning förutsätta att påvarnas maktspråk och maktanspråk respektfullt åtlyddes. Vi saknar emellertid kunskap om Innocentius II:s inflytande i Sverige 1208. I brevet beordrar påven några svenska biskopar att förmå Erik Knutsson att lämna ifrån sig makten till Sverker. Det finns emellertid inget källmaterial som tyder på att de ens försökt. Påvebrevet är informativt när det gäller den sverkerska falangens bild av hur motsättningarna växt fram och vi får kunskap om såväl den danske kungens som påvens ingripande till förmån för Sverker. Men om vad som hände efter avsändandet av brevet från Lateranen säger brevet faktiskt inget. Brevet går inte att använda för att diskutera i vilken mån Erik och Sverker förlikats och om detta i sin tur bör leda till att man skall betrakta slaget vid Gestilren som en intern uppgörelse där Sverker råkat dödas.

Några stora truppstyrkor med ryttare och spjutgårdar vid Lena, avtecknar sig inte heller i årböckerna och de ger knappast något positivt underlag till Lönnroths och Jonssons resonemang om taktiska överväganden i platåbergens skugga (E. Lönnroth 1983 s. 38; B.R. Jonsson 1989 s. 158). Möjligen skulle man kunna säga till de båda författarnas försvar att de trotts allt varit insatta i medeltidens stridsteknik och därtill haft kunskaper om Sunesönernas verksamhet utefter Östersjöns kuster. Utifrån dessa förutsättningar har de fört ett generellt resonemang om vad den typen av stridigheter torde ha inneburit i centrala Västergötland i början av 1200-talet. Men kanske skulle de då ha betonat att det rör sig om komparationer och generaliseringar, samt att källorna är få och inte särskilt omfattande.