En resa i tiden vid Böckersbodas skeppssättningar

(Två skepssättningar i Böckersboda, Lyrestad, Mariestads kommun, Vadsbo, Västergötland. Lyrestads kommun och församling, red. Hilding Johansson, 1974, Skövde s 16; Med arkeologen Sverige runt, red. Sverker Jansson & Erik B. Lundberg, 1987, Finland s 238.)

En vacker skeppssättning

Uppe på Källbo ås, i östra delen av Böckersboda, vid Ellen Carlssons gård, ligger två av Västergötlands vackraste och mest fantasieggande skeppssättningar. De grävdes ut i slutet av 1940-talet och är daterade till c:a 500 år e.Kr. Frågan man ställer sig när man står där och tittar på de spetsiga stenarna, är naturligtvis hur det var på den tiden när de restes? Var det ett paradis med lyckliga människor som levde i harmoni med varandra och naturen? Eller hur var det? Låt oss resa i tiden.

Västergötland och ”Sveariket”

Äldre forskning har velat göra gällande att det fanns ett Svearike redan omkring 500 e.Kr. Detta rike skulle ha uppkommit vid denna tid genom svearnas erövring av götarna. I dag ser forskningen helt annorlunda på denna problematik. Flera av de källor som man förut mycket lättvindigt använt för att skapa bilden av det tidiga sveariket anser man i dag inte går att använda på detta vis. Vi vet inte ens om det funnits några riken över huvud taget i Sverige vid denna tid. Om vi tittar på de fornfynd som finns i Västergötland från århundradena kring 500 e.Kr. så verkar det snarare som om landskapet skulle ha varit uppdelat på en rad mindre regioner, kanske några sorts hövdingadömen. Storhögarna i t.ex. Skalunda och Larv skulle då kunna uppfattas som kvarlevor som minner om dessa lokala bygdehövdingar.

Sveariket växte fram långt senare, kanske först omkring 1000 e.Kr. Före dess får vi tänka oss att de bebodda delarna av Sverige varit uppdelat mellan lokala hövdingar som försökt bevara sina egna maktområden, men också genom våld och allianser sökt skaffa sig inflytande över större områden. Dessa hövdingadömens storlek har helt varit beroende av de aktuella stormännens personliga förmåga att hålla samman sina områden. Eftersom hövdingadömena saknat en administrativ apparat har de kollapsat så fort tillräckligt många av deras anhängare lämnat dem eller när hövdingarna själva dött. Det har alltså varit frågan om mycket instabila system.

Västergötland i Europa c:a 500 e.Kr.

De västgötska hövdingadömena har på 500-talet existerat i en region som för den bildade och välmående överklassen i dåtidens Europa måste ha uppfattats som ett vilt och ogästvänligt ytterområde. Om man nu ens kände till något över huvud taget om Norden vid denna tid. Hur såg då Europa ut på 500-talet? Ja för det första kan vi konstatera att Romarriket låg i sina dödsryckningar; 476 avsätts den siste västromerske kejsaren och riket styckas sönder av olika germanstammar. Det är inte för inte som denna period kallas för folkvandringstid; flera olika folkstammar förflyttade sig över hela den europeiska kontinenten. Ibland har detta framställts som en fullkomlig katastrof där barbarhorder översvämmade det klassiska och förfinade Sydeuropa, och fullkomligt förstörde den högkultur som där rådde. På ett plan stämmer naturligtvis detta, men man får inte glömma att Romarriket i sig själv var på nedgång, och hade förvandlats till en skattetyngd militärkasern i kejsarnas förtvivlade försök att bevara riket. När så germanfolk som vandaler, langobarder och goter raserade det västromerska riket spreds romarrikets skatter, kultur, administration och militärteknologi ut från rikets centrum till hela Europa. På ett sätt var det frågan om en gigantisk plundring, men på ett annat sätt var det också frågan om kulturspridning. Germanerna som förut levt i instabila och våldsamma hövdingadömmen tog till sig romarrikets sätt att administrera och kontrollera land och människor. Snart bildas nya stater i spillrorna av det romerska riket; Östgoternas rike i Italien, Västgoternas rike i Spanien och Frankerriket i nuvarande Frankrike. I östra delarna av Medelhavet däremot lyckades den östromerske kejsaren bevara den gamla klassiska kulturen i det som kom att kallas bysantinska riket. Genom att antingen betala ut stora lösensummor till plundrande germanhopar eller att anställa dem som militärer lyckades det kejsarna där att undkomma sammanbrottet.

Påverkades då Västergötland på något sätt av det västromerska rikets kollaps och de nya germanrikenas framväxt? Vår region hade aldrig tillhört Romarriket, eller ens ingått i rikets reguljära handelsområden. Men rimligtvis hade Västergötland tidigt påverkats av det romerska rikets enorma kraftfält. Romarna var intresserade av en del råvaror som fanns tillgängliga i Norden och runt Östersjön, t.ex. bärnsten, pälsar och läder. Från gravar i Västergötland från århundradena strax efter Kr.f. har man hittat en del romerska importföremål som glas och smycken, och dessa fynd tolkas rimligtvis som exempel på att romerska utposter handlat med södra Sverige vid denna tid. Sporadiskt handelsutbyte hade alltså funnits tidigt. Men så när vi kommer till perioden omkring 500 e.Kr. så tycks det hända något dramatiskt i Västergötlands kontakter med kontinenten. Från denna tid finns det över 130 guldskatter i landskapet, flera av dem är mycket rika och märkliga. Västergötland är därmed det guldrikaste området i Sverige vid denna tid. Vi kan bara tänka på guldhalskragarna från Ålleberg och Möne. En hel del av det västgötska guldet är omsmält och återanvänt i smycken, vilket rimligtvis tyder på att en egen inhemsk guldsmedskultur organiserats för att möta lokala stormäns efterfrågan på prestigesymboler vid denna tid.

Hur har då Västergötland fått del av det kollapsande Västromerska rikets guldskatter? Om detta vet vi ytterst lite. Ibland har man föreställt sig att västgötar deltagit i de germanska stammarnas plundringar och sedan återvänt med rikedomar. Även om vi inte kan utesluta att detta har förekommit är man i dag mera tveksamma till denna tolkningsmodell eftersom den bygger på att våra förfäder först skulle ha tagit sig ner till Sydeuropa, deltagit i plundringarna där, och sedan själva tagit sig hela vägen tillbaka upp till Västergötland igen. Under dessa våldsamma tider verkar detta ganska orimligt.

I dag är man mera benägen att förklara guldrikedomen och de andra romerska importföremålen med hjälp av handeln eller annan form av utbyte. Forskarna uppfattar det så att det är germanerna i Sydeuropa som först frigjorde rikedomarna, dels har de plundrat Västrom och dels har de pressat pengar från Östrom. Sedan har dessa lösgjorda skatter av guld, silver och lyxartiklar spritts ut i Europa genom handel, krig och gåvor.

Germanstammar i nuvarande Polen, Tyskland och Danmark har fört vidare delar av dessa rikedomar till andra områden, bland annat Västergötland, genom olika typer av kontakter. All denna rörelse när det gäller människor och ekonomiska medel har med all säkerhet också påverkat vårt landskap. Och denna påverkan gällde nog inte bara den ökande mängden silver och guld i gravarna och i skattgömmorna. Berättelser om romarnas och deras germanska besegrares lyxliv och maktfullkomlighet har med all säkerhet spridit sig upp till oss och påverkat folks mentalitet. För hövdingarna som hörde talas om herremännen ute i Europa torde dessa berättelser ha utgjort en oerhörd lockelse. Att på olika sätt försöka efterlikna de nyrika germanska herremännen måste ha framstått som högsta mode. Det var för detta ändamål halskragarna och brakteatrarna gjordes. Eftersom det var genom krigiska aktiviteter som rikedomarna i från början kommit i rörelse kom mycket av dåtidens kultur att cirkulera kring våld och makt, och i dåtidens dikter och berättelser förhärligades krigsledarna och deras följen av beväpnade män. Längre fram i tiden när dessa muntliga traditioner vävts samman till storslagna myter skrevs de ned och blev till sagor. Spår av dessa sagor återfinns på en del äldre runstenar (t.ex. Sparlösastenen) och i starkt förändrad form i Eddans värld.

Västergötland var c:a 500 e.Kr. ett ytterområde i en krigisk europeisk kultur byggd på romarrikets maktförhärligande och de plundrande germanstammarnas våldsideologi. Långsamt men säkert strilade den europeiska kulturen in i vårt landskap och gav upphov till strävanden bland dåtidens lokala hövdingar och krigsledare att efterlikna sina germanska bröder ute i Europa.

Böckersboda i Västergötland c:a 500 e.Kr.

När vår skeppssättning i Böckersboda byggdes fanns alltså ännu inte Sverige som ett enat rike, utan vi får föreställa oss samhället som en rad små hövdingadömmen med oklara gränser. I det centrala Västergötland var dessa hövdingar rika och mäktiga och följdes av stora krigarföljen. Genom våld eller hot om våld lyckades de skapa sig relativt stora maktområden som de kunde pressa på ekonomiska resurser för att kunna hålla sig med krigare, och för att kunna anskaffa de prestigeföremål som de behövde för att manifestera sin makt. I våra trakter i nordöstra Västergötland på gränsen mot Värmland och Tiveden, med sämre ekonomiska grundförutsättningar och inga verkligt bra vattenvägar för handel, här kan man tänka sig att hövdingarna inte varit lika stora och framgångsrika. De storbönder som bodde här uppe var säkerligen tvungna att underställa sig någon annan större hövding för att kunna behålla sin makt. Kanske de t.o.m. ingick i någon annan stormans följe om denne ville dra samman krigare för försvar eller angrepp.

Skeppssättningen i Böckersboda

Vår skeppssättning är säkert byggd över en lokal storbonde eller lokal hövding som har styrt och dominerat i trakten. Vi kan naturligtvis inte veta var den döde har bott, men på den västra sluttningen av åsen vid skeppssättningen finns ett stort område med små högar, stensträngar och resta stenar. Det är inte omöjligt att detta är resterna av en blandning av bebyggelse och begravningsplatser. Våra kunskaper om dåtidens folk och kultur är inte särskilt omfattande, men vi tror oss veta att de vördade och dyrkade sina förfäder. Bostäder och gravanläggningar har inte legat långt ifrån varandra. Det äldsta svenska jordbruket hade varit ett kringflackande svedjejordbruk där man med några års mellanrum flyttade jordbruksmarken till ett nytt område. Men när vi kommer fram emot 500 e.Kr. så tror vi att en hel del av jordbruket blivit mera stationärt, dock inte i byar utan på ensamliggande gårdar.

Det är inte omöjligt att det är så vi skall uppfatta fornminnena uppe på åsen där vår skeppssättning ligger. Här har varit en perfekt plats för dåtidens jordbruk. Där har funnits lättdränerad åkermark på åsens sidor, och väster och öster därom har mera vattensjuka betesområden utbrett sig för att så småningom övergå i skog. På den sandiga jorden odlades vete, korn och havre, på de blöta och odränerade markerna betade kor och hästar, och i skogen vallades svin, får och getter. I skogen samlades ätliga växter och bär in och där jagades bland annat hare, älg, vildsvin, rådjur och hjort. Det gällde att ta till vara på allt ätbart, och det bästa var om det gick att torka eller på annat sätt bevara för vinterbruk. Vintern var det stora hotet mot människorna på denna tid, det var då det gällde att man hade välfyllda förråd, och helst själv vägde några extra kilon. Våren, sommaren och hösten gick åt att skaffa sig så mycket mat att man kunde överleva vintern till nästa sommar.

Vetet och kornet odlades på några små åkerlappar i närheten av gården. Åkrarna besåddes troligen inte varje år, och de gödslades genom de djur som fick beta på dem mellan skörd och ny sådd. Av vetet bakades det vita bröd som gårdsägaren ibland åt av eller bjöd sina stormannavänner på, och av kornet gjordes ett mörkt grovt bröd eller en närande gröt. Gröt kunde man dels koka av bara korn och de vildfrön man samlade in, eller också kunde man koka gröten tillsammans med kött. Hur såg då en gård ut på denna tid? Den viktigaste byggnaden vid denna tid var långhuset där människorna bodde i ena ändan och djuren i den andra, allt för att hålla värmen uppe under vinterhalvåret. Ett sådant långhus kunde vara flera tiotals meter långt.

Det var konstruerat av stolpar som höll uppe taket, några väggar fanns inte på långsidorna utan taket stod direkt mot marken, men på kortsidorna fanns väggar gjorda av flätade grenar och lerklining. Mitt i huset fanns en eldstad, men det fanns ingen skorsten utan röken leddes ut i hål vid taknocken vid varje gavel. Här inne bodde människorna och djuren under vinterhalvåret. På sommaren befann man sig bara inomhus om man var tvungen, framför allt därför att där var mycket mörkt och rökigt. På sommaren lagade man sin mat ute vid öppna eldar och arbetade och levde så mycket som möjligt ute på gårdstunet där man kunde se ordentligt.

Utanför långhuset låg andra mindre byggnader, vävstugor, smedjor och kokhus mm. Dessa var bara några kvadratmeter stora, oftast nedgrävda i marken, och hade stampade lergolv. I dessa arbetade gårdens arbetsfolk med att ta fram de livsnödvändigheter som behövdes, men där gjordes naturligtvis en del lyxföremål och kanske ett och annat svärd om smeden var skicklig. Till jordbruket behövdes en hel del redskap som gårdens folk måste tillverka själva, som t.ex. skäror, lövhackor, årderkrokar och yxor.

Dåtidens ensamliggande gårdar låg utspridda i den omfattande skogsmark som på denna tid täckte Sverige. Människorna bodde i små uthuggningar i skogen där man odlade sin säd och samlade sina djur för mjölkning och slakt. Här stallades också djuren under vintern då de fick stå halvsvältande inomhus när det var för kallt ute och då snö och kyla förhindrade djurens utomhusvistelse. Förhoppningsvis hade då människorna lagt upp tillräckligt med lager av vinterfoder i form av lövruskor och annat grönt som djuren kunde livnära sig hjälpligt på. Ute i skogen bedrev man en del svedjebruk och djur vallades på bete. I skogen togs också allt det virke människorna behövde till att värma sig med under vintern och för matlagning, men även för framställning av träkol för järnframställning. Förutom skogarna fanns det stora vattensjuka områden, under en tid utdikningen av mossar och sankmarker inte ens påbörjats. Av särskilt intresse härvidlag är Fredsbergs mosse, vars nordligaste utpost bör ha sträckt sig fram mot Böckersboda vid denna tid.

Det fanns inga vägar mellan gårdarna, förutom det omfattande nätverk av ridstigar och vandringsleder som gick i slingrande spår inne i skogarna. Om det fanns roddbara floder i närheten av bebyggelsen underlättades naturligtvis kommunikationerna. I vilken mån det gått att ta sig upp från Vänern på Friaån är osäkert, men fornborgen vid Kvarnberget i Höglunda skulle möjligen kunna tyda på att kontrollen över denna vattenled vid någon tidpunkt under järnåldern varit viktig. Innan Böckersboda Cementvarufabriks grustäkter och Göta Kanals grävande har sandåsen vid Böckersboda fortsatt utan avbrott ända fram till kvarnforsen vid Norrkvarn. Kanske skall både skeppssättningen i Böckersboda och fornborgen i Höglunda ses som resultat av några stormäns försök att få kontroll över området och skydda sina egna intressen. Eftersom vi inte kan datera fornborgen blir detta naturligtvis rena spekulationer, men tanken är slående.

Vilka var det då som bodde på en sådan gård som ovan beskrivits? Ja först och främst naturligtvis gårdens ägare, med en eller flera fruar samt hans barn. Om ägarfamiljen var en verklig stormannafamilj deltog de säkerligen inte i själva arbetet på gården utan då hade de underlydande arbetare. Arbetarna kunde antingen vara slavar eller halvfria som bodde vid sidan av gårdshallen, och som på ett eller annat sätt var beroende av stormannen. Om stormannen var rik och hade mycket makt omgav han sig också av ett antal män som med vapen i hand kunde försvara gården och hålla de underlydande på plats. Om ägaren inte var så rik och mäktig deltog kanske hans familj själva i arbetet på gården med hjälp av slavar och halvfria och försvaret fick familjens söner och arbetskarlar stå för om det blev oroligt. Trots att det fanns stora skillnader även mellan de fria människorna bodde de troligen alla i samma hus, tillsammans med djuren för att bidra till värme och säkerhet. Man kan tänka sig att de allra fattigaste människorna levde ett hårt och arbetsamt liv på gränsen till svältdöden, och om gården fick ont om mat var det de som först fick det svårt. När de så avled gavs de inga ståtliga begravningar utan grävdes ned i ytterkanterna av gårdens gravfält. Ibland återfinns dessa människor i stormännens gravar som ihjälslagna gravoffer som fått följa med sina herrar in i döden, för att där fortsätta att tjäna dem. De övriga i familjen har däremot fått sina egna begravningar och de som beståtts med de finaste gravmonumenten är naturligtvis de mäktigaste männen och kvinnorna.

På 500-talet e.Kr. fanns det lite olika sätt att begrava de högättade på. Ett vanligt sätt var att lägga den döde på ett bål tillsammans med några gravgåvor och därefter bränna liket tills endast askan fanns kvar och denna placerades sedan i en kruka som grävdes ned i marken. Runt omkring urnan med aska restes stora stenar, antingen i form av en cirkel eller som en båt. Vad cirkeln skall representera är svårt att säga, men att båten har något med skeppsfärd att göra är väl rimligt att tänka sig. Om skeppssättningen skall ses som en bild av den dödes färd till ”andra sidan” eller om den skall uppfattas som en hänsyftning på den dödes samhällsposition som krigare, handelsman och plundrare är svårt att säga.

Stormännen på 500-talet tillhörde en krigisk överklass där vapen, sjöfart, äventyr och bragder var viktiga delar i självuppfattningen. Även om nu vår storman i Böckersboda inte varit någon van sjöfarare så har han ändå tillhört en social grupp där vapenmakt och sjöfart ingått som ideal.

Begravningssederna tyder på att man uppfattade begravningsplatsen som en lokal där den dödes kraft på något sätt fanns kvar även efter döden. Kanske skall man uppfatta det så att människorna uppfattade världen som tudelad, bestående av en hinsides värld där de levande människorna levde och kunde se varandra, och en osynlig värld där de döda levde vidare. Båda världarna kunde påverka varandra och därför var det av vikt att försöka upprätthålla en god kontakt med de dödas värld. Särskilt med tanke på att på andra sidan fanns alla de stora hövdingarna, urfäderna och gudarna. När vi begrundar de trosföreställningar som kan ha legat bakom dåtidens begravningsseder får vi inte blanda in sentida uppfattningar. Vi får t.ex. inte förutsätta att det fanns någon omfattande rädsla för de döda eller deras sista vilorum. Snarare var det nog så att de levande ville vara så nära sina förfäder som möjligt. Om däremot den dödes ande vredgades av någon anledning, då var katastrofen ett faktum. Och även ett dött djurs ande kunde ställa till med problem.

Vet man då något mer om vilken tro dåtidens människor hade? Våra kunskaper är små och fragmentariska. Troligen har man trott på naturandar som man har offrat till och naturligtvis har det funnits olika typer av fruktbarhetsgudar. Från senare tid har vi berättelser om tron på asarna och vanerna, men då är vi framme vid vikingatid. Många av de berättelser vi har kvar om dessa gudar, t.ex. Oden, Tor, Frej, Frö m.fl. är nedtecknade långt fram i tiden av kristna som tyckte att berättelserna var spännande och skojiga. Flera av dikterna om gudarna är t.ex. diktade av kristna för att driva gäck med de hedniska gudarna. Vi har därför svårt att reda ut vad vikingarna trodde på, och ännu svårare blir det om vi försöker leda tillbaka denna tro längre ned i tiden. Källmaterialet försvinner och kvar blir bara några lösryckta namn som Wotan eller Oden. Hur dessa gudar uppfattats och hur de dyrkats vet vi mycket lite om. Men här och var ute i naturen, i Danmark och Sverige har man hittat offerfynd i mossar och källor från denna tid; strypta eller ihjälslagna trälar som sänkts i mossar, sönderslagna vapen och begravda lyxföremål. Kanske har vi här spår av de makthavandes offer till ”sina” gudar. Krigiska gudar som krävt blodiga offer eller lyxartiklar för att blidkas.

Den grav som undersökts i skeppssättningen i Böckersboda innehöll inte några märkvärdiga gravgåvor, inget guld, inget silver, bara lite järnskrot, en tärning och lite föremål av ben, förutom aska och kol. Men detta säger inte så mycket om den begravde stormannens betydelse eftersom de flesta brandgravar från denna tid har samma innehåll. I vilken mån han deltagit i den transitohandel som fört pälsverk och läder till kontinenten och guld och glas till Västergötland är alltså omöjligt att säga. Men det är inte alls omöjligt att den som suttit som gårdsägaren på gården i Böckersboda har varit en mäktig man som haft många andra gårdar i närheten under sig. Från dessa har han avkrävt spannmål, ost, smör, kött och arbetskraft. Men troligen har han haft ännu större hövdingar över sig som han tvingats hålla sig väl med. Med jämna mellanrum har dessa lokala stormän träffats hemma hos varandra och tillsammans offrat till gudarna, avgjort tvister och gjort upp om giftermål. Vid dessa möten har fester hållits och då har gåvor delats ut mellan stormännen; guldringar, smycken, praktfulla vapen och glasbägare. På så sätt har man försökt hålla fred inbördes och visa välvilja i förhållande till varandra. Under dessa fester eller när man kommit hem har sedan utdelandet fortsatt, delar av stormännens gåvor har getts vidare till underhuggare för att dessa skall känna sig tillgivna. Guld och andra skatter kom därigenom att bli viktiga delar i stormännens maktstrukturer. Den herreman som generöst kunde dela ut skatter till sina underlydande vann deras vördnad. Den vars bord dignade av kött och som inte snålade, han uppskattades av krigarna. Att grunden till dessa fester och till gåvogivandet varit de underlydandes slit brydde sig knappast dessa stormän och krigare om.

Så lämnar vi då 500-talet och återvänder till vår egen tid. Jag hoppas att ni uppskattat denna resa i tid och rum och kanske fått en idé om hur man kan tolka skeppssättningen i Böckersboda.