Västgötska runrön 1

Lejon

Några kommentarer om de västgötska runstenarna, ristade med den yngre futharken; deras datering och sociala ursprung.

Innehållsförteckning

  1. Inledning
  2. Frågeställningar
  3. Terminologi
  4. Stenmonument med runinskrifter i Västergötland c:a 970-1300
  5. Runinskrifter på olika monument
  6. Dateringsförsök av runinskrifter
  7. Den gällande dateringen
  8. Resta vikingatida runstenar
  9. Förromanska gravmonument
  10. De romanska gravmonumenten
  11. Liljestenarna
  12. Sociala grupperingar
  13. Gamla och nya perspektiv
  14. De förromanska monumentens sociala ursprung
  15. De romanska gravmonumentens sociala ursprung
  16. Sammanfattning
  17. Källor, litteratur och förkortningar
  18. Notförteckning

Inledning

Under senare årtionden har forskningen om vikingatiden och tidig medeltid åter tagit fart i Sverige. I dessa studier intar naturligtvis runinskrifterna en viktig plats. Forskare i bl.a. Göteborg, Lund och Uppsala har publicerat flera arbeten inom olika runologiska ämnen, och från den senare orten kom i början av 1990-talet en rad avhandlingar av stor betydelse.1 Om man vill presentera de senaste årens vetenskapliga diskussion kan man välja att belysa den utifrån en översiktlig framställning som rör ett större geografiskt område. Bilden man då får blir bred och generell. En annan väg att gå är att göra en mera regional exemplifiering och därigenom mera noggrant kunna gå ner på konkreta förhållanden. Här väljs den senare varianten, och ett antal forskningslägen skall diskuteras utifrån de västgötska förhållandena.

Frågeställningar

  1. Hur har man daterat runstenarna förut, och vad kan man säga om dessa dateringar idag?
  2. Vilka sociala grupper har man förut ansett ligga bakom runstenarna, och vad anser man idag?

Metod

Artikelns mål är att presentera det äldre forskningsläget och med hjälp av nyare studier peka ut svagheter i den bild som är förhärskande. Olika kritiska synpunkter hos vissa äldre forskare har därvid lyfts fram för att kontrastera den rådande uppfattningen. Detta behöver dock inte betyda att den äldre bilden behöver överges, möjligen kanske korrigerigeras. Att bara kritisera sönder och samman en äldre forskartraditions vedermöder är inte särskilt konstruktivt. Kan man däremot genom tillskott och ny hypotesbildning komma vidare är mycket vunnet. Tanken med artikeln är inte att försöka skapa en helt ny bild utan snarare att genom kritik peka ut svagheter men också ge förslag på nya möjliga vägar. En del påståenden, fr.a. vad gäller dateringarna, är medvetet provokativt formulerade för att väcka debatt.

PÃ¥ ett omrÃ¥de har egna källkritiska genomgÃ¥ngar pÃ¥verkat analysen; detta gäller de förromanska gravmonumenten i det medeltida Sverige som Tom Teill och jag inventerade 1993/94 och redovisade i artikeln ”Förnyad diskussion om Eskilstunakistorna” i Fornvännen 89, 1994 (s 145-159). Senare har jag själv gjort en analys för enbart Västergötland som jag lade fram i en licentiatsuppsats vid Göteborgs Universitet 1997; Gravmonument i sten frÃ¥n frÃ¥n sen vikingatid och äldre medeltid i Västergötland. I sin artikel ”Eskilstunamonumenter i Västergötland”, i Fornvännen 92, 1997 (s 195-201), ger opponenten Jes Wienberg en utmärkt sammanfattning av min uppsats och kommer med en rad viktiga kritiska kommentarer.

Terminologi

Ofta när man tänker på runstenar ser man framför sig enbart de resta vikingatida minnesstenarna, men i Västergötland är materialet mycket differentierat.2 Det finns faktiskt runinskrifter på sten ända från romersk järnålder till medeltid. De runinskrifter som här skall diskuteras är emellertid enbart de med den yngre futharken, d.v.s inskrifter från slutet av 900-talet till en bit in på 1200-talet.

För att underlätta för läsaren att följa med i resonemangen presenteras inledningsvis den strukturering av runstensmaterialet som används här. Denna begreppsapparat är starkt förenklad och förhoppningsvis lätt att förstÃ¥. Anledningen till denna egna strukturering är att framställningarna i en del fackböcker pÃ¥ omrÃ¥det är ganska komplicerade. I t.ex. Västergötlands Runinskrifter (i fortsättningen förkortad med VgR) resonerar huvudredaktören Elisabeth Svärdström om stenarnas datering och hon delar in dem i tre kronologiska huvudgrupper.3 Hon kallar dem för vikingatidens runstenar, övergÃ¥ngstidens runmonument och medeltidens gravmonument. Vad gäller dateringen av Vikingatiden sÃ¥ gÃ¥r den historiskt fram till c:a 1050, men runologiskt till 1100, vilket ger upphov till oklarheter när man använder dessa termer. Begreppet ”medeltidens gravmonument” är ocksÃ¥ problematiskt eftersom det är fullt möjligt att nÃ¥gra av ”övergÃ¥ngstidens runmonument” just varit medeltida gravmonument.

Det finns även andra terminologiska svÃ¥righeter man bör beakta. I VgR kallas en viss typ av monument för ”gravmonument av Husabytyp”, trots att dessa monument inte ens finns representerade i Husaby.4 En annan grupp stenmonument kallas ”Eskilstunakistor”. Denna beteckning är väl inarbetad och kan tyckas vara mer eller mindre självklar. Emellertid är det sÃ¥ att kistan i Eskilstuna, som gett namn Ã¥t gruppen, är starkt avvikande i förhÃ¥llande till de flesta andra kistor som räknas in i gruppen.5Intressant är ocksÃ¥ att det finns fler kistor i Östergötland än i Södermanland. Därtill kommer att flera forskare tror att ursprunget till kistorna snarare kan sökas i götalandskapen än i Södermanland.6 FrÃ¥gan blir dÃ¥ om det är adekvat att prata om ”Eskilstunakistor” som ett samlande namn för hela denna grupp av monument.

Den i detta arbete använda gruppindelningen utgår inte från en typologisk eller geografisk terminologisering, utan baseras istället på funktion och stildrag. Här talas konsekvent om resta stenar, lockhällar och kistkonstruktioner, och dessa kan vara utformade med förromanska eller romanska stildrag.7 Även dessa termer har naturligtvis sina svagheter och brister, men de är mindre värdeladdade och passar därför bättre här.Riktigt konsekvent är emellertid inte struktureringen, eftersom gruppen av lockhällar med romansk ornamentik är uppdelad i två olika typer, liljestenar och stavkorshällar. Detta har endast en praktisk orsak; de här använda beteckningarna brukas av tradition i alla äldre inventeringar och diskussioner.8

Stenmonument med runinskrifter i Västergötland c:a 970-1300 9

I. Senvikingatida monument (c:a 970-1100)

Stenmonument utförda med teknik och stildrag som hör till den sena vikingatiden, det man vanligtvis inom arkeologin, brukar referera till som Jelling, Mammen, Ringerike, Urnäs och Runstensstil.

”Förromanska runmonument.”

I:1 Resta Minnesstenar.
I:2 Gravmonument.
I:2:a Förromanska kistor.
I:2:b Förromanska kistliknande gravmonument.
I:2:c Förromanska lockhällar.

II. Tidigt medeltida monument (c:a 1100-1300)

Stenmonument utförda med teknik och stildrag som hör till det man brukar kalla för romansk stil.

”Romanska monument.”

II:1 Romanska kistor.
II:2 Romanska kistlocksliknande lockhällar.
II:3:a Romanska lockhällar. (Kantlisthällar)
II:3:b Stavkorshällar.
II:3:c Liljestenar.

Som synes består indelningen av två huvudgrupper, dels de stenar som har stildrag från den förromanska konsten, numrerade med I, dels de stenar som har stildrag från den romanska konsten, numrerade med II. Den mera finfördelande indelningen är enbart gjord för att underlätta diskussionen här och för att undvika missförstånd. Den kan naturligtvis göras på många andra sätt, t.ex. kan de resta runstenarna också delas in i olika undergrupper. För att underlätta för läsarna visas på nästa sida några representativa exempel på stenar ur varje grupp.

I. Förromanska monument

Förromanska monument

I:1 Rest Minnessten. I:2:a Kista. I:2:b. Kistliknande monument. I:2:c. Lockhäll.

II. Romanska monument

Romanska monument

II:1 Kista. II:2. Kistlocksliknande lockhäll. II:3:a. Stavkorshäll. II:3:b. Liljesten.

LÃ¥t oss nu summariskt redovisa de olika undergrupperna. För det första har vi alltsÃ¥ monument utformade enligt vikingatidens stilkoncept. Dessa är indelade i tvÃ¥ enheter, dels de resta minnesstenarna (I:1.) och dels gravmonumenten (I:2.). Här kommer I:1. att diskuteras i klump medan I:2. kommer att bearbetas i mindre enheter varför de senare har ytterligare nÃ¥gra underavdelningar. Man kan om man sÃ¥ vill uppfatta vikingatidens gravmonument konstruktionsmässigt, och dÃ¥ har man tre huvudgrupper; kistorna (I:2:a.), de kistliknande konstruktionerna (I:2:b.) och lockhällarna d.v.s. de liggande hällarna (I:2:c). Kistorna är verkliga sarkofager, stenkistor som stÃ¥tt ovan jord och markerat en grav. De har haft fem komponenter, tvÃ¥ sidohällar, tvÃ¥ gavelhällar och en lockhäll, och kallas allmänt för ”Eskilstunakistor”.10 Här kallas de bara för ”kistor” kort och gott, eftersom den vanliga termen är missvisande.11 Det har ocksÃ¥ funnits namnförslag som t.ex. ”Husabymonument” eller ”Vretamonument” men inga av dem är särskilt bra.12

Resten av grupp I:s gravmonument bestÃ¥r av en rad olika typer av stenkonstruktioner, dels de liggande hällarna och dels de kistliknande monumenten. Med kistliknande monument menas de som inte varit nÃ¥gra verkliga femkomponentskistor utan snarare varit kistliknande, bestÃ¥ende av tvÃ¥ eller tre delar, men de har saknat sidohällar. I Skänninge i Östergötland har man funnit lockhällar och gavelhällar som troligen hört ihop och i Häggesled i Västergötland kan man tänka sig monument bestÃ¥ende av en liggande häll med tvÃ¥ gavelhällar som stÃ¥tt vid var sin kortsida.13 I VgR betecknas monumenten i Häggesled absurt nog som tillhörande nÃ¥got som kallas ” monument av Husabytyp”.14 I Sölve Gardells Medeltidens Gravmonument kallas denna monumentgrupp för SkÃ¥nekistor trotts att det bara finns ett fynd i SkÃ¥ne medan Västergötland har minst fem.15 Den sista gruppen av gravmonument är de liggande hällarna. Hällarna har troligen legat direkt pÃ¥ gravarnas kantstenar och utmärks därigenom att de saknar rotparti för att stÃ¥ upp och ofta innehÃ¥ller ord som utpekar dem som just liggande.

Den andra huvudgruppen bland runstenarna i Västergötland är de med romansk ornamentik. De har alla varit gravmonument som ursprungligen varit placerade utanför eller inuti kyrkor. Flera äldre forskare har konstruerat omfattande typologiska scheman där monumentens utformning och ornamentik ansetts avspegla en klar kronologisk utveckling.16 Att dessa typologiska scheman skulle vara totalt felaktiga är inte bevisat, men allt mer har man börjat ifrÃ¥gasätta deras räckvidd och exakthet.17 I grova drag kan typologier och stildrag peka ut en historisk gÃ¥ng. Men flera av monumenttyperna har troligen delvis samexisterat och ger, istället för klara kronologiska gränser, mer information om t.ex. olika moden, hantverkarnas skicklighet och beställarnas önskemÃ¥l. Den som fr.a. utarbetat en omfattande typologi när det gäller de romanska monumenten är Sölve Gardell, men här övertas ej hans ytterst finfördelande indelning.18 Istället finns här bara tre undergrupper. För det första de romanska kistorna med tre till fem komponenter, här betecknade med II:1. I den romanska gruppen görs alltsÃ¥ ingen Ã¥tskillnad mellan fullständiga kistkonstruktioner och de med enbart tvÃ¥ gavelhällar och en liggande häll. Nästa grupp är de kistlocksliknande hällarna med numreringen II:2. Dessa är avlÃ¥nga, ganska tjocka kistlocksliknande stenar, ofta med sex kanter som följer kistans längdriktning, med en övre plan yta och tvÃ¥ sneda smalare ytor pÃ¥ vardera sida om denna. Det är oftast pÃ¥ de tvÃ¥ smalare, snett vinklade, sidytorna som inskrifterna är placerad. De tvÃ¥ sista romanska gravmonumenten, stavkorshällarna II:3:a och liljestenarna II:3:b. bestÃ¥r av avlÃ¥nga, relativt tunna, stenskivor med antingen ett kors pÃ¥ eller en stiliserad växtranka. Namnen är traditionella men ganska inadekvata.19 Konsthistorikern Markus Dahlberg använder den mera neutrala termen ”kantlisthällar” för dem bÃ¥da. Här behÃ¥lls emellertid den traditionella kategoriseringen eftersom den äldre forskningen som skall diskuteras, använder just dessa bÃ¥da benämningar.

Runinskrifter på olika monument

Västergötland har c:a 130 resta vikingatida runstenar utspridda över hela landskapet, men med vissa koncentrationer t.ex. vid Tidans utlopp, på Kålland, samt i Ätrans och Viskans upprinningsområden.20 När det gäller gravmonumenten med stildrag från vikingatiden är det mycket svårare att ange ett visst antal eftersom nästan alla fynd är fragment. En grov gissning är att vi idag har kvar delar från ett trettiotal monument av denna typ. På en del finns inga runor, men på ett femtontal hela monument eller fragment har man hittat runinskrifter.21 Dessa gravmonument är koncentrerade till ett område strax söder om och sydväst om Kinnekulle. Romanska kistor finns det 27 stycken av, men endast 2 har runor, medan däremot 20 av de c:a 40 existerande kistlocksliknande gravhällarna har runinskrift.22 Kistorna är utspridda i ett V-format område mellan Kålland, Mariestad och Falköping. De kistlocksliknande hällarna finns, med några få undantag, huvudsakligen i en koncentration i Falköpingsområdet och upp mot Varnhem.23 När vi kommer till stavkorshällarna så har endast 8 av 75 runor och bara 16 av de c:a 250 liljestenarna har runor.24 Stavkorshällarna finns fr.a. vid Kållandsö, Kinnekulle och Billingen. Liljestenarna däremot finns över nästan hela Västergötland, men med tydliga koncentrationer vid Kållandsö, Kinnekulle, Tidans utlopp och Falköping.

Dateringsförsök av runinskrifterna

Den gällande dateringen

De äldre dateringarna av runstenarna utgick huvudsakligen från typologiska resonemang och de enskilda runornas utformning och ljudbetydelse. Mycket av de senare årens forskning har visat att dessa dateringsgrunder har stora svagheter.25 Tyvärr har inte nya dateringsgrunder tagits fram i samma grad som de gamla gått i graven. Detta har lett till en växande relativisering av dateringskriterierna, något som naturligtvis försvårar fortsatt forskning. Samtidigt är det emellertid viktigt att man redovisar de svagheter som upptäcks, så att man blir medveten om de problem som vidhäftar äldre forskningsresultat.

Resta vikingatida runstenar

En forskare som ingående arbetat med kronologin på de resta västgötska runstenarna är Harald Wideen, som i sin avhandling Västsvenska Vikingatidsstudier, utgiven 1955, har en ganska ingående genomgång.26 Femton år efter Wideens bok utgavs de kronologiska resonemangen i Västergötlands Runinskrifter (VgR). Elisabeth Svärdström, bokens dåvarande redaktör, är en av de runologer i Sveriges Runinskrifter som klarast redovisat sina kronologiska resonemang.27 Genomgången är föredömlig och utmärkt för den fortsatta forskningen. Hon skiktar gruppen av resta runstenar i två delar, dels en äldre grupp c:a 970-1030, och dels en yngre grupp c:a 1030-1060.

Mycket har hänt sedan publiceringen av den kronologiska genomgÃ¥ngen i VgR 1970. Vad gäller runornas utformning som dateringskriterium har forskningen under 1980- och 1990-talen visat att sol- och Ã¥s-runorna, samt stungna runor, inte längre kan användas för dateringar pÃ¥ ett lika självklart sätt som man har gjort.28 Förut menade man t.ex. att sol-runans utveckling frÃ¥n ”stols-s” till ”vanligt s” hade en kronologisk förklaring, men noggrannare undersökningar har visat att de kan samexistera pÃ¥ en och samma runsten.29 Om de ibland har samexisterat betyder det att en del av de stenar som har stols-s inte nödvändigtvis mÃ¥ste vara äldre än dem som har vanliga sol-runor. Om vi tar Vg 87 t.ex. sÃ¥ har den stols-s samtidigt som den enligt VgR utifrÃ¥n utformning och utsmyckning hör till gruppen ”övergÃ¥ngstidens runmonument”.30 Förut uppfattade man detta förhÃ¥llande sÃ¥ att det var tvÃ¥ dateringskriterier som pekade i olika riktningar, det behöver emellertid inte vara sÃ¥. Intressant i samband med detta är ocksÃ¥ att stenarna med stols-s i Västergötland är regionalt koncentrerade till nordväst.31 Detta skulle kunna tyda pÃ¥ att sol-runans utformning snarare kan förklaras utifrÃ¥n lokala moden än utifrÃ¥n en kronologisk utveckling.

Ås-runans förändrade utseende och ljudvärde har också ifrågasatts som dateringsgrund i en nyligen publicerad avhandling av Henrik Williams.32 Den äldre uppfattningen att ås-runans utveckling kunde ligga till grund för en absolut datering har därigenom starkt försvagats. Vad som däremot är något oklart är i vilken mån ås-runan skulle kunna användas i en relativ kronologi? Det verkar nämligen som om ås-runans olika utseende och ljudvärde kan ha en kronologisk bakgrund, problemet är bara det att vi inte kan fastställa när i tiden de olika förändringarna uppträder.33 Av detta dateringskriterium skulle alltså kvarstå möjligheten att använda ås-runan för en relativ kronologi. Men Williams är kritisk även till en sådan uppfattning och menar att olika förhållanden vad gäller ås-runan troligen har andra förklaringar som t.ex. regionalitet och olika ristares preferenser.34

Användandet av stungna runor har förut också setts som en god indikator för en kronologisk skiktning, men även detta har ifrågasatts av Svante Lagman i hans avhandling från 1990.35 Av särskilt intresse för studiet av Västergötlands runstenar är att Lagmans arbete med de stungna runornas kronologi just utgår från Västergötland. Hans forskning pekar på att även de stungna runornas förekomst lika gärna kan förklaras med regionalitet och enskilda ristare preferenser.36 Men även här lämnas det öppet i vilken mån de stungna runorna kan ligga till grund för en grov relativ datering eftersom det trotts allt verkar som om de stungna runornas framväxt har en kronologisk bakgrund.37 Rimligtvis har de med språkliga förändringar att göra och därmed finns det en relation till tidsaspekten.

En annan dateringsgrund som man förut använde var övergÃ¥ngen frÃ¥n thurs-runan till tyr-runan i ”reste”, men även denna skillnad är troligen mera regionalt betingad än kronologiskt.38

Svärdström menade i VgR ocksÃ¥ att runstenarnas anordningar av skriftbanden skulle gÃ¥ att använda för en kronologisk skiktning. Hon menar t.ex. att runstenar med enbart text utan nÃ¥gon utsmyckning föregÃ¥r dem med skriftslinga, och att dessa i sin tur föregÃ¥r dem där skriftslingan förvandlats till en ormslinga.39 Om man ser till det danska materialet, som torde vara det mest jämförbara när det gäller de västgötska stenarna, sÃ¥ tycks Svärdströms resonemang i grova drag stämma. Förut har jag själv varit mycket kritisk till denna dateringsgrund, eftersom det finns mycket tidiga runinskrifter med avancerade utsmyckningar, t.ex. DR 42 frÃ¥n 960-talet. Om det redan tidigt finns runstenar bÃ¥de med och utan ornamentering dÃ¥ skulle detta tala för att anordningarna pÃ¥ stenarna inte skulle vara kronologiskt betingade. Men samtidigt är det sÃ¥ att om man ser till hela det danska materialet sÃ¥ finns där en mycket intressant skillnad mellan stenarna i hur ornament och skriftslingor är relaterade till varandra. Om vi ser till de bÃ¥da stenarna DR 41 och DR 42, frÃ¥n Jelling, sÃ¥ gÃ¥r de att koppla till historiska personer och därigenom kan de dateras till mitten av 900-talet. DR 41 saknar nästan helt utsmyckning och har bara streck under och över runorna. DR 42 däremot har en ovanligt rik utsmyckning, men denna utsmyckning har en separat placering i förhÃ¥llande till skriften. Skrift och utsmyckning är alltsÃ¥ Ã¥tskilda. Man kan se DR 41 och DR 42 som typiska exempel pÃ¥ runstenar frÃ¥n den centrala stenresarperioden i Danmark. Den ena med och den andra utan utsmyckning – men deras skriftband liknar varandra. Om vi sedan gÃ¥r till DR 344 och 345, frÃ¥n Simris i SkÃ¥ne sÃ¥ har vi ett helt annat stilkoncept; runinskrifterna är placerade i ormslingor som gÃ¥r runt stenarnas ytterkanter. Här ingÃ¥r alltsÃ¥ utsmyckning och runinskrift i en gemensam enhet. PÃ¥ DR 345 bestÃ¥r utsmyckningen bara av den orm som runinskriften finns pÃ¥, men pÃ¥ DR 344 finns det ytterligare slingor. Om DR 345 är en historisk runinskrift som en del forskare tror sÃ¥ är det rimligt att datera den till c:a 1025.40 Det mÃ¥ vara hur det vill med detta, men rimligtvis kommer de bÃ¥da stenarna frÃ¥n tiden strax före mitten av tiohundratalet.41 Man kan om man vill uppfatta dem som representativa exempel för en grupp av yngre runstenar frÃ¥n fr.a. SkÃ¥ne och Bornholm. Om man ser pÃ¥ dessa fyra beskrivna stenar, dels de frÃ¥n Jelling och dels de frÃ¥n Simris, sÃ¥ kan man mycket väl uppfatta det sÃ¥ att skillnaderna är av kronologisk art.42 Det verkar alltsÃ¥ som om de enkla anordningarna pÃ¥ de västgötska och danska runstenarna har med ett mode att göra.Under den senare hälften av 900-talet till början av tiohundratalet utformades ristningarna pÃ¥ stenarna vanligtvis sÃ¥ att de endast bestod av ett enkelt skriftband och ett antal runor. Ibland förekom ocksÃ¥ tilläggsutsmyckning som dÃ¥ oftast placerades vid sidan av själva runtexten. Efter denna period följer runstenar där ormslingor och skrift ingÃ¥r i en gemensam struktur, med ett allt vidlyftigare utseende ju längre fram man kommer. Undantag frÃ¥n denna kronologiska struktur förekommer naturligtvis; sÃ¥ sent som i slutet av 1100-talet restes DR 347 i SkÃ¥ne, där anordningen i stort sett bara bestÃ¥r av ett enkelt skriftband. Den kan dateras sÃ¥ sent tack vare att den är en historisk runsten.43

Ibland framställs det som om den ”äldre” och enklare utformningen skulle ha med stenarnas sociala ursprung att göra, enkelheten skulle vara ett fattigdomstecken. SÃ¥ kan emellertid knappast vara fallet eftersom sÃ¥väl kung Gorms sten i Jelling, DR 41, som drottning Asfrids sten i Haddeby, DR 4, är mycket ”enkla” i sina kompositioner, med endast linjer under och över runtecknen. BÃ¥da är resta av och till minne över representanter frÃ¥n dÃ¥tidens högsta sociala skikt. Den rimligaste tolkningen av stenarnas ”enkelhet” är att runstenar under Jelling- och Mammen-perioderna hade denna utformning, oberoende av vilka de restes efter, det var helt enkelt gällande mode. NÃ¥gra fÃ¥ fick dock redan tidigt ornamentering i de dÃ¥ gällande stilarna. Under den efterföljande perioden fortsätter vissa att göra runstenar pÃ¥ detta mera traditionella sätt, medan en växande grupp av stenar kom att smyckas med allt mer utvecklade ristningar i Ringerike-och Urnässtil.44

Möjligen skulle man alltså kunna säga att en viss kronologi kan spåras i runstenarnas anordning och ornamentering. Ju längre fram i tiden desto fler vildvuxna ormslingor. Men eftersom Västergötland är mycket fattigt på minnesstenar med intrikata slingor, så kan man fråga sig vilket värde runstenarnas anordning har för den kronologiska skiktningen i detta område. Det fåtal linjer och slingor som finns bör inte övertolkas och avkrävas mer information än vad de verkligen har. Om man ser till de två huvudgrupper som Svärdström redovisar så verkar den grupp som betecknas som tillhörande det äldre skiktet vara ganska klar. De överensstämmer ganska väl med de danska stenar som förläggs till tiden före 1025. Däremot finns det tvetydigheter när det gäller det yngre skiktet och dem som Svärdström menar är svårbedömda men troligen tillhör den yngre gruppen. Exempel på sådana runstenar är Vg 181, som har stildrag både från Mammen och Ringerike. Denna sten menar Svärdström tillhör den yngre gruppen av stenar.45 Ett annat intressant exempel är Vg 106 från Leksberg, som beskrivs som en svårbedömd sten med drag både från den yngre som den äldre gruppen.46 Stenen har en runinskrift utan slingor och en Mammen-mask centralt placerad på stenen vid sidan av runorna. Om denna runsten hade varit placerad i Danmark så torde den klart daterats till tiden före 1000. Flera liknande problem med Svärdströms resonemang kring enskilda runstenar som hänförts till den yngre gruppen gör att man måste vara mycket försiktig när man resonerar kronologiskt kring dessa stenar. En sak är emellertid helt klar, inga av dessa stenar kan hänföras till Urnes-stilen eller Runstens-stilen som totalt dominerar de sena stenarna i Skåne och på Bornholm, för att inte tala om Uppland. Dessa båda sena stilar brukar man hänföra till den senare hälften av tiohundratalet.47

Ända från slutet av 1800-talet har det förts diskussioner om i vilken mån man kan datera olika typer av fornfynd, t.ex. runstenarna utifrån de olika utsmyckningsdetaljer som funnits på dem. Den äldre forskningen var ganska säker på sin sak, och under 1900-talets förra hälft utvecklades en rad typologiska scheman. Man tänkte sig utvecklingen som en ganska enkel process med inlåning och utveckling av olika mönster. Det enda man behövde göra var att skaffa sig kontroll över totalmaterialet och dela in det i faser och perioder, så skulle man få en kronologisk ram. På 1950-talet kom så Christianssons avhandling Sydskandinavisk Stil, där han menade att de olika stilarna mera är regionalt beroende än kronologiskt.48 Han påvisade nämligen att de olika stilarna var koncentrerade till olika områden i Norden. Han hävdade att det över huvud taget inte gick att datera runstenarna utifrån stildrag, eftersom stilarna inte var kronologiskt betingade utan berodde på regionala moden. Emellertid kan man säga att 1970- och 80-talens forskning har lett till ett nytt ifrågasättande, denna gång av Cristianssons förenkling, och nya försök har gjorts att avpressa stildragen dateringskriterier. Redan Svärdström ifrågasatte 1970 Cristianssons idéer, och samma sak har Lennart Karlsson gjort i böcker från 1976 och 1984. Flera forskare arbetar idag vidare med stilarna, t.ex. Signe Horn Fugelsang, Ingmar Jansson och Anne-Sofie Gräslund.49 Bland de moderna forskarna, råder idag en viss optimism vad gäller möjligheterna att avvinna dateringskriterier ur olika stildrag. Men den bild som förmedlas idag är mera försiktig, man är bl.a. medvetna om att olika stilar samexisterat och blandats med varandra.

Vad skulle man då kunna utläsa ur den senaste tidens kronologiska diskussioner om de västgötska förhållandena? Jo möjligen att de reste runstenarna i Västergötland torde, precis som Svärdström menade i VgR, grovt kunna placeras mellan slutet av 900-talet till mitten av 1000-talet.50 Närmare dateringar kan troligen inte göras. Möjligen skulle man kunna se några generella drag, d.v.s. en grov tidsmässig utveckling kan uppfattas i totalmaterialet, men däremot är det svårare att datera enskilda monument. De äldsta västgötska runstenarna har, liksom de danska, saknat utsmyckning och skriftslingor i form av ormar. Någon gång under förra hälften av tiohundratalet utvecklas ormslingor som bar skrift. Vidare är det troligen så att det finns en utveckling där ås-runan glider över från att betyda a till att betyda o. Samma sak gäller mather-runans förvandling från sluten överdel till öppen och de stungna runornas tillväxt. Möjligen kan också en utveckling skönjas i olika stildrag från Mammen till Ringerike. Frågan är dock om Svärdströms dateringar av enskilda runstenar till en period mellan c:a 1030 till 1060 går att vidhålla i dag?

Förromanska gravmonument

När det gäller gravmonumenten med stildrag från de vikingatida stilarna är materialet så litet och fragmentariskt att någon intern utveckling knappast kan urskiljas. Däremot kan man uppfatta dem som en gemensam grupp eftersom de alla är funna i nära anslutningar till medeltida begravningsplatser och kyrkor. De hör alltså till vår äldsta kristna tid.

Karta

Karta 1. Förromanska gravmonument i sten från vikingatid och medeltid i Västergötland. (Kartan renritad av Gunilla Nilsson, Skara.)

Svärdström daterar dessa monument till årtiondena kring 1100 men hon anför inga argument för sin ståndpunkt.51 I annan litteratur brukar man generellt datera dessa kistor till mitten av 1000-talet utifrån stiljämförelser.52 Möjligen kan Svärdströms dateringar utgå ifrån antaganden om när kyrkor och kyrkplatser för första gången uppkommit, men då skulle inte en så sen datering var nödvändig.53 Skara blev biskopssäte i början av 1000-talet och vid samma tid omnämns Olof Erikssons gynnande av kristendomen samt kyrkoplatsinvigningar. En del forskare har också velat datera tornet i Husaby till 1000-talet.

En intressant fråga när det gäller Svärdströms bedömningen av gravmonumenten från vikingatiden, är i vilken mån hon utgått från totalmaterialet av gravmonument, eller bara från de som haft runor. I min inventering av gravmonumenten i Västergötland, från sen vikingatid, som jag gjorde 1997, tyckte jag mig se en viss stilblandning. För att rätt kunna bedöma dateringsmöjligheterna bör man helst ha en överblick över varje fyndorts monument, såväl med som utan runor.

Flera forskare har velat koppla de förromanska gravmonumentens teknik och utsmyckning till stavkyrkorna, och troligen hör de romanska gravmonumenten samman med de romanska stenkyrkornas byggnadsperiod.54 Kanske har Skaras romanska domkyrka i sten påbörjats redan i slutet av 1000-talet och vi vet från en dendrokronologisk datering från Götenes kyrka att denna byggdes på 1130-talet.55 Det är utifrån dessa tecken fullt rimligt att föreställa sig att de preromanska gravmonumenten hör till 1000-talet och inte nödvändigtvis till tiden alldeles nära 1100.

Arkeologernas äldre, till synes välgrundade, typologiska scheman över de olika vikingatida stilarna har fått utstå mycket kritik och de bör betraktas med en viss skepticism.56 Men i grova drag torde de ge en bild av var forskningen trots allt är idag.57 Olika forskare daterar lite olika, men låt oss här ta upp Berta Stjernquists Kompendium i djurornamentik, från 1979, som ett exempel; Där har hon följande serie; Jelling c:a 900-980, Mammen c:a 950-1000, Ringerike c:a 980-1050 och Urnes c:a 1030-1100.58 Ett av de senaste resonemangen om dateringar av vikingatidens stilar återfinns i David M. Wilsons Vikingatidens konst, 1995, i serien Signums svenska konsthistoria. Wilson daterar Ringerike till c:a 990-1050 (a.a. s 183) och Urnes till c:a 1040 till 1110 (a.a. s 217), och Wilsson hänför Eskilstunakistan till Urnesstilen, men St. Paul´s-stenen i London till ringerikestilen (a.a. s 202) Gravmonumenten i Kållands Råda och Häggesled har drag från Ringerike, en stil som även dominerar i Husaby, men på den senare lokalen finns även Urnes-stilen representerad.59 En datering av de västgötska förromanska gravmonumentens stildrag till mitten av 1000-talet verkar därför rimligt. Jag har inte funnit något vad gäller dessa runstenars språk eller utformning av runtecknen som skulle motsäga en sådan datering.

De romanska gravmonumenten

De romanska gravmonumenten har förut strukturerats i ett mycket detaljrikt och välstrukturerat typologiskt schema som gett en relativ kronologi för hela gruppen, men också gett grova dateringar av enskilda monument.60 Svärdström utgår i VgR lyckligtvis inte särskilt mycket från denna indelning, men när det gäller enskilda monument blir man ibland fundersam. Ett typexempel på detta är föreställningen om att stenar med kvastpalmetter föregår dem med liljepalmetter. Varför skulle annars Svärdström datera Vg 144 till c:a 1200 och Vg 143 till förra hälften av 1200-talet?61 En sådan formulering tyder ju nämligen på att hon uppfattar Vg 144 som äldre än Vg 143.

Den ovan nämnda finfördelande typologin går idag inte längre att upprätthålla eftersom den bygger på en föråldrad vetenskaplig uppfattning.62 Verkligheten har inte följt dessa enkla och klara evolutionära linjer som man förut föreställt sig. Tyvärr redovisar inte Svärdström vilka dateringskriterier hon utgått ifrån när det gäller de romanska gravmonumenten utan hänvisar bara till konsthistoriker.63 Det gör det särskilt svårt när man skall resonera om hennes kronologi.

Generellt daterar Svärdström de romanska kistorna till 1100-talet och huvuddelen av dessa kistor och de kistlocksliknande hällarna till senare hälften av 1100-talet.64 Under 1100-talet tillkommer också stavkorshällarna och under 1200-talet så liljestenarna. Men om de äldre typologiska schemana inte längre håller, då hamnar dessa dateringar i ett slags tomrum. Egentligen finns det väldigt lite som stödjer denna struktur. Vilka kronologiska hållpunkter kan man då möjligen hålla sig till? Kanske bör man föreställa sig de romanska gravmonumenten som hörande samman med de första romanska stenkyrkorna.65 När byggandet av dessa väl påbörjats och det fanns yrkesskickliga hantverkare att tillgå bör de första gravmonumenten ha dykt upp. Som vi såg ovan är Götenes stenkyrka daterad till början av 1100-talet. Det är fullt möjligt att tänka sig att flera olika typer av romanska gravmonument kan ha producerats samtidigt i Västergötland under hela 1100-talet. Vilka som är äldre och yngre är i dag svårt att avgöra. Deras olika utformning och utsmyckning behöver inte alltid tolkas kronologiskt utan kan ha att göra med moden, olika verkstäder och önskemål från dem som bekostat stenarna.

En grov strukturering av de romanska gravmonumenten skulle möjligen kunna se ut pÃ¥ följande sätt. De äldsta kistorna, de kistlocksliknande hällarna och stavkorshällarna torde gÃ¥ tillbaka till början av 1100-talet. Kanske har t.o.m. en del av dem samexisterat med gravmonument med drag frÃ¥n de vikingatida stilarna och sÃ¥ smÃ¥ningom utkonkurrerat dem. Ett förhÃ¥llande som pekar pÃ¥ närhet i tiden är att runtexterna pÃ¥ de kistlocksliknande hällarna ofta är innehÃ¥llsmässigt lika dem som finns pÃ¥ de vikingatida monumenten (och pekar egentligen bakÃ¥t i tiden mot de resta minnesstenarna). Tag som exempel Vg 146, en kistlocksliknande häll med kvastpalmetter, frÃ¥n Slöta kyrka, som i översättning lyder; ”Björn, Hösses son, lät göra denna gravvÃ¥rd efter Margareta, sin maka.” Dessa olika typer av gravmonument fortsätter att existera under resten av 1100-talet och under 1200-talet.

Liljestenarna

Den sista romanska gruppen, liljestenarna, placerar Svärdström i sin helhet till 1200-talet.66 Detta är en allmänt accepterad datering, men frågan är hur välgrundad den är. Det hela började troligen med ett typologiskt antagande om att liljestenarnas liljepalmetter ursprungligen uppkommit genom att konstnärerna börjat utsmycka stavkorsen med liljegrenar som man lät växa ut från stavarna på korsen.67 Man daterade sedan stavkorsen till 1100-talet och tänkte sig då att de fullt utvecklade liljestenarna hörde till 1200-talet.68 Eftersom kvastpalmetter svårligen kan tänkas växa ut ur ett stavkors förutsätts att dessa är äldre än liljepalmetter, denna datering överfördes sedan till dopfuntarna i Västergötland där konstaterandet av liljepalmetter på en dopfunt automatiskt leder till att den hänförs till 1200-talet.69

Om man emellertid går till annat material än sten finner man att olika typer av kors, kvastpalmetter och liljepalmetter samexisterar i konsten redan under 1100-talet.70 På Broddetorpsantemensalet och på flera av de danska antemensalen, alla daterade till 1100-talet, finns både kvastpalmetter och liljepalmetter sida vid sida.71 Liljepalmetter och kvastpalmetter finns inom konsten långt ned i tiden bl.a. som yttäckande utsmyckning i bokiluminationer och metallarbeten.72 Om man söker palmetternas konstnärliga ursprung hamnar man långt tillbaka i tiden i Orienten där de ingick i framställningar av livsträdet.73 Där kom de senare att tas upp av kristna som en symbol för det eviga livet som Jesu död och uppståndelse förebådade. Detta skedde åtskilliga århundraden före liljestenarnas skapande i Västergötland. Att uppfatta liljemotivet som framvuxet ur stavkorsmotivet verkar därför ytterst anakronistiskt.

Intressant för denna diskussion är dopfuntarna i Götene och Källby, som ganska klart kan dateras till 1100-talet.74 De har motiv som består av någon sorts redovisning av olika typer av utsmyckningar i form av både stavkors, blandningar mellan liljemotiv och stavkors och rena liljepalmetter.75

Det verkar alltså som om liljestenarnas motiv funnits i den romanska konsten i Sverige åtminstone sedan 1100-talet, varför daterar man då alla liljestenarna till 1200-talet? Det verkar rimligare att anta att liljestenarna precis som de andra romanska gravmonumenten hör till såväl 1100-talet som till 1200-talet.

Alla de romanska gravmonumenten låter sig bäst förklaras med en koppling till den romanska konstens kyrkliga blomstring under 1100- och 1200-talet med dominans för 1100-talet. Grupperna II:1. och II:2. tycks börja tidigare än de båda andra men alla fyra grupperna samexisterar troligen i slutet av 1100-talet och i början av 1200-talet.

FrÃ¥n andra halvan av 1200-talet har Västergötland tvÃ¥ imponerande gotiska sarkofager över kungliga personer och frÃ¥n början av 1300-talet finns bevarat ett antal liggande gravhällar i gotisk stil.76 Här nÃ¥gon stans finns troligen slutpunkten för den romanska gravstenskonsten. När man slutade använda runor pÃ¥ gravmonumenten vet vi inte. Om den ”Bendikt” som omtalas pÃ¥ Vg 81 skulle vara Skarabiskopen Bengt den unge, dÃ¥ har vi en runsten frÃ¥n början av 1200-talet. Det är inte omöjligt att en del av de andra romanska gravmonumenten med runor är ännu senare.

Sociala grupperingar

Gamla och nya perspektiv

Ibland framställs det som om de resta runstenarnas sociala ursprung skulle ligga hos ett ättesamhälles bönder som drygat ut sina inkomster i viking.77 De därpå följande gravmonumenten skulle ha sitt ursprung i medeltidens landskapsbönder och sockenpräster.78 Denna sociala lokalisering utgår från en bestämd bild av det vikingatida och tidigtmedeltida samhället där de sociala skillnaderna i stort sett bara gått mellan fria och ofria. Uppfattningen om detta samhälle, menar många forskare i dag, har utgått ifrån en romantisk bild av det fria ursprungliga bondesamhället.79 Där bestod befolkningsmajoriteten av fria och relativt välbärgade jordbrukare som skötte sig själva och ibland slamrade lite med spjut och sköldar för att varna kungar och jarlar från att lägga sig i för mycket.

Under senare tid har emellertid en perspektivförskjutning skett inom forskningen. Den nya bilden som idag testas pÃ¥ källmaterialet utgÃ¥r ifrÃ¥n en större socioekonomisk differentiering, och ökad vikt har lagts vid makt- och dominansförhÃ¥llanden.80 De nya perspektiven har vitaliserat forskningen och det finns anledning att gÃ¥ vidare pÃ¥ den inslagna vägen för att testa vilka resultat den leder till. Kritiken mot den gamla bildens fundament har varit förödande och frÃ¥gan är om begreppet ”ättesamhälle” idag är möjligt att upprätthÃ¥lla som vetenskaplig term för forskning kring det vikingatida och medeltida samhället.81 Den samhällsbild som allt fler moderna forskare idag arbetar med skulle snarare kunna betecknas med begreppet ”hövdingasamhälle”.82 Istället för jämlika ”ättebönder” framträder bilden av en rad mindre lokalsamhällen dominerade av stormän som kämpar om kontrollen över större eller mindre omrÃ¥den.83 Dessa stormän har själva egna krigare, men de skaffar sig ocksÃ¥ inflytande över ytterligare krigare genom att andra fria män sällar sig till dem frivilligt eller under tvÃ¥ng. Genom kontroll över vapenmakt och ekonomiska knutpunkter försöker de ta ett fastare grepp om delar av Sverige Ã¥rhundradena kring 1000.

Om vi sammanfattar den nya bilden så handlar alltså inte samhällsprocessen om något fritt bondesamhälle, som genom något slag eller liknande blir besegrat och får ge upp sina hävdvunna friheter.84 Det vi ser i slutet av vikingatiden och under tidig medeltid är istället slutresultatet av en lång process där lokalsamhällets jordbrukare förenades i en allt större enhet. Sin frihet hade de långt tidigare förlorat till de lokala stormännen. Under århundradena kring 1000 tar några av dessa stormän steget över från att bara ha lokal makt till att skaffa sig kontroll över ett större område, ett rike. En del blev kungar och andra blev riksherremän. Men ute i lokalsamhället där fortlevde de regionala stormännen som naturligtvis ville behålla sin makt. Hela medeltidens historia handlar om kampen mellan dessa grupper om makten över jorden och dess brukare, grunden till såväl deras egna personliga existens som hela samhällets.

De förromanska monumentens sociala ursprung

För Danmarks del har flera forskare menat att åtskilliga resta runstenar skulle ha sitt ursprung i en stormannagrupp, nära relaterad till den växande kungamakten. Klaus Randsborg menade 1980 att de resta runstenarnas distributionsbild på Jylland och öarna avspeglade den danska kungamaktens expansion.85 Stenresarna uppfattades som anhängare till kungamakten, ett förhållande som särskilt gällde stenar med personer omnämnda som thegnar och drengar. Dessa uppfattades som lägre och högre vasaller i en semi-feodal tidig statsbildning.86 Vad gäller Randsborgs hypotes i denna fråga är det emellertid av vikt att påpeka att det finns en del svagheter i resonemangen; bl.a. avfärdar han allt för lättvindigt den debatt som fördes under perioden 1927-1945, om dreng och thegn.87 Det är nämligen inte alls självklart att orden skall uppfattas som administrativa titlar.

I VgR översätts dreng med ‘ung man’ och thegn tolkas aldrig utan betecknas med ‘thegn’. Svärdström hänvisar i samband med Vg 8 till Erik Elgqvists som 1947 hävdade att thegn pÃ¥ vikingatiden torde betytt ”fri man”, och inget annat.88 I Svenskt Runordsregister frÃ¥n 1989 översätts thegn med ”man” eller ”kämpe” och dräng översätts med ”ung man”.

I ett mera övergripande nordiskt perspektiv har Christophersen 1982 tillämpat Randsborgs tankegångar och även han placerar in runstenarna i ett starkt klasskiktat samhälle, där överklassens makt vuxit sig mycket stark redan under vikingatiden.89 Eivind Claesson försökte 1982 tillämpa Randsborgs teoretiska konstruktion på Östergötlands och Västergötlands resta runstenar.90 Utifrån kronologiska skiktningar försökte han visa hur den tidigaste kungamakten växte fram i götalandskapen på 1000-talet. Problemen med denna tillämpning är stora, fr.a. därför att den kronologiska skiktning som Claesson använder sig av innehåller så allvarliga svagheter.91 Idag när vi vet vilka problem som vidhäftar runstenarnas datering måste man bara konstatera att det knappast går att göra en sådan metodtillämpning som Claesson gör. Även hans resonemang om drengarna och thegnarna har svagheter, eftersom den så totalt utgår från Randsborgs teori.92 Om Randsborgs teori inspirerat till en egen hypotes och en tillämpning av denna hade kanske arbetet kommit längre.

Även andra forskare har blivit inspirerade av det nyväckta intresset för vad dreng och thegn kan betyda. I Skara Historia I tar Ulf Erik Hagberg upp ämnet till behandling och ansluter sig utan särskilt lång argumentering till tankar nära Randsborg och Claesson.93 Av särskilt intresse här är att Hagberg endast redovisar till litteratur som utgår från dessa tankegångar utan att hänvisa till t.ex. Nielsens eller Elgqvists artiklar.94 Hagberg nämner i detta sammanhang en annan intressant forskare, Carl Löfving, som vid mitten av 1980-talet följde ett delvis annorlunda, men mycket intressant, spår. Löfving menade att eftersom drengarna och thegnarna i huvudsak finns i Danmark och Västertgötland borde de som innehaft dessa titlar varit anhängare till den danske kungen.95 Peter Sawyer framförde likartade åsikter i sin När Sverige blev Sverige, 1991.96

Av denna diskussion kring begreppen ”dreng” och ”thegn” torde man Ã¥tminstone kunna dra den slutsatserna att dessa beteckningar troligen stÃ¥tt för nÃ¥gon slags tjänsteställning i förhÃ¥llande till nÃ¥gon typ av herreman. I Västergötland finns det 17 runstenar där thegnar omnämns och lika mÃ¥nga med drengar.

Ett ytterligare sätt att uppfatta den totala distributionsbilden för de resta runstenarna står Birgit Sawyer för i en artikel i När Sverige blev Sverige.97 Hon kopplar där inte den stora massan av runstenar till kungamaktens allra närmaste representanter utan hon vill se stenresarmodet som ett krissymtom.98 Stenresarna har reagerat på den framväxande kungamakten och på olika sätt manifesterat sin inställning genom runstenarna. I de områden där kungamakten tidigt varit stark blir inte förändringen så drastisk, medan den är mera omfattande i områden där motsatsen gällt. Det är i den senare typen av region som runstensresandet blir särskilt intensivt.

I en annan artikel som Birgit Sawyer skrev 1991 tog hon upp en ”titel”, som förutom dreng och thegn dyker upp pÃ¥ de västgötska stenarna, nämligen ”bonde”.99 I nÃ¥gra fÃ¥ korta meningar kritiserade Birgit Sawyer tidigare tolkningar av ”bonde”, och föreslÃ¥r istället att man bör uppfatta begreppet som en indikation om hög status.100 Om en person beskrivs som en ”god bonde” leder detta automatiskt en nutida läsare till associationer om jordbruksverksamhet, men troligen är denna tolkning för enkel och rent av anakronistisk. I Svenskt Runordsregister översätts bonde med ”make” eller ”husbonde”, och antagligen är det senare begreppet man i huvudsak bör ta fasta pÃ¥. Den vikingatida ”bonden” var knappast nÃ¥gon lantbrukare i sentida bemärkelse, däremot var han kanske en fri och fullvärdig medlem i ett samhälle där inte alla var just detta, d.v.s. fria och fullvärdiga. I Västergötland finns det 10 runstenar där ”bönder” omnnämns.

Som vi kan se har de senast framförda teorierna om de resta runstenarnas sociala ursprung lett oss långt bort från de lokala jordbrukarna med vikingatåg som bisyssla. Vad denna omtolkning har för betydelse för forskningen är svårt att säga, men utan tvekan medför den nya infallsvinklar.

I diskussionerna om runstenarnas sociala ursprung kom tidigt de vikingatida stenkistorna att inta en särställning. En äldre forskning ville se dessa mycket prestigefyllda gravmonument relaterade till den framväxande äldsta kristna kungamakten och den kyrkliga administrationens genombrott.101 Eftersom kistornas spridningsbild i Sverige fr.a. sammanfaller med götalandskapen, indicerade detta att kungamakten tidigast blev stark i detta område.102 Ett intressant förhållande här är att Uppland helt saknar kistor. Detta tolkades då ibland som att den kristna kungamakten etablerat sig först i götalandskapen. Harald Wideen menade emellertid på 1950-talet att kistornas distributionsbild hade en geologisk förklaring; kistfynden överensstämde nämligen med kambrosiluområdena i Sverige.103 Han föreslog att likartade kistor funnits i trä i de områden där stenkistor saknades.104

Det finns emellertid en rad problem med Wideens geologiska förklaring.105 För det första förutsätter den att man inte hade tillgång till användbar sten i Uppland. Men om vi ser till de resta runstenarna i Uppland som i huvudsak dateras till senare hälften av 1000-talet, och som har ornament i samma stil som en del av de förromanska kistorna, så är hela 14% d.v.s. 120 stenar, utförda i lagrade bergarter.106 Huvuddelen av dessa 120 stenar är av sandsten. Nästan samtliga vikingatida kistor i götalandskapen är gjorda i just sandsten. Varifrån kommer då den uppländska sandstenen till alla dessa runstenar? Ja, naturligtvis kan den ha transporterats långväga ifrån, men det finns också en mindre förekomst mitt i Mälaren som träffande nog kallas Mälarsandsten.107 Den spricker fram på öarna Pingst, Midsommar och Ekerön. Flera runstenar i närheten av detta område och i direkt anslutning till Björkö och Adelsö är gjorda i just sandsten, och där finns också en romansk liggande häll från 1100-talet i detta stenmaterial.108 Man reste alltså runstenar i sandsten på 1000-talet och lade en romansk gravhäll av sandsten på 1100-talet, mitt i Mälarregionen. Men så vitt jag känner till byggde man inga stenkistor med vikingatida stildrag, i hela regionen norr om Södermanland.109 Orsaken kan knappast ha varit avsaknaden av lättillgänglig och användbar sten. Stenkistornas koncentrering till götalandskapen torde därför inte enbart ha en geologisk orsak utan har med andra, kanske sociala, religiösa eller politiska faktorer att göra.

Försök har gjorts att relatera de senvikingatida och tidigtmedeltida gravmonumenten till stormannafamiljer med hjälp av kopplingar mellan monumenten, kyrkor, sentida jordinnehav och donationer.110 Denna bild har inte fått stå oemotsagd, men verkar inte orimlig och man har t.o.m. pekat på möjliga kopplingar vad gäller släktingar till tidigt medeltida kungaätter.111 Att stenkistorna skulle vara prestigegravar över medlemmar från några av de stormannafamiljer som konkurrerade om kontrollen över det blivande Sverige är därför inte omöjligt. Kanske är det så att stormannafamiljer i Väster- och Östergötland under senare hälften av 1000-talet varit i livlig förbindelse med det kontinentala Europas religiösa, politiska och konstnärliga strömningar. De har anammat delar av dessa och försökt tillämpa dem i sitt hemområde. Av någon anledning har Upplandsregionen stått emot dessa strömningar längre än götalandskapen. Det verkar också som om de äldsta romanska kyrkorna och gravmonumenten dyker upp tidigast i Väster- och Östergötland, för att inte tala om de äldsta klostren. Vidare kanske det är så att just dessa förhållanden skall tolkas så att de sammanfaller med den medeltida tradition som Adam av Bremen förmedlade och som gjorde gällande att den vikingatida och tidigtmedeltida kristna kungamakten hade svårt att göra sig gällande i början i Uppland.112 Hur detta skall förklaras är däremot svårare att säga. Den äldre tolkningen som gick ut på att det var så många hedningar i Uppland är svår att upprätthålla.113 Vi vet nämligen inte särskilt mycket om de påstådda uppländska hedningarna. Vad vi däremot vet är att många i Upplandsregionen på 1000-talet lät resa runstenar med stora monumentala kors på och mer eller mindre skröt med att de var kristna. Därtill kommer att man idag tror att Sigtuna aktivt grundats någon gång före år 1000, troligen av kungamakten och att staden mycket tidigt blev ett kristet centrum i regionen.114

I Västergötland finns flera gravmonument som härrör från 1000-talet på platser som man av tradition ansett ha relationer till de äldsta kungaätterna i Sverige. För det första har vi koncentrationen av stenkistor i Husaby, en ort som man länge velat koppla till kungamakten i början av 1000-talet.115 Sedan har vi de stormannagårdar som legat vid Gudhem och Varnhem och som kom att ligga till grund för klostren därstädes. Båda gårdarna har haft ägare med nära släktskap till kungafamiljerna på 1100-talet, och på båda lokalerna har man funnit förromanska gravmonument.116 Förutom Husaby finns det två stora koncentrationer till av vikingatida gravmonument i Västergötland, vid Råda och i Häggesled. Ingen av dessa båda platser har några tidigtmedeltida kopplingar till kungamakten. Men båda kyrkoplatserna är intressanta genom sina romanska stenarbeten och stora koncentrationer av gravmonument. För Rådas del finns även andra indikationer på stormannanärvaro, vilka framkom vid den arkeologiska provgrävningen som skedde på 1980-talet.117 Den i Västergötland relativt sköra kopplingen till kungafamiljer och andra stormannagrupper förstärks om man jämför med Östergötland, där en mycket starkare anknytning finns.118

De romanska gravmonumentens sociala ursprung

De romanska gravmonumenten kopplades länge till, i huvudsak, kyrkliga dignitärer av olika grader; man föreställde sig ofta de romanska kistorna som biskopsgravar och de enklare liljestenarna som sockenprästernas speciella gravstenar.119 Det är troligen så att det under många av de romanska stenarna legat olika kyrkliga befattningshavare eller deras släktingar. På detta tyder några bevarade inskrifter, bl.a. liljestenen Vg 10 som är lagd över en präst med namnet Torsten, och Vg 91, en kistlocksliknande häll, som är lagd över en prästfru. Vad gäller kopplingar till biskopsgravar saknar gravstenarna från Västergötlands sockenkyrkor emellertid alla bevis. Den enda källa vi har till de allra äldsta biskoparnas begravningsplatser är biskopslängden från förra hälften av 1200-talet, som fogats till Äldre Västgötalagen. I den hänförs nästan alla skarabiskopars begravningsplatser antingen till Mariadomen i Skara eller orter utanför Västergötland.120

Istället för en rent klerikal koppling torde man emellertid få föreställa sig det samhälleliga ursprunget till de romanska gravmonumenten något bredare. Problemet här är emellertid att stenarna i stort sett saknar titlar eller beteckningar som går att tolka socioekonomiskt. Ett möjligt sätt att ändå försöka bearbeta denna problemställning är att försöka diskutera vilka som kan ha haft intresse av att resa monument och även haft ekonomiska möjligheter att göra det.

När det gäller de romanska kistorna och kistlocksliknande hällarna är de i det stora hela unika monument var för sig. Bakom tillverkningen av dessa bör det ofta ha stått yrkesskickliga hantverkare, hitlockade från kontinenten eller verksamma vid några av de större kyrkobyggena under 1100-talet, som t.ex. de i Skara och Gudhem. Det var inte vilka hantverkare som helst som tillverkade den norra kistan i Husaby eller Sveriges kanske allra främsta romanska gravmonument; kistan i Hällstad.121 När det gäller liljestenarna och stavkorshällarna är varje sten i och för sig unik, men de följer ett så schematiserat mönster att man kan tänka sig verkstäder som massproducerat dem. Detta bör rimligtvis ha betytt andra kostnader för att framställa dem i jämförelse med grupperna II:1 och II:2.

En ny spännande forskningsinriktning som gäller de romanska kyrkorna försöker bearbeta problematiken utifrån möjliga relationer mellan de romanska monumenten och socioekonomiska grupper. Eivind Claesson har i sin licentiatsuppsats sökt knyta de romanska kyrkorna till stormannagrupper i Västergötland.122 Genom att koppla kyrkornas koncentrationer till frälsejordens utbredning försöker han visa att det varit stormännen i varje by som bekostat byggandet av de romanska kyrkorna.123 Dessa stormän har kontrollerat byarna, och kyrkorna har ingått i deras aktiviteter. Han menar vidare att det är dessa magnater som också bekostade de romanska gravmonumenten.124 Tanken är slående men där finns naturligtvis problem med källanvändningen. Bl.a. byggdes kyrkorna på 1100-talet, medan det använda jordeboksmaterialet är från mitten av 1500-talet. Författaren anser emellertid att förhållandena i grova drag stämmer, så att man kan göra vissa generella kopplingar.

Ett annat sätt att undersöka monumentens sociala ursprung borde naturligtvis vara att försöka belägga de gravlagda individernas sociala grupptillhörighet.Vi har emellertid inga säkra kopplingar mellan namn på det romanska gravstensmaterialet och någon historiskt känd person. Äldre forskning hävdade några sådana relationer, men idag är dessa avfärdade eller försvagade genom nyare källkritiska resonemang. Detta gäller de romanska kistorna i Husaby som ömsom kopplats till Olof Skötkonung och ömsom till en biskop Unni.125 Båda uppfattningarna är idag övergivna och när det gäller attribueringen till Olof Skötkonung har modern forskning visat att denna tanke troligen kommit till genom en lärd konstruktion under 1600-talet.126

Av detta resonemang följer emellertid inte att man kan avfärda teorierna om att det funnits kopplingar mellan den äldsta kungamakten och platser med koncentrationer av gravmonument. Det enda man kan säga är att vi just i dessa fall inte kan sammanföra vissa namngivna personer med specifika monument.

En attribuering som helt kan avfärdas är den Gardell gjorde för Vg 81, som han numrerar med 670 i sin Gravmonument från Sveriges medeltid.127 Han menade att denna kistlocksliknande häll var lagd över en biskop Erik i Skara som var biskop mellan 1267-1278. När VgR publicerade inskriften till denna sten, utgick man ifrån en ny analys av texten, och denna är klart bättre än den som Gardell använde sig av.128 Den nya tolkningen av stenen utesluter Erik och därmed faller också dateringen till slutet av 1200-talet. Detta kan få betydelse för värderingen av Gardells kronologiska resonemang om hela gruppen av kistlocksliknande hällar.129 Hur stor betydelse denna felaktiga identifiering haft för Gardells resonemang är svårt att säga. En ytterligare, och lika svårbesvarad fråga blir då naturligtvis hur stor inverkan denna feltolkning i sin tur haft på andra konsthistorikers dateringar av hällarna?

Vad gäller Vg 81, frÃ¥n Broddetorp, sÃ¥ ger den nya tolkningen i VgR, vid handen att stenen är lagd över en ”god dreng” som heter Magnus, och sponsorn heter Bengt, med tillnamnet ”Romfararen”. Redan VgR uppmärksammade att denne Bengt kan ha varit den skarabiskop som Äldre Västgötalagens biskopslängd kallade för ”Bengt den unge”. Just denne Bengt, som var biskop i Skara frÃ¥n slutet av 1210-talet till slutet av 1220-talet, besökte Rom under vinterhalvÃ¥ret 1220/21.130 Av särskilt intresse är att han i biskopslängden beskrevs som en stridbar biskop som samlade vapen och tydligen ingrep i det västgötska samhället pÃ¥ ett sätt som författaren till längden ogillade.131 Den i Broddetorp begravde kallas en ”god dreng”, och om vi skall uppfatta denna beteckning pÃ¥ det sätt som ovan i denna artikel redovisats, sÃ¥ torde den begravde intagit nÃ¥gon sorts tjänsteställning. Kanske skall det uppfattas sÃ¥ att biskopen här hedrat en närstÃ¥ende vapendragare. Med detta mÃ¥ det vara hur som helst, men utan tvekan är det en plausibel tanke att gravmonumentet faktiskt sponsrats av biskop Bengt. Om det är sÃ¥ mÃ¥ste Vg 81 dateras mellan 1221, dÃ¥ Bengt kom hem frÃ¥n Rom, och kunde kalla sig ”Romfarare”, och 1229, dÃ¥ ett pÃ¥vligt uppdrag som Bengt hade överfördes till en annan biskop, eftersom Skarabiskopen dÃ¥ var död.132

För att ytterligare kunna gÃ¥ vidare i diskussionen om de romanska gravmonumentens sociala ursprung mÃ¥ste vi här lämna runstensmaterialet för en stund. I Skara domkyrka finns en ”stavkorshäll”, pÃ¥ vilken det stÃ¥r med majuskler; BENEDICTUS ELECTUS.133 Här är det alltsÃ¥ inte frÃ¥gan om runor, men stenens text är av betydelse för förstÃ¥elsen av de romanska gravstenarnas datering och sociala ursprung. Av tradition har man velat koppla hällen till skarabiskopen Bengt ”den gode”. Denne var biskop c:a 1150-1190 och omnämns i Äldre Västgötalagens biskopslängd med stora hedersbetygelser.134 Argumenteringen för och emot kopplingen mellan stenen och denne biskop är omfattande. Det senaste avfärdandet stÃ¥r Hilding Johansson för i Skara Historia del I. Han menar där att en biskop som utfört alla de saker som biskopslängden omnämner, mÃ¥ste vara invigd i ämbetet, inte bara vald, som gravstenen antyder.135 Denna värdering utifrÃ¥n rent formella skäl mÃ¥ste emellertid jämföras med vad Natanael Beckman skrev 1924 om Äldre Västgötalagens valbestämmelser för biskopar. Han menar där att det är fullt möjligt att tänka sig att de västgötska stormännen, i opposition mot de inomkyrkliga reformkraven, vidhöll världslig investitur vad gäller biskopstillsättning.136 Om denna tolkning är riktig är det inte omöjligt att tänka sig att biskop Bengt den gode ”bara” varit vald av lokala stormän och pÃ¥ sin gravsten blivit kallad för ”vald” eller ”utvald”. Intressant är ocksÃ¥ att frekvensen av biskopar med namnet Bengt är lÃ¥g i biskopslängden. Före Bengt den gode finns det ingen biskop med det namnet, och Bengt den unge, som vi ovan behandlat, gravläggs i Varnhem, enligt biskopslängden.137 Efter Bengt den unge dyker det inte upp nÃ¥gon biskop i Skara med namnet Bengt för än pÃ¥ 1300-talet och det finns ingen större anledning, med tanke pÃ¥ Benedictus-stenens form, utsmyckning och bokstavsformer, att räkna med att den skulle tillkommit efter 1312 (dÃ¥ dör biskop Bengt Johansson). Om stavkorshällen i Skara domkyrka är lagd över biskop Bengt frÃ¥n 1100-talet har vi en sÃ¥väl kronologisk som socioekonomisk anknytning av stort intresse för diskussionen om de romanska gravmonument.

Ovanstående genomgång har visat såväl svagheterna som möjligheterna när det gäller kopplingar mellan romanska gravmonument och historiskt kända personer. Emellertid torde den mest framkomliga vägen, med frågorna kring monumentens sociala ursprung vara det angreppssätt som Eivind Claesson föreslagit; Att genom kombinationer mellan flera olika källmaterial, för relativt stora områden, försöka skapa en generell bild av den socioekonomisk samhällsgrupp som bekostade gravmonumenten.

Det är först när vi kommer till gotiken som relativt säkra attribueringar till kända personer förekommer. Då lämnar vi helt och hållet runinskrifternas område, men detta kan avslutningsvis vara belysande även för de ovan diskuterade monumenten. De främsta exemplen på kopplingar mellan stenmonument och kända personer i Västergötland är drottning Katarinas gravtumba i Gudhem från mitten av 1200-talet och Birger Jarls gravtumba i Varnhem från 1270-talet.138 Här förstärks kopplingen mellan de stora gravmonumenten i sten och de socialt högstående i samhället. Det är naturligtvis viktigt att påpeka att de båda gotiska gravtumborna är av mycket speciell karaktär, och inte på ett enkelt sätt går att använda som argument för de föregående romanska monumentens sociala ursprung.139 Men på de enklare gravhällarna i gotik som finns runt om i hela Sverige framgår ganska ofta den sociala tillhörigheten på de gravlagda, och här finns en klar koppling till den kyrkliga och jordägande aristokratin.140 Allt pekar på att de gotiska gravmonumenten, som direkt följde de romanska monumenten, i stort sett har sitt ursprung i den herremannaklass som vid denna tid styrde Sverige.Finns det någon anledning att tvivla på att förhållandena var desamma under den romanska perioden? Knappast.

Sammanfattning

Under de senaste Ã¥rtiondena har forskningen om runinskrifterna i Norden expanderat starkt, men kanske har inte denna nya forskning gjorts till allmängods pÃ¥ det sätt som vore önskvärt. Därtill kommer att bilden av det senvikingatida och tidigtmedeltida samhället förändrats inom forskarvärlden – ifrÃ¥n en uppslutning kring tanken pÃ¥ ett ättesamhälle till olika uppfattningar om herravälden och hövdingadömen. Kanske uppfattade man det förut sÃ¥ att man under vikingatid och äldre medeltid hade ett ganska oförstört ”bondesamhälle” som genom yttre och inre pÃ¥verkan kom att förändras och gÃ¥ över i ett statssamhälle. Den senare tidens forskning har dock kommit att koncentrerat sig pÃ¥ att utreda en process som pÃ¥gÃ¥r under en längre period, en process som inte bryter med äldre förhÃ¥llanden utan snarare förstärker en utveckling som pÃ¥gÃ¥tt under mycket lÃ¥ng tid.

Som forskare kan man välja att beskriva detta nya forskningsläge utifrån ett större internationellt område eller en mera begränsad region. Det förra ger en mera generell bild som kan tillämpas på ett större källmaterial med mera övergripande frågeställningar. Det senare ger tillfälle till lokala fördjupningar och kanske säkrare tillämpningar av de senaste forskningsresultaten. Den senare metoden valdes här; d.v.s. de nya strömningarna belyses utifrån de runinskrifter som finns i Västergötland med den yngre futharken.

Två frågor har här har bearbetats; dateringarna av Västergötlands runinskrifter och diskussionen om vilka sociala grupperingar i samhället som sponsrat de resta runstenarna och gravmonumenten.

I olika handböcker har olika terminologiseringar förekommit, vilket försvårat debatten. För att underlätta diskussionen används här en så enkelt begreppsapparat som möjligt. Stenarna kan indelas i en grupp senvikingatida monument, med förromanska stildrag, och en grupp medeltida gravmonument med romanska stildrag. I den första gruppen ingår resta minnesstenar, liggande gravhällar och olika typer av kistkonstruktioner. I den andra gruppen ingår enbart gravmonument, dels liggande hällar och dels kistkonstruktioner.

De förromanska runstenarna har förut skiktats kronologiskt med hjälp av runornas utformning och stenarnas ornamentik. Såväl grupper av likartade stenar som enskilda stenar har utifrån detta daterats. De romanska runstenarna har daterats fr.a. utifrån ornamentiken, bl.a. har man utgått ifrån förekomsten av kvastpalmetter och liljepalmetter.

Den senaste tidens forskning har lagt grund till allvarliga tvivel vad gäller den mera finfördelande dateringen. Särskilt som man har visat att skillnader i runornas utseende snarare har regionala orsaker än kronologiska. Stenarnas anordning och ornamentik kan kanske ligga till grund för en försiktig relativ kronologi, men knappast för en fast absolut datering.

Dateringarna är alltså i dag mera osäkra och vaga än vad de förut varit. Trotts detta kan man säga att det verkar som om vissa grundläggande uppfattningar ändå överlevt. De resta minnesstenarna i Västergötland torde i allmänhet vara från de sista årtiondena av 900-talet och de första årtiondena av 1000-talet. De västgötska stenarna liknar mycket de danska och detta förhållande torde placera dem i denna tidsperiod. De senvikingatida gravmonumenten torde lämpligast uppfattas som hörande till mitten av 1000-talet. De äldsta romanska gravmonumenten börjar kanske komma redan i slutet av tusentalet, i samband med de äldsta romanska kyrkobyggnaderna. Det verkar som om några av de romanska kistkonstruktionerna, att döma av deras ornamentering, tillhör en äldre grupp. Sedan kommer flera typer av, troligen samexisterande, gravmonument. Möjligen fortsätter tillverkningen av stavkorshällarna och liljestenarna långt fram under 1200-talet.

Det sociala ursprunget till de förromanska runmonumenten har längre tillbaka, i huvudsak, uppfattats som de fria bönderna i det vikingatida ättesamhället. Kanske nÃ¥gra av dessa bönder kunde uppfattas som storbönder och en del som vikingar, men det sociala ursprunget är i stort det samma. Runstenarnas omnämnanden av ”thegnar” och ”drengar” uppfattades som synonymer till äldre och yngre män.

Det sociala ursprunget till de romanska gravmonumenten tänktes i huvudsak vara kopplat till de kyrkliga ämbetsmännen under 1100- och 1200-talen. Under liljestenarna lÃ¥g prästerna och under stenkistorna lÃ¥g biskopar och andra högre dignitärerna. Ibland framställs det som att det bara var dessa grupper som avvek frÃ¥n det äldremedeltida bondesamhället som fortfarande bar pÃ¥ drag frÃ¥n ”ättesamhället”.

Bilden av det traditionella bondesamhället har med jämna mellanrum starkt ifrågasatts, trotts detta lever detta tankemönster kvar. Men under de senaste årtiondena har en allt häftigare kritik framförts, såväl utifrån metodiska som källkritiska och teoretiska synvinklar. Nya teorier om samhällsstrukturen under vikingatid och medeltid har formulerats som betonar den sociala differentieringen mycket starkare. Om man sedan vill välja att tala om hövdingadömen och herremakt, eller bara hårdare trycka på att samhället dominerats av kampen mellan olika maktgrupper, det är en smaksak.

Om man tillämpar de nya samhällsbilderna på runstensmaterialet i Västergötland skulle det kunna betyda att runstenarna skall uppfattas som kvarlevor från några stormannagrupper. De vikingatida minnesstenarna är utspridda i nästan hela landskapet, men med några tydliga koncentrationer. Vad vi här ser kan tolkas som en bild av var de lokala stormännen bodde och hade stort inflytande. Runinskrifternas drengar och thegnar bör då ses som särskilt betydande stormän, i tjänst hos andra herremän eller t.o.m hos kungarna.

De förromanska gravmonumenten är koncentrerade till ett litet antal fyndlokaler, i nära anslutning till några kyrkor. Dessa koncentrationer kan då uppfattas som spår av några av de första stormännen i regionen, som i anknytning till kungamakten, byggde kyrkor och där lät manifestera sin makt i form av pampiga gravmonument. Deras förekomst i andra landskap som Östergötland, Småland och Södermanland uppfattas kan uppfattas som pusselbitar i bilden av ett Sverige som allt närmare knyts samman.

De efterföljande, romanska gravmonumenten är spridda i hela landskapet, i ungefär den utsträckning som de romanska kyrkorna, med vissa koncentrationer och undergrupper. Det kan tyckas som om de talar till oss om ett rikt jordbrukslandskap med en stor grupp av jordägare och herremän som har dominerat den västgötska samhällsbilden. Troligen har de varit inbegripna i våldsamma stridigheter om makt och inflytande. Om detta säger gravmonumenten intet, men utifrån andra källor känner vi till detta.

I samband med att man helt slutar att använda runskriften under 1200-talet övergår gravstenskonsten från romaniken till gotiken. Uttrycksformerna ändras drastiskt, men det socioekonomiska ursprunget är troligen det samma som för de romanska monumenten.

Källor, litteratur och förkortningar

  • Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, 1985, Stockholm.
  • Antbring, Stig, 1987, Husaby kyrka, Lidköping.
  • Beckman, Natanael, 1912, Ur vÃ¥r äldsta bok, Stockholm.
  • Beckman, Natanael, 1924, Äldre Västgötalagen, Stockholm.
  • Boken om Härlunda Bjärka, Del I, 1993, Nossebro.
  • Bonnier, Ann Catherine, 1987, Kyrkorna berättar. Upplands Kyrkor 1250-1350, Upplands Fornminnesförenings Tidskrift nr 51, Uppsala.
  • Bonnier, Ann Catherine, 1992, ”Sandstensmonumentet i Kungs-Husaby kyrka”, (s 52-57), Kungs-Husby i Trögd. KungsgÃ¥rd, kyrka och socken. Studier till Det medeltida Sverige 6.
  • Carlsson, Sten & Rosén, Jerker, 1978, Svensk Historia, del 1, Lund.
  • Christiansson, Hans, 1959, Sydskandinavisk stil, Uppsala.
  • Christophersen, Axel, 1982, ”Drengs, Thegns, Landmen and Kings”, (s 115-134), Lunds Universitet, Historiska museet, meddelande New Series vol 4 1981-1982.
  • Claesson, Eivind, 1982, Götalandskapens runstenar, Lund.
  • Claesson, Eivind, 1989, Cuius ecclesiam fecit, Lund.
  • Curman, Sigurd, 1932, ”Kristna gravmonument frÃ¥n 1000-talet funna i Vreta kloster”, (s 141-51), Arkeologiska studier tillägnade H.K.H. Kronprins Gustaf Adolf, Stockholm.
  • DR=DaRun.
  • DaRun= Danmarks Runeindskrifter, utg. Lis Jacobsen och Erik Moltke, Köpenhamn 1942.
  • Edenheim, Ralph & Rosell Ingrid, 1982, Varnhems klosterkyrka, Uppsala.
  • Elgqvist, Erik, 1947, Ullvi och Götevi, Lund.
  • Fischer, Ernst, 1920, Västergötlands kyrkliga konst under medeltiden, Uppsala.
  • Gahrn, Lars 1988, Sveariket, Göteborg.
  • Gardell, Sölve, 1937, Gravmonument I, Göteborg.
  • Gardell, Sölve, 1946, Gravmonument II, Göteborg.
  • Gräslund, Anne-Sofie, 1991, ”Runstenar – om ornamentik och datering”, (s 113-140), Tor 1994.
  • Hallbäck, Sven Axel, 1971, ”Medeltida dopfuntar i Skaraborg”, (s 39-357), Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1971- 1972.
  • Hallbäck, Sven Axel, Medeltida dopfuntar i västra Sverige, Skara.
  • Hamberg, Agneta, 1984, ”SandstensmonumentetHällstadsmonumentet”Sandstensmonumentet, (s 112-135), Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1984.
  • Historiska Nyheter Nr 26, Statens Historiska Museum, 1984.
  • Holmbäck, Ã…ke & Wessén, Elias, 1979, Svenska Landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar, Femte serien, Uppsala.
  • Horn Fugelsang, Signe, 1980, Some aspects of the Ringerike Style, Odense.
  • Högberg, Folke, 1960, Stavkorshällar och liljestenar i Västergötland, Skövde.
  • Jansson, Henrik, 1992, ”Kungen, riket och staten”, opublicerad seminarieuppsats, Göteborg.
  • Jansson, Ingemar, 1989, ”Ã…r 970/71 och vikingatidens kronologi”,
  • Jansson, Sven B. F, 1977, Runinskrifter i Sverige, Uppsala.
  • Johansson, Hilding, 1964, Ritus Cisterciensis, Lund.
  • Johansson, Hilding, 1986, ”Skara som stiftsstad”, (s 387-542), Skara Historia, del I, Före 1700, Skara.
  • Karlsson, Lennart, 1976, Romansk träornamentik, Stockholm.
  • Karlsson, Lennart, 1983, Nordisk form, om djurornamentik, Stockholm.
  • Kung Olofs mynthus, Sigtuna museers skriftserie 3, 1991, Stockholm.
  • Lagman, Svante, 1990, De stungna runorna, Uppsala.
  • Lindkvist, Thomas & Ã…gren, Kurt, 1985, Sveriges Medeltid, Stockholm.
  • Lindkvist, Thomas, 1988, Plundring, skatter och den feodala statens tillväxt, Uppsala.
  • Lindqvist, Sune, 1915, Den helige Eskils biskopsdöme, Stockholm.
  • Lundberg, Erik, 1940, Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden, Stockholm.
  • Lundberg, Stig, 1997, Gravmonument i sten frÃ¥n sen vikingatid och äldre medeltid i Västergötland, (licentiatsuppsats, Historiska Institutionen, Göteborgs Universitet), Göteborg.
  • Lundahl, Ivar, 1961, Det medeltida Västergötland, Lund.
  • Löfving, Carl, 1986, ”Var Knut den store kung även över Västergötland?”, Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1986.
  • Löfving, Carl, 1987, Administration i Västsverige för tusen Ã¥r sedan? Göteborg.
  • Moltke, Erik, 1985, Runes and their origin; Denmark and elsewher, Köpenhamn.
  • Neill, Tom & Lundberg, Stig, 1994, 2Förnyad diskussion om ”Eskilstunakistorna”, (s 145-59), Fornvännen 1994.
  • Nielsen, Karl Martin, 1945, ”Var Thegnene og Drengerne Kongelige Hirdmaend”, (s 11-121), Aarböger for Nordisk Oldkyndighed og Historie, 1945.
  • Palm, Rune, 1990, ”Runinskrifter ”västanstÃ¥ng”. Ã…lderskriterier och kronologi”, (s 79-97), I Heliga Birgittas trakter, Uppsala.
  • Palm, Rune, 1992, Runor och regionalitet, Uppsala.
  • Randsborg, Klaus, 1980, The Viking Age in Denmark, London.
  • Raneke, Jan, 1988, ”Det heraldiska vapnet”, (s 89-99), Medeltid, Läckö slott, Skövde.
  • Rhodin, Leon & Lindblom Verner, 1994, Gudaträd och västgötska skottkonungar, Vänersborg.
  • Romanskt och gotiskt bokmÃ¥leri, Gabriel Mandel, 1964, Stockholm.
  • Rud, Mogens, 1992, The Bayeux Tapestry, Tönder.
  • Salin, Bernhard, 1891.1893, ”Altarprydnaden frÃ¥n Broddetorps kyrka”, (s 24-52), Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift bd. VII, 1891-1893.
  • Sawyer, Birgit, 1986, Skaras profana historia under medeltiden”, (s 293-370), Skara Historia, del I, Före 1700, Skara.
  • Sawyer, Birgit, 1988, Property and inheritage in Viking Scandinavia; The runic evidence, AlingsÃ¥s.
  • Sawyer, Birgit, 1991a, ”Runstenarna som historisk källa”, (s 74- 85), i Peter Sawyer; När Sverige blev Sverige, 1991, AlingsÃ¥s.
  • Sawyer, Birgit, 1991b, ”Viking-Age Rune-Stones as a Crisis Symtom”, (s 97-112) Norw. Arch. Rev., Vol. 24, No. 2, 1991.
  • Sawyer, Peter, 1991, När Sverige blev Sverige, AlingsÃ¥s.
  • Schmid, Toni, 1949, ”Sankt Sigfrid och missionen”, (s 51-64), Skara stift i ord och bild, Stockholm.
  • Schnell, I, 1965, Södermanlands kyrkor, .
  • SGU= Svensk Geologisk Undersökning.
  • Svensk Geologisk Undersökning (1984) Ser At nr 145, Berggrundskartan 10H Strängnäs NO, Göran StÃ¥lhös, Beskrivning till berggrundskartorna, Uppsala.
  • Schück, Herman, 1984, ”Det augustinska domkapitlet i Skara”, (s 136-194), Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift, 1983- 1984.
  • Sjöholm, Elsa, 1988, Sveriges Medeltidslagar, Lund.
  • Skara Historia, del I, Före 1700, 1986, Skara.
  • Stjernquist, Berta, 1969, Kompendium i Djurornamentik, Lunds Universitets Historiska Museum Report Series No 7, Lund.
  • Svahn, Adolf, 1975, Husaby, Skara.
  • Svanberg, Jan, 1988, ”Furstebilder frÃ¥n folkungatidens Västergötland”, Medeltid, Läckö slott, Skövde
  • Svenskt Runordsregister, 1989, utarbetat av Lena Larsson, Uppsala.
  • Thompson, Claiborn, 1975, Studies in Upplandic Runography, London.
  • U=UR
  • UR=Upplands Runinskrifter, utg. Elias Wessén och Sven B. F. Jansson (SR 6-9, 1940-1958), Stockholm.
  • Wallenberg, B, 1984, Grav under runhällar i Skänninge, Stockholm.
  • Viking og Hvidekrist, 1992, Uddevalla.
  • Vg=VgR.
  • VgR=Västergötlands Runinskrifter, utg. Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström (SR 5, 1940-70), Stockholm.
  • Westgöta=Lagen, utg. H.S. Collin och C.J. Schlyter, facsimilutgÃ¥va, 1976, Lund.
  • Wideen, Harald, 1938, ”Västergötlands romanska gravmonument”, (s 188-201), Kulturhistoriska studier, tillägnade Nils Ã…berg, Stockholm
  • Wideen, Harald, 1940 a, ”NÃ¥gra västsvenska gravmonument frÃ¥n medeltiden”, (s 68-83), Göteborgs och Bohusläns Fornminnes- förenings Tidskrift 1940.
  • Wideen, Harald, 1940 b, ”Domine, momento mei…”, (s 54-77), Rig 1940.
  • Wideen, Harald, 1953, Stilhistoriska bilder frÃ¥n Västergötlands kyrkor, Skara.
  • Wideen, Harald, 1955, Västsvenska Vikingatidsstudier, Göteborg.
  • Wilson, M, David, 1995, Vikingatidens konst, Lund.
  • Williams, Ã…ke, 1990, Ã…srunan, Uppsala.
  • Aakjaer, Svend, 1927, ”Old Danish Thegns and Drengs”, (s 1-29), Acta Philologica Scandinavia II.

Notförteckning

  1. T.ex. E. Claesson 1982, B Sawyer 1988, Ã…. Williams 1990, S. Lagman 1990, R. Palm 1992.
  2. En grundläggande redovisning finns i VgR s I-LXIV.
  3. VgR s LV.
  4. VgR s 39, Vg 23.
  5. För användandet av termen se bl.a. H Wideen 1955 s 173.
  6. För kistornas utbredning se T. Neill & S. Lundberg 1994 s 150, fig 3 och för deras utveckling se S. Curman 1932 s 151 och E. Lundberg 1940 s 133. De geografiskt betingade namnen, som t.ex. Vretamonument som S. Curman framförde 1932 s 151, eller Skånekistor, Västgötakistor och Östgötakistor som framfördes av S. Gardell 1937 s 86 är inte så bra eftersom de felaktigt binder monumenten till vissa regioner. I realiteten är denna monumenttyp spridd i ett ganska brett bälte mellan Östergötlands västkust och Västergötlands västgräns (kritik och karta se T. Neill & S Lundberg 1994 s 146, 150 fig 3).
  7. I min och Tom Neills artikel i Fornvännen 1994 s 145-159, använder vi en annan terminologi för de vikingatida runstenarna. Den som används här är en enklare och förhoppningsvis mindre provokativ terminologisering.
  8. Se här F. Högberg 1960 s 14 och 19 och där anförd litteratur. Konsthistorikern Markus Dahlberg som gjort den senaste vetenskapliga inventeringen av de romanska liggande lockhällarna kallar dem för ”kantlisthällar”. Jag tycker att Dahlbergs beteckning är utmärkt, men använder den inte här för att undvika onödiga terminologiska diskussioner. Ett nyligen framfört namnförslag pÃ¥ ”liljestenarna”, d.v.s. en av kantlisthällarna, är ”skottstenar”(L. Rhodin & V. Lindblom 1994 s 61-65) Namnvalet är olyckligt eftersom de flesta palmetter pÃ¥ ”liljestenarna” inte alls är vegetativa skott utan utslagna palmettblad. För övrigt ingÃ¥r namngivningen i ett vidare, ytterst spekulativt resonemang om en koppling mellan Olof Erikssons tillnamn ”skottkonung” och ”skottstenarna” (L. Rhodin& V. Lindblom 1994 s 64, 65).
  9. Årtalsuppgifterna i denna uppställning skall uppfattas som mycket grova uppskattningar. För en kritisk diskussion om dateringsproblemen, se denna artikel under rubriken Dateringsförsök av runinskrifter, längre fram.
  10. S. Lindqvist 1915, E. Lundberg 1940 s 133. S. B. F. Jansson 1967 s 167, H. Wideen 1955 s 173, VgR s 60, Vg 41.
  11. Kistan i Eskilstuna är starkt avvikande frÃ¥n de andra kistorna som man brukar kalla för ”eskilstunakistor” därtill kommer att den troligen inte är äldst och att det finns fÃ¥ fynd i Södermanland i jämförelse med Östergötland och Västergötland. Namnet ”Eskilstunakista” ger alltsÃ¥ felaktiga associationer.
  12. VgR t.ex. s 39, Vg 23, S. Curman 1932 s 151, S. Gardell 1937 s 86.
  13. B. Wallenberg 1984 och VgR s 39, Vg 23.
  14. VgR s 39, V g 23. Märkligt nog finns dessa alltså inte i det material som bevarats från Husaby. I Husaby finns några stenar kvar och resten är placerade i Statens Historiska Museum, Stockholm, med nummer 11645. Inga av de monument som hittats vid Husaby liknar Vg 23.
  15. S. Gardell 1937 s 86, E. Moltke 1985 s 415, DR 350, se även den ryska stenen i S. Lindqvist 1915 s 81
  16. S. Gardell 1937 s 85-150, F. Högberg 1960 s 11-43, H. Wideen 1953.
  17. En av dem som klarast formulerat kritiska synpunkter i denna fråga är Markus Dahlberg, konsthistoriker från Göteborg, som såväl i tal som skrift påpekat svagheterna med dessa typologier.
  18. S. Gardell 1937 s 85-150.
  19. Båda beteckningarna är ganska sentida uppfinningar från 1800-talet och det finns en omfattande blandning av motiven på stenarna. Hur man än definierar dem uppstår tveksamheter om till vilken grupp enskilda stenar hör; F. Högberg har en definition och S. Gardell en annan, se F. Högberg 1960 s 13, not 2.
  20. Se VgR s XXVI.
  21. För spridningsbilden se T. Neill & S. Lundberg 1994 s 150.
  22. För antalet runinskrifter se VgR s LIV, LV, för det totala antalet monument hänvisas till S. Gardell 1937 och F. Högberg 1960.
  23. Ibid.
  24. Ibid.
  25. T.ex. R. Palm 1990, Ã…. Williams 1990, S. Lagman 1990.
  26. H. Wideen 1955 s 242-256.
  27. VgR s XLIX-XVI.
  28. För användandet av dessa runor vid dateringen av runstenar se VgR s L-LIII, för ås-runan se särskilt s LI. För de kritiska synpunkterna se R. Palm 1990 s 85, Å. Williams 1990 s 146-147, S. Lagman 1990 s 149-151.
  29. VgR s LII, R. Palm 1990 s 85.
  30. VgR s LV.
  31. VgR s LII.
  32. H. Williams 1990 s 127-133, 146, 147, 180.
  33. Om absolut datering se H. Williams 1990 s 128-133, om relativ datering se a.a. s 133-146 och slutsatserna i samma arbete s 147 och s 180.
  34. H. Williams 1990 s 148-178, se fr.a. 148 och 178, för en sammanfattande formulering s 180, 181.
  35. S. Lagman 1990 s 140-151, 153, 154.
  36. Ibid.
  37. Ibid.
  38. R. Palm 1990 s 91-92.
  39. VgR s XXIX, LIV, LV
  40. E. Moltke 1985 s 280.
  41. Ibid.
  42. Någon kanske invänder att man kan se dessa skillnader som regionala eftersom två av exemplen är från Jylland och två från Skåne. Jag har valt dessa stenar eftersom tre av dem är historiska och därigenom troligen går att datera ganska bra. Om man vill kan man istället välja stenar enbart från Skåne. Här finns nämligen också runstenar med den äldre anordningen, t.ex. DR 282, 314 och 331. Dessa kan sedan jämföras med de två yngre stenarna, DR 344 och 345.
  43. E. Moltke 1985 s 404, 405.
  44. Se t.ex. U 104 eller Husabys stenkista i H. Wideen 1955 s 174.
  45. VgR s LV.
  46. VgR s LIV. Troligen grundar sig dateringen av stenen på ås-runans utformning och betydelse, men Svärdström diskuterar aldrig detta, vilket gör att man inte vet något om dateringsgrunderna.
  47. B. Stjernqvist 1979 s 7.
  48. H. Christiansson 1959 s 35.
  49. A.-S. Gräslund 1991, S. Horn Fugelsang 1980, I. Jansson 1989.
  50. Min datering anknyter till Svärdströms resonemang i VgR, men jag är kritisk till hennes gruppering av de ”yngre runstenarna” och där anknyter jag mera till H. Wideen 1955 s 246-256. Problemet med Wideens kronologi är att den delvis hängs upp pÃ¥ de föregivet historiska Knut-stenarna och Ingvar-stenarna (H. Wideen 1955 s 250, 251). För en kritisk diskussion om dessa bÃ¥da grupper av runstenar se H. Williams 1990 s 129-132, och den där anförda litteraturen.
  51. VgR s LV.
  52. E. Fischer 1920 s 11, S. Curman 1932 s 149, E. Lundberg 1940 s 132-134, I. Schnell 1965 s 139.
  53. Se här min och Tom Neills argumentation och redovisning av litteratur i T. Neill & S. Lundberg 1994 s 152.
  54. H. Wideen 1955 s 241, E. Claesson 1989 s 50-53.
  55. För dateringen av Skara domkyrka se E. Claesson 1989 s 54, och för Göteve kyrka se a.a. s 51.
  56. H. Christiansson 1959 bl.a. s 42-50, 173-174.
  57. B. Stjernqvist 1979, S. Horn Fugelsang 1980, A.-S. Gräslund 1991.
  58. B Stjernqvist 1979 s 7.
  59. Ringerike-stil i Kållands Råda se H. Wideen 1955 s 184, i Husaby s S. Lindqvist 1915 s 59, i Häggesled VgR s 44, Urnes-stil i Husaby se ATA Nr 779:37(140).
  60. Se fr.a. S. Gardell 1937 s 88-109, 128-142.
  61. VgR s LV, se Vg 143, Vg 144. Stenarna är från samma kyrka, gjorda i samma teknik, har samma typ av runor, men Svärdström placerar Vg 143 kronologiskt efter Vg 144. Detta skulle inte spela någon större roll om det inte var för att detta ingår i ett mönster där stenar med liljepalmetter automatiskt placeras efter stenar med kvastpalmetter. Och detta utan någon som helst saklig argumentering. Varifrån kommer denna uppfattning om den inte kommer ifrån den kronologi som nämns i not 52?
  62. Se bl.a. L. Karlsson 1976 s 188-193.
  63. VgR s LV.
  64. Ibid.
  65. E. Claesson 1989 s 84-92, fr.a. s 91-92.
  66. VgR s LV.
  67. S. Gardell 1937 s 133, 141. Se ocksÃ¥ E. Claesson 1989 s 85-88, speciellt s 87. Uppfattningen om den enkla utvecklingen frÃ¥n ett motiv till ett annat är troligen felaktig. Motiven förekommer samtidigt och oberoende av varandra i europeisk romansk konst, före uppdykandet i Sverige. En rimligare bild är att man skall uppfatta stavkorshällarna och liljestenarna som tvÃ¥ varianter av samma monumenttyp. Markus Dahlberg kallar dem för kantlisthällar, eftersom de nästan alltid har en tunn list som ramar in hela motivet. Hantverkarna har arbetat med tvÃ¥ typer av motiv som de känt frÃ¥n europeisk konst, kors och palmetter av olika slag, och dessa har de varierat pÃ¥ olika sätt. Högbergs antydan om att liljestenarna skulle vara en västgötsk ”uppfinning” torde knappast vara riktig. (F. Högberg 1960 s 32-41.) Men inte heller Wideens uppfattning att de skulle vara resultatet av en enkel inlÃ¥ning frÃ¥n England verkar heltäckande som förklaring. (H. Wideen 1938 s 169-199) Det senast försöket att hitta ett direkt ursprungsomrÃ¥de för liljestenarna, Bysans före 1054, stÃ¥r Verner Lindblom och Leon Rhodin för. (L. Rhodin & V. Lindblom 1994 s 74, 79, 181) Inte heller denna förklaring verkar rimlig.

    För en god genomgång kring olika stilimpulser se L. Karlsson 1976 s 74-93.

  68. S. Gardell 1937 s 130-135.
  69. S. A. Hallbäck 1978 s 19.
  70. Se bl.a Högbergs utmärkta resonemang i F. Högberg 1960 s 33.
  71. För Broddetorpsantemensalet se B. Salin 1893 s 24-52, särskilt s 26, 38 och pl. 1. Ett exempel på en dansk altarprydnad är den från Lisbjerg, avbildad i Viking og Hvidekrist s 6.
  72. För bokiluminationerna se t.ex. i handboken Romanskt och gotiskt bokmåleri; bild nr 51 där man ser kvastpalmetter i Missale Ambrosianum, från 1100-talet, bild nr 45 där man ser liljepalmetter i Codex vigelianus, daterat till 976, bild nr 19 där man ser liljepalmetter i St. Ildefons daterad till 1000-talet, och nr 38 där man ser liljepalmetter i ett evangelium från St. Edmundklostret, daterat till 1100-talets början. För metallarbeten se t.ex. Kamminskrinet från 1000-talet i L. Karlsson 1976 s 74 och Bambergskrinet från samma århundrade i Viking og Hvidekrist s 21. Exempel på tidiga textilier som har utsmyckats med slingor som liknar liljepalmetter är Bayeuxtepeten, se t.ex. M. Rud 1992 s 38.
  73. L. Karlsson 1976 s 74-93.
  74. S. A. Hallbäck 1978 s 36, 40.
  75. S. A. Hallbäck 1971 s 277, 297.

    Finns det då ingen synbar kronologisk skiktning inom gruppen av liljestenar? Möjligen är det så att stenarnas motiv i början klarare avspeglar en förståelse för livsträdets koppling till Kristus och det eviga livet. Man kan se detta på liljestenarna i Ryd och Sunnersberg (F. Högberg 1960 s 71, 87), där det under livsträdet finns ett tydligt postament som utmärker Golgata och där livsträdet växer som ett kors eller som hjärtan. Senare blir kopplingen till den ursprungliga motivkretsen otydligare. Detta kan ses på liljestenarna i Torbjörntorp och Österplana (F. Högberg 1960 s 127, 129), där det tycks som om ett otydligt eller rent av obegripligt mönster bara upprepas. Ett intressant kronologiskt fenomen är liljemotivets uppträdande på dopfuntar, något som tidigt uppmärksammades bland forskare. Ibland görs emellertid mycket förenklade dateringar där man menar att förekomsten av liljemotiv automatiskt placerar en dopfunt till 1200-talet. (S. A. Hallbäck 1971 s 205) Detta får orimliga konsekvenser för en del dopfuntar eftersom deras övriga utformning pekar i en helt annan riktning. Konsthistorikern Markus Dahlberg har påpekat att det troligtvis är så att en kombination av funtarnas utformning och utsmyckningsdetaljer ger kronologiska indikationer. Den bild man då får fram är att det finns en äldre grupp cylinderformade funtar där inte det renodlade liljepalmettmönstret finns representerat (t.ex. funtarna i Kestad, Götene och Källby; S. A. Hallbäck 1971 s 292, 277, 297 och s 91) Kanske skall denna grupp uppfattas som tillhörande 1100-talet. Sedan finns det en mycket stor grupp av kalkformade funtar där såväl kvastpalmetter som liljepalmetter förekommer ganska ofta (t.ex. Bitterna, Bjurum, Broddetorp, Dala, Forshem, Tråvad, Fullösa, Husaby; S. A. Hallbäck 1971 s 253, 258, 261, 268, 339, 272, 284) Vilka av dessa som tillhört 1100-talet och vilka som tillhört 1200-talet är ganska svårt att säga. Möjligen skulle man kunna säga att det i denna grupp finns en undergrupp funtar med mycket tydlig och smäcker kalkform som troligen tillhör 1200-talet, som t.ex. de i Husaby och Fullösa. Denna grupps liljepalmetter liknar dem som finns på vissa liljestenar (se t.ex. liljestenen i Edåsa och Ledsjö i F. Högberg 1960 s 89 fig 89 och s 103, fig 41) och det skulle kunna vara så att både funtarna och liljestenarna tillverkats under samma tidsperiod och kanske av samma stenhuggarverkstad. Kanske har vi här att göra med vissa drag som har en kronologiskt implikation. För att komma vidare på denna väg fodras emellertid en klarare bild av hur många liljestenar det verkligen finns och varifrån stenmaterialen kommit till funtarna och gravstenarna mm. Detta faller utanför detta arbetes ramar och skall därför här ej vidare beröras.

  76. F. Högberg 1960 s 42, J. Raneke 1988 s 97, J. Svanberg 1988 s 66, 68.
  77. H. Wideen 1955 s 172.
  78. F. Högberg 1960 s 40, 41.
  79. För den traditionella bilden se F. Högberg 1960 s 40, 41, T. Lindkvist & K. Ã…gren 1985 s 5-26, J. Rosén & S. Carlsson 1978 s 115-122. För kritiken se E. Claesson 1989 s 93-117, E. Sjöholm 1988 s 33-51 och A. Christophersen 1982 s 130, 131 där bilden av det ”jämlika bondesamhället” under vikingatid och tidig medeltid kritiseras fr.a. utifrÃ¥n konkreta källmaterial och metodologiska problem. Göteborgs- forskaren Henrik Jansson däremot, har i en rad uppsatser och seminariediskussioner även kritiserat begreppet ”ättesamhälle” utifrÃ¥n ideologiska och teoretiska perspektiv. Ett av de viktigaste arbetena här är hans seminarieuppsats ”Kungen, riket och staten” frÃ¥n Medeltidsseminariet 12/10 1992, där han granskar nordisk historieskrivning om statsbildningsprocessen. Om Janssons angrepp skall karakteriseras som teoretiskt eller a-teoretiskt är en smaksak, han menar att termen ”ättesamhället” är en ideologisk mytologisering av det ”germanska samhället”. När denna mytologi ligger till grund för forskning hamnar man automatiskt fel sÃ¥väl i sitt arbete som slutresultat. Se dock T. Lindkvist 1988 s 9, not 13 och anförd litteratur.
  80. Se not 71 men också A. Christophersen 1982 s 116 och P. Sawyer 1991 s 61-63.
  81. E. Sjöholm 1988 s 33-51, H. Jansson 1992, se dock T. Lindkvist 1988 s 9, not 13.
  82. Flera av de författare som nämnts ovan i noterna 71-73 skulle antagligen värja sig även mot denna karakterisering och begreppsapparat, men jag anknyter här till formuleringar i T. Lindkvist 1988 s 5-25, se där särskilt s 9 och 10.
  83. Se här bl.a. P. Sawyer 1991 s 62, C. Löfving 1987 s 7-8.
  84. För tankar i denna riktning se T. Lindkvist & K. Ågren 1985 s 104, 105.
  85. K. Randsborg 1980 s 23-34.
  86. K. Randsborg 1980 s 23.
  87. K. Randsborg 1980 s 23-24, S. Aakjer 1927 s 5-11, 20, 28, K. M. Nielsen 1945 s 113-117, DaRun 1942 spalt 643, 730. Se fr.a. Nielsens kritik 1945 av Aakjer.
  88. E. Elgqvist 1947 s 118.
  89. A. Christophersen 1982 s 117, 121-130.
  90. E. Claesson 1982 s 12, 20-34.
  91. Redan Svärdström påpekade svårigheterna och svagheterna i sin kronologiska skiktning i VgR s LIV, LV. I S. Lagman 1990, Å. Williams 1990 och R. Palm 1992 diskuteras de olika kronologiska resonemangen utifrån de stungna runorna, åsrunan och andra liknande förhållanden. Genom dessa arbeten har kronologin i VgR ytterligare relativiserats.
  92. Se fotnot 78 ovan.
  93. Skara Historia I s 113, 114 not 63.
  94. Se ovan fotnot 78 och 84.
  95. C. Löfving 1986 s 168-175.
  96. P. Sawyer 1991 s 25-55.
  97. B Sawyer 1991a s 83-85.
  98. Ibid.
  99. B. Sawyer 1991b. s 110.
  100. Ibid.
  101. S. Lindqvist 1915 s 101-104, S. Curman 1932 s 150-151, E. Lundberg 1940 s 132-134.
  102. Ibid.
  103. H. Wideen 1955 s 240-242.
  104. H. Wideen 1938 s 190, H. Wideen 1940 s 69-74, H. Wideen 1952 s 37, H. Wideen 1955 s 241.
  105. Redovisade i T. Neill & S. Lundberg 1994 s 154-156.
  106. C. Thompsson 1975 s 69.
  107. SGU 1984 s 90-92.
  108. Resta stenar i sandsten U 1, 2, 3, 4, 5, 10, liggande häll U 15.
  109. Se dock A.C. Bonnier 1992 och de intressanta bilderna där.
  110. E. Lundberg 1940 s 132-134.
  111. T. Neill & S. Lundberg 1994 s 153, 154.
  112. Adam av Bremen s 102-103. För bilden av kristendomens och kungamaktens tillväxt se T. Lindkvist & K. Ågren 1986 s 62, 63, 94, 95, T. Lindkvist 1988 s 26-28, P. Sawyer 1991 s 31-36. För ett intressant resonemang kring denna bild se B. Sawyer 1986 s 296-306.
  113. För denna uppfattning se J. Rosén 1978 s 88, 89. För en kritik av denna bild se t.ex. B. Sawyer 1986 s 303.
  114. Se t.ex. Kung Olofs mynthus s 5.
  115. Gravmonumenten finns delvis redovisade i S. Lindqvist 1915 s 55-60. För kopplingen mellan Husaby och Olof Skötkonung se B. Sawyer 1991 s 79, H. Johansson 1986 s 394-405. I H. Johansson 1986 diskuteras också källäget och vad gäller denna problematik är naturligtvis T. Schmid 1949 s 62, 63 av särskild betydelse.
  116. För kopplingen till kungaätterna se R. Edenheim & I Rosell 1982 s 50-52, I. Lundahl 1961 s 72-75, 226, 227. Gravmonumenten är Vg 87 och Vg 79.
  117. L. Jacobsson 1984 s 59-61.
  118. Redovisas i S. T. Neill & S. Lundberg 1994 s 153, 154, 157.
  119. F. Högberg 1960 s 40, 41.
  120. Westgöta=Lagen s 304-307, N. Beckman 1912 s 46-67. Det finns naturligtvis svåra källkritiska problem med biskopslängden, se bl.a. T. Schmid 1949 s 58-63. Men intressant är att när biskopslängden skrevs ned i början av 1200-talet, nämner inte författaren någon mer begravningsplats i Västergötland förutom Skara och Varnhem ( I Varnhem begravdes Bengt den unge). Inte vid en enda landsortskyrka i Västergötland har vi någon gravsten där den avlidne kan identifieras som biskop. Tanken på biskopsgravar vid dessa kyrkor måste därför uppfattas som en ogrundad, om än inte omöjlig, hypotes. De försök som gjorts att identifiera biskopsgravar har inte övertygat, se här t.ex. S. Antbring 1990, s 25 och Boken om Härlunda Bjärka, s 86. Båda utan minsta källstöd. För en kritisk bild av försöket att placera Unni i Västergötland se T. Schmid 1949 s 58, 59 eller L. Gahrn 1988 s 247-253.
  121. För monumentet i Husaby se VgR pl.42, Vg 54 och för Hällstadsmonumentet se A. Hamberg 1984 s 112-132.
  122. E. Claesson 1989 s 126-131.
  123. E. Claesson 1989 s 93-105, 117.
  124. E. Claesson 1989 s 87, 90-92.
  125. För kopplingen till Olof Skötkonung se A. Svahn 1975 s 33, för kopplingen till Unni se S. Antbring 1987 s 25. Hur man kan tolka runorna på Vg 54, som lyder UHNN, till Unni är för mig obegripligt och får snarast uppfattas som ett hugskott. För en kritisk genomgång se L. Gahrn 1988 s 223-253.
  126. Ibid.
  127. S. Gardell 1946 s 481, nr 670.
  128. VgR s 138-139, Vg 81.
  129. S. Gardell 1937 s 108, 109.
  130. Westgöta=Lagen s 307, H. Johansson 1986 s 423, 424, H. Schück 1984 s 144-152.
  131. N. Beckman 1912 s 66.
  132. N. Beckman 1912 s 66.
  133. F. Högberg 1960 s 25 och s 121 fig 50.
  134. H Johansson 1986 s 422.
  135. Ibid.
  136. N. Beckman 1924 s 53, se dock kommentarerna i Å. Holmbäck & E. Wessén 1979 s 121.
  137. Westgöta=Lagen s 307. Om biskopslängden är skriven under förra hälften av 1200-talet, och Bengt den unge dog i slutet av 1220-talet, är det rimligt att räkna med att längdens uppgift om hans gravläggning i Varnhem är korrekt.
  138. J. Svanberg 1988 s 65-69. Identifieringarna av de gravlagda i J. Svanberg 1988 är naturligtvis inte självklara, se bl.a. R. Edenheim 1982 s 163-169, med anförd litteratur.
  139. Men jag kan inte se några kvalitetsmässiga skillnader, och därmed troligen inte heller några avgjörande ekonomiska eller prestigemässiga skillnader mellan de romanska kistorna i Husaby och Hällstad å ena sidan och de gotiska tumborna i Varnhem och Gudhem å andra sidan. Däremot skiljer sig naturligtvis uttrycksformerna och stildragen drastiskt åt.
  140. Se här t.ex. S. Gardell 1937 nr. 21, 22, 139, 141, för Varnhems del se R. Edenheim & I. Rosell 1982 s 169-174.

    När det gäller gravmonument i romansk och gotisk stil finns ett märkligt förhållande när det gäller deras antal i Västergötland och i andra områden. Medan de romanska monumenten förekommer mycket rikligt i Västergötland (c:a 450 st, spridda i hela landskapet), finns de mycket sparsamt i Uppland och Östergötland.(S. Gardell 1937 s 128-150, 177-516) Från gotikens två århundraden har Västergötland bara 50 gravstenar, av dessa har 16 legat i domkyrkan, 26 i olika klosterkyrkor och endast 8 har hittats i vanliga sockenkyrkor.(F. Högberg 1960 s 42) I Uppland och Östergötland förekommer de mycket rikligt, enbart i Linköpings domkyrka har det funnits över 40 st d.v.s. nästan lika många som i hela Västergötland.(S. Gardell 1937 provinensregister s 514) Symptomatiskt är att när den erikska ättens sista drottning begravdes skedde detta i Gudhem, och när Birger Jarl med fruar gravlades skedde detta i Varnhem.(J. Svanberg 1988 s 66-68) Men när Magnus Ladulås i slutet av 1200-talet gravlades skedde detta i Stockholm. (Historiska Nyheter 1984, s 22.) Detta kan förklaras t.ex. med att det bara var de stora klosterkyrkorna som ursprungligen kunde erbjud den önskvärda förbönsverksamheten. Därigenom blev det bara några få stora cistercienserkloster som kunde komma i fråga. Detta verkar vara en fullt rimlig förklaring, men man måste då fråga sig varför det bara var i götalandskapen som det låg så stora kloster att denna förbönsverksamhet uppfattades som tillräckligt omfattande. Gravstensmaterialets spridningsbild tycks alltså visa på en kraftig förskjutning inom riket när det gäller intresset för att manifestera sig i pampiga gravmonument årtiondena kring 1300.