Lena och Gestilren – AVDELNING C: Kap. XIII-X, Tre svenska krönikor

VIII. Den västgötska kungakrönikan

VIII:1. Handskrifter

En relativt omfattande källgrupp till Sveriges äldremedeltida historia är de s.k. längder, eller som jag med anslutning till Sture Bolin valt att kalla dem krönikor, som ingår i de litterära bilagorna till Äldre Västgötalagen i handskrift Cod. Holm. B 59 (S. Bolin 1931 s. 141 ff.). Kungakrönikan sträcker sig från Olof Skötkonung till Johan Sverkersson och täcker alltså en period om lite drygt 200 år ( SGL I s. 298-303; N. Beckman 1912 s. 28-45). Peter Sawyer skrev 1991 (s. 19) att krönikan är någorlunda tillförlitlig från mitten av 1100-talet.

De tre krönikorna över Västergötlands lagmän, Sveriges kungar och Skara stifts biskopar är ursprungligen författade någon gång på 1240-talet (S. Bolin 1931 s. 141). Från denna tid finns ingen handskrift av krönikan bevarad. När Äldre Västgötalagen skrevs ned efter 1281 innehöll denna handskrift 48 (numera 47) pergamentblad, varav de första 39 innehöll lagen ( SL 5 s. XI-XVII). Efter lagen följde en del anteckningar på de resterande 8 bladen, utförda av samma skrivare, och där finns Biskop Brynjulfs stadga från 1281. Eftersom denna textdel är skriven som en enhet är det rimligt att tolka det så att lagen inte är avskriven före 1281. Denna den äldsta delen går under beteckningen B 59a. Till denna lades under medeltiden ytterligare 29 blad med anteckningar av olika personer, bl.a. den s.k. ”Vidhemsprästen” och av en annan man vid namn Lydekinus. Denna del går under beteckningen B 59b. Vidhemsprästen har haft tillgång till B
59a på 1300-talet och gör anteckningar om sin socken längst ned på blad 47 där han skriver ut vilket år han gjorde dessa anteckningar, nämligen 1325 ( SL 5 s. XI-XVII). Någon gång mellan 1281 och 1325 är alltså Äldre Västgötalagen nedskriven i B 59. På bladen 43-47 i B
59a har det funnits en del skriftlösa ytor och på dessa har Vidhemsprästen skrivit ned en rad anteckningar om bl.a. Västergötlands gränser och allmänningar. Sedan har han fortsatt skriva på de pergamentblad som vi idag betecknar med B59b, och det är här våra krönikor återfinns. Kungakrönikans handskrift torde därför vara skriven någon gång omkring 1325 ( SL 5 s. XIII, XIV; S. Bolin s. 141).

Eftersom krönikorna slutar med personer som ännu levt på 1230-talen så räknar man med att krönikorna författats någon gång före 1250, men de avskrevs alltså inte förrän c:a 1325 i B 59 b, vilket rimligtvis betyder att den ursprungliga kungakrönikans innehåll mycket väl kan ha förändrats. Det är fullt möjligt att kungakrönikan skrivits av flera gånger mellan 1250 och 1325, innan vår avskrift gjordes i B 59. Det är möjligt att krönikan i samband med avskrivningarna byggts på eller på något annat sätt förändrats. Indikationer på att så kan vara fallet har vi i de andra bevarade, men senare avskrifterna av den västgötska kungakrönikan (S. Bolin 1931 s. 141-143). Låt oss se på några exempel just när det gäller Sverker. I Cod. Holm. B 59 står det; ”Sexstanði war swarkir konongær. sniællær man oc goþær ðrængær (…)” ( SGL I s. 302; B 59 fol. 50 r.), och i den latinska översättningen av krönikan i Cod. Holm. A 17 från c:a 1344 ( SGL I s. XXXIV, 302; S. Bolin 1931 s. 142) förtydligas det hela till; Sextodecimo loco regnauit svercherus iunior filius karoli regis sapiencia preditus et armis strennuss (…)” ( SGL I s. 302-303). Här anges alltså att Sverker den yngre var den sextonde kungen, att han var son till kung Karl, och att Sverker var klok och en dristig krigare. Men i Cod. Holm. D 4 från förra hälften av 1400-talet har samma omnämnande formulerats på följande sätt; ”Siæxtande war swærker konung. sniæller man oc godh oc röntis sino rike wæl.” ( SRS I:1 s.12; SGL I s. 302-303 noterna 62, 63; D 4 fol. 205 r.). Här omnämns alltså inte Sverker som den yngre, att han var son till Karl eller att han var en dristig krigare. Vi kan alltså se hur dessa avskrifter av krönikan skiljer sig något åt. Troligen har det funnits några olika varianter av krönikan, som olika skrivare använt sig av vid olika tillfällen (S. Bolin 1931 s. 140-148 ssk. 147-148 not 30). Men det är inga stora skillnader som framkommer när man jämför handskrifterna.

VIII:2. Kungakrönikans tendens

Ett förhållande som måste tas upp till granskning är kungakrönikans tendens. Om den övergripande tendensen behöver ingen tveksamhet råda – det är knappast ur någon rikspolitisk synvinkel historien skildras. Istället är det fullkomligt klart att kungakrönikan är skriven ur en tydlig västgötsk synvinkel, och detta blir ännu tydligare om man även väger in de båda andra krönikorna i B 59b i bedömningen. Det är Västergötland som är det centrala i framställningen, och kungarnas, biskoparnas och lagmännens agerande bedöms i allmänhet utifrån hur de förhållit sig till västgötarna. Sture Bolin pekar på ytterligare en tendens som enligt honom återfinns i kungakrönikans skildring av den period som domineras av kampen mellan de sverkerska och erikska ätterna. Bolin menar att kungakrönikan är positiv till den sverkerska ätten och han pekar då särskilt på att sverkrarna framställs som kungar med legitim arvsrätt till tronen till skillnad från erikrarna som skulle ha tagit makten genom våld (S. Bolin 1931 s 154-160). Jag är dock inte lika övertygad om att denna tendens är så tydlig som Bolin menar att den är. Möjligen skulle jag vilja påstå att Bolin gör en värdering av hur kungarna nått sin kungastatus, som det inte är alldeles säkert att kungakrönikans författare själv stått för. Att legitimiteten nödvändigtvis låg enbart i arvsrätten torde väl knappast ha varit en självklarhet på 1240-talet. Vid denna tid fanns det flera legitimerande motiveringar som maktgrupper kunde använda sig av för att få upp just sitt kungaämne på tronen, arvsrätten var en väg, men man kunde också tänka sig att kungen antogs eller valdes i enlighet med Äldre Västgötalagens formuleringar ( SGL I s. 151; SL 5 s. 109). Man måste också kunna tänka sig att kungar avsattes på grund av någon verklig eller påhittad brist och att någon annan person då utsågs istället för den avsatte (se kung Ragnvald på 1120-talet, SGL I s. 300). Ovanstående resonemang leder till att man måste fråga sig om angivandet av att sverkrarna ärvde tronen medan erikrarna tog tronen i besittning genom våld, måste tolkas som att krönikerförfattaren gillade sverkrarna och ogillade erikrarna? Men Bolins tolkning bör beaktas när man överväger krönikans äreminne över Sverker. Är det så att bilden av kungen är tendentiös? Intressant nog poängterar inte den äldsta varianten av krönikan att Sverker ärvt tronen av sin fader, medan den latinska varianten av krönikan tydligt anger att Sverker den yngre var son till Karl ( SGL I s. 302-303).

VIII:3. Krönikan i Cod. Holm. B 59

I den västgötska kungakrönikan i B 59 berättas varken om striden vid Älgarås eller om slaget i Lena. Men genom annalerna vet vi att 1205 dödas tre av Knut Erikssons söner vid Älgarås i Västergötland Vi vet inte vad dessa söner hette, men genom ett påvebrev (DS 135), känner vi till att Sverker var inbladad i deras död och genom en kommentar i den västgötska kungakrönikan får vi veta att de begravdes i Varnhem ( SGL I s. 303). Där står om Erik Knutsson, att han gravlades i Varnhem vid sina bröder och fränder. Dessa bröder har tolkats som de i Årbok 916-1263 ( AS s. 255) omnämnda dödade sönerna till Knut Eriksson. När det gäller slaget vid Gestilren är kungakrönikan något mera utförlig och i denna äldre variant av krönikan ( SGL I s 302-303; N. Beckman 1912 s. 43) står det;

Sexstanði war swarkir konongær. sniællær man oc goðþær ðrængær. röndes sinu riki wæl. æn folkongær toko liff aff hanum. hans sialfs maghær görðe hanum þæt .i. gyæstilren. oc .i. alwastrum liggær han. oc ær hans .e. giættit. at goðþo.

”Vidhemsprästen” c:a 1325 i Cod. Holm. B 59 b.

Fritt översatt blir det; Sextonde var kung Sverker, en klok man och dristig krigsman, som styrde sitt rike väl. Men folkungarna tog livet av honom, hans egen måg gjorde honom det i Gestilren. Och i Alvastra ligger han begraven. Och han lever i kärt minne.

Flera av kungarna i krönikan får epitetet ”goda” på ett eller annat sätt, så detta omdöme är inget specifikt för Sverker. Däremot är han den ende kungen som betecknas med orden ”goðþær ðrængær”, som jag här har översatt med ”dristig krigsman”, men som Natanael Beckman 1912 (s. 43) översatte med ”kraftig man”. Genom min översättning vill jag här poängtera att det troligen rör sig om något mer än bara en stark person. I dag har ju beteckningen ”dräng” fått en negativ klang, med drag av lägre underställd jordbruksarbetare, om den inte bara uppfattas som dialektal beteckning på pojke. Men under vikingatiden och äldre medeltid stod troligen ”dräng” för en krigare, trogen en kung eller storman ( SGL I s. 381). Möjligen stärks min tolkning av den motsvarande formuleringen ”armis strennuss” (=dristig krigare) i den latinska översättningen från 1344 ( SGL I s 302-303). Kanske kan dräng ses som en äretitel, en beteckning på en ”tapper stridsman”, och en sådan persons sätt att uppträda kunde kanske kallas ”drängskap”, möjligen synonymt med ”ridderlighet”. Dräng har också anknytning till beskrivande ord som manlighet, hjältemod och tapperhet. Möjligen skall detta appellativ associeras med de krigiska miljöer där riddare och svennar uppträdde i följen som omgav de ledande personerna i samhället. Om den västgötske lagmannen Eskil sägs det i den till kungakrönikan närstående lagmanskrönikan, att han var en mycket god dräng med svärdet ( SGL I s. 297) Det är troligen så beskrivningen av Sverker skall uppfattas, och kungakrönikan ger honom alltså en ärebetygelse som en stor krigare genom att beteckna honom som en ”goðær ðrængær”.

Intressant nog känner vi till att Snorre Sturlason besökte lagman Eskil 1219 och av Eskils hustru Kristina fick Snorre ett ”märke” som, enligt Sturlungasagan, burits framför Erik Knutsson i slaget vid Gestilren (N. Beckman 1912 s. 21-22). Kanske var Eskil i 30-årsåldern när slaget stod och möjligen hade han varit nära anhängare till såväl Knut Eriksson som dennes son Erik. I vilken mån Eskil faktiskt deltagit i slaget vid Gestilren är omöjligt att avgöra (se dock kap. XI:3 nedan), men det kanske inte är någon slump att både Sverker d.y. och lagman Eskil, samtida med varandra, omnämns som goda drängar, alltså goda stridsmän. Lagmannens hustru, Kristina, som gav Snorre ”märket”, var inte heller vem som helst, hon var dotterdotter till Erik den helige och därigenom kusin med Erik Knutsson, segraren vid Gestilren. Hur ”märket” kommit i lagmansfamiljens ägo är inte känt, men när man ser hur nära familjen stod dåtidens absoluta maktelit öppnar sig flera möjliga vägar.

Genom kungakrönikans formulering om Sverker som en god dräng får vi alltså en indikation om att man ännu på 1240-talet ihågkommit Sverker d.y. som en dådkraftig krigsman. Man skulle ju annars kunna tänka sig att de båda nederlagen vid Lena och Gestilren skulle ha förärat Sverker ett rykte som flyktare och förlorare. Istället tycks en antydan till ”tragisk hjältedöd” framskymta i kungakrönikans ord om honom som en ädel krigare som folkungarna tog livet av, och att det var hans egen måg som gjorde honom det i Gestilren. Även orden om att han lever i kärt minne anknyter till denna bild.

Vilka var dÃ¥ kungens motstÃ¥ndare, folkungarna? Detta har varit en het stridsfrÃ¥ga inom forskningen, och jag behandlar frÃ¥gan närmare när jag analyserar Erikskrönikan längre fram. Här räcker det med att konstatera att man i dag torde vara ganska överens om att man med ”folkungar” menade Folke jarls släktingar och anhängare (R. Johnsson 1993 s 28-32). Det var alltsÃ¥ inte frÃ¥gan om bara Folkes närmaste släktingar, och inte heller en ren partigrupp. Troligen har Birger Brosas söner känt sig förorättade av att de inte kom ifrÃ¥ga när ny jarl skulle utses efter Birger Brosa 1202 (R. Johnsson 1993 s. 31; B.R. Jonsson 1989 s. 120). Folke Birgersson och hans bröder Magnus och Knut ställde sig antagligen pÃ¥ Erik Knutssons sida. Knut dör 1208, i slaget vid Lena. Folke Birgersson stupade vid Gestilren 1210 (R. Johnsson 1993 s. 30-32). Enligt krönikan var det folkungarna som lät döda Sverker, ja man är ännu nÃ¥got mer specifik och konstaterar att det var Sverkers ”sialfs maghær”, hans egen mÃ¥g, som gjorde det. Vem kan dÃ¥ ha avsetts med denna beteckning? Det finns tvÃ¥ huvudkandidater; Folke själv, eller hans son Sune. Natanael Beckman översatte 1912 ”sialfs maghær” med ”hans egen gemÃ¥ls frände” eller ”hans svärson” (N. Beckman 1912 s. 43) och i SGL I översätts ”magher” med ”besvÃ¥grad person”. Om vi utgÃ¥r ifrÃ¥n att “Fulko dux” i Ã¥rböckerna är den Folke som anges i Erikskrönikan och att folkungarna är hans släktingar och anhängare dÃ¥ blir det av särskilt stort intresse att undersöka Folkes relation till Sverker. Folke Birgersson var inte mÃ¥g/ svärson till Sverker, däremot hade Sverker varit gift med Ingegerd som var syster till Folke. Sverker och Birger var alltsÃ¥ svÃ¥grar (R. Johnsson 1993 s 31). Är det denna släktskap som kungakrönikan menar med beteckningen mÃ¥g? Det kan naturligtvis vara sÃ¥, och dÃ¥ menar kungakrönikan att Folke Birgersson dödat Sverker Karlsson innan han själv stupade.

Intressant nog känner vi till vem som var Sverkers måg i modern mening, det var Folkes son Sune som var gift med Sverkers dotter Helena (S. Carlsson 1953 s. 80). I en artikel av Sture Bolin har denne framkastat möjligheten av att det kan vara denne Sune Folkesson som åsyftas med Sverkers ”egen måg” (S. Bolin 1935 s. 235) Men Sten Carlsson menade 1953 att Sune torde ha varit alldeles för ung för att komma ifråga som kungamördare 1210, och knappast ännu kunnat vara kungens svärson (S. Carlsson 1953 s. 80). Detta grundar Carlsson på att Sune Folkessons och Helena Sverkersdotters båda döttrar Katarina och Benedikta gifte sig först på 1240-talet och detta tyder, enligt Carlsson, på att Sune och Helena troligen inte gifte sig före 1220-talet (S. Carlsson 1953 s. 90 not. 10, för släktrelationerna se stamtavla 2 hos D. Harrison 2002 s. 187). Låt oss här kort stanna upp och väga argumenten för att det inte var Sune som var kungakrönikans ”måg”. Sune Folkesson dog 1247, och det är väl knappast någon omöjlighet att tänka sig honom då som en 57:åring och då skulle han ha varit 20 år när slaget stod vid Gestilren. Men kan han ha varit måg till Sverker så tidigt? Låt oss som ett första alternativ utgå ifrån att Sune skulle ha gift sig med en ung Helena före 1210, kanske var hon då inte ens 15 år, och det kan ha dröjt några år tills dottern Katarina föddes, en bit in på 1210-talet. Katarina Sunesdotter kan då ha varit c:a 25 år 1240 och 28 år när hon 1243 gifte sig med den då 37-årige Erik Eriksson. Det är ingen omöjlig tanke. Möjligen kan Katarinas och Eriks barnlöshet under sitt 7-åriga äktenskap och det förhållande att Katarina dog redan 1252 tyda på att hon var ganska gammal redan när de gifte sig. Men låt oss nu titta på ett annat alternativ, som vid första ögonblicket kan verka orimligt, men som måste övervägas. Carlsson argumenterar nämligen på följande sätt mot att Sune kan ha varit kungamördaren; ”(…) Sunes och Helenas båda kända döttrar gifte sig först vid 1240-talets mitt. Detta talar för att Sunes och Helenas äktenskap ingicks först på 1220-talets mitt.” (S. Carlsson 1953 s. 80 not 10). Därmed skulle inte Sune vara Sverkers måg 1210. Som jag har visat ovan är inte denna argumentation invändningsfri, men låt oss för en kort stund godta att Sune skulle ha gift sig med Sverkers dotter först på 1220-talet. Han är då inte måg till Sverker 1210, men den västgötska kungakrönikan skrivs inte 1210, den författas först drygt 30 år senare. Om det nu var så att man då, på 1240-talet, kände till att folkungen Sune dödat Sverker 1210 och att man också kände till att han var gift med Sverkers dotter Helena, så kan det ju ha varit fullt rimligt att beteckna honom som Sverkers måg. Man kanske inte kände till när de gifte sig, eller också så viste man det, men angav ”mågskapet” postumt så att säga. Men varför skrev man då inte ut hans namn? Ja möjligen kan det ännu på 1240-talet ha varit en känslig historia. Sune Folkesson (gift med Sverkers dotter) dog först 1247 och då var hans dotter Katarina (dotterdotter till Sverker) ännu i livet och gift med den dåvarande svenske kungen Erik Eriksson).

I slutet av vårt försök att närmare identifiera den som dödade Sverker vid slaget vid Gestilren måste vi påpeka en viktig aspekt. Det är endast i den västgötska kungakrönikan som ”kungens måg” utpekas, det finns ingen annan samtida och oberoende källa som kan bekräfta krönikans påstående. Kungakrönikan är ingen ovedersäglig sanningskälla. I Sturlungasagan anges däremot att Sverker fälldes av Erik Knutsson, men detta kan vara en språklig formulering för att ange att kung Erik besegrat sin motsåndare.

Problemen med källorna påverkar emellertid inte bara mitt försök att troliggöra Sune som kungadödare, utan samtliga resonemang om att någon ur folkungagrupperingen låtit döda kungen. Här är det av vikt att inte anlägga ett anakronistiskt synsätt och avvisa Sune och Folke som kungadödare av den anledningen att de var nära släkt med kungen. Att döda sin egen svärfar eller svåger kan ju tyckas vara en hemsk handling som man borde dra sig för. Men en sådan argumentation faller platt till marken så fort man börjar skärskåda medeltidens historia där t.o.m. brödramord och andra gräsligheter grasserade inom den härskande klassen under såväl 1200- som 1300-talet. Relationen svärfar och måg var nog inget större hinder när det gällde att ta i med hårdhandskarna i maktkampen, om man väl hade kommit på kant med varandra. Sverker hade ju av allt att döma svikit Birgersönerna ambitioner och låtit döda flera av Erik Knutssons bröder. Genom sina två angrepp in i Sverige hotade Sverker två av de mäktigaste maktgrupperna i Sverige vid denna tid, den erikska kungaätten och folkungarna. De tänkte uppenbarligen inte låta sig knuffas åt sidan. Att Sverkers dotter giftes bort med Sune Folkesson bör nog under alla förhållanden uppfattas som ett okänsligt försök att överbrygga motsättningar mellan den sverkerska maktgruppen och folkungarna, ett på den tiden inte ovanligt sätt att ”använda” unga högättade kvinnor på.

VIII:4. Kungakrönikan i Cod. Holm. D 4

Någon gång under förra hälften av 1400-talet, överför en skrivare i Vadstena ett antal uppgifter om Västergötland, bl.a. en omarbetad variant av vår kungakrönika, till en handskrift som numera har beteckningen Cod. Holm. D 4 (S. Bolin 1931 s. 141-142 ssk. not 5; AS s. 83-86; J. Carlqvist 1996 s 33-34). Jag återger den här från SRS I:1 (s. 12-13), men eftersom SRS är beryktad för sin otillförlitlighet har jag jämfört med handskriften (D 4 fol. 205 r.) och rättat där jag så funnit det rimligt;

Siæxtande war swærker konung sniæller man oc godh oc róntis sino rike wæl. Æn folkvnga slogho honom i hææl i gæstilsreen mællan dala oc lena. oc han ligger i alvastrum

Hand 2 från förra hälften av 1400-talet (E. Noreen 1929 s. 267 ff.)

I denna senare variant av den västgötska kungakrönikan anges för första gången Gestilrens lokalisering; ”gæstilsreen mællan dala oc lena” ( SGL I s 303 not 64; SRS I:1. s. 13). Hur tidigt detta förtydligande ursprungligen gjorts vet vi inte, däremot kan vi alltså datera den första handskriften som har med uppgiften, till förra hälften av 1400-talet. Genom denna variant av krönikan har vi alltså fått en lokalisering av var slaget har stått, någon stans mellan de båda socknarna Dala och Lena, söder om Billingen.

Messenius menade i sin Scondia illustrata från 1630-talet att slaget vid Gestilren stått i närheten av Lena (F. Högberg 1960 s. 92). På 1750-talet kom så förslaget om att slaget stått vid Varv, ett hugskott som sedan anammades och mer eller mindre togs för självklart när SRS I utgavs 1818 (F. Högberg 1960 s. 92; SRS I:1 s 13 not y). Den 17:e juli 1910 invigdes vid Varv ett minnesmonument i sten över slaget vid Gestilren, ett monument som fortfarande minner om den nationalism som de samhällsbevarande krafterna inom dåtidens överklass lyckades mobilisera i början av 1900-talet (B. Ingvar-Nilsson 1997 s. 64 ff.) Men till frågan om slagets lokalisering bidrar knappast monumentets placering. Om något över huvud taget skall sägas om det, så är det möjligen att det inte finns några källor eller vetenskapligt hållbara överväganden som tyder på att slaget vid Gestilren 1210 stått vid eller i omedelbar närhet av minnesstenen i Varv.

Eftersom det inte finns någon västgötsk ort som heter Gestilren, så har man under en lång följd av år diskuterat var detta slag har stått (F. Högberg 1960 s. 91-94). Men så 1999 menade Lars Otto Berg i Namn och Bygd att han hittat en by eller en grupp gårdar i Uppland som vid mitten av 1500-talet burit namnet Gestilren. Därtill kommer att det funnits en lokal tradition som knöt Sverker och slaget vid Gestilren till denna uppländska ort. Detta är naturligtvis ett extraodinärt fynd och mycket intressant, men enligt mig är emellertid det enda som i dag knyter slaget vid Gestilren 1210 med ortnamnet Gestilren i Uppland just bara namnlikheten. Avslutningsvis, efter den senaste diskussionen, kan man konstatera att slaget vid Gestilren inte helt säkert går att placera geografiskt, men att en möjlig placering fortfarande är Västergötland.

IX. Erikskrönikan

IX:1. Handskrifterna

Erikskrönikan skrevs på 1320-talet, av en okänd författare, troligen med kontakter in i dåtidens kungafamilj och de viktigaste stormannasläktena (B. Beckman 1954 s. 343-403; S.-B. Jansson 1987 s. 10-11, 19; L.-A. Norborg 1971 s. 103-106, se dock B. R. Jonsson 1992-93 s. 231-234). Emellertid har vi inga handskrifter i behåll från 1300-talet, utan får nöja oss med avskrifter från senare hälften av 1400-talet. När Rolf Pipping utgav Erikskrönikan 1921 (här förkortad EK ) utgick han, likt Klemming i SFSS 17, från Cod. Holm D 2, en avskrift från 1470-1480-talen ( EK s. I). I Pippings utgåva går denna handskrift under beteckningen codex A, och är av allt att döma den mest användbara. Men codex A är inte den äldsta avskriften. På Kungliga Biblioteket finns två äldre varianter, dels ”Codex Verelianus” från 1457 och Cod. Holm. D 3 från 1476, av Klemming och Pipping betecknade som cod. B och D. Förutom dessa tre handskrifter finns hela eller delar av Erikskrönikan i senare handskrifter av olika slag, men enligt Pipping utgör A, B och C en bra grund för att få en bild av Erikskrönikan ursprungliga avfattning ( EK s. I-XI, ssk. V).

IX:2. Erikskrönikan enligt Cod. Holm D 2

När forskarna började använda Erikskrönikan för att ge en bild av 1200-talets Sverige trodde man okritiskt på krönikans beskrivning, men senare källkritisk forskning har visat att den är starkt tendentiös och innehåller grova förenklingar. (S.-B. Jansson 1987 s. 9) Det går inte att lita på den bild som ges, utan man måste jämföra den med annat material. Ju närmare för tiden för krönikans tillkomst dess tydligare blir tendensen att framhäva och idealisera en viss grupp av stormän som kämpar om makten i Sverige (S. Bolin 1931 s. 245-246; L.-A. Norborg 1971 s. 104 ). Ju längre tillbaka i tiden krönikeförfattaren går dess sämre har hans direkta kunskaper varit om vad som verkligen har hänt. Av allt att döma har författaren då tvingats utgå från en del information som finns i annalerna, vilka har kombinerats med andra traditioner (S. Bolin 1931 s. 246; L.-A. Norborg 1971 s 103-106; I. Andersson 1928). Detta blir tydligt när det gäller framställningen av Birger Jarls tid där författaren har haft tillgång till såväl positiva som negativa traditioner visavi Birger. Ibland framställs jarlen som en skurk och i nästa stund som en hjälte. Det är inte orimligt att föreställa sig att krönikeförfattaren bl.a. haft tillgång till berättelser med ursprung i folkungagrupperingen. Ett typexempel på detta återfinns i beskrivningen av slaget vid Herrevadsbro 1251 där Birger Jarl och Strängnäsbiskopen Kol lurar folkungarna genom att först lova dem fred och sedan låta avrätta dem ( EK vv. 250-261). I samband med berättelsen om händelserna vid Herrevadsbro försöker författaren ge en sorts bakgrund till vilka folkungarna var och det är här som krönikan blir intressant när det gäller slaget vid Gestilren. Såhär står det i Erikskrönikan (vv. 232-246) i enlighet med Rolf Pippings utgåva;

Folke jerl war en erliken man
rikesins formant tha war han
Han war swa hövelik dugande oc wiis
swa at alle men gaffuo honom priiss
Thz han var en erligh herra
han doo affbrat och thy var verra
Han haffde ena starka vällugha slekt
the lifdo sidhan mz digher ospekt
Oc striddo opta mz digher makt
såsom här er för i bokenne sakt
Een aff them heet junker karl
han satte sik a moth birge järl
birge jerl ville ok han fordriffua
ok alla the ner honom ville bliffua
Folkunga sampnado sik ather tha

Efter Cod. Holm. D 2 från 1470-1480-talen

Enligt Erikskrönikan har alltså en jarl vid namn Folke hastigt dött och efterlämnat en stor och stark släkt. Denna släkt kämpade ofta om makten och redan tidigare i krönikan har denna maktkamp omnämnts (det gällde då Knut den långes och dennes son Holmgers uppror mot Erik Eriksson (se EK vv. 33-66), där de upproriska gick under beteckningen ”folkunga rothe” ( EK v. 47). I citatet här ovan omnämns vidare att en av folkungarna var junker Karl som ställde sig mot Birger Jarl, som i sin tur ville fördriva Karl och hans anhängare. Då samlade sig åter folkungarna för att göra motstånd, denna gång mot Birger 1251.

Av allt att döma har alltså krönikeförfattaren uppfattat det så att Folke jarl varit upprinnelsen till folkungarna. Vem kan då avses med denne Folke jarl? I Sten Carlsson artikel ”Folkungarna – en släktkonfederation” från 1955 refereras den i dag dominerande tolkningen; att denne jarlen Folke är samme person som ”Fulco dux” som omnämns som död 1210 i ”Årbok 916-1263” vid slaget vid Gestilren (D. Harrison 2002 s. 179; S. Carlsson 1953 s. 74-75, 79-81; AS s. 225). Denne Folke Jarl var son till Birger Brosa och en av de stormän som blev förbigångna av Sverker när denne utsåg sin endast ett år gamle son Johan till jarl 1202 (R. Johnsson 1993 s. 30-31; S. Carlsson 1953 s. 79-81, se dock S. Bolin 1935 s. 234). Troligen har Folkes bror Knut ställt sig på Erik Knutssons sida, men fallit 1208 (R. Johnsson 1993 s. 30-31). Folke har då efterträtt sin bror som jarl under Erik, men vid slaget vid Gestilren 1210 stupar även Folke (S. Carlsson 1953 s. 81-82). Denna identifikation av jarlen Folke är inte invändningsfri (S. Carlsson 1953 s. 80 not 10), men lockande eftersom den bygger på en rad indicier. I Erikskrönikan fortsätter berättelsen med vad som hände långt efter hans död, när folkungarna åter samlade sig och en strid uppstod mellan dem och Birger Jarl och hans anhängare vid Herrevadsbro 1251. Som vi har sett ovan omnämns dessa folkungar såväl i den västgötska kungakrönikan som i Årbok 1160-1336 där det står att förutom Folke så dog också ”multi de fulcungis” vid Gestilren. Vilka är det då som döljer sig bakom begreppet folkungarna? Från 1600-talet och fram mot 1900-talet har forskare kommit att kalla den kungaätt som fick makten i Sverige genom Birger Jarls son Valdemar 1250 och som behöll kronan ända till 1364, för ”folkungaätten” (D. Harrison 2002 s 177; S. Carlsson 1953 s 7; SBL uppslagsord ”Folkungaätten”). Men 1929 visade Rolf Pipping i sin Kommentar till Erikskrönikan att ”folkungarna” var en gruppering som faktiskt hade varit motståndare till Birger Jarl och hans ättlingar (a.a. s. 43 ff.). Trotts detta har man av slentrian fortsatt att beteckna den kungaätt som utgick från Birger Jarl som folkungarna, vilket har bidragit till ständiga förvecklingar. Det blir knappast bättre för att man börjat tala om de ”s.k. folkungarna”, eller som i en modern gymnasielärobok där de omnämns som ”en östgötasläkt, som har kallats folkungaätten” ( Nya Alla tiders historia s. 75). Birger Jarl och hans ättlingar på den svenska kungatronen kan lämpligen kallas Bjälboätten (D. Harrison 2002 s. 179). Mot Bjälboätten har alltså de äkta folkungarna ställt sig vid ett flertal tillfällen, bl.a. mot Birger Jarl år 1251 och mot dennes son Magnus Ladulås 1280 ( EK vv. 246-262, 1011-1095).

Innebörden av begreppet ”folkungar” har tolkats lite olika under 1900-talet och man har växlat mellan att uppfatta namnet som en släktbeteckning och som en partibeteckning (S. Carlsson 1953 s. 73-77). Detta har delvis berott på att ordet ”folkungar” i källorna har använts på lite olika sätt så att man har kunnat tolka det lite olika, och delvis har det att göra med vilken uppfattning som forskarna har haft om det svenska samhället och om hur medeltidens människor räknade släktskap. Erik Lönnroth är kanske den som tydligast har utmålat folkungarna som ett uppländskt stormannaparti med en egen ideologi och med tydliga politiska intressen, bl.a. mot kyrkans frihet och ärftligt kungadöme (E. Lönnroth 1964 s. 13 ff.). Sten Carlsson argumenterade 1953 mot Lönnroths uppfattning och menade att folkungarna knappast var något tydligt uppländskt parti, snarare en släktkonfederation, med östsvensk orientering (S. Carlsson 1953 s. 79, 95, 98, 99). Intressant nog verkar det som att man idag har kommit att uppfatta folkungarna som en stormannafraktion där såväl släktingar som anhängare till Folke Jarl och hans ättlingar ingått. Dick Harrison beskriver 2002 folkungarna på följande illustrativa sätt; ”Termen kan ha brukats om en eller flera släktfraktioner som konkurrerade om jordegendomar och andra maktresurser lite här och var i landet, med eller utan ideologiska baktankar.” (s. 181).

Allt talar alltså för att det var en sådan släktfraktion som hade ställt sig på Erik Knutssons sida efter Johans Sverkerssons upphöjande till jarl 1202 och Eriks flykt till Norge 1205. Kanske hade Knut och Folke varit pådrivande i Eriks uppror mot Sverker och vid Lena 1208 föll Knut, men Sverker tvingades fly till Danmark och Folke blev jarl. År1210 återvänder så Sverker och konfronterar Erik Knutsson vid Gestilren där både Sverker och Folke faller. Många av Folkes släktingar/anhängare har också enligt Årbok 1160-1336 fallit i striden, samman med Folke. Till detta anknyter Erikskrönikan när den berättar att folkungarna längre fram i tiden åter samlade sig för att göra motstånd, och då mot Birger Jarl. Om Erikskrönikans bild av folkungarna stämmer har vi här fått en inblick i vilka de folkungar var som omnämns i samband med Gestilren i den västgötska kungakrönikan och i flera av årböckerna. Kampen mellan den sverkerska stormannafraktionen med sina danska understödjare å ena sidan och den erikska ätten stödda av folkungarna å den andra sidan blir därmed mera begriplig och även mera gripbar. Allt handlade om att ta kontroll över de högsta ämbetena i Sverige för att därigenom få avgörande inflytande över fördelningen av jord och maktpositioner. Tre ämbeten stod på spel; kungens, ärkebiskopens och jarlens.

X. ”Contigit in Lenum” och Chronica Regni Gothorum

Slaget vid Lena omnämns i en rannsakning efter antikviteter 1667, skriven av kyrkoherden i Dala. Kyrkoherden återger också en makaronisk vers, som lyder på följande vis; ”Contigit in Lenum, duo Danske låpo för eenom” (Rannsakningstext för Dala, Kungliga Biblioteket, Rannsakningar om antiqviteter 1167-1684, F l. 9:3 s 92; tryckt i Rannsakningar efter antikviteter s. 218; S. B. Jansson 1989 s. 123-143). I fri tolkning skulle det kunna bli; ”Det hände sig vid Lena, att två danskar flydde för en enda (svensk)”. Enligt denna vers skulle alltså danskarna varit dubbelt så många som svenskarna, men blev ända besegrade. Folke Högberg menade 1960 i VFT (s. 91) att omnämnandet i rannsakningen tyder på att det funnits en lokal tradition om slaget vid Lena, men ingen om Gestilren – vilket skulle bero på att det senare slaget inte stått i närheten av Dala och Lena. I vilken mån det verkligen funnits en lokal tradition om slaget vid Lena, känner jag inte till, men det torde inte vara en allt för våldsam övertolkning att tänka sig att berättelsen om Lena i rannsakningen 1667 snarare kommer från uppgifter som cirkulerat bland 1500- och 1600-talens fornforskare, än från en levande folklig tradition från 1208. Redan Ericus Olai skriver på 1460-talet i sin krönika om slaget ”in Lena Westgocie” och Olaus Petri beskriver på 1530-talet slaget vid ”Lehena” i ”Westergötzland” (Ericus Olai; Chronica Regni Gothorum s. 73; Olavus Petri; En Swensk Cröneka s. 60).

Den ovan citerade Contigit-strofen finns med i Ericus Olais krönika, och där alldeles i anslutning till formuleringen om det västgötska Lena (Ericus Olai, Chronica Regni Gothorum s. 73 och 203, se även SRS II:1. s. 50, men observera vad E. Nyrin-Heuman skriver 1944 s. 54, 58 och 68 ff.). Det verkar troligt att det är från krönikorna och dikten som traditionen växt fram, den som kyrkoherden upptecknat i rannsakningen. Om det nu inte är så att kyrkoherden Ericus Christopheri själv är upphovet till ”traditionen”. Det kan ju inte ha varit allt för komplicerat för honom att 1667 själv koppla grannsocknen med slaget 1208. Särskilt inte med tanke på att Johannes Messenius 1615 utgivit Ericus Olai:s krönika i trycket och att Johannes Loccenius 1654 åter utgett den (Johannes Messenius 1615, Historia Svecorvm Gothorvmqve och Johannes Loccenius, 1654, Historia Svecorum Gothorumque, se L.A. Norborg 1972 s. 119 och B. R. Jonsson 1989 s. 140). Intressant nog återger kyrkoherden Contigit-strofen med formuleringen ”duo danske”, precis som i Messienus och Loccenius utgåvor (J. Messenius 1615 s. 103, J. Loccenius, 1654 s. 55). Men i den handskrift av Chronica Gothorum där Contigit-strofen finns med står det ”twa danske” (Cod. Holm. E 8946 s 97; Ericus Olai; Chronica Regni Gothorum s. 203, se också B. R. Jonsson 1989 s. 137). Detta indikerar att det är från Messenius eller Loccenius tryckta utgåvor från 1600-talet som Ericus Christopheri lärt känna den makaroniska versen.

Men, kan det då inte vara så att både Ericus Olai och Ericus Christopheri återger en gammal dikt och berättelse som emanerar från 1200-talet? Fritz Läffler gav 1908 Contigit-strofen högt källvärde och menade att den tillkommit ”icke allt för långt efter slaget” och ” icke osannolikt (…) författats af en munk, kanske i det närbelägna Varnhems kloster” (L. F. Läffler 1908 s. 46). Denna och senare likartade ståndpunkter har genom Bengt R. Jonssons analys 1989 mer eller mindre avfärdats och Jonsson har istället visat att mycket i Contigit-strofens sammansättning pekar mot 1400-talet som tillkomsttid (B. R. Jonsson 1989 s. 140-142). Det behöver inte ens vara Ericus Olai som själv upptecknat den i Chronica, utan möjligen är den ett ännu senare tillägg, något som de handskriftliga förhållandena tycks antyda enligt Jonsson (Se här Cod. Holm. D 9 s. 97-98, Cod. Holm. E3 fol. 37 och Cod. E 8946 s. 97 och B. R. Jonsson 1989 s. 140-141; Ericus Olai, Chronica Regni Gothorum s. 73, 203, se också E. Nyrin-Heuman 1944 s. 53-55, 63-68, 136).

Strax före Contigit-strofen står det i en av handskrifterna till Ericus Olais krönika om danskarnas nederlag; ”( …) tantaque strages Danorum est facta, vt memoria remaneate in filios filiorum. Vnde metrice dicitur:” (Cod. E 8946 s. 97, se Ericus Olai; Chronica Regni Gothorum s. 73, 203 och B. R. Jonsson 1989 s. 124). Bengt R. Jonsson pekar på att äldre forskning tolkat denna formulering som att den angett att dikten traderats genom flera släktled fram till nedtecknandet (B. R. Jonsson 1989 s. 124 och se återgivningen av handskrifternas text i SRS II:1 s 50 och jämför med den senaste texteditionen i Ericus Olai; Chronica Regni Gothorum s. 73, 203 och vad Nyrin-Heuman skrev 1944 s. 53-55, med kommentarerna s. 136). Men texten torde, allt i enlighet med Jonsson, snarare ange att minnet av slaget har kvarlevt hos släktled efter släktled och senare lett till diktandet av strofen ifråga. Mycket tyder på att Contigit-strofen diktats efter 1460, och att den därför saknar självständigt källvärde för den som vill studera slaget vid Lena 1208, däremot kan den säkert vara av ett visst värde i studiet av de antidanska stämningar som fanns hos de svenska unionsmotståndarna i slutat av 1400-talet och i början av 1500-talet.

Men hur är det i övrigt med informationen i Chronica Regni Gothorum om slaget vid Lena? Ja eftersom krönikan är skriven på 1460-talet så måste den räknas till gruppen av sena källor om slaget, alltså samma grupp som de yngre årböckerna och de senmedeltida krönikorna. Man menar att dessa källor till stora delar bygger på de äldre annalerna som de tolkar och bygger ut med delvis nya uppgifter. De nya uppgifterna i dessa sena källor bör man förhålla sig skeptisk till, om de inte kan visas bygga på äldre material. Det intressanta med Ericus Olais krönika är att denna av allt att döma redovisar en hel del äldre material relativt noggrant, ja i några fall kan vi t.o.m. se att Ericus Olai återger förlorade uppgifter som med stor sannolikhet kan visas ha sitt ursprung i källor som i dag bara delvis finns bevarade. Detta gäller t.ex. Årboken 1208-1288, vars uppgifter för 1288 finns återgivna i Chronica Regni Gothorum, och i krönikan även med årbokens fortsättning för samma år och för 1289 ( AS s. 37, 264, 365; Ericus Olai; Chronica Regni Gothorum s. 91-92; Cod. Ups. E 3 fol. 48 v. – 49 r.). Av denna anledning kan det vara av intresse att undersöka i krönikan vad som står före den för såväl Årbok 1208-1288 och Chronica gemensamma uppgiften om Sunesönernas död vid Lena 1208. Årboken 1208-1288 börjar nämligen med uppgiften; ” Mccviij Bellum fuit in Lenum.” Det är inte en orimlig tanke att årboken ursprungligen kan ha innehållit notiser för tidigare år, som sin äldre föregångare Årbok 916-1263. Beskrivningen av Lenaslaget i Chronica har i handskrift E 3 utgjort en helhet med löpande text, utan avbrott (Cod. Ups. E 3 fol. 37 v.). Låt oss titta på hur texten ser ut i enlighet med 1993 års textedition (Ericus Olai; Chronica Regni Gothorum s. 73);

”Hic Valdemarus emisit immensum exercitum contra Suecos, preficiens et constituens ducem exercitus principalem Ebbe Soneson, bellemque commissum est in Lena Vestgocie, vbi exercitus Danorum adeo contritus est, vt non relenquerentur ex eo duo pariter. Tantaque strages Danorum est facta, vt memoria remaneat in filios filiorum. Ibi occisi sunt Laurencius et Ebbo filii Sunonis de Selandia, nobilissimi strenuissimi et famosissimi bellatores. Tunc fugatus est suerkerus rex cum Dacis residuis anno Domini MCCVIII. Anno autem Domini MCCX bellum fuit in Gestilreen, vbi occisius est rex Suerkerus et dux Fulko cum multis aliis, cessitque victoria Suecis.”

Johan Hjertén, har godhetsfullt hjälpt mig med följande översättning;

Denne Valdemar sände ut en väldig här mot svenskarna och utnämnde Ebbe Sunesson till härens främste ledare, ett slag utkämpades i Lena i Västergötland, där danskarnas här blev så till den grad krossad att av denna inte lämnades kvar två sida vid sida. Så stor var massakern på danskarna att minnet lever kvar i släktled efter släktled. Där dödades Lars och Ebbe Sunesson från Själland, ädla, tappra och ryktbara krigare. Vid detta tillfälle drevs kung Sverker på flykt tillsammans med de återstående danskarna, i Herrens år 1208. I Herrens år 1210 stod ett slag vid Gestilren och där dödades kung Sverker, och jarlen Folke och många andra; där segrade svenskarna

Låt oss nu gå till Årbok 1208-1288 (AS s. 258) och se vad som står vid 1208 och 1210;

”MCCVIII. Bellum fuit in Lenum. Swerkerus fugatus est, strages Danorum facta est. Inter quos Ebbo et Laurencius filij Sunonis. de Dacia milites nobiles corruerunt, reliqui Dani fugerunt cum magno pudore. (…)
(---)
MCCX. (…)Bellum fuit in Gestylsren vbj occubuit Swerkerus rex et Fulco dux et multi alij. nobiles.”

När det gäller slaget vid Gestilren tycks Ericus Olai mer eller mindre ordagrant överfört årbokens notis; ”MCCX bellum fuit in Gestilreen, vbi occisius est rex Suerkerus et dux Fulko cum multis aliis”. Den avslutande knorren om ”svenskarnas seger” har han däremot troligen tagit från Årbok 916-1430 ( AS s. 295), från förra hälften av 1400-talet. ( AS s 83-86). Vad gäller slaget vid Lena verkar det som om Ericus Olai har redigerat om texten i årboken och möjligen förtydligat den. I Ericus Olais text kommer inte årtalet i början utan i slutet, men i övrigt följer krönikan i stort årbokens mönster. Först nämnns slagplatsen; ”bellemque commissum est in Lena Vestgocie”. Sedan omnämns danskarnas stora nederlag; ”Tantaque strages Danorum est facta”, följt av namngivandet av två betydelsefulla danska krigares död; ”Ibi occisi sunt Laurencius et Ebbo filii Sunonis de Selandia, nobilissimi strenuissimi et famosissimi bellatores”. Allt tyder väl på att Ericus Olais något avvikande språkbruk beror på att han utifrån sina kunskaper tolkat årbokens uppgift. Detta är ju tydligt när han förtydligat årbokens notis om att Ebbe och Lars var danskar, med uppgiften om att de kom från Själand (Troligen från Årbok 916-1430, AS s. 295). Årbokens text om danskarnas skamliga flykt har i Ericus Olais text kommenterats med att danskarnas här så krossades att inte två blev kvar sida vid sida, och att minnet om den stora massakern på danskar levde kvar i släktled efter släktled. Om det här bara är tolkningar utförda av Ericus Olai eller om det funnits något mera substantiellt till grund för hans beskrivning är naturligtvis svårt att säga utifrån tillgängligt källmaterial. Formuleringen ”exercitus Danorum adeo contritus est, vt non relenquerentur ex eo duo pariter” har troligen Ericus Olai inspirerats till av en text i Bibeln om ammoniternas krossande (Första Sam. 11:11, se Bengt R. Jonsson 1989 s. 139; Att Ericus Olai ägnade sig åt omfattande litterära lån är välkänt inom forskningen.). I årboken anges relativt tidigt att Sverker flydde, medan detta dyker först upp i slutet av krönikans text om Lena.

Den viktigaste skillnaden mellan den ovan citerade texten ur Chronica Regni Gothorum och årböckerna är att Ericus Olai menar att det var den danske kungen Valdemar II som tog initiativet till fälttåget mot svenskarna och att denne utsåg Ebbe Suneson till ”härens främste ledare”. Bengt R. Jonsson menade 1989 att den danske kungen inte var initiativtagare, utan att det var Sunesönerna själva som drog ut i krig för att stötta sin släkting Sverker (B. R. Jonsson 1989 s. 123). Frågan är vad Ericus Olai grundade sin bild på? Har det varit frågan om en ren efterhandskonstruktion, eller har krönikören haft tillgång till numera förlorat material som pekat ut Valdemar som en av aktörerna?