Liljestenen vid Lyrestads kyrka

Förord

Denna lilla artikel publicerades första gången i Lyrestads sockens Hembygdsförenings Årspublikation och återges här i ett något förändrat skick (några ord har bytts ut och bilderna har förbättrats).

Lyrestads liljesten

På höger sida om ingången till Lyrestads kyrka står en liljesten uppställd mot kyrkväggen, fastsatt med cement och järnkrampor. Detta är Västergötlands nordligaste gravhäll av denna typ, och ett mycket vackert exemplar av denna stora grupp gravstenar.

Bild 1

Bild 1. Författaren vid liljestenen utanför Lyrestads kyrka. Stenens konturer och utsmyckning är ifyllda för ökad tydlighet.

Liljestenarnas utformning och motiv

De s.k. liljestenarna ingÃ¥r i en stor grupp av romanska gravmonument frÃ¥n 1100- och 1200-talen som en modern konsthistoriker nyligen gett namnet ”kantlisthällar”. Kantlisthällararna är en typ av liggande gravsten med en yttre ganska tunn list som gÃ¥r runt hela utsmyckningen. PÃ¥ dessa hällar kan man finna tvÃ¥ huvuddyper av motiv, antingen ett stavkors eller en växtslinga, men där kan ocksÃ¥ finnas olika kombinationer av dessa motiv. I äldre forskning kallades de efter sina huvudmotiv antingen för stavkorshällar eller liljestenar, men det är en terminologi som är delvis förvirrande eftersom det finns blandningar som är svÃ¥ra att definiera. Man trodde dÃ¥ att det skett en utveckling frÃ¥n rena stavkorshällar över till stavkorshällar med nÃ¥gra fÃ¥ palmetter till rena liljestenar med enbart palmettustmyckening.

Bild 2
Råda, Husaby, Götene.

Bild 2. Stavkorshällar och liljestenar.

Denna uppfattning är tveksam eftersom bÃ¥da motiven finns samtidigt och pÃ¥ olika föremÃ¥l i den kristna konsten nere pÃ¥ kontinenten och i Bysans, lÃ¥ngt innan motiven dyker upp i Västergötland pÃ¥ kantlisthällarna. Harald Wideen menade pÃ¥ 1940-talet att liljestensmodet direktimporterats frÃ¥n England pÃ¥ 1200-talet och idag menar nÃ¥gra t.ex. Leon Rhodin och Verner Lindblom istället att liljestenarnas motiv tagits direkt frÃ¥n Bysan pÃ¥ 900-talet. Själv menar jag att frÃ¥gan om varifrÃ¥n liljestensmotivet kommer inte gÃ¥r att förenkla pÃ¥ detta sätt. Som man kan se i Lennart Karlssons bok om romansk träornamentik sÃ¥ har den aktuella växtornamentiken en lÃ¥ng och växlingsrik historia lÃ¥ngt innan liljestensmodet slog igenom i Västergötland (L. Karlsson 1976 s 74-94, 161-166). Rimligtvis har liljeornamentiken och livsträdet överförts frÃ¥n nuvarande Turkiet till Grekland, Italien och Spanien vid flera tillfällen och under flera Ã¥rhundraden efter Kristi födelse. Troligen har sedan Sverige pÃ¥verkats frÃ¥n olika kristna omrÃ¥den under 1000 och 1100-talet och det finns inget i varken Wideens eller Lindbloms argumentering som är särskilt övertygande. Samma sak gäller Lindbloms hypotes om att liljestenarna ursprungligen inte skulle ha varit liggande gravhällar utan stÃ¥ende s.k. ”votivstenar”.

Eftersom stenen i Lyrestad uppfyller alla klassiska kriterier på en liljesten använder jag här detta namn. Det finns c:a 250 liljestenar i Västergötland, utspridda över stora delar av landskapet, men med några tydliga koncentrationer kring Kinnekulle, Kålland samt Lidans och Tidans utlopp. Monumenten är särskilt rikligt förekommande i de områden som måste betecknas som centrum i det äldremedeltida jordbrukslandskapet. Här var tidigt fullåkersbyggd och kyrkorna torde vara i stort sett färdigbyggda i slutet av 1100-talet. Utanför detta centralområde dyker liljestenarna upp mera sporadiskt, t.ex. utefter Göta älv eller som i vårt fall en bit upp i Vadsbo.

Liljestenarnas motiv är inget unikt för Västergötland, de så kallade liljepalmetterna hör till den romanska stilens käraste motivkretsar och dyker upp i alla former av konstverk från bokiluminationer till träsnideri. Men liljestenarna i Västergötland är ändå mycket märkliga eftersom ingen annan region i hela Europa har en sådan koncentration av dem. Motivet finns lite varstans i Europa men det är bara i England som exakt lika dana stenar finns i ett relativt stort bestånd. Inom Sverige dyker denna speciella kantlisthäll upp i enstaka exemplar i t.ex. Uppland och Östergötland, men i allmänhet är de då av enklare kvalité. Det västgötska beståndet däremot är mycket rikt, särskilt som ingen sten är exakt lik den andra. Mycket tyder på att det funnits ett antal specialiserade verkstäder som massproducerat hällar, och man kan se några olika huvudtyper såväl vad gäller stil som teknisk utformning. Låt oss titta på några hantverksmässiga skillnader.

Palmetter
Typ 1, typ 2

Bild 3. Olika typer av palmetter.

På bild 3 ser man att en del liljestenar innehållit extra linjer på växtornamentiken som ytterligare förhöjt intrycket av livaktighet. En del av hällarna har inga spår av sådana ristningar, som vi kan se på typ 2, bild 3, men i vilken mån detta är en ursprunglig skillnad mellan olika hantverkare och stenhyttor eller om det bara handlar om förslitning är svårt att avgöra.

Dateringar

Liljestenarna ansågs i äldre forskning vara en utveckling från stavkorshällarna, man menade att först kom den rena formen av stavkors som på bild 2, sten nr 1 från Råda, sedan växte det ut liljegrenar ur stavkorset som på sten nr 2 från Husaby. Efter en tids utveckling hade man så det slutgiltiga liljestensmotivet som på sten 3 från Götene. Man daterade de rena stavkorshällarna till 1100-talet och de mera utvecklade liljestenarna till 1200-talet eftersom man såg dessa som någon sorts avancerad slutpunkt. Troligen är detta trevliga lilla typologiska schema felaktigt eftersom grunduppfattningen att det hela rör sig om en enkel intern utveckling troligen är felaktig. Liljestenarnas motiv återfinns i Sverige redan på 1100-talet. Man kan bl.a. finna det på Broddetorpsantemensalet daterad till 1100-talet. På dopfuntarna i Källby och Götene från samma århundrade finns såväl stavkorsmotiv som liljemotiv och därtill blandningar mellan dessa. Liljestenarnas motiv är därför troligen inte ett resultat av en intern västgötsk utveckling utan snarare ett sammanfogande av två olika motiv. Dateringen till enbart 1200-talet är därmed mindre trolig, istället får man nog föreställa sig att liljestenarna precis som resten av de romanska gravmonumenten kronologiskt hör hemma under såväl 1100-talet som första hälften av 1200-talet. Möjligen kan man säga att det inom gruppen av liljestenar tycks finnas en sorts kronologisk skiktning. En skiktning som man kanske även kan se på dopfuntarna med utsmyckningar i form av liljepalmetter. Det kan vara så att dopfunten i Forshem är äldre än dopfunten i Husaby, den förra från 1100-talet, den senare från 1200-talet. Kanske kommer en del liljestenar från 1100-talet och andra från 1200-talet. Stenen i Lyrestad torde komma från höjdpunkten på liljestenarnas epok, men någon närmare datering går tyvärr inte att göra.

Motivet på stenen i Lyrestad

Låt oss nu gå över och specialgranska liljestenen i Lyrestad. Den är drygt 170 cm lång, en halvmeter bred vid fotändan,något bredare vid huvudändan,och drygt 10 cm tjock. Det är alltså ett mycket typiskt exemplar av liljestenarna som vi har framför oss. Kantlisten är klar och tydlig och slingorna, är gjorda i enkel höjdrelief utan ytterligare inristningar. Motivets komposition är väl genomtänkt och följs upp på båda sidor om mitten utan minsta tvekan. Ofta skiljer sig de båda sidorna av slingorna något vad gäller enskilda grenar och liljeblad men på denna sten är skillnaderna ytterst små. Denna typ av hällar har legat över gravar bestående av på kant ställda stenar som utmärkt den dödes kroppsform. Eftersom axlarna utgör kroppens bredaste parti är stenarna trapettsformade med en bredare huvudända. De flesta kantlisthällar har mycket fint huggna yttersidor och detta kan tolkas så att de varit infogade i något kringliggande stenparti, kanske ett kyrkgolv. Det är därför fullt möjligt rimligt att föreställa sig att liljestenen i I,yrestad ursprungligen legat inne i den lilla medeltida kyrkan som föregått dagens 1600-talsskapelse.

Liljestenarnas sociala bakgrund

Man har ibland spekulerat om vilken grupp av människor som legat under liljestenarna och många har då menat att det framför allt varit präster och andra kyrkliga dignitärer. På den enda liljesten där den avlidnes titel omnämns, Vg 10, sägs också att denne vara präst. Men en sten av 250 säger inte så mycket om det totala materialet. Modern forskning har allt mer börjat resonera om i vilken mån det är de lokala stormännen som låtit begrava sina döda familjemedlemmar under de romanska gravmonumenten. Utifrån denna nya forskningsinriktning skulle man våga påstå att det inte är otroligt att den som låtit tillverka liljestenen också tillhört den stormannafamilj som varit huvudansvarig för kyrkans byggande. Förut uppfattade man det ofta så att kyrkorna byggdes av bondemenigheten i varje by, men nu ifrågasätts denna uppfattning allt mer och man menar istället att de lokala stormännen haft en avgörande roll i denna verksamhet.

Liljestenarnas religiösa bakgrund

Vad är det dÃ¥ vi ser pÃ¥ vÃ¥r liljesten? Ja där finns tvÃ¥ huvudstammar som slingrar sig uppÃ¥t och korsar varandra vid tvÃ¥ tillfällen sÃ¥ att tvÃ¥ hjärtliknande formationer bildas. Ut frÃ¥n huvudgrenarna slingrar sig ett antal rankor med liljepalmetter som avslutningar, och i huvudändan tycks kompositionen öppna sig i tvÃ¥ utÃ¥tstrÃ¥lande grenar. Längst ned vid fotändan där huvudstammarna startar finns ett postament bestÃ¥ende av en pyramidliknande trappa med tre trappsteg. Vad säger dÃ¥ oss stenens utsmyckning, är det bara frÃ¥gan om ett meningslöst mönster utan nÃ¥gon djupare mening? Nej naturligtvis inte. Som jag skrev ovan bör man se liljestenarna som en sammanfogning av tvÃ¥ motiv, stavkorset och liljeslingan. Egentligen är inte ”liljan” pÃ¥ liljestenen en lilja utan en palmett, en stiliserad framställning av en växtranka med blad. Förr trodde man att liljestenarna hade med den senmedeltida Mariakulten att göra, eftersom en av Marias symboler var liljan. Men detta är troligen varken den ursprungliga eller huvudsakliga betydelsen. Ursprunget till liljestenarnas motiv kan istället sökas lÃ¥ngt tillbaka i antikens och orientens konst och kommer närmast frÃ¥n olika framställningar av ”Livets Träd”. I denna motivkrets förekommer olika utformningar av palmettblad. Livsträdsmotivet togs upp av de kristna som en symbol för Kristus och det eviga livet och under den romanska konstformens blomstring frÃ¥n 1000-talet till 1200-talet fick den sin slutgiltiga utformning i kvastpalmetten och liljepalmetten.

För att förstå den romanska konstens bildspråk måste man försöka sätta sig in i den medeltida katolska kyrkans trosvärld. Vad som möter oss då är en rik, nästan bländande mytologisk värld med ett djupt symboliskt framställningssätt. Såväl de religiösa experterna som vanligt folk levde i en värld där både änglar och jävlar var en daglig realitet. I kyrkans undervisning betonades ondskans krafter och tron på såväl skärseld som helvete var stark och påtaglig. Endast i kyrkan fanns räddningen och genom de ritualer som prästerna utförde blidkades den kristne guden så att han kunde rädda de arma själarna undan pina och evig fördömmelse. Som modern forskare är det lätt att komma fel i sin tolkning av olika symboler, men vad gäller liljestenarnas motiv är vi på relativt fast mark. På flera ställen i Nya Testamentet jämförs Jesus symboliskt med olika växter, det sägs bl.a. att han kan ses som en stark och livskraftig vinranka och hans ord är som saften av goda druvklasar. I den romanska stilen tas dessa symboliska omskrivningar upp som utsmyckningsdetaljer och inte bara språket utan även konsten kom så att säga att blomstra. Men den förnämsta kristna symbolen var naturligtvis korset. Nu får man emellertid inte uppfatta detta som enbart en symbol för plåga och sorg utan mer som ett segertecken. Det var nog så medeltidens människor såg det, på korset inte bara dog Kristus, han segrade också, såväl över döden som det onda, och segern var total. Endast där, i närheten av korset, fanns möjligheten för dåtidens människor att slippa undan evig förtappelse i det brinnande Helvetet. Kristus var ju den enda människa som besegrat döden och det var bara genom honom människorna kunde få del av det eviga livet..

På stavkorshällarna (bild 2, sten 1), kan man se korset resa sig upp från ett postament bestående av en kulle eller en trappliknande anordning. Ofta finns det antydningar om en tredelning av det som korset står på. Troligen skall detta vara en schematisk bild av Golgata där Kristi kors står högst upp i mitten och där rövarna kors varit placerade längre ned på avsatser. Korset, symbolen för den segrande Kristus reser sig alltså ur dödens symbol, Golgata. När man kombinerade denna bild med den symboliska palmettornamentiken ledde detta fram till liljestenarnas motiv. Korset förenas med bilden av det eviga livet. På en del liljestenar finns korset kvar, på andra har det försvunnet, men för dåtidens människor måste kopplingen ändå varit klar. Särskilt som nästan alla liljestenar har kvar postamentet, Golgata, varur livsträdets rankor växer upp. För dem som lät bekosta dessa gravmonument måste kopplingen mellan döden och det eviga livet i Kristus varit stark.

Litteratur och källor

  • Claesson, Eivind, 1989, Cuius ecclesiam fecit, licentiatsuppsats, Lunds Universitet, Lund.
  • Gardell, Sölve, 1937, Gravmonument frÃ¥n Sveriges Medeltid I, Göteborg.
  • Gardell, Sölve, 1946, Gravmonument frÃ¥n Sveriges Medeltid II, Göteborg.
  • Hallbäck, Sven, A, 1971, ”Medeltida dopfuntar i Skaraborg”, Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1971-1972, Skara.
  • Högberg, Folke, 1960, Stavkorshällar och liljestenar i Västergötland, Skövde.
  • Karlsson, Lennart, 1976, Romansk träornamentik i Sverige, Stockholm.
  • Rhodin, Leon & Lindblom, Verner, 1994, Gudaträd och västgötska skottkungar – Sveriges bysantinska arv, 1994.
  • Salin, Bernhard, 1891, ”Altarprydnanden frÃ¥n Broddetorps kyrka”, Svenska fornminnesföreningens tidskrift bd. VIII, 1891-1893, s 24-52, Stockholm.
  • Vg= Västergötlands Runinskrifter, 1958-1970, Stockholm.