Lena och Gestilren – AVDELNING E: Kap. XIII-XV, Utländska annaler och Lena-visan

XIII. Några isländska annaluppgifter

I åtskilliga isländska annaler återfinns uppgifter om slagen vid Lena och Gestilren, och frågan är om dessa uppgifter kan användas för att bekräfta eller komplettera de uppgifter som finns i svensk och dansk annalistik. Här är det av särkilt stor vikt att försöka utröna hur denna information nått Island för att få en uppfattning om dess trovärdighet. Ibland ser man tendenser till att uppfatta de isländska källorna som mer genuina och välinformerade än andra källor. Men man måste naturligtvis vara lika kritiskt värderande gentemot de isländska källorna, som mot alla andra källgrupper.

Enligt Sven Axelsson har bilden av de isländska annalernas beroendeförhållanden förändrats inom forskningen under 1900-talet (S. Axelsson 1955 s. 58). För de isländska notiser som gällde Sverige mellan 1152 och 1267 hade GustavStorm hävdat att de hade ett danskt ursprung (Ibid.). Men genom Ingvar Anderssons (1928) och Sture Bolins (1931) arbeten påvisades att denna uppfattning var ohållbar (Ibid.). Genom att jämföra isländska, danska och svenska uppgifter i annaler och kungalängder har de istället gjort det troligt att en stor del av de isländska annaluppgifterna för denna period grundar sig på material som överförts från Sverige till Island på 1270-talet (S. Axelsson 1955 s. 59-81 ssk. s. 66, se även B. R. Jonsson 1989 s. 151). Att sedan många av dessa från Sverige till Island överförda notiser ursprungligen kommit från Danmark är ganska klart.

Mycket tyder på att flera av de relativt noggranna dateringarna i det isländska materialet av svenska kungars regeringsperioder inte grundar sig på med dessa kungar samtida uppgifter, som man kanske kunde tro. Istället är det troligen frågan om efterhandskonstruktioner gjorda utifrån uppgifter som förhållandevis sent överförts till Island (Ibid.). Dessa efterhandskonstruktioner gör att dateringar av händelser kopplade till kungars trontillträde eller död kan bli felaktiga i de isländska annalerna genom kontaminering med annat material. I Flatöannalerna, skriven på 1380- och 90-talen (S. Axelsson 1955 s. 18), dateras t.ex. Sverker d.y. Karlssons trontillträde till 1200 ( IS s. 381), medan det korrekta årtalet är 1195 eller 1196. Dateringen i annalen grundas troligen inte på att man utgått från ett känt årtal för Sverkers trontillträde, som funnits i någon dåtida källa, utan istället har man räknat fram hans trontillträde genom uppgifter om hur länge olika kungar regerat (S. Axelsson 1955 s. 66-67). I Sverkers fall kan man också göra det troligt att placeringen av hans trontillträde till 1200 beror på en felläsning av hans föregångares regenttid. Troligen har Knut Erikssons 25 (XXV) år vid makten misstolkats som 30 (XXX) år vid makten, och därmed har Sverkers trontillträde flyttats fram till 1200 ( IS s 381; S. Axelsson 1955 s. 66-67).

Låt oss här titta på vad det står om Lena och Gestilren i Annales Reseniani skriven någon gång under perioden 1299-1319, enligt Axelsson (a.a. s. 10) som hänvisar till en datering gjord av Storm.

Utdrag ur den isländska årboken Annales Reseniani från Islandske Annaler, utgiven av Gustav Storm 1888 ( IS s. 23):

1208. (…) Orrosta i Lenvm.

1211. (…) Fall Sv…. konongs

Som vi ser har notiserna i denna årbok varit mycket kortfattade om de båda slagen, men det är rimligt att utgå ifrån att anteckningen vid 1211 gäller Sverkers död. Detta blir tydligt om vi går till Annales regii, skriven någon gång strax efter 1306 (S. Axelsson 1955 s 11-12) där informationen flödar något litet ymnigare.

Utdrag ur den isländska årboken Annales regii från Islandske Annaler, utgiven av Gustav Storm 1888 ( IS s. 23, men årtalen i enlighet med S. Axelsson 1955 s. 70):

1208: (…) Bardagi i Leinvm með Sviakonvngvm Sorkvi Karls syni ok Eiriki
Knvtz syni.

1211: Fall Sorkvis Karls sonar Sviakonungs a Gestelreini.

När det gäller Lenaslaget anger den isländska årboken att det stod ett slag mellan Sverker Karlsson och Erik Knutsson. I de äldsta svenska annalerna omnämns inte Erik, däremot anger de att Sverker flydde efter slaget, vilket inte anges i den isländska notisen. När det gäller slaget vid Gestilren anger Annales Reseniani och Annales regii det felaktiga årtalet 1211, men i övrigt överensstämmer uppgifterna med de äldsta svenska och danska annaluppgifterna. Möjligen kan feldateringen ha något att göra med de ovan berörda konstruerade regentperioderna. I Flatöannalerna anges att Sverker startat sin regeringstid 1200 och enligt samma annaler skall han ha varit kung i 12 år (S. Axelsson 1955 s. 59; SI s. 381), vilket leder fram till år 1211.

Så till sist en uppgift ur Henrik Høyers annaler, som i sin nuvarande form ingår i en norsk avskrift från 1600-talet av en isländsk årbok, som ursprungligen tillkommit i början av 1300-talet (S. Axelsson 1955 s 11). Gustav Storm återger 1888 (s. 62) notisen på följande sätt; ”1207:…. Eirikr jungherra drap Ebba Sona son.”. Av allt att döma har den isländska årboken inte varit medveten om att Ebbe Suneson stupade vid Lena 1208, utan istället felaktigt fört in notisen om Ebbes död vid året 1207 (a.a. s. 80-81). Men förutom feldateringen är det mycket intressant att se att det här finns en uppgift om vem som dödade en av Sunesönerna vid Lena. Sven Axelsson menar att denne junker Erik är Erik Knutsson och det är naturligtvis en fullt möjlig tolkning (S. Axelsson 1955 s 80-81; B. R. Jonsson 1989 s 150-151). Intressant nog betecknas Erik som ”jungherra” och detta tolkar Sven Axelsson som att Erik inte varit kung vid detta tillfäller och att därför uppgiften tillkommit relativt tidigt (Ibid.). Bengt R. Jonsson däremot tolkade 1989 ”jungherra” som ett angivande av att Erik vid detta tillfälle inte varit gift (Ibid.). Möjligen kan man säga att man nog bör vara försiktig såväl när det gäller identifieringen av denne Erik, som när det gäller tolkningen av uppgiftens ursprungliga ålder utifrån användandet av beteckningen ”jungherra”.

Utifrån de ovan återgivna exemplen ur de isländska årböckerna kan vi se att uppgifter om slagen vid Lena och Gestilren relativt tidigt spridit sig även till Island. Utifrån de undersökningar som Andersson och Bolin genomförde kan vi göra det troligt att huvuddelen av de isländska annaluppgifterna om svenska förhållanden under förra hälften av 1200-talet nått Island från Sverige på 1270-talet. Oftast överensstämmer de isländska annalnotiserna väl med de svenska. Men i två tydliga fall har vi ovan sett att de isländska källorna har ytterligare uppgifter som saknas i de svenska årböckerna. Detta gäller då Annales regiis tydliga angivande av att Erik Knutsson deltog i slaget vid Lena och uppgiften i Henrik Høyers annaler om att en Erik dräpt Ebbe Suneson. Båda uppgifterna är väl värda att ta med i en diskussion om Lenaslaget. Varifrån de isländska annalerna fått sina uppgifter är svårt att säga och man bör också överväga om det är frågan om de isländska författarnas egna tolkningar. Det är ju inte omöjligt att tänka sig att de bara velat förtydliga striden vid Lena som en kamp mellan Sverker och Erik, även om den ursprungliga dansk-svenska annalnotisen bara innehållit en uppgift om Sverkers flykt och Ebbes död.

XIV. Några danska annaluppgifter

De danska annalerna kommer här inte att diskuteras särkilt utförligt, men något måste nämnas om dem, och några notiser uppmärksammas. Den äldsta kända danska årboken, Colbaz-annalerna, gäller för tiden fram till 1181 och är troligen ursprungligen påbörjad vid mitten av 1100-talet i Lund (S. Axelsson 1956 s. 8; DMA s. XI). Denna årbok saknar svenska uppgifter (Ibid.), men är viktig och intressant eftersom en stor del av äldre svensk och dansk annalistik tar sitt äldsta grundmaterial härifrån. Under 1200-talet växer en rad årböcker fram, bl.a. Valdemarsårboken (1074-1219), som idag finns i en avskrift från c:a 1300, men som återgår på en text ursprungligen skriven i början av 1200-talet (S. Axelsson 1956 s. 8). Där finns också en Lundaårbok som ursprungligen gått fram till 1265 och troligen ursprungligen skrivits inte långt därefter, men som idag bara finns bevarad i senare avskrifter (a.a. s. 11). Lundaårboken har av allt att döma influerat Rydårboken, eller Annales Ryenses som den också kallas, som sträcker sig fram till 1280-talet (a.a. s 12). Troligen har också annalskrivandet i Lund vid denna tid på ett eller annat sätt påverkat den dansk-svenska Årboken 916-1263, som kom att starta upp annalistiken i Sverige vid mitten av 1200-talet (S. Axelsson 1956 s. 16-17 ; DMA s. XII och 12).

Vad står det då i de danska annalerna om stridigheterna i Sverige? I Valdemarårboken står inget om händelsera 1208, men lite längre fram kommer; ”1210 (---) Ericus, rex Swecie, exorem duxit Richizam, sororem regis Waldemari secundi.” ( DMA s. 78). Här konstateras alltså bara att Erik Knutsson 1210 gifte sig med Rikissa dotter till kung Valdemar II. Men i Lundaårboken dyker våra välkända grunduppgifter upp.

Utdrag från Lundaårboken, skriven vid mitten av 1200-talet, ur Kromans Danmarks Middelalderlige Annaler från 1980 (= DMA) s. 61;

1208 Bellum fuit in Lena.

1210 Hoc anno Swærkerus rex corruit in Gyestilren.

Det har alltså stått ett slag vid Lena 1208 och vid Gestilren 1210 har Sverker stupat. Som vi ser är de äldsta danska årböckerna lika ordknappa som de äldre svenska. I den latinska varianten av Rydårboken till 1288 står det; ”1208 Dani corruerunt in Lenæ. (---) 1210 (---) Swærkerus rex Suecie, occiditur. (---)” ( DMA s. 169). I den danska översättningen flödar informationen något ymnigare.

Utdrag från Rydårboken till 1314, en dansk översättning från 1300-talet, ur Kromans Danmarks Middelalderlige Annaler från 1988 s.200-201;

1208. Danskæ Iebbæ Sonesøn oc Laurens mæt thære til fyliæ, blæwæ slafnæ wed Lænæ. (---)

1210. Danska bodhæ leding in till Prytzæn oc Samland, oc kuning Swærkæ bleff thær slawen.

I Rydårböckerna har av allt att döma ursprungligen funnits uppgifter om att sunesönerna Ebbe och Lars med många andra danskar stupat vid Lena 1208 och att kung Sverker stupat 1210. Men när det gäller Sverkers död 1210 så har det blivit något fel med den geografiska anknytningen. I den latinska varianten har annalisten inte angett någon ort och i den danska översättningen uppges felaktigt Samland. Den senare angivelsen beror rimligtvis på att två olika notiser som båda stått vid 1210 har kontaminerat varandra, en om Sverkers död och en om ett danskt ledungståg till Preussen och Samland vid östersjökusten.

Genom de ovan givna exemplen ur de danska annalerna får man en uppfattning om hur betydligt mer komplicerade och mångfacetterade de danska annaluppgifterna är i jämförelse med de svenska. De fåtaliga äldre svenska annalverkens uppgifter om Lena och Gestilren liknar varandra och bygger på varandra i kronologisk ordning, men de äldre danska annalerna tycks snarare vittna om olika traditionsbilder som förmedlats parallellt och legat och påverkat varandra. Det gör att bilden blir mera otydlig när det gäller hur annalisterna i Danmark uppfattat vad som hänt vid Lena och Gestilren, men detta ger rimligtvis en sannare bild av hur kunskapsstrukturen såg ut under 1200-talet i jämförelse med den förenklade svenska situationen. En del danska annalister har inte angivit att det stod ett slag vid Lena 1208, men att kung Erik gifte sig med Rikissa 1210, andra omnämner att Ebbe och Lars stupade vid Lena och att den svensk kungen Sverker stupade i Ostpreussen. Av allt att döma har man alltså tidigt haft en hel del uppgifter i Danmark om Lena och Gestilren, som man använt på lite olika sätt. Vid mitten av 1200-talet har en del av dessa uppgifter överförts till Sverige och här kommit att ligga till grund för den fortsatta annaltrditionen om de båda slagen. Intressant nog återfinns inga uppgifter om Folke jarls död i de ursprungliga danska annaluppgifterna, dessa finns bara i de senare svenska tilläggen från 1260-talet och framåt ( DMA s. 14, 304). Notiserna om Folke och folkungarna har alltså ett rent svenskt ursprung, till skillnad från de allra flesta andra grunduppgifter om slagen i våra årböcker.

XV. Lenavisan

XV:1. Käll- och forskningsläge

Vad gäller Lenavisan (se Sveriges Medeltida Ballader, härefter förkortat SMB nr. 56) så är käll- och forskningsläget mycket komplicerat. Bengt R. Jonsson gick 1993 igenom det omfattande och svåröverskådliga forskningsläget och redovisade de olika forskarnas åsikter (B. R. Jonsson 1992-93 s. 10-85). En äldre forskning ville gärna uppfatta denna ballad som en uråldrig folkvisa med ett ursprung från c:a 1208, vilket ingen i dag tror, istället har senare forskare uppfattat den som senmedeltida. Den under lång tid rådande ståndpunkten formulerades 1950 av Karl-Ivar Hildeman i dennes Politiska visor från Sveriges senmedeltid (s. 16-59). Hildeman anslöt sig där till den senmedeltida dateringen av balladen och enligt honom är Lenavisan troligen diktad före 1400-talets mitt i Danmark och har först senare nått Sverige (K.-I. Hildeman 1950 s. 58 och 1955 s. 256-257). De svenska varianterna av visan, är alla insamlade och utgivna under 1600 och 1700-talen ( SMB nr. 56 A-C). Man skulle kunna tolka balladens utveckling så att en ursprungligen dansk ”Sverker-visa” beskrivit ett förödande slag som stått i ett område med ”berg och dalar”, och att när visan sedan har spridit sig till Sverige så omformulerades dess naturgeografiska beskrivning till mellan ”Berg och Lena”, och därigenom fick vi en svensk ”Lena-visa” (K.-I. Hildeman 1950 s. 20, 21, 47; SMB 2 s. 237-240; För DgF 136 A se B. R. Jonsson 1989 s. 162 ff.).

Intressant nog har Bengt R. Jonsson under 1980- och 90-talen argumenterat för en fundamentalt annorlunda syn på Lenavisan och svensk balladdiktning över huvud taget, i sin omfattande artikelserie i Svenskt visarkivs årsbok Sumlen (B.R. Jonsson 1989, 1990-91, 1992-1993). Till skillnad från de allra flesta som under 1900-talet vetenskapligt behandlat Lenavisan, kommer Jonsson fram till att balladen troligen diktats i Sverige före 1400-talet (B. R. Jonsson 1989 s. 51 ssk. not 7, 1990-1991 s. 457-458, 1992-93 s. 70-85, 234-244). Där andra forskare velat tolka lån till Lenavisan från annat äldre material, där vill istället Jonsson se Lenavisan som den långivande parten. Inte nog med detta, Jonsson menar att den gamla bilden av balladdiktningens ankomst till Sverige under senmedeltiden från Danmark, troligen är fel och menar att denna diktning överförts tidigare till vårt land och då från Norge (B. R. Jonsson 1989 s. 68-80, 1990-1991 s. 441-458, ssk. 457).

Allt detta får naturligtvis avgörande betydelse för tolkningen av Lenavisan. Om det är som Hildeman säger, då är Lenavisan troligen diktad strax före 1400-talets mitt i Danmark och har först senare nått Sverige. Är det däremot som Jonsson menar, då är det fullt rimligt att tänka sig att Lenavisan ursprungligen diktats i Sverige redan omkring 1300. Men samtliga varianter av balladen upptecknade först någon gång från slutet av 1500-talet till början av 1700-talet i Danmark och Sverige (B. R. Jonsson 1989 s. 161). Även om Lenavisan diktats långt tidigare, så har den alltså inte skriftligen dokumenterats förrän senare och Jonsson kommenterar balladen på följande sätt; ”Upprepas bör, (…) att Lenavisan inte är särskilt väl bevarad i de existerande texterna.” (B. R. Jonsson 1989 s. 166). Vad som i denna ballad är ursprungligt högmedeltida stoff och vad som är senare tillägg och omdiktningar verkar, enligt min mening, vara mycket svårutrett.

XV:2. Lenavisans text

Vad står det då i Lenavisan, som eventuellt kan ge oss information om slaget vid Lena? Jag tänker här utgå från de tre varianter som finns tryckta i Sveriges Medeltida Ballader, utgiven 1986 ( SMB nr 56 A, B, C). Vidare kommer jag att hänvisa till den danska variant som Bengt R. Jonsson återgav 1989 (s. 162-163) och i fortsättningen kommer jag att benämna dem, i enlighet med Jonsson, som sA, B, C och dA. Den danska varianten dA är den äldsta uppteckningen, från 1500-talet, medan de äldsta svenska variantern sA och sB, båda är upptecknade på 1670-talet i Västergötland, medan variant sD finns återgiven i skillingtryck från 1700-talets förra hälft ( SMB 2 s. 237.238) När det gäller variant sA ser den ut på följande sätt;

1.
Det war unge Herr Suerchiel
gåhr för danakonung at ståå
Herre låhna migh dina Männ
Jag will på min broder slå
–Dhe Swenske dhe bryta den Dahlebergs skylden
dy gråte så månge

2.
Jag vill låhna digh mina Männ,
Både hallandzfahrer och Juter
Dee äre så ypperligh stridbare Män
Som kunna både spänna och skjuta

3.
Däth var om en heligh Söndagh
Att Messan var godh att höra
Kung Swerkel sancker sit folck ehop
och låter öfwer Öhrsund föra.

4.
Däth war Vnge kong Suerckel
han kommer mitt i sund
Wiste Jagh skulle icke winna j dagh
Gudh gifwe Jagh siuncke i grund.

5.
Medh honom Herr Ebbe mot Sweriges land
tänchte winna stoer Ähra
Men blef doch slagen medh all sin häer
At ingen kunde boden hem bära.

6.
Herr Lorentz hans broder tenchte och wäl
Sin lycka moth Giotherna sökia
Han blef slagen i samma ferd
Och kund´ eij sin skiepnad vndlöpa.

7.
Emellan berg och lehna
Där såsom striden stodh
En häst som kåster 1200 mark
Han flyter i manna blodh

8.
Emellan Berg och Halla
Der gieller både Örn och Rambn
Där gråta så många Enckier
sine fattige faderlöse barn

9.
Frwerne stå i höga lofft
dhe wänta sine herrer hemkomma
Hästarna komma blodige hem,
Och Sadlerne äre tomme.
-Dhe Swenske dhe bryta den Dahlebergs skylden
dy gråte så månge

Upptecknad på 1670-talet av Erik Sparrman, de la Gardies sekreterare (K.-I. Hildeman 1950 s. 20) efter Ingegerd Gunnarsdotter, Lyrestad, Västergötland ( SMB band 2 s. 237)

Låt oss kort sammanfatta informationen vi får om vad som hände inför, under och efter slaget vid Lena enligt balladen. För det första påstår balladen att Sverker bett den danske kungen om hjälp och att Sverker t.o.m. säger att han vill sin broder slå, d.v.s. han vill bekriga sitt eget folk. Den danske kungen säger ja till Sverkers önskan och ”lånade” ut sina soldater till Sverker för dennes krigståg. Intressant nog förutsätter balladen att Sverker och hans folk inte befunnit sig i Skåne eller Halland, eftersom de tydligen skeppas över Öresund till fastlandet. Mitt i sundet drabbas Sverker av onda aningar och tycks tveka. Sedan fortsätter dikten och berättar om de två stora danska krigsledarna, Ebbe och Lars som tänkte pröva sin lycka mot götarna och genom detta vinna stor ära, men som båda skulle komma att falla i Lenaslaget. Nederlaget vid Lena beskrivs som så omfattande att det inte ens fanns någon kvar som kunde föra hem dödsbudet. Slaget stod mellan Berg och Lena och i stroferna 7 och 8 berättas om slakten där både människor och hästar stupade i stort antal, och genom bilden av de många gråtande änkorna och de faderlösa barnen fås vi att förstå vilket manfall det måste ha varit frågan om. Över slagplatsen cirklar örn och korp. Till sist så den berömda och ofta citerade avslutningen där de danska fruarna står i ”höga loft” och förgäves väntar på sina män. Endast de herrelösa hästarna kommer hem, med sadlarna tomma. Så avslutas dikten med omkvädet om den ”Dahlebergska skylden”, som i variant sA mer eller mindre verkar obegriplig. I variant sB däremot ser omkvädet ut på följande sätt; ”Vth rijde Ryttare för Danmarks skiöld, för dem så gråte så månge” ( SMB 2 s. 238). Om nu den ursprungliga formuleringen har handlat om att danskarna rider ut för den danska skölden eller att svenskarna brutit den danska skölden, är svårt att avgöra, men omkvädet i sA-varianten blir mera begripligt om man föreställer sig att det handlar om en dansk sköld – symbolen för den danska krigsmakten – som brytes sönder och samman.

I den svenska variant sB tillkommer att det var danska ryttare och 12 000 andra soldater, som den danske kungen bidrog med. I den danska variant dA pratas det om 18 000 danskar, allt som allt (B. R. Jonsson 1989 s. 163). I svensk sB drog krigståget fram över Hallandsåsen. Vid slagplatsen stupade många soldater, dödandet liknas vid när bönderna skördar korn. I variant sB omtalas också en svensk hövding på en vit häst som deltar i striden. Kung Sverker däremot red på en grå häst, som han också flyr på, bort från striden. Här omtalas vidare att det är mellan Berg och Dahla som de döda krigarna ligger kvar, sörjda av de danska barnen. Även här avslutas dikten med att de danska fruarna går och väntar på sina män, som aldrig återvänder.

Att Lenavisan skulle komma ur en folklig diktning strax efter slaget 1208, och att vi därigenom skulle ha någon sorts ögonvittnesskildring, är det ingen som tror idag. Denna tanke utgick från en nationalromantisk bild av historien där folket genom dikter och berättelser gav uttryck för sin nationalkaraktär. Den genom Lenavisan frammanade bilden av ett väldigt slag mellan Danmark och Sverige vid Lena 1210, med 12 000 fotsoldater bara på den danska sidan, har tyvärr överlevt sig själv och ligger ibland som en mytologisk spökbild och fördunklar vårt sökande efter kunskaper om slaget. Att den däremot inarbetats som historisk bakgrund i skönlitterära böcker (J. Guillou 2000 s. 397) torde knappast vara stötande.

Under stora delar av 1900-talet har man uppfattat Lenavisan som en senmedeltida politisk ballad med antidansk karaktär, som vad gäller faktauppgifter helt och hållet grundar sig på de skriftliga källor som fanns tillgängliga under 1400-talet, med årböcker, krönikor och regentlängder. Till detta kommer att man också trott att balladen ursprungligen diktades i Danmark under förra hälften av 1400-talet, och först senare nådde Sverige och där omtolkades på nytt. Om så är fallet saknar Lenavisan fullständigt självständigt källvärde när det gäller slaget vid Lena 1210.

Men så gör alltså B. R. Jonsson sin radikala omtolkning av Lenavisan 1989. Han menade att ballanden ursprungligen diktades i Sverige vid den tid då den höviska diktningen överfördes till Sverige från Norge. Jonsson föreslår årtiondena strax före 1300 och strax efter, som en plausibel tidsmässig ram för balladdiktningens blomstring i Sverige. Och det är troligen här någon stans som Lenavisan ursprungligen skapades, enligt honom. Vad som finns kvar av denna den ursprungliga visan när den för första gången nedtecknades på 1600-talet är däremot mycket svårt att säga. En ännu svårare, men inte mindre viktig fråga är naturligtvis vilken sanning det ligger i visans beskrivning av händelserna vid Lena.

XV:3. Lenavisan som högmedeltida ballad – en tolkning

Låt oss här för en stund fundera på vad det skulle betyda om vi skulle utgå ifrån att Lenavisan tillkom, i enlighet med Jonssons tolkning, någon gång i slutet av 1200-talet, eller i början av 1300-talet i en svensk högreståndsmiljö, där man kände till vissa berättelser om släktingar som en gång i tiden deltagit i striden vid Lena, säkert minst 75 år tillbaka i tiden. Låt oss vidare föreställa oss att innehållet i någon eller några av de årböcker som fanns vid denna tid i Sverige varit kända i denna högreståndsmiljö. Ibland menar man att årböckerna var så starkt knutna till kyrkan och klostren att det är osannolikt att de cirkulerat ute i det vanliga samhället. Mycket talar för att årböckerna just har en sådan kyrklig, eller snarare monastisk anknytning, men av allt att döma har uppgifter ur årböckerna nåt ut i det kringliggande samhället. Forskningen hävdar t.ex. att en överföring av svenska annaluppgifter skett till Island på 1200-talet och att Erikskrönikans kronologi delvis är baserad på en eller flera årböcker. vidare menar man att D 4 en kopieringsbok utförd av munkar i Vadstena åt en sekulär uppdragsgivare, rimligtvis ur högreståndsmiljö. Att tänka sig att det har varit vattentäta skott mellan världsliga och kyrkliga dignitärer är att onödigtvis krångla till det för sig. Den svenska överklassen var ännu under 1200-talet så numerärt begränsad att de flesta personerpå ledande positioner inom såväl kyrka som stat var släkt med varandra, av blodet eller genom giftermål. När man försökte skaffa sig en bild av vad som hänt tidigare i historien fick man nog ta alla till buds stående medel till hjälp och informationsflödet torde ha gått i alla riktningar, även om informationen varit aldrig så skral. Det kunde finnas olika orsaker till varför man försökte rekonstruera äldre tider. Det kunde handla om att skaffa sig kunskap om när och var kungar och biskopar blivit begravda, kanske utifrån önskemål om förböner eller förhoppningar om en eller annan helgongloria. Eller så gällde det politisk propaganda, möjligen utifrån en önskan om att få bekräftelse på en ernådd maktposition eller för att skaffa sig pluspoäng i en pågående maktkamp. Sedan får man inte glömma ett nyväkt intresse för forna tider i samband med att riddardikter och ballader börjar sippra in i den adliga miljön. Vem vet, kanske satt det någon åldrad och ärrad krigsveteran vid kungens eller hertigarnas hov, årtiondena kring 1300, vars förfäder deltagit på den segrande sidan i kampen mellan Sverker d.y. och Erik Knutsson. Vid en snabb överblick på stamtavlan över bjälboättens medlemmar så ser man omedelbart hur flera av de ledande stormännen runt 1300 bara tre till fyra generationer bak i tiden har individer som varit samtida med slaget vid Lena. Kanske stupade Birger Jarls far Magnus Minnesköld vid Lena, Birgers bror Eskil hade själv ägt det stridsmärke som Erik Knutsson fört vid Gestilren och Birger Jarls kusiner Knut och Folke hade dött i slagen. Samtliga här omnämnda personer hade stått på den segrande sidan. Rimligtvis hade Birger Jarl själv varit för ung för att delta i slagen, men säkert hade dessa stridigheter bidragit till att Bjälboättens och de närstående Folkungarnas maktpositioner förstärkts, först under Erik Knutsson och sedan under Johan Sverkersson samt Erik Eriksson. Efter Birger Jarl följer så hans söner Valdemar och Magnus Ladulås, som från 1290 följs av den tredje generationen, räknat från Magnus Minnesköld. Nu menar jag inte alls att det måste vara någon bland Birger Jarls ättlingar som tagit initiativet till diktandet av Lenavisan. Det jag vill visa är att Lenaslaget inte låg allt för långt bort i tiden för de kungar och hertigar som kring 1300 kämpade om makten i Sverige, och deras anhängare hade säkert förfäder som inte befunnit sig allt för långt från slagplatsen 1208, om inte rent av mitt uppe i slaget. Detta antyds i biskop Ulfs brev 1208, belyst ovan i kapitel XI. För de sentida släktingarna måste det ha varit kittlande att höra om hur Sverker och hans danska understödjare besegrades och knäcktes vid Lena. Särskilt med tanke på att en del av dem själva kanske befunnit sig öga mot öga med danska krigare något eller några årtionden tidigare. Det tidsmässiga avståndet torde ha varit tillräckligt litet för att spridda minnen om krigiska bravader kan ha överlevt, men också tillräckligt stort för att uppgifterna skulle vara mycket diffusa och fragmentariska. Men med hjälp av andra typer av uppgifter, som överlevt i skriftlig form, kunde kanske en diktare skapa en ballad, som tillfredställde lyssnarna och dansarna. Vad man emellertid måste fundera över är hur pass säkra uppgifterna är som återfinns i balladen om slaget.

Ibland har man menat att Lenavisan saknat politisk tendens eftersom balladen inte ger uttryck för den typ av tydligt nationellt hat som piskades upp under senmedeltidens propagandakrig. Danskarna framställs alltså inte som mördande monster i balladen. Detta har tolkats som att visan diktats före Karl Knutsson, den som tydligast använde sig av antidansk propaganda för att gynna sin egen maktställning. Men detta resonemang håller naturligtvis endast om Lena-visans tillkomst hör till 1400-talet. Är visan från årtiondena strax före eller efter 1300 så ställer sig frågan om eventuell tendens i ett annat läge. Att försöka finna spår av antiunionisternas hatpropaganda blir då ytterst anakronistiskt. Vad man istället bör fundera över är om det finns en genomgående bild av de i striderna inblandade parterna. Av allt att döma finns det spår av en sådan, men om de är tillräckligt tydliga för att kallas tendens får läsaren själv döma om.

I dA och sA omnämns att Sverker i sin bön om hjälp till den danske kungen anger att han vill bekriga sin ”broder”. Vad som i dikten menas med Sverkers omnämnande av ”sin broder” är inte helt tydligt. Är det så att diktaren uppfattat Sverker d.y. och Erik Knutsson som så nära släktingar att han av den anledningen kallat dem ”bröder”? Vi vet ju inte vilka kunskaper diktaren haft om de båda kungarnas släktrelation, men vi känner till att de var sysslingar i modern mening (B. R. Jonsson 1989 s 119). Eller är det i någon överförd mening som beteckningen ”broder” används i balladen? Man kan ju tänka sig att diktaren uppfattat Sverkers önskan om hjälp med soldater, som ett sorts förräderi, mot de egna – sina bröder. Något man också måste fråga sig är om diktaren över huvud taget kände till någon ledande motståndare till Sverker vid Lena? Inte i någon variant av balladen namnges någon av Sverkers besegrare, vilket möjligen kan kännas lite underligt om det är den segrande sidan som initierat diktandet av balladen. Varför inte ta ut segerns sötma fullt ut och gotta sig åt den genom att namnge en eller flera av dem som triumferade vid Lena? Istället verkar det snarare som om Lenavisans diktare fördjupar sig i danskarnas nederlag, men i vilken mån detta beror på kunskapsluckor visavi segrarna eller om det ingår i en medveten dramaturgisk kompositionb är omöjligt att säga.

Vad som än har menats med att Sverker velat slå mot sin broder, så kan man ändå uppfatta uttrycket som en antydan till förräderi, tydligare i sA än i dA. En bild som förstärks av att det i såväl dA, som i sA och sB är kungen av Danmark som förser Sverker med soldater. Inte ett ord om att även svenskar stått på Sverkers sida. Att så torde ha varit fallet är väl närmast självklart, rimligen understöddes Sverker närmast av släktingar ur det man ibland kallar den “sverkerska ätten” och till detta kom delar av den svenska kyrkliga ledningen, med ärkebiskopen i spetsen. Men i Lenavisan omnämns alltså endast de krigare som den danske kungen ”lånar ut” till Sverker.

En känsla man får när man läser de första fyra till fem verserna i alla tre varianterna (dA, sA, B) är att Sverker framställs som en ganska ynklig figur, som först ber den danske kungen om hjälp, men som trotts den massiva uppbackningen tvekar vid överfarten vid Öresund. Det är inte någon hjältebild precis som frammanas. Så följer presentationen av vilka som stod på Sverkers sida. I dA omnämns i verserna 6 och 7 hur de ädla danskarna kom ridande, medan verserna 5 och 6 i sA namnger två av de ädla danskarna; Ebbe och Lorentz (=Lars) som båda stupar såväl i balladen som i verkligheten. Intressant nog anges båda ha hoppats på att i den aktuella striden vinna stor ära; Herr Ebbe, i vers 5, mot Sveriges land och Herr Lorentz, i vers 6, mot ”Giotherna”. Men i omedelbar anslutning till dessa omnämnanden betonas bådas nesliga nederlag. Övertydligheten är slående och bör rimligtvis tolkas som diktarens poäng. Danska ädlingar har inte bara stöttat Sverker, utan har övermodigt velat klå svenskarna (”Giotherna”), men skamligen misslyckats. Man kan riktigt känna diktarens skadeglädje.

I beskrivningen av det för danskarna förödande och förödmjukande nederlaget berättas om mångas död och tomma sadlar. I dA omnämns att 18000 danska soldater tågade mot Sverige och att endast ett litet fåtal av dem återvände hem. I vilken mån det verkligen varit ett så fullständigt nederlag för Danmark som antyds i Lenavisan är ovisst. Vi har inget samtida material som varken styrker eller motsäger Lenavisans framställning. Men att 18000 danskar deltagit är naturligtvis en överdrift och leder i balladen till att danskarnas förlust tydliggörs. Den negativa bilden av Sverker och danskarna förstärks alltså även genom förlustsiffrorna. Dock kan man inte säga att de danska krigarna smutskastas, istället beskrivs de kort och gott som förlorare.

I slutet så den berömda versen om de danska fruarna som står i ”höga loft” och förtvivlat spanar efter sina män, som aldrig mera kommer tillbaka. Man skulle ju kunna tolka de sörjande kvinnorna som en tragisk avslutning som vill göra oss lyssnare påminda om krigets hemska följder – död, sorg och saknad. Men om man tänker på den miljö och tid varur Lena-visan emanerat, en av krig och strider brutaliserad överklass, så är inte denna sympatiska tolkning nödvändig, eller ens trolig. Snarare skulle man kunna tolka bilden av de sörjande danska kvinnorna som en segrarens triumfatorisk slutknorr, som ytterligare vill förstärka bilden av danskarnas nederlag. I vår egen tid när krigshets och hånfullhet mot slagna fiender är politiskt inkorrekt känns en sådan tolkning närmast omoralisk och obehaglig, men bör alltså övervägas för balladens tid. Här skulle jag vilja göra en mindre utvikning för att bara påvisa dåtidens mentalitet. I Saxo Grammaticus (s. 612), bok XVI, berättas det om hur den danske ärkebiskopen Absalon i en strid mot en slavisk flotta på 1180-talet upptäckte fienden på håll och hånskrattande konstaterade att det nog inte skulle vara så värst många av fiendesoldaterna som skulle komma hem välbehållna till kvällen. I slaget drevs slaverna tillbaka och många försökte fly genom att hoppa i vattnet, men till författarens ohöljda glädje drunknade de i stort antal. Som en sorts ”höjdpunkt” i beskrivningen av de flyende slaverna kommer så berättelsen om hur en av dem i sin rädsla och förtvivlan hängde sig i skeppsmasten. Vad som verkligen hände i slaget är inte det viktigaste här, den avgörande poängen ligger däri att Saxo uppskattande tecknar bilden av en krigisk biskop som med hånfulla kommentarer triumferar över de fiender han strax därefter skall fälla till marken. I dag skulle vi nog värja oss mot att glorifiera ett sådant handlingssätt och språkbruk, vilket alltså inte utesluter att man såg på detta med helt andra ögon under medeltiden.

I Erikskrönikan återfinns flera ganska hårdkokta strofer där mänskligt lidande i diktens värld förvandlas till underhållningsvåld. År 1307 bröt hertigarna Erik och Valdemar plundrande in i Skåne, och i Bjäre härad, vid Grävie by, firade den svenska krigsmakten jul. Om detta firande berättar Erikskrönikan lakoniskt att de skånska bönderna i byn som flytt från brand och plundring ut i skogen, nog fick ett ganska påvert julfirande ( EK vv. 2746-2751). Samma år eller möjligen året därpå angrep en norsk här in i Dalsland och enligt Erikskrönikan möttes de av svenska krigare som besegrade norrmännen ( EK vv. 3003-3037). Avslutningsvis konstaterar Erikskrönikan om de besegrade och flyende, att den som bäst kände vägen av dem, var den som snabbast kom hem ( EK vv. 3036-3037). Vanligtvis är det som här den besegrade fienden som med några snärtiga formuleringar avhånas, antingen för sättet de stupat på, eller för sin flykt från slagfältet. Någon högre grad av medkänsla med krigets offer förekommer knappast, utom då det gäller författarens egna hjältar på den “rätta” sidan. Dåtidens mentalitet kan ha betydelse för vår tolkning av Lenavisans berömda avslutning om de sörjande hustrurna som aldrig mera skulle få se sina män i livet. Observera att kvinnorna och barnen inte utsätts för våld och brutalitet av svenskarna, nej deras olycka beror på deras egna mäns övermod.

Naturligtvis kan man tänka sig att någon eller några av de ovan uppställda exemplen på antisverkerska och antidanska formuleringarna är senare tillägg, men även om så är fallet återstår tillräckligt mycket för att man skall kunna tala om en ursprunglig tendens. Men det är inte frågan om något sorts nationalhat, där danskarna framställs som ondskefulla monster. Istället är balladen riktad mot Sverker, den danske kungen och en grupp danska stormäns försök att vinna ära och makt. Rimligtvis utgår balladens skildring av slaget från den segrande partens synvinkel, d.v.s. från de svenska stormän som genom slaget segrade och förstärkte de egna positionerna. Att det inte är frågan om någon sorts objektiv framställning står alldeles klart. Rent juridiskt har Sverker haft rätten på sin sida mot usurpatorn Erik Knutsson som störtat den regerande kungen och detta uttrycks ju också av påven och den danske kungen. Att herrarna Ebbe och Lars Suneson skulle ha deltagit i Lenaslaget för att skaffa sig ära på slagfältet kan säkert stämma med dåtidens tidsanda, men fast mer var de väl ute efter att hjälpa Ebbes måg, den rättmätige svenske kungen Sverker, att återta sin ärvda kungatron.

Enligt min uppfattning styrs alltså Lenavisans framställning av en tendens riktad mot Sverker och hans understödjare. Låt oss säga att det efter Lenaslaget funnits berättelser som levt vidare om slaget i magnatfamiljer där det funnits medlemmar som stått på den segrande sidan. Fram mot slutet av 1200-talet har säkerligen dessa berättelser bleknat allt mer, men möjligen fyllts på genom att uppgifter från då existerande skriftliga källor som anall- och krönikeuppgifter. Men av detta blir det inte automatiskt en ballad, något ytterligare måste tillföras, kanske en diktares intresse för att skapa en intresseväckande historia, eller en händelse eller process i diktarens samtid, som aktualiserar forntidens händelser. Man kan tänka sig att det i diktarens tänkta publik funnits stormän, jordägare, krigare, kyrkliga dignitärer eller män i rikets tjänst som velat lyssna till en berättelse om danska stormäns fatala misslyckande 70-100 år tidigare. Kanske har de själva deltagit i mer närliggande strider, där danskar deltagit och/eller där danska potentater understött svenskar i maktkampen. I denna miljö har Lenavisans svartmålning av Sverker haft en tacksam publik. Den har gällt personer, som sedan lång tid varit döda och som det därför varit relativt ofarligt att spöka ut med ett eller annat defekt karaktärsdrag, samtidigt som nidbilden eventuellt gick att applicera på, för lyssnarna och dansarna, mer samtida individer (de danska kungarna Erik Klipping och Erik Menved och de svenska Valdemar Birgersson och Birger Magnusson).

Allt detta sammantaget betyder att om vi, likt Jonsson, placerar Lenavisan till årtiondena strax före eller efter 1300, så måste vi utifrån den ovan skisserade tendensen vara försiktiga när vi tolkar faktauppgifter i balladen. Inte nog med att närheten och beroendet är problematiskt, vi måste alltså också överväga tendensproblematiken. Kanske var Sverker 1240 en tragisk hjälte och 1300 en utskämd förrädare.

XV:4. Lenavisans självständiga uppgifter

Finns det information i Lenavisans textversioner som skrevs ned på 1500- och 1600-talen som inte kan emanera ur de kända årböckerna?

I annalerna ges ingen information om vilken typ av krigare som stod bakom Sverker, men i balladen omnämns såväl ryttare som andra soldater, som kan spänna en båge och skjuta. Kanske en omskrivning för soldater i allmänhet, eller en bild av att Sverker faktiskt hade bågskyttar på sin sida. Angivelsen att det stod ”12 000 Juter” på Sverkers sida bör rimligtvis uppfattas som en poetisk omskrivning av att det deltog många soldater. I den danska A-varianten anges att det var 18 000 män som for iväg från Danmark. Att tro på balladens sifferuppgifter, tillkomna minst 75 år efter slaget och därtill bevarade genom muntlig tradition i c:a 350 år vore naivt. Att stryka en eller två nollor hjälper knappast, i vår jakt på sannare siffror, särskilt med tanke på att angivelsen börjar med misstänkt jämna och bra tal, nämligen tolv eller arton.

I årböckerna finns heller ingen uppgift om att soldaterna transporterats över sundet, vilket påstås i visan. Däremot känner vi till att Hvide-ätten hade sin bas på Själland, så det är inte på något sätt en orimlig tanke att soldaterna på väg till Lena har börjat sin färd på båtar. Den omfattande masslakten på folk och hästar är betonad i Lenavisan, men även i årböckerna ges läsaren intrycket av många fallna i såväl Lena som Gestillren.

De danska soldaterna drog över Hallandsåsen och striden stod mellan Berg och lehna, Berg och Halla eller Berg och dahla, hur nu detta skall tolkas. I variant C omnämns orten där striden stod som ”Walabergs Lunden”, ”Wahlaberget” och ”Wahlabergz Åsar”. Där nämns inget om Lena. När man ser de olika uppgifterna så anar man en bakomliggande komplexitet när det gäller visans tillkomst, bevarande och upptecknande. Vad är ursprungligt och vad är omtolkning och tillägg?

Mycket av det övriga som återges i variant A och B i slutet av dikten och som vill åskådliggöra krigets fasor behöver väl knappast återgå på berättelser som omkring 1300 ännu fanns kvar om själva Lenaslaget. För den som levde årtiondena kring 1300, och som själv sett ett slagfält efter stridens slut, eller fått sig berättat om hur ett sådant såg ut, bör det inte ha varit så svårt att generalisera om hur det torde ha sett ut 90 år tidigare, med döda krigsmän utspridda, flyende hästar med tomma sadlar och korpar cirklande i luften. Om det inte t.o.m. var så att en berättare och diktare på den tiden mycket väl kunde ha en formaliserad bild av hur en slagplats i allmänhet såg ut. Vad som möjligen kan återgå på med slaget samtida berättelser och vad som är allmängods, måste i dag vara närmast ogörligt att avgöra.

I olika sammanhang har man försökt peka ut några militärtekniska detaljer, som skulle tyda på att danskarnas kavalleri har besegrats på ett speciellt sätt, med hjälp av soldater med långbågar. I variant sC av Lenvisan omnämns att ”Ther kommo Pijlar från Swenskingen, På lijka Sätt som Bond´n kastar Kornen” och vidare att ”Ther kommo Pilar från Swenskingen, På lijka Sätt som när det hårdt rägnar”. Variant C finns äldst belagd i ett skillingtryck från förra hälften av 1700-talet, och man måste här allvarligt fråga sig om man verkligen vågar lägga dessa poetiska bilder till grund för en diskussion om avgörande militärtekniska detaljer vid ett slag 500 år tidigare.

Vid några formuleringar kan det vara befogat att stanna upp och närmare begrunda innehållet. Att Sverker sökt hjälp hos den danske kungen inför Lenaslaget finns inte på något sätt antytt i de äldsta årböckerna eller i den västgötska kungakrönikan. Bengt R. Jonsson menar att man inom dansk forskning idag inte räknar med att kungamakten hjälpte Sverker med soldater. Det skulle alltså ha varit frågan om en helt ”privat” hjälp från Sunesönerna till förmån för Sverkers maktambitioner i Sverige. Jag är emellertid inte lika övertygad. Det finns ganska tydliga indikationer om att Valdemar II faktiskt velat stödja Sverker och vi kan se det i det påvebrev som skickades från Innocentius III till biskoparna i bl.a. Linköping och Skara den 13:e november 1208 (DS 135). Där berättar nämligen påven att han genom den danske kungens försorg fått reda på att Sverker tvingats fly och söka skydd hos den danske kungen och nu beordrar påven flera svenska biskopar att ingripa i striden till förmån för Sverker. Av allt att döma har alltså Sverker bett den danske kungen om hjälp, och den senare har i sin tur bett påven att ingripa. I vilken mån den danske kungen även bidragit med mer handfast hjälp i form av soldater framgår inte av påvebrevet, men att så varit fallet är fullt möjligt. Men att Lenavisans berättelse om att kung Sverker sökte och fick hjälp av den danske kungen stöds i ett samtida påvebrev bevisar knappast att Valdemar stödde Sverker med omfattande truppförstärkningar. Under senmedeltid kom detta emellertid att hävdas. Såväl Ericus Olai som Olaus Petri berättar i sina krönikor från 1400- respektive 1500-talen om att Sverker sökte och fick stöd hos den danske kungen och Olaus Petri moraliserar kring Sverkers handlande. Den eller de som lade sista handen vid Lenavisan kan mycket väl ha lagt till bilden av hur Sverker ber den danske kungen om hjälp. Kanske så sent som på 1500-talet. För min del är emellertid inte ett stöd från Valdemars sida en omöjlighet, snarare tvärt om.

Så kommer vi då till Lenavisans formuleringar om Sverker, där man mer eller mindre utmålar honom som en ”landsförrädare” när han inför den danske kungen utbrister; ”Jag will på min broder slå”, d.v.s. han vill föra krig mot antingen sitt eget folk eller en nära släkting. Denna formulering återfinns bara i den svenska variant A, medan varianterna B och C och den danska A-typen alla anger att Sverker motiverade sin önskan om att låna den danske kungens soldater med att han vill (åter-)erövra Sverige. Inget i källorna från 1200-talet antyder något om att någon då uppfattat Sverkers beteende som något sorts förräderi mot Sverige. Ovan såg vi när vi analyserade den västgötska kungakrönikan att Sverker där snarare bestås med en ”sorglig hjältedöd”. Kanske var det vid tiden för slaget självklart att kungaättlingar ibland sökte skydd hos grannländernas kungahus och även fick stöd från dessa, något som knappast gav ett negativt eftermäle. Formuleringen om att Sverker ville ”slå på sin broder” (=svenskarna), skulle emellertid kunna tolkas som en bild av förräderi, men vi vet inte när dessa ord formulerades första gången. Kanske var det så sent som under senmedeltid då motståndarna mot Kalmarunionen genom propaganda försökte skapa en antidansk stämning.

Så till sist något om rytteriet. I Lenavisan, i dess olika varianter, är det alldeles tydligt att man förutsätter att en mycket viktig del av de danska trupperna har bestått av rytteri. Man kan inte dra några som helst slutsatser om hur stort det varit kvantitativt, att det däremot har haft en kvalitativ betydelse, enligt visan, är helt tydligt. Rytteriet har varit spjutspetsen, den bepansrade näve som skulle slå ut Sverkers motståndare. Men det är också besegrandet av rytteriet som ges störst betydelse i slutet av baladen; ”Hästarna komma blodiga hem, och Sadlerne äre tomme.” Där bröt svenskarna den danska skölden! Bilden är tydlig och klar, det danska rytteriet besegrades i grunden. Problemet är emellertid att det bara är genom Lenavisan som vi har en så explicit betoning av rytteriets betydelse i Lenaslaget. Inte i några andra källor ges vi den minsta vink om vad det var för olika typer av soldater som ingick i slagen vid Lena och Gestilren. Vi har inget som varken styrker eller motsäger Lenavisans framställning. Ett avgörande problem här är att Lenavisan är tillkommen långt efter slaget, oberoende av vilken modern datering vi utgår ifrån; Jonssons tidiga 1300-tal eller Hildemans slutande 1400-tal. Risken är stor att det snarare är 1300- eller 1400-talets stridsteknik som kommit att ligga till grund för framställningen av slaget, än den som rådde under tidigt 1200-tal.

Här kan det vara lämpligt att nämna att vi har några kända svenska slag från 1200-talet, där rytteri omnämns i källor som tillkommit inte allt för lång tid efter att slagen stått. När Magnus Ladulås förberedde sig inför slaget vid Hova 1275 lyckades han enligt Erikskrönikan skrapa ihop 700 ryttare, bl.a. med hjälp av den danske kungen Erik Klipping ( EK vv. 670-675, 822-830; D. Harrison 2002 s. 213). Vid Hova besegrades kung Valdemars trupper av Magnus Ladulås sammandragna krigsmakt, som delvis bestod av danska och tyska krigare till häst. Kung Valdemar avsätts och Magnus Ladulås tar över makten. Men den danske kung Erik hade blivit lovad en stor summa pengar i silver av Magnus för den soldattrupp Erik lånat ut till honom och efter Hova krävde den danske kungen att Magnus skulle betala tillbaka( EK vv. 823-825). Kung Magnus vägrade tydligen och krig utbröt mellan Erik och Magnus. Den danske kungen samlade sin krigsmakt och angrep 1277 in i Sverige. I samband med detta anslöt sig den avsatte Valdemar, på Erik Klippings sida, i ett försök att återta tronen ( EK vv. 844-854). Vid Ettak, i Västergötland, kom en strid till stånd, där fler än hundra danska ryttare deltog ( EK vv. 866-867) och den våldsamma kampen beskrivs ganska ingående. Det verkar som om c:a 200 svenska ryttare överraskade de danska krigarna och en hård strid följde, där brynjor färgades röda av ”mannablod” och stridshästar dödades av båda sidor i kampen ( EK vv. 908-909). Striderna vid Hova 1275, Ettak 1277 och Svämb 1309 beskrivs i Erikskrönikan (som troligen påbörjades redan under 1320-talet), och det är ganska rimligt att tänka sig att det funnits berättelser om slagen inom kungafamiljen och bland stormannagrupper. Ja det är t.o.m. så att Erikskrönikan själv omnämner en källa till kunskapen om slaget vid Ettak, för i verserna 874-877 berättas om Ulf Karlsson (d. 1281) som deltog i striden och som ända till sin död berättade om den. Ulf Karlssons son hette Filip Ulfsson, denne var riksråd och dog tidigast 1333 (D. Harrison 2002 s. 189, stamtavla 4). Ulf Karlssons dotter hette Ingeborg Ulfsdotter (död senast 1307), som först varit gift med Närkes lagman Knut Matsson och sedan gift om sig med Abjörn Sixtensson (D. Harrison 2002 s 246). Abjörn Sixtensson, är i sammanhanget en särskilt intressant figur, eftersom han från 1302 till sin död 1310 var drots under Magnussönerna Erik och Valdemar (D. Harrison 2002 s. 157). Enligt Sven-Bertil Jansson (1987 s. 19) har Erikskrönikan tillkommit i nära samband med den stormannagrupp som från 1302 stödde hertigarna Erik och Valdemar och som efter deras död 1318 överflyttar sitt stöd till Eriks änka, hertiginnan Ingeborg och hennes son, den blivande kungen Magnus Eriksson. Det är i denna miljö Ulf Karlssons hjältehistoria om sig själv troligen återberättats och uppsnappats av Erikskrönikans författare. Ganska mycket talar alltså för att den som skrivit Erikskrönikan haft en ganska god inblick i olika stormannagruppers aktiviteter årtiondena före och efter 1300. För Erikskrönikans författare har det troligen inte funnits något uppenbart intresse av att manipulera storleksangivelser gällande de kavalleritrupper som deltog vid Hova eller Ettak. Hans tendentiösa verksamhet rör andra områden, som att framställa de stormän och kungar som var författarens hjältar som modiga herrar och riddare. Skurkarna däremot, som kung Valdemar, försover sig eller sviktar när striden är som skarpast. Här är tendensen tydlig och då bör man naturligtvis sätta upp ett varnande finger. Men när det gäller de 700 ryttarna som stod bak Magnus vid Hova och när det gäller de hundratals beridna krigare som möttes vid Ettak, finns inte mycket som tyder på att de uppgifterna ingår i någon sort tendentiös sifferexercis. Det var troligen så rytteriet på båda sidor såg ut i de stridigheter som skakade Sverige under den senare hälften av 1200-talet. Vi talar alltså snarare om flera hundratals ryttare än tiotusentals, när kungar och hertigar bekrigade varandra på 1270-talet, med eller utan stöd av den danska kungamakten. Kanske bör man tänka sig att fotsoldaterna varit några gånger fler i denna typ av krig. Särkilt i Sverige torde fotsoldaternas betydelse varit stor, eftersom våra skogiga och kuperade trakter knappast lämpade sig för kavalleriattacker. Att då försöka frammana bilden av 12 000 eller 18 000 danskar inbegripna i strid på Sverkers sida vid Lena verkar svårsmält utifrån de källuppgifter vi har. Kanske bör man istället tänka sig flera hundratals ryttare och tusentals fotsoldater. Det var antagligen så Sunesönernas krigsmaskin såg ut 1208 vid Lena.

Låt mig här påminna om den ovan omnämnde Ulf Karlsson (d. 1281), som enligt Erikskrönikan deltog i striden vid Ettak 1277 och som ända till sin död berättade om den. Vid Ettak stod striden mellan Erik Klippings och Magnus Ladulås soldater, och på den danske kungens sida stod den avsatte svenske kungen Valdemar. Ulf Karlsson var son till Karl Karlsson som i sin tur var son till jarlen Karl den döve (d. 1220). Karl den döve var bror till Magnus Minnesköld och Birger Brosa. Genom dessa tre, Karl, Magnus och Birger, befinner vi oss mitt i de motsättningar som fick sitt utlopp vid Lena och Gestilren. Birgers ättlingar kom att utgöra kärnan i Folkungarna, Magnus ättlingar blev Bjälboätten och Karls ättlingar kom att ställa sig på Bjälboättens sida och belönades med olika höga positioner i samhället. Om Lenavisan diktades så tidigt som i slutet av 1200-talet i Sverige skulle det av olika anledningar kunna vara befogat att rikta intresset mot Ulf Karlsson och hans närmaste. Här skulle det både kunna finnas kunskaper om Lenaslaget och ett intresse för att lyssna till en visa om hur en svensk kung som sökt stöd i Danmark besegras. För att inte tala om hur trevligt det skulle vara att få lyssna och dansa till en ballad som berättade om hur danska krigare fick på nöten. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är Ulf Karlssons ättlingar som själva tagit initiativet till Lenavisan, men de kan ha lämnat ifrån sig spillror av det förflutna till en eventuell diktare och balladen borde ha fallit dem på läppen. Hur den nu än ursprungligen lät, drygt 250 år innan den för första gången fästes på papper.

Om Lenavisan diktats årtiondena efter 1300 så finns det efter Håtunaleken 1306, ett antal intressanta krigiska förvecklingar under perioden 1306 till1309, som skulle kunna ge underlag för krigsskildringar. Då angrep bland annat den danske kung Erik Menved in i Sverige och hamnade i strid med hertigparet Erik och Valdemar ( EK vv. 2646-3259). Särskilt intressant är det förhållande att den avsatte kungen, Birger Magnusson, ställer sig på den danske kungens sida och blir likt Sverker 100 år tidigare lovad hjälp från Danmark ( EK vv. 2860-3259). Stridigheterna blir av allt att döma mycket våldsamma och landet föröds av soldathopar som drar fram i landskapen. Stridsaktiviteter beskrivs i Erikskrönikan t.ex. vid Kalmar, Nyköping och Jönköping 1309. När den danske kung Erik vid ett tillfälle drog in i Sverige bestod hans styrkor bl.a. av 320 krigare till häst ( EK v. 3185). Nu menar jag inte att Lenavisan diktats på grundval av Eriksrönikan, det jag vill påvisa är möjligheten av att det under årtiondena före och efter 1300 funnits levande personer i aristokratin som själva deltagit i samtida strider och som kunnat berätta om dem. Rimligtvis var dessa stridsskildringar betydligt mer detaljerade och levande än de som möjligen överlevt tre generationsskiften efter Lenaslaget.

Den ovan tecknade bilden har utgått från att Lenavisan är av relativt hög ålder och min analys har gjorts för att påvisa nya möjliga vägar att gå. Med mina begränsade kunskaper om balladgenrens tillkomsthistoria, skulle jag inte våga gå in och avgöra om det är Jonsson som har rätt eller Hildeman. Men jag tycker att Jonssons bild är tankeväckande och ser fram emot en konstruktiv debatt bland balladforskarna som skulle kunna precisera var forskningen står i dag. Förhoppningsvis kan min skissartade bild av Lenavisan bidra till att öka intresset för såväl problematiken kring ballader i allmänhet som för Lenavisans möjligheter och begränsningar i synnerhet.