Om denna text och källkritik på Internet
Författare
- Sofia Ahlgren
- sah@delagardie.lidkoping.se
- Ingegärd Hellster
- ih@delagardie.lidkoping.se
- Dan Klasson
- dkl@delagardie.lidkoping.se
- Stig Lundberg
- Stig.Lundberg@lidkoping.se
- Forntiden
- Antiken
- Grekland
- Rom
- Medeltiden
- Äldre medeltid
- Högmedeltid
- Senmedeltid
- Renässansen
- Absolutismen – de enväldiga kungarnas epok
- Upplysningen
- Revolutionernas tidsålder
- Nationalismen och imperialismen
- Världskrigens tid
- Efterkrigstiden
- Käll- och litteraturförteckning
- Den kungliga ”räfsten” som var en undersökning av förmyndarregeringens aktiviteter.
- Den kungliga ”reduktionen” som drog in gods och egendomar från stormän in till staten.
- ”Indelningsverkets” införande vilket vilket ledde till en modern arméorganisation. En stående armé upprättades och soldaterna utrustades och bekostades av bönderna i samhället. Kungen fick därigenom en krigsmakt han själv kunde bestämma över.
- Förändringar och rationaliseringar inom jordbruket.
- Början till specialisering inom olika produktionsgrenar. Först ut var textilindustrin ( vid sidan av jordbruket.)
- En folkökning kom till stånd tack vare en ökad avkastning från jordbruket. (Det var i första hand dödligheten som sjönk bland barnen p.g.a. bättre och mer mat). Nya uppfinningar som vaccinet och grödor som potatisen förbättrade också chanserna till att överleva.
- Bergström – Löwgren – Almgren: Alla tiders historia (Arlöv 1993) s 187.
- På en modern Afrikakarta syns detta ännu tydligt; ytterst få järnvägar går t.ex. mellan kuststäderna, endast inifrån landet och ut.
- Skiftesreformer = tegar slogs ihop till större sammanhållna åkrar. Under laga skiftet (fr. 1827) sprängdes dessutom byarna isär och gårdarna flyttades ut till åkrarna, dvs. som det ser ut på de flesta ställen på den sv. landsbygden idag. Skiftena ledde till ökad avkastning men också till att de fattigaste människorna trängdes undan till backstugor och torp.
- Anderson, Perry, 1977, Övergångar från antiken till feodalismen, Lund.
- Bergström, Löwgren, Almgren, 1993, Alla tiders historia, Arlöv.
- Bloch, Marc, 1978, Feodal Society, London.
- Cameron, Neil, Kenneth, 1977, Människan och samhället, Borås.
- Childe, V., Gordon, 1946, What Happened in History, Baltimore.
- Ganshof, F., L., 1961, Feudalism, New York, USA.
- Gräslund, Bo, 1980, Perspektiv på vår äldsta historia, Stockholm.
- Gurevitj, Aron, J., 1979, Feodalismens uppkomst i Västeuropa, Borås.
- Gustafsson, Berndt, 1973, Svensk kyrkohistoria, Stockholm.
- Harris, Marvin, 1979, Kungar och kannibaler, Stockholm.
- Jensen, Henrik & Thiersen, Ib, 1987, Världshistoria, Lund.
- Lindkvist, Thomas, 1981, Vad är feodalism?, Stockholm.
- Lindkvist, Thomas, 1988, Plundring, skatter och den feodala statens framväxt, Uppsala.
- Nordberg, Michael, 1987, Den dynamiska medeltiden, Stockholm.
- Ploetz, Karl, 1964, Världshistorien i årtal, Stockholm.
- Ponting, Clive, 1991, A green history of the World, USA.
- Service, Elmon, R., 1971, Primitive Social Organization, New York.
- Strayer, Joseph, R., 1965, Feudalism, USA.
- Walbank, F., L., 1973, Det västromerska rikets fall, Helsingborg.
- Övergången från feodalism till kapitalism, Sweezy, Paul, m.fl., 1980, Kungälv.
Innehållsförteckning
Inledning
Historia
Ämnet historia handlar om att förstå sin egen tid med hjälp av tiden före oss. Historiker arbetar med två förhållanden; 1) kronologi, och 2) analys.
– Vi kan göra en kronologi bakom oss och placera in händelser och personer i en kronologisk tidslinje. T.ex. När dök demokratin upp för första gången? När blev Sverige en demokrati? O.S.V.
– Vi kan ställa oss frågor om hur saker och ting har hänt och varför de har hänt. T.ex. varför växte demokratin fram i Sverige i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Vilka partier var för och vilka var emot, varför var de emot eller för? O.s.v.
Historia handlar alltså om kronologi och frågorna varför och hur? Detta arbete om epokerna är kronologiskt; här försöker vi förstå historien utifrån ett antal epoker som placerats in på en tidslinje.
Att beskriva en epok
För varje epok kommer här att ställas upp de viktigaste sakerna vad gäller ekonomiska, sociala, kulturella och politiska förhållanden.
Tidslinjer
Man kan placera ut de olika epokerna i ordning på en tidslinje. Tänk bara på att dateringarna är mycket ungefärliga och att det ser lite olika ut i olika länder.
Tidslinje 1
Människans 2 miljoner år i grova drag; Afrika och Europa.
Tidslinje 2
Människans senaste 10 000 år; Europa.
Om epoker
Epoker är viktiga perioder i historien som historiker menar har en likartad historia. Exempelvis europeisk ”Medeltid”, som var mellan c:a 500 e.Kr. till 1500 e.Kr. Det medeltida samhället hade en likartad struktur och därför kan man tala om en medeltida epok. De flesta epoknamn är europeiska och dateringarna utgår för det mesta från europeiska förhållanden.
Strukturering
Varje epok har beskrivits utifrån fyra förhållanden; 1) Ekonomi, 2) Sociala förhållanden, 3) Kultur och religion, 4) Politik.
Ekonomi
Hur produceras människornas livsnödvändigheter som kläder, mat, hus, vapen, redskap m.m.? Vem äger produktionsmedlen (jorden, jaktredskapet, plogen, industrilokalen). Hur fördelas livsnödvändigheterna?
Sociala förhållanden
Hur är människorna i samhället organiserade, finns det klasser, socialgrupper, kaster? Är människorna jämlika? Är vissa förtryckta?
Kultur och religion
Hur ser den materiella kulturen ut, gör man vackra kläder, smyckar man sina husgeråd, bygger man vackra hus? Hur ser den andliga kulturen ut, vilka gudar tror man på, finns det en vetenskap, skriver man böcker?
Politik
Hur styrs samhället? Hur organiserar man försvaret mot yttre fiender, förhindrar inre upplösning, organiserar gemensamt arbete, hur skapar man lagar och hur bestraffar man dem som inte följer dessa lagar?
E-post: Stig.Lundberg@lidkoping.seForntiden
Forntiden är den längsta epoken och täcker såväl människans förhistoria som de äldsta mänskliga kulturerna. För ca 2 milj. år sedan dök de första människorna upp som liknade oss, Homo Habiles. För ca 40 000 år sedan kom vår egen art Homo Sapiens Sapiens. Av tradition har man ansett att Forntiden slutar där Antiken börjar d.v.s. omkr. 700 f.Kr. I detta material har Forntiden indelats i Jägarsamhället, Tidigt jordbrukssamhälle och De äldsta högkulturerna.
Jägarsamhället och Tidigt jordbruksamhälle
Ursprungligen levde alla människor över hela jorden i jägarsamhällen och livnärde sig av jakt, fiske och samlande. Från våra jägarsamhällen har vi mycket litet bevarat. Vi får därför undersöka nu levande jägarsamhällen och med deras hjälp tolka de saker som finns kvar. Detta är naturligtvis ett stort problem eftersom man inte kan vara säker på att det verkligen var på samma sätt. Jordbruk d.v.s. åkerbruk och boskapsskötsel kan spåras ända till ca 10 000 år f.Kr. i Mellersta Östern, och från ca 5000 f.Kr. dyker det upp på allt fler platser i Europa.
Ekonomi
Jägarna
I jägarsamhället levde människorna av jakt, fiske och samlande. Människan tillverkade jakt- och fiskeredskap av sten, trä och ben. Människorna levde familjevis i små grupper på kanske 20 individer som vandrade runt i stora revir, och jagade och samlade vad de kunde hitta. De var inte bofasta. Vid samlandet använde de sig av grävkäppar för att hitta rötter, nötter och ätliga smådjur. Jakt, fiske och samlande bedrevs i rika naturregioner och gav riklig utdelning. Människorna kanske inte behövde arbeta mer än några timmar om dagen.
Jordbrukarna
Det tidiga jordbruket infördes troligen därför att jägarsamhället fick problem med att försörja sig i vissa områden i Mellersta Östern. Istället för att bara skörda vildsäden och jaga får och kor, så började man odla säd och ägna sig åt boskapsskötsel. därmed tvingades människan att lägga ned allt mer tid på arbet. Jordbruket behövde fler människor för att utvinna allt mer från jorden och därför började människorna öka i antal. Det äldsta åkerbruket var ett svedjejordbruk, där man först brände ned skog och buskar, bökade upp jorden med grävkäppar och sådde i med säd. Efter en tids sådd och skörd var jorden utsugen och då tvingades man flytta vidare. Man odlade korn och vete och hade kor, får och getter.
Sociala förhållanden
Jägarna
Jägarna levde i små grupper utan några stora sociala skillnader. Men där fanns skillnader beroende på kön, styrka och skicklighet. Kvinnorna som stod för en stor del av matanskaffningen rörde sig troligen mer i närheten av lägerplatsen medan männen ibland gjorde längre avstickare för storviltjakt. Så länge befolkningen i världen var liten levde jägarna i rika naturtyper och arbetade ganska lite. På övrig tid latade man sig, lekte med barnen och umgicks. Familjegrupperna ingick i större enheter som man brukar kalla stammar.
Jordbrukarna
Så växte jordbrukssamhället fram där människorna fick lägga ned allt mer arbete på att producera allt mer mat. Så länge jordbrukssamhället liknade jägarsamhället förändrades inte så mycket. Man fortsatte att leva i små grupper och vandra runt i naturen. Men när människorna blev allt mer bofasta och en del människor kunde börja samla på sig rikedommar förändrades samhället. En grupp av hövdingar växte fram, och tog över makten i samhället.
Utgrävda förvaringskärl för insamlad säd. Fynd från Kreta, Grekland.
Genom att hövdingarna samlade in säd och levande djur till sina boplatser kunde de skapa sig starka maktpositioner. Maten delades sedan ut till hövdingens anhängare och krigare för att dessa skulle kunna försvara stammen och hövdingen. De sociala skillnaderna växte. Man kan kalla systemet för ett hövdingasamhälle. Även könsrollerna förändrades och ökade. Kvinnorna fick en generellt lägre position i samhället genom att mycket av makten över jord och djur hamnade hos männen. Deras andel i det dagliga arbetet var fortsättningsvis stor.
Kultur och religion
Jägarna
Människorna i jägarsamhället levde mycket nära naturen och upplevde en sortsgemenskap med naturen. De trodde på gudar och makter som levde i naturen och bland människorna. De trodde också att det fanns ytterligare en dimension där de ”döda” levde. Djur och växter kunde vara heliga. Eftersom jägarna måste ta med sig alla sina tillhörigheter när de vandrade vidare hade de inte så mycket prylar. Däremot hade de en rik berättartradition och utsmyckade sig själva, sina redskap och hus på ett rikt sätt. Men mycket lite av detta har bevarats.
Jordbrukarna
Från de äldsta jordbrukssamhällena däremot har vi kvar en hel del kulturella spår från t.ex. husbyggen, krukmakeri, välarbetade jordbruksredskap och vackert dekorerade vapen. Det verkar som om jordbrukssamhällets religioner tidigt började dela in verkligheten i det goda som skyddar den mänskliga odlingen och den onda och vildsinta naturen. Den onda vilda verkligheten måste bekämpas och man måste kunna skydda sig mot den. Och de goda krafterna /gudarna måste dyrkas intensivt för att ge goda skördar. Gudarna kräver allt större offer och dessa offer förmedlas av hövdingarna och prästerna som därigenom blev allt rikare och mäktigare.
Politik
Jägarna
I jägarsamhällets små familjegrupperna fanns inte några fasta maktstrukturer. Men alla samhällen behöver något sorts system för att skydda sig mot yttre fiender, organisera gemensamt arbete, förhindra inre upplösning och för att bestraffa individer som bryter mot gruppens gemensamma regler. Dessa uppgifter skötte människorna gemensamt i dessa jägargrupper. Grupperna styrdes av de mest erfarna individerna och där förekom överläggningar där alla deltog.
Jordbrukarna
Men när jordbrukssamhällena utvecklades ekonomiskt blev det allt viktigare att försvara den jordbruksmark man hade och den boskap man kontrollerade. Och genom att erövra andra folk kunde man utöka sina rikedomar och bli ännu mäktigare. Långsamt men säkert växte vissa gruppers och individers maktutövning, det var framför allt hövdingarna, krigarna och prästerna. Stamsamhället gick över i hövdingasamhället. Gradvis koncentrerades försvaret och organiserandet av angreppskrig till en liten elit. Det var även denna elit som skapade mycket av reglerna och bestraffningarna i samhället. Genom en kombination av religion och hot om fysiskt våld kunde de kontrollera sina stammedlemmar.
De äldsta högkulturerna – flodkulturerna
Där de tre kontinenterna Afrika, Asien och Europa möts, det som i dag vanligtvis kallas Mellersta Östern, utvecklades från c:a 3500 f.Kr. ett flertal högkulturer, baserade på ett mycket avancerat jordbruk i floddalar. Med en högkultur kan man mena ett samhälle som har producerat vackra kulturföremål som t.ex. vackra kläder, smycken, fantastiska tempel och skulpturer. Oftast har denna produktion av vackra föremål grundats på en omfattande handel med lyxföremål och ett avancerat jordbruk som gett ett stort överskott. Från dessa högkulturer finns ganska mycket bevarat bland annat en hel del skriftliga källor.
Ekonomi
I Egypten vid Nilen och i Mesopotamien vid Eufrat och Tigris fanns det rika jordbruksmarker som bevattnades och gödslades av dessa floder. Där bodde tidigt människor i jordbruksbyar. Men utanför flodområdena var det mycket torrt och detta gjorde att ständig tillförsel av vatten var viktigt. Samtidigt ledde flodernas översvämningar ibland till katastrofer. Men på 3000-talet f.Kr. började människor kring dessa floder att samarbeta för att genom dammar och bevattningskanaler få kontroll över floderna. Därigenom lades grunden till några av mänsklighetens rikaste kulturer – flodkulturerna. För att få kontroll över floderna behövdes mycket samarbete över stora områden. Detta organiserades av hövdingar och präster. Dessa fick allt större makt. Stora krig utbröt mellan olika områden som försökte kontrollera och utnyttja allt större områden kring floderna. Hövdingarna blev prästkungar som styrde med hjälp av en stark statsmakt, och ägandet av jorden överfördes till staten. Genom kontrollen över floderna utvecklades ekonomin mycket starkt. Man kunde få flera skördar varje år. En grupp av mäktiga präster och krigare uppstod som började köpa lyxartiklar som hantverkare tillverkade och dessa bodde i riktiga städer. Handeln mellan städer och olika områden tilltog.
Sociala förhållanden
När stormännen och prästkungarna tog över i Egypten och Mesopotamien förändrades hela samhället i grunden. Människorna föddes in i olika sociala grupper och levde där hela sina liv. Längst uppe i toppen levde människorna ett ofattbart lyxliv och nere på botten levde miljontals andra människor strax över existensminimum. Detta trots att man genom jordbrukets utveckling höjt produktionen enormt mycket. Men dessa resurser gick till tempelbyggen, lyxkonsumtion för de rika och till de eviga krigen. Dessa samhällen bestod av en liten elit längst upp bestående av prästkungar och överstepräster, den var bara några promillen av hela befolkningen. Strax under dem fanns krigsledare, vanliga präster, lokala stormän och handelsmän i städerna, och där under fanns den stora befolkningsgruppen bestående av närmast livegna bönder. Längst ned på den sociala skalan fanns också slavar, kanske tagna i krig eller köpta i främmande länder.
Kultur och religion
Från de egyptiska och mesopotamiska högkulturerna stammar några av mänsklighetens viktigaste kulturskatter. Här uppstod de första skriftformerna under århundradena kring 3000 f.Kr., Egyptens hieroglyfer och Mesopotamiens kilskrift. Här skapades de egyptiska pyramiderna, Babylons hängande trädgårdar, och fantastiska tempel och palats med arkitektoniska detaljer som vi fortfarande 5000 år senare fortsätter att beundra och även själva använda oss av. Smycken och kläder från Egypten beundras fortfarande. Sumerernas astronomi lade grunden till våra nuvarande kunskaper. De sumeriska och egyptiska gudavärldarna var rika och liknade i mångt och mycket det dåtida mänskliga samhället, med en övergud och därunder jordbruksgudar och krigsgudar. Från Egypten känner vi t.ex. himmelsguden Horus och solguden Ra. Kanske kan man säga att flodkulturerna i Egypten och Mesopotamien är en kulturell höjdpunkt. Men här är det naturligtvis mycket viktigt att då samtidigt komma ihåg att det är också i detta område som många av vår tids problem först dyker upp; maktkoncentration, socialt och ekonomiskt förtryck, omfattande krig, epidemier, massvält och miljöförstöring. Det verkar som om de vackra kulturer som arkeologerna grävt fram rester från var grundade på förtryck och elände för de stora massorna och endast var till för en liten elit.
Politik
Den starka ekonomiska och befolkningsmässiga tillväxten i Mellersta Östern skapade grundvalar till mäktiga riken. De härskande grupperna samlade in säd som de gav till sina tjänstemän och soldater. Genom att ständigt erövra nya områden kunde deras makt växa kontinuerligt. Familjens och stammens makt över försvar, krig, lagar och bestraffning överfördes då slutgiltligen till den framväxande statsmakten som leddes av kungar och präster. Om man vill kan man tala om teokratier, samhällen där makten innehades av religiösa experter (präster, överstepräster, prästkungar) som i sin maktutövning hänvisade till gudarnas vilja. De såg sig som guds förlängda arm på jorden och andra hade bara att lyda.
E-post: Stig.Lundberg@lidkoping.seAntiken
I sydöstra Europa var jordbrukssamhället starkt och livskraftigt flera tusen år före Kristi födelse. På öarna i östra Medelhavet växte en rad handelskulturer fram, bland annat den minoiska på Kreta som hade sin storhetstid c:a 2000-1000 f.Kr..
Offrande människor. Fresk från palatset i Knossos på Kreta, Grekland.
Men under 1000-talet f.Kr. började stora folkvandringar att tränga in i Europa, bland annat kom germanerna till Nordeuropa och grekerna trängde fram i nuvarande Grekland.. Flera av de gamla kulturerna raserades, bland annat den minoiska. Grekerna tog över jordbruket och handeln på såväl det grekiska fastlandet som på de grekiska öarna. På 700-talet f.Kr. börjar de skriftliga minnesmärkena att växa fram bland grekerna, och från denna tid räknas den grekiska historien. Antiken dateras därför från 700-talet f.Kr.. Den grekiska högkulturen efterträddes av den romerska. När det romerska riket bröt samman på 400-talet e.Kr. uppfattas detta som slutet på Antiken.
Ekonomi
Både det grekiska väldet och det romerska riket var i grunden jordbrukssamhällen. I båda samhällena bodde det till att början med fria bönder i små bondbyar som brukade jorden på ett ganska traditionellt sätt. Man var bofasta och odlade vete och korn för bröd, vidare odlade man oliver och citrusfrukter samt naturligtvis vin. I början av denna jordbrukskultur bodde de flesta på landsbygden men när ekonomin växte och handeln ökade började städer växa fram, t.ex. Aten i Grekland och Rom i nuvarande Italien. Dessa städer blev centrum i stadsstater med stora handelsimperier som bekämpade andra stadsstater om kontrollen över handeln i Medelhavet. Stormannagrupper växte fram som lade under sig allt mer jord. Grekerna utvecklade jordbruket och skapade storjordbruk där massor av slavar fick arbeta hårt för att producera olika jordbruksvaror, som såldes till städerna eller till andra områden och länder. Genom ständiga krig fick man tillgång till allt fler slavar som man satte in i jordbruk och hantverk. Romarna fortsatte med detta jordbrukssystem. Genom en effektiv administration och en välorganiserad arme fick romarna kontroll över hela Medelhavet och kringliggande områden. Detta skapade grogunden till en fantastisk handel som jorde romarriket mycket rikt. Handeln skedde framför allt med hjälp av en mycket stor handelsflotta som fraktade varor runt hela Medelhavet och på floderna. Städerna växte.
Sociala förhållanden
Ursprungligen var Grekland och Romarriket enkla jordbrukssamhällen men genom framväxten av stora jordägare förändrades dessa samhällen. Markområden slogs samman till storgods som brukades med hjälp av stora mängder slavar. Slavarna var krigsfångar som man tog i de ständiga krigen. Många av de ursprungliga bönderna blev soldater i arméerna och andra drog sig in till städerna och levde där som hantverkare eller arbetslösa. Städerna växte till enormt och hantverkare och handelsmän blev allt fler. I Romarriket som kontrollerade hela Medelhavet växte också en mycket stor byråkrati fram som skulle hjälpa till att styra hela det väldiga riket.
Kultur och religion
Antiken kan ses som vår egen kulturs vagga. Massor av vackra kulturföremål från denna tid har hittats och har kommit att ingå i allmänbildningen; det antika Roms tempel och skulpturer precis som Atens antika byggnader. Under antiken dyker de första europeiska skriftsystemen upp och vår första litteratur tar form, som t.ex. Homeros Illiaden. I Grekland börjar man fundera på naturens uppbyggnad och vad vi kan tro på och inte tro på, och där fanns filosofer som Platon och Sokrates. Demokritos formulerar den första atomteorin. De första teaterpjäserna skrevs, pjäser som fortfarande spelas. De grekiska och romerska gudavärldarna liknade ganska mycket varandra. Namnen på gudarna har kommit att bli allmängods t.ex. huvudguden Zeus och havsguden Poseidon. Man dyrkade gudarna i tempel där det fanns ett speciellt prästerskap. Men prästerna hade inte en så framträdande plats som de haft i de äldsta högkulturerna i Mesopotamien och Egypten. De maktägande i samhället var snarare de stora jordägarna och handelsmännen. Genom alla handelskontakter inlånades också mängder av olika kulturelement från andra områden, nya gudar och sätt att dyrka dem strömmade in i både Grekland och Rom. En sådan religion, som kom att bli mycket betydelsefull för Europa, var kristendomen som på 300-talet kom att bli statsreligion i Romarriket.
Politik
Det antika Grekland bestod av en rad mindre stadsstater som ibland förenade sig till förbund och därigenom för kortare perioder kunde bli mycket mäktiga, men som sedan splittrades. Romarriket däremot växte kontinuerligt under sin existens och styrdes från ett enda centrum, staden Rom. I båda områdena var det de stora jordägarna och handelsmännen som hade den största makten och starkaste inflytandet över samhället. Det var på deras villkor statsmakten organiserades. Många av de ledande stormännen uppfattade sig också som politiker. Här styrdes samhällena sällan av prästerskap som fallet varit i de äldsta högkulturerna. I Grekland växte en form av demokrati fram i Aten på 400-talet, medan andra områden, som t.ex. Sparta styrdes av kungar. När Romarriket blev riktigt stort kring Kr.f. förvandlades detta till ett kejsarrike. Antikens politiska liv var alltså rikt och växlande.
E-post: Stig.Lundberg@lidkoping.seMedeltiden
Suntaks gamla kyrka. Typisk romansk 1100-talskyrka, från Västergötland, Sverige.
På 400-talet e.Kr. rasade Västromerska riket samman och Antiken tog slut. På 1700-talet när man skulle skriva om perioden 400-1500 e.Kr. så tyckte man att det var en så tråkig och mörk tid att man kallade den för ”Den mörka medeltiden”. Man uppfattade den som en ”mellantid” – en ”medeltid”, då inget viktigt hände i historien. Detta är naturligtvis helt fel, men vi fortsätter att kalla denna tid så. Medeltiden dateras fram till 1400-, 1500-talet då man menar att en kulturell renässans inträdde. Ibland kallar man tiden mellan 400-900 för Äldre Medeltid, 900-1300 för Högmedeltid och 1300-1500 betecknas som Senmedeltid.
Ekonomi
När Romarriket kollapsade på 400-talet var Europa indelat i två områden. Ett sydligt område dominerat av ett avancerat jordbruk med stora gods som brukades av slavar, och ett nordligt område med ett mera primitivt jordbruk där människor fortfarande vandrade runt och brukade jorden med svedjebruk. Dessa båda system blandades upp under tiden fram till c:a 1000 f.Kr.. Handeln och hantverkarna minskade i betydelse och vissa städer krympte samman eller försvann helt under denna nedgångsperiod. De självförsörjande gårdarna klarade sig bäst. Dessa gårdar kom att ägas av lokala hövdingar och krigsledare, det som kallas adelsmän. Under århundradena strax före 1000 började klimatet förbättras och även norra Europa fick en stark uppgång när det gäller jordbruksproduktion. Dessa förbättrade villkor gjorde att Romarrikets mera utvecklade jordbruksteknik spred sig och utvecklades ytterligare. Plogen med en vändskiva spred sig, dragdjurens selar förbättrades så att oxar och hästar kunde dra bättre, vind- och vattenkvarnar blev allt vanligare och järnproduktionen effektiviserades. I Nordeuropa växte verkliga byar fram genom att bönderna flyttade samman. Jorden delades in med hjälp av olika typer av skiften så att utnyttjandet kunde effektiviseras. Gödsling blev allmän, stora skogar höggs ned, skördarna av vete och korn ökade, och nya grödor som råg och havre togs i bruk. Det effektivare jordbruket ökade produktiviteten vilket ledde till en befolkningstillväxt. Från c:a 1000 började åter städerna växa till sig. Först handlade man med lyxartiklar och längre fram blev det dagligvaror, mat, kläder och husgeråd.
Men omkring 1300 hade man tagit all bra jord i Europa i bruk. Man dikade ut vattensjuka områden, högg ned skogar och allt sämre jordar togs i bruk som åkrar. Adeln krävde lika stora arrenden från bönderna. Så kom en temperaturnedgång. Det medeltida jordbruket fick problem och vid mitten av 1300-talet kom pesten till Europa. Sammantaget ledde detta till en ekonomisk och befolkningsmässig katastrof. Jordbrukets produktion minskade och svältkatastrofer dök upp. Kampen om det krympande överskottet ledde till stora krig under 1300- och 1400-talet och revolutioner där fattigfolket gjorde uppror mot jordägarna och 1300- och 1400-talet dominerades av dessa problem. Samtidigt bibehöll delvis handeln och hantverket sin betydelse.
Sociala förhållanden
I det medeltida Europa skilde sig naturligtvis de sociala villkoren åt i olika områden och under olika perioder. I början dominerades södra Europa av slaveriet och norra Europa av bönder som styrdes av lokala hövdingar. Långsamt men säkert växte dessa förhållanden samman till det som man ibland kallar ”feodalism”. Detta är en svår term som har använts på olika sätt av olika forskare, en del forskare menar till och med att termen är så oklar att den inte går att använda. Vad är då feodalism? Med detta menas ett samhälle som är indelat i två huvudgrupper, dels en liten grupp av stora jordägare och en mycket stor grupp av bönder som brukar jordägarnas mark och är tvungna att avstå från en stor del av vad de producerar till dessa jordägare. Ibland kallar man dessa beroende bönder för livegna. men inte alla bönder var livegen, det fanns också de som hade egen jord. I det feodala samhället finns det också en hel del slavar, en del hantverkare och en mindre grupp handelsmän. Jordägarna var ofta lokala hövdingar och krigsledare, det som man ibland brukar kalla adelsmän. Men det fanns också en annan stor jordägare, den katolska kyrkan, som dominerade hela det religiösa och kulturella livet i Europa vid denna tid. Klostren, biskoparna och de lokala kyrkorna ägde en hel del av Europas odlingsbara jord under Medeltiden.
Under Medeltiden skiftade böndernas sociala villkor undan för undan. Under Senmedeltiden när ekonomin gick ner ville adelsmännen ha ut lika mycket i arrende vilket tryckte ned bönderna. Stora bondeuppror under 1300- och 1400-talen visade att bönderna hade pressats för långt. I vissa områden fick de det bättre och blev lite friare, men i andra områden blev alla bönder livegna. En del av de fattigaste flydde också in i städerna och blev hantverkare.
Kultur och religion
När Medeltiden började var norra Europa icke-kristet, medan det sammanrasande romarriket var kristet. Genom mission och erövringar spred sig kristendomen, och under århundradena kring 1000 kristnades Norden, därmed var i stort sett hela Europa kristet. Kyrkan styrdes från Rom av påven och kallades Katolska kyrkan. Långsamt men säkert tog den Katolska kyrkan den totala kontrollen över människornas kultur. Kyrkan menade att alla kulturella yttringar skulle ske till Guds ära. Ända sedan kristendomen blev statsreligion i Romarriket hade de makthavande i samhället använt sig av kristendomen för att säkra sina egna positioner. Människor var rädda för döden och vad som skulle hända efter döden. Kyrkan hävdade att det endast var inom kyrkan som man kunde söka skydd mot ondskan, Djävulen och Helvetet. Genom gåvor och arrenden blev kyrkan mycket rik och dess ledare blev allt mer maktfullkomliga. Men deras rikedom stack de fattiga i ögonen, och särskilt under 1400-talet växte kritiken mot kyrkan.
Politik
Eftersom det var de stora jordägarna som hade makten över jorden och över krigsmakten blev det denna grupp som styrde mycket av samhället under denna tid. Det var alltså adelsmännen och de kyrkliga ledarna som utgjorde de makthavande. Det var dessa som organiserade försvaret, skötte den inre ordningen, stiftade lagarna och dömde brottslingar. Även denna politiska struktur har betecknats som feodal. Forskarna anser att kungarna inte hade tillräckligt med pengar att betala sina krigsledare och tjänstemän med. Därför tvingades de att dela ut jord som förläningar till sina anhängare, som en sorts betalning. Men efter en tid såg stormännen inte jorden som bara kungliga förläningar, utan som sina egna, länen blev ärftliga och kungen förlorade därigenom makt och inflytande. Denna politiska splittring har kallats för feodala förhållanden. Under århundradena kring 1000 skapades flera riken i Europa som har kommit att fortleva ända fram till vår egen tid, Frankrike, Tyskland, England, Sverige, Danmark, Polen. I toppen på dessa samhället satt oftast en kung och under sig hade han ett råd bestående av adelsmän och biskopar. Böndernas roll blev att bruka jorden, ibland ingå i krigsföljena och betala skatt. Men i slutet av Medeltiden gjorde en del bönder uppror. Deras kritik riktade sig både mot kyrkan och mot adeln. Upproren slogs brutalt ner.
E-post: Stig.Lundberg@lidkoping.seRenässansen
Renässansen omfattar tiden från 1400-talets mitt till 1500-talets slut. Följande företeelser är utmärkande för epoken och har fått betydelse på längre sikt:
1. Européernas expansion till andra världsdelar: De geografiska upptäckterna och grundade av kolonialvälden
De starkaste drivkrafterna till upptäcksfärderna var de religiösa och ekonomiska. Att utbreda kristen tro genom mission var mycket omfattande både i de nya kolonialväldena i Sydamerika och Västindien, och utanför dessa i t.ex. Kina och Japan. Vidare drömde man om guld och silver samt att etablera handel med kryddor, sidentyger m.m. Furstarna gav ofta ekonomiskt stöd till upptäcktsresande. Förutsättningarna för upptäcktsfärderna var den utvecklade tekniken i Västeuropa inom t.ex. skeppsbyggeriet och navigationen, samt tillgången till kapital. Många hade också ett stort intresse av att utforska och lära känna världen. Exempel på upptäckare är Bartolomeo Diaz, Vasco da Gama, Christofer Columbus och Magellan.
2. Omvälvningar inom näringslivet och förändringar i de olika samhällsklassernas levnadsvillkor och allmänna inflytande
Inom näringslivet sker en utveckling mot kapitalism och förlagssystem. Ett banksystem, vilket förenklar den internationella handeln, börjar utvecklas. Mycket kända och stora blev bankirrörelser som drevs av handelshusen Fugger i Augsburg och Medici i Florens.
Vad gäller de sociala förhållandena kommer adeln efter en viss nedgång att komma igen med makt och välstånd, då speciellt högadeln och här gruppen godsägare. I takt med den ekonomiska utvecklingen kommer borgerskapets sociala och politiska inflytande att snabbt öka. Mycket av det nya i tidens kulturella och polititiska strömningar bärs upp av denna samhällsklass. Lågadeln fick i vissa delar av Europa svårt att klara sig på sina små gods. De minskade arrendeinkomsterna ledde till att många sålde sin jord och istället valde att försörja sig som officerare eller kungliga ämbetsmän. Kyrkan kommer i ett krisläge på grund av splittring och bönderna kommer att få en ogynnsam utveckling genom att de pressades hårt av furstemakt och adel. I mellersta och östra Europa blir de till och med livegna. Endast i västra och norra Europa finns självägande bönder i någon större utsträckning.
3. Framväxten av en stark furstemakt och uppkomsten av nationalstaten
Under perioden kommer en ny stridsteknik att förändra hela militärväsendet. Gevär och kanoner börjar användas i större omfattning och kungar värvade nu i allt högre utsträckning legosoldater till arméer utrustade med dessa vapen. Detta kostade pengar och lågadeln kommer att bli furstemaktens främsta stöd inom militärapparaten som officerare, medan borgerskapet blev dess ekonomiska garant.
Den italienske samhällsdebatören Machiavelli skrev vid denna tid en bok med titeln ”Fursten”, där han beskriver hur en furste (ett lands ledare), måste vara för att kunna styra ett rike. Enligt honom borde fursten vara ett lejon eller en räv, helst bådadera. Han menade att ”den som ägnar sig åt politik måste kunna handla snabbt, nästan instinktivt, kunna fullständigt koncentrera sig på uppgiften, utnyttja alla tillgängliga vapen och välja den mest ändamålsenliga metoden”.
De stater som växte fram i Europa under denna tid brukar man kalla de nya furstestaterna. De hölls samman av undersåtarnas lojalitet mot fursten och hans ätt. Detta ledde efter hand till att folket i en stat upplevde en gemenskap som förstärktes av att människorna också fick ett visst skydd genom att tillhöra en viss stat. På så sätt började nationalstaterna växa fram.
Exempel på starka nationalstater som växte fram är:
A. Spanien
Under andra hälften av 1500-talet var Spanien Västeuropas dominerande stat. Här utvecklades den starka kungamakten till ett envälde. Detta skedde under kung Filip II:s regeringstid i nära samarbete med den katolska kyrkan. En av förutsättningarna för utvecklingen var de rikedomar i form av guld och silver som kom från kolonierna i Amerika. Så småningom försämrades den spanska ekonomin på grund av krig, omfattande byråkrati, dyrbar hovhållning och import av lyxvaror åt de högre klasserna. När man dessutom konkurrerades ut till sjöss av England blev det en stark tillbakagång för landet under 1600-talet. I Spanien fortsatte Katolska kyrkan att dominera totalt trots reformationen i Nordeuropa där reformationskyrkorna växte fram under 1500- och 1600-talet
B. England
Även i England skaffade sig kungen stor makt och man utnyttjade kyrkan för sina syften. Den starka kungamakten skapades av ätten Tudor, t.ex. av sådana regenter som Henrik VIII och Elisabeth I. Reformationen bröt fram och den anglikanska kyrkan blev den dominerande efter konflikter med såväl katoliker som puritaner (= en radikal kalvinsk gren inom reformationen).
C. Sverige
Gustav Vasa hade som mål att bygga upp en en nationell furstestat. Detta gjorde han genom att dels bryta loss Sverige ur Kalmarunionen, dels genom att ställa sig på reformationens sida mot Katolska kyrkan och därigenom ta makten över kyrkan och dess egendomar och dels genom att ta ett starkare grepp om Sveriges olika regioner och landskap. Upprorsförsök slogs ned med hård hand och skatteindrivningen effektiviserades. Under sönerna (Erik XIV, Johan II och Karl IX) stärktes den kungliga makten trots högadelns försök att öka sitt inflytande.
4. Reformation och motreformation
Under slutet av medeltiden ökade kritiken mot den Katolska kyrkan. Kritiken riktade in sig mot att kyrkan blivit för rik och maktfullkomlig och glömt bort sina religiösa ideal. En av de viktigaste kritikerna var Martin Luther som menade att man skulle återvända till de tankar som fanns i Bibeln och rensa bort allt annat som helgon, avlat och påvemakt mm. En stark och radikal reformrörelse som kallas ”reformationen” växte fram, huvudsakligen i Nordeuropa. Den viktigaste grenen inom reformationen brukar man kalla protestantismen
En del furstar runt om i Europa såg i reformationen en chans att ytterligare stärka sin makt genom att krossa kyrkans ekonomiska och politiska inflytande och ta över detta själva. Andra furstar i framför allt södra och centrala Europa ställde sig på den katolska kyrkans sida mot reformationen, detta kallas ”motreformationen”. Religionskrig utbryter mellan reformationens länder och motreformationens länder, det största och brutalaste var ”Det trettioåriga kriget” under 1600-talets förra hälft.
5. Renässansen som stilideal inom konst och litteratur
Renässans betyder återfödelse och här menar man en pånyttfödelse av den grekiska och romerska antiken. Den antika skulpturen var en lovsång till människans skönhet och livskraft och den antika litteraturen gav stöd åt åsikten att människan har rätt att njuta av livet här på jorden och att hon har rätt att utveckla sina möjligheter. Detta ställs mot ”den mörka medeltidens” tankar om att människan är en begränsad varelse vars kroppsliga förhållanden mest var något att skämmas för.
Den nya synen på människan återfinns inom såväl renässanskonsten som inom den livsåskådning som man kallar ”humanismen”, med sin grund i Italien. Humanismen uppfattade människan som en i grunden aktiv varelse med stora möjligheter att utvecklas.
Boktryckarkonsten kom att få en stor betydelse vad gäller att sprida nya tankar och åsikter.
Inom renässanskonsten med Italien som föregångsland finner vi konstnärer som t.ex. arkitekten Brunelleschi, Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael.
E-post: ih@delagardie.lidkoping.seAbsolutismen – de enväldiga kungarnas epok
Epoken omfattar 1600-talet, men absolutismen lever kvar länge i vissa länder. Med absolutism menas att kungarna hade absolut makt i sina riken. Genom att kontrollera krigsmakten och skaffa sig en effektiv skatteindrivning kunde kungarna på 1600-talet skaffa sig en så stark makt att de inte längre var beroende av varken böndernas eller adelns åsikter. De blev diktatorer med oinskränkt makt. Men de olika samhällsgrupperna som borgare, adel och bönder försökte ständigt få inflytande över kungarna. Låt oss titta på några länder.
Spanien
Detta land var den stora kolonialmakten, men är på klar tillbakagång.
Habsburgska riket
Detta var ett rike som hölls samman av att dess regenter som kallades för kejsare tillhörde en släkt; habsburgarna. Detta rike i mellersta delarna av Europa med centrum i Österrike-Ungern var mycket starkt vid 1600-talets början. Men svåra motgångar väntade, bland annat bryter 30-åriga kriget ut 1618. Kriget hade flera orsaker: 1) ett religionskrig mellan katoliker och protestanter, 2) ett politiskt krig mellan den habsburgske kejsaren och de lokala stormännen som ville ha större självständighet, och c) ett internationellt krig där andra europeiska stormakter var inblandade, t.ex. Sverige, Frankrike. Det trettioåriga kriget slutar med att kejsardömet besegras och blir maktlöst och att religionskriget avslutas och att Europa delas upp i ett nordligt protestantiskt område och ett sydligt katolskt (samt ett östligt ortodoxt område, även om de ortodoxa aldrig var med i själva kriget).
Frankrike
Genom att det habsburgska riket försvagas kan Frankrike bli det ledande landet på kontinenten, såväl politiskt som ekonomiskt. Kulturellt blir Frankrike dominerande i hela den europeiska civilisationen. Ledande regent under mycket lång tid var Ludvig XIV och under hans regeringstid fullbordades det kungliga enväldet med starkt centraliserad förvaltning och där militären kommer att stå direkt under kungen. Även på det ekonomiska området sker en hård kontroll och där målet var att öka statens och fursten makt och rikedomar. Denna ekonomiska politik kallas för ”merkantilism”. Ludvig XIV bedriver också en aktiv utrikespolitik och försöker öka Frankrikes inflytande i såväl Europa som i övriga delar av världen. Detta leder till ständiga konflikter med andra länder. Genom förödande stridigheter mellan flera av de europeiska staterna om makten över Spanien, ”det spanska tronföljdskriget” och till slut freden i Utrecht 1713 bromsas Frankrikes ökande inflytande i Europa.
Holland
Det område som vi idag kallar Nederländerna hade under medeltiden tillhört olika furstar och länder, men vid mitten av 1500-talet tillföll området Spanien. Den spanske kungen försökte få total kontroll över området, men landets borgare och handelsmän hade varit mycket framgångsrika ute i världen och ville inte foga sig. Istället slår sig området fritt under namnet Holland fritt från Spanien under 1600-talet och upplever en storhetstid som en av världens ledande handelsmakter.
England
Englands ekonomiska och militära tillväxt under 1600-talet är omfattande men landet drabbas under 1600-talet av en rad interna stridigheter om makten i samhället. De kungar som försökte driva det kungliga enväldet så långt som möjligt fick mäktiga motståndare ute i det engelska samhället. Dessa stridigheter bidrog till att England inte deltog så mycket i den maktkamp som försiggick nere på kontinenten under detta århundrade. Striderna mellan kung och parlament i England pågår av och till under hela 1600-talet. Åren 1688-89 inträffar den s.k. ”ärorika revolutionen” där kungen tvingas se sin makt beskäras. Men kungamaktens minskade makt i England betydde inte att centralmakten minskade i betydelse, bara att makten till viss del överflyttades till den engelska riksdagen – parlamentet. Parlamentets makt främst i fråga om skatter och lagstiftning slogs fast och den jordägande lågadeln och det förmögna borgerskapet befäste sitt politiska inflytande genom sin kontroll över parlamentet. Politiskt kom England stärkt ut ur denna politiska kris. På haven blev de engelska skeppen allt vanligare.
Ryssland
Under 1500- och 1600-talen blir Ryssland till ett allt starkare rike. Landet utvecklas till en absolut stat och under slutet av 1600-talet tar tsarerna allt mera makt över samhället. Under Peter den stores ledning från slutet av 1600-talet blir Ryssland en stormakt av västeuropeiskt snitt. Genom krig med bland annat Sverige tar sig Ryssland ut till Östersjön. Tsar Peter låter bygga en stor flotta, grundar skolor för navigation, medicin, matematik och ingenjörsämnen. Peter den store ger personligen ut Rysslands första tidning.
Sverige
Sverige spelar en viktig roll i europeisk storpolitk genom det trettioåriga kriget och med Gustav II Adolf som central gestalt. Efter flera krig med Danmark som handlade om kontrollen över Öresundstullen blir landet Nordens ledande stat under senare hälften av 1600-talet. De kungar som fullbordade arbetet på att göra Sverige till en absolut stat hette alla Karl och därför kallas tiden för ”det karolinska enväldet”.
Under Karl XI:s tid infördes det karolinska enväldet. När kungen hade varit omyndig hade stormännen styrt landet i något som kallades förmyndarregeringen. När kungen blev äldre tog han ett rejält grepp över makten i Sverige och överförde allt makt till sig själv personligen. De stormän som skaffat sig fördelar ekonomiskt och maktpolitiskt fick nu känna på drastiska försämringar. Det karolinska enväldet kom att utmärkas av;
Sverige förvandlades i praktiken till en enda stor arméförläggning vars alla ekonomiska och politiska resurser användes för att stärka krigsmakten. Målet var att erövra och kontrollera Östersjöns kustområden och därigenom få kontroll över handeln. Sverige skulle bli en stormakt.
Det kungliga enväldet blev bestående ända fram till Karl XII:s död 1718.
I det stora nordiska kriget hade Karl XII att försvara de svenska intressena mot Danmark, Polen och Ryssland. Sverige hade dock inte tillräckliga resurser för att stå emot. I och med freden i Nystad 1721 är det svenska stormaktsväldet slut.
Det svenska 1600-talssamhället var indelat i stånd – adel, präster, borgare och bönder. Där fanns naturligtvis andra grupper också som torpare och tjänstehjon. Adeln var helt dominerande, såväl politiskt som ekonomiskt. Man hade ensamrätt till alla högre ämbeten i statens tjänst och blev rikt belönade genom skattebefrielser (”frälse”) och förläningar av gods och gårdar. Men detta kritiserades av de ofrälse stånden – borgarna och bönderna. Under enväldets tid lyckades kungarna ibland att inskränka adelns makt för att stärka enväldet. Samtidigt fick adeln del i de rikedomar som tillfördes Sverige genom krigen och många adelsmän deltog i krigen som officerare. Många adelsmän uppfattade sig därigenom som både stora jordägare och officerare och kände en stark samhörighet med det svenska riket. Vad bönderna och deras indelta soldater tyckte som blev kanonmat ute på de stora europeiska slagfälten vet vi inte så mycket om.
Teater och konst i enväldets skugga
Den absoluta kungamakten skapade en egen kultur, den s.k. hovkulturen. Ludvig XIV:s Frankrike var i detta fall förebilden genom framför allt det fantastiska kungliga slottet Versailles. Ludvig XIV:s tid blev en guldålder för teatern, det franska dramat (ex. Corneille, Racine, Molière). Barocken var den konststil som växte fram under den enväldiga furstemakten. Utmärkande var det pompösa och praktfulla i arkitektur, skulptur och målningar, allt för förhärliga det kungliga enväldet. Barocken uppstod i Italien vid de stora furstehoven där. Där kan nämnas Bernini. Ingen barockmålare i det katolska Europa blev så berömd som flamländaren Rubens. En annan storhet är den holländske målaren Rembrandt.
Naturvetenskap under 1600-talet
Under 1600-talet lades grunden till den moderna naturforskningen. Forskarna visade att det fanns säkra metoder att nå kunskap om verkligheten. Kunskaper får man inte genom att okritiskt läsa vad som står i Bibeln eller i skrifter av gamla grekiska vetenskapsmän som Aristoteles. Verkliga kunskaper kunde man vinna först efter omfattande undersökningar och experiment.
Galileo Galilei konstruerade en egen kikare, ett teleskop och studerade systematiskt himlarymden.
Isaac Newton gjorde omfattande naturvetenskapliga undersökningar och beräkningar och beskrev i sin bok ”Principia” de lagar som reglerade all rörelse på jorden och i rymden. Han formulerade den allmänna gravitationslagen. Han menade att föremål dras till marken tack vare tyngdlagen. Före Newton hade man trott att föremålens rörelser reglerades av andar eller att föremålen hade en ”önskan” om att få komma ner på jorden. Newtons åsikter stod för en sorts tankemässig revolution. Man skulle inte längre tro på vad olika auktoriteter en gång i tiden sagt, istället skulle man undersöka den materiella verklighet (empirin) som finns runt omkring oss för att få reda på hur det verkligen är. Denna vetenskapliga metod kallas ibland ”empirism”. Denna idé pekar igentligen framåt i tiden, bort från enväldets auktoritetstro och diktatoriska kungar och fram mot nästa epok.
E-post: ih@delagardie.lidkoping.seUpplysningen
Upplysningstiden är ett samlingsnamn för 1700-talets Europa då nya politiska, sociala och ekonomiska idéer började växa fram. Begreppet upplysning syftar på tanken om att människa behövde få en ny kunskap lösgjord från kyrkan och envåldshärskande kungar. Hon behövde upplysas om att varje enskild människa skulle våga använda sitt eget förnuft. Hur såg det Europa ut där dessa tankar växta fram?
Ekonomiskt
Europa och framför allt England, Frankrike och Nederländerna var centrum för en världshandel som växte sig allt starkare. Handeln med Asien, Afrika och Amerika blomstrade som aldrig förr. De som drog mest nytta av denna handel och exploatering av handelskolonierna var Europa med dessa länder i spetsen. I första hand var det privatpersoner som investerade och skötte om handeln och därmed drog hem vinsterna. Regeringarna drog naturligtvis nytta av detta genom skatteintäkter och lån. Men detta skapade också ett beroendeförhållande mellan dessa ”nyrika personer” och respektive lands regering.
Europa blev under 1700-talet ojämförligt rikare än andra delar a världen och välståndet ökade för de flesta grupperna i samhället. Det märks bl.a. på en ökad konsumtion av lyxvaror. Fler människor hade råd med fler saker. Bankväsendet och penningväsendet utvecklades också under den här tiden. Fler och fler vågade investera och avstånden krävde en allt mer utvecklad penningekonomi.
Industrialismen hade inte slagit igenom ännu men allt fler ägnade sig åt någon form industriarbete även om de fortfarande bodde kvar på landsbygden. De flesta var deltidsarbetare hemma i sin egen bostad. (Förlagsverksamhet.)
Socialt
Europa var ett samhälle uppbyggt kring gamla samhälleliga strukturer som stånds och skråväsendet. Men det skedde stora förändringar inom denna ”medeltida” struktur.
Den nya ekonomiska situationen med en växande världshandel gjorde att medelklassen med borgare och handelsmän ökade i antal. Det skedde en viss utjämning mellan borgarklassen och adeln. Detta gällde framför allt ekonomiskt men som en följd av det höjdes även deras sociala status.
Adeln drog också nytta av det ekonomiska uppsvinget men under 1700-talets senare del reagerade de på den utjämning som höll på att ske mellan dem och medelklassen och markerade därför sina gamla privilegier allt hårdare.
Den begynnande omstruktureringen inom jordbruket med rationaliseringar och bättre brukningstekniker frigjorde många från det traditionella jordbruksarbetet vilket gjorde att allt fler ägnade sig åt ”industriarbete”. Men fortfarande var Europas städer små och de flesta människorna ägnade sig åt att bruka jorden.
Politiskt
Europas länder styrdes i huvudsak av envåldshärskande kungar. Det fanns olika grader av detta envälde. I Ryssland var det näst intill totalt medan det i England knappast kunde kallas envälde eftersom parlamentet hade relativt stor makt. Teoretiskt hade kungen all makt men i praktiken var han beroende av olika fraktioner i samhället. Inte minst p.g.a. att staten behövde mycket pengar p.g.a. dyra krig. De ekonomiska och sociala förändringarna gjorde att man började ifrågasätta den gamla feodala samhällsstrukturen.
På det internationella planet pågick en maktkamp om herraväldet i världen och i Europa. Det handlade dels om Frankrike eller England skulle ha makten i kolonierna dels om Preussen, Österrike eller Ryssland skulle ha den militära makten i Centraleuropa. Storbritannien gick segrande ur kolonialstriderna medan oroligheterna fortsätter i Centraleuropa.
Kulturellt
I detta Europa fanns det utrymme för nya tankar om religionen, staten och människan. Frankrike var centrum för denna rörelse där ett antal upplysningsfilosofer formulerade nya sätt att se på verkligheten. Deras idéer togs emot av en växande skara människor som fått möjlighet att utbilda sig och tänka själva. Denna rörelse var i första hand de intellektuellas. Idéerna spreds via tidskrifter och böcker samtidigt som tankarna diskuterades på kaféer och på kulturella aftnar hemma hos förnäma damer. Från Frankrike spred sig sedan idéerna till övriga Europa och även det som sedan kom att bli USA.
Naturvetenskapens upptäckter under 1600-talet gjorde att man började tro på människans förnuft. Man var optimistisk till sökandet av kunskap. I England hade tänkare som Locke och Hobbes redan kommit fram med tankar om ett nytt samhälle där alla människor hade vissa rättigheter inte bara de som hade pengar.
Honnörsord för upplysningen
Förnuft och erfarenhet – tanken var fri och den kunskap man hade byggde på erfarenhet vilket också kallas empirism.
Framtidstro – Det fanns ingen gräns för förnuftet vilket innebar att världen bara kunde bli bättre och bättre.
Nyttighetstänkande eller utilitarism – Kunskapen skulle vara till så stor nytta som möjligt för så många som möjligt. Alltså skulle den ut till folket i form av beskrivningar om odlingsformer etc.
Naturrätten – alla människor hade av naturen vissa grundläggande rättigheter. Följden av detta blev kraven på att alla människor har vissa fri och rättigheter som religionsfrihet och yttrandefrihet. Kraven på slaveriets och tortyrens avskaffande kommer också från denna tanke.
Deism och ateism – En del upplysningsfilosofer trodde inte längre på en personlig gud. I stället var många deister vilket innebär att man tror att det finns en gud som har skapat världen men sedan bryr han sig inte så mycket mer. Andra gick ett steg längre och hävdade att det inte fanns någon gud alls. För första gången fick man tänka tanken att det inte fanns någon gud.
Med hjälp av tre kända upplysningsfilosofer ska se på tre olika sätt att se på hur staten skulle styras. Alla tre har inspirerat olika länder till att införa nya styrelsesätt.
Montesquieus maktdelningsteori – Statens makt ska delas mellan tre sinsemellan självständiga organ. Dessa är den verkställande makten (kungen), den lagstiftande makten (folkrepresentationen) och den dömande makten (domstolarna). Tanken om att makten skulle fördelas grundar sig i att ingen person eller instans mår bra av att ha hela makten och att folket på något sätt bör finnas representerat i maktutövandet.
Voltaires upplyste despot – Voltaire hade inte någon tro på folket som han ansåg för obildat för att förstå sitt eget bästa. I stället skulle en upplyst härskare se till folkets goda och styra landet enligt upplysningstankarna.
Rousseaus allmänna vilja – Enligt Rousseau var folkets majoritetsbeslut det bästa för alla. Majoriteten kunde inte ha fel. Alla skulle vara med och rösta om alla beslut. Direktdemokrati var det som gällde.
E-post: sah@delagardie.lidkoping.seRevolutionernas tidsålder
Revolution! Vad står det begreppet för?! Kan man tala om en revolutionens epok? Inom historien brukar man göra det och då syftar man på den industriella revolutionen, den franska revolutionen och den amerikanska revolutionen. Den första av dessa revolutioner är en lång process som pågick under olika perioder i olika länder men till stor del ryms den inom 1700-talet och 1800-talet. De andra två revolutionerna utgör två specifika perioder i två länders historia. Varför tar man upp dem under samma rubrik?! Alla tre revolutioner påverkade samhällsstrukturerna i västvärlden på ett genomgripande sätt. Det handlar både om ekonomiska, sociala och politiska förändringar men också sättet att se på vad en människa är och vilka rättigheter hon har. Revolution står i det här sammanhanget för en förändring i samhället som är så djupgående att något helt nytt ersätter det som varit.
Den industriella revolutionen – Det manuella arbetet ersätts av maskiner
Från mitten av 1700-talet fick den industriella revolutionen sitt genombrott i Storbritannien. Senare spred den sig till det europeiska fastlandet. Belgien var det land som följde efter först. Senare kom Tyskland och även USA. Den industriella revolutionen nådde inte de nordiska länderna förrän i slutet av 1800-talet.
Vad satte igång den industriella revolutionen?
Följder av den industriella revolutionen
Arbetarna
Man brukar säga att den industriella revolutionen var den största förändringen för mänskligheten sedan hon blev en bofast jordbrukare. Många människor som tidigare arbetat inom jordbruket lösgjordes nu från detta på grund av specialiseringen inom denna näringsgren. Detta skedde samtidigt som en begynnande industri började växa fram i städerna. Mängder av arbetare flyttade in till städerna för att kunna försörja sig. Omställningen var ofta enorm. Personer som varit vana vid att arbeta ute i samspel med naturen stängdes nu in i en fabrik där klockan styrde när arbetet skulle ske. Det var ofta fruktansvärda förhållanden i de första fabrikerna.
Borgarna
Borgarna eller medelklassen växte sig allt starkare under den här perioden. Det var framför allt ekonomiskt de ökade sin betydelse. I det gamla systemet med ståndsriksdag fanns det inte utrymme för dem att påverka på det politiska planet.
Nya städer växte fram där det var lämpligt att placera en ny fabrik. Behovet av bra kommunikationer och närheten till arbetskraft och produktionsmedel avgjorde ofta var man grundade nya fabriker
Den Amerikanska revolutionen – frihetskriget
Amerika var fram till 1770-talet en brittisk koloni. Det växte fram en frihetsrörelse som främst protesterade mot att britterna bestämde över dem utan att de själva fick ha några representanter i det brittiska parlamentet. Kriget bröt ut och 1776 förklarade de 13 kolonierna sig självständiga. Britterna kapitulerade 1781 och 1783 erkändes koloniernas självständighet. Nu följde en tid av arbete och diskussioner om hur den nya staten skulle styras.
1789 trädde den nya författningen i kraft och den gäller fortfarande. Vad som var nytt var att upplysningens idéer för första gången tillämpades i verkligheten. Maktens fördelningen är en kopia av Montesqueas maktdelningsteori och i författningen finns också de mänskliga fri och rättigheterna nedtecknade. Det som bara diskuterats i salongerna och på kaféerna hade nu blivit verklighet i USA och diskussionen fortsatte i Europa.
Den franska revolutionen
1789 samma år som USA fick sin författning bröt den franska revolutionen ut med sina slagord ”Frihet , broderskap och jämlikhet”. Mellan åren 1789 och 1814 fick det franska folket vara med om många olika styrelseformer. Det som började med ett land styrt av en envåldshärskande kung slutade med att den diktatoriske kejsaren Napoleon störtades från makten av en sammanslagning av de mäktigaste länderna i Europa. Däremellan fick de också uppleva ett skräckvälde.
Bakgrunden till revolutionen var ett franskt samhälle i ekonomisk kris. Krig, konkurrens från det industrialiserade Storbritannien och missväxt gjorde att det var stor arbetslöshet och stor hunger. Den gamla sociala strukturen med adel, präster och det tredje ståndet började knaka i fogarna. Bönderna var missnöjda med den allt för höga skatten och borgarna som hade ökat sin ekonomiska makt hade svårt att hävda sig inom politiken gentemot adeln och prästerna. I det tredje ståndet fanns välutbildade människor som hade läst upplysningsfilosoferna. De grundade sin samhällskritik på Voltaire och Rousseau och angrep den kungliga enväldet och adelns privilegier utifrån deras tankar.
Till följd av att kung Ludvig XVI misslyckades med att driva igenom en skattereform som kunde räddat landets finanser tvingades han kalla in nationalförsamlingen för att fatta beslut i frågan. Genom förändringar i röstningssystemet fick det tredje ståndet större makt då man gick ifrån att varje stånd hade en röst till att alla röster räknades i nationalförsamlingen. Reformtankarna var störst inom det tredje ståndet men det fanns ett brett stöd bland många adelsmän och präster. Under den första revolutionen åstadkom man en ny författning där alla var lika inför lagen, adelns privilegier avskaffades, skatterna fördelades jämnare över befolkningen.
Till att börja med handlade kampen om makten mellan anhängare och motståndare till de revolutionära idéerna. Under början av 1790-talet skedde kampen i stället mellan olika revolutionära grupper. I och med att jakobinerna tog makten i början av 1793 inleddes ”Skräckväldet”. Detta välde kan närmast liknas vid en diktatur där Robespierre härskade med järnhand. Under denna period gjordes utrensningar av de som inte sympatiserade med revolutionens tankar.
Efter att Robespierre mördats antogs en ny författning där fem direktorier skulle styra gemensamt. Rösträtten begränsades av inkomst vilket gjorde att rika borgare nu var vinnare. Med hjälp av militären behöll de makten trots att den hotades av uppror både från rojalister och revolutionärer.
Nästa period domineras av Napoleon. Han kom till makten i samband med en statskupp 1799. I den nya organisationen med tre konsuler blev han förstekonsul och tog via den positionen all makt och blev en ny diktator. Han fortsatte med att förändra det franska samhället. Förvaltningen centraliserades, kommunernas självständighet avskaffades. Han införde en ny gemensam lag för hela landet där de mänskliga rättigheterna lagstadgades. Rätten att tala fritt begränsades starkt eftersom han tystade ner all opposition med en stenhård censur. Under hans ledning skapades en stark nationalkänsla bland det franska folket. De var fransmän som stred för den franska nationen.
Napoleon lyckades mycket bra med sin krigföring i Europa till att börja med men så småningom vände segrade en samlad europeisk armé över honom. Hans härjningar ute i Europa fick dock till följd att vissa av revolutionens idéer spreds. Bl.a. avskaffades adelns privilegier i och med hans nya organisation i de ockuperade länderna. Nationalistiska strömningar väcktes i de länder han ockuperade.
Direkta resultat av den franska revolutionen var att en ny samhällsordning hade kommit till stånd i Frankrike. Det gamla samhället med rötter i medeltidens feodalsamhälle hade ersatts av ett samhälle som mer svarade upp mot ett begynnande industrisamhälle. Ännu var omdaningen inte klar men revolutionen hade visat att upplysningens tankar kunde få en verklig förankring.
E-post: sah@delagardie.lidkoping.seNationalismen och imperialismen – tiden 1815-1914
Efter Napoleonkrigen samlades de stora staterna på en fredskongress i Wien 1815. Syftet var att förhindra nya revolutioner och att stärka maktbalansen i Europa. Detta skedde dels genom att segrarmakterna utökade sina territorier – Ryssland fick en stor del av Polen, Preussen fick Sachsen och delar av Rhenlandet, Storbritannien Malta osv. – dels genom en konservativ politik som bl.a. medförde att enväldet av Guds nåde återkom i många stater. Men givetvis var det omöjligt att vrida klockan tillbaka. Den accelererande industriella revolutionen gjorde att människornas levnadsvillkor förändrades. Fler flyttade in till städerna och krav började ställas på medbestämmande, utbildning och olika sociala reformer. De liberala idéerna fick allt större spridning, och från och med andra halvan av 1800-talet växte sig också arbetarrörelsens ideologi, socialismen, allt starkare. Flera gånger gick det så långt som till sammanstötningar mellan de olika samhällsklasserna – Frankrike kan nämnas som exempel med revolutioner både 1830 och 1848.
En uppfattning som fick stor betydelse var att folk som talade samma språk, tillhörde samma religion och hade samma seder hörde samman i en nation. Varje nation borde också höra samman i en stat, så att nationalstater bildades. Denna nationalism var av två slag: En riktning ville frigöra nationer som tvingats underkasta sig andra stater. Dessa frihetsrörelser fanns inom bl.a. Osmanska riket (Turkiet), Österrike, Ryssland och Latinamerika. En annan riktning, enhetsrörelser, strävade efter att föra samman folk som var splittrade i småstater till en enda stat. Så var fallet på den italienska halvön och i de tysktalande staterna. Nationalisterna fick stöd av liberalerna som här såg en chans att bryta den bestående ordningen och införa nya demokratiska styrelseskick och sociala reformer. Mot dem stod Wienkongressens konservativa furstar som inte var roade av denna utveckling. Vid ett flertal kongresser samlades stormakterna och beslöt att ingripa militärt i olika länder för att behålla ordningen.
Utvecklingen gick dock inte att stoppa: Under 1820-talet gjorde sig Latinamerika fritt från Spanien och Portugal med stöd av Storbritannien och USA. Under samma decennium bröt sig Grekland loss från Osmanska riket. Under återstoden av århundradet och början av 1900-talet rämnade så gott som hela den europeiska delen av detta rike, och stater som Rumänien, Bulgarien, Serbien och Albanien bildades. De franska revolutionerna 1830 och 1848 inspirerade frihetsrörelserna i många länder; polackerna gjorde misslyckade uppror mot ryssarna; norditalienarna, ungrarna och tjeckerna mot österrikarna. Belgien lyckades dock göra sig fritt från Nederländerna och 1860 blev Ungern jämställt med Österrike i den s.k. dub- belmonarkin Österrike-Ungern.
1861 bildades Italien genom enandet av ett antal småstater och tio år senare var det dags att utropa det enade Tyska riket. Revolutionsåret 1848 hade nationalisterna och liberalerna gjort ett misslyckat försök att ena Tyskland. Istället blev det nu Preussens konservative statsminister, Otto von Bismarck, som lyckades sammanföra de tyska staterna. Bismarck var en s.k. realpolitiker som satte makten i första rummet: ”Vår tids stora frågor skall inte lösas med tal och majoritetsbeslut – det var misstaget från 1848-49 – utan med blod och järn.”1 Enandet skedde genom tre krig – mot Danmark, Österrike och Frankrike – ett sätt att dels ta över områden med tysktalande befolkning, dels att ena det tyska folket genom att ställa det mot gemensamma yttre fiender.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet urartade nationalismen alltmer. Den egna nationen, och framför allt den vita rasen, började anses som överlägsen. Något som rättfärdigade att de europeiska länderna, plus Ryssland och så småningom Japan och USA, nu kunde utvidga sina territorier och vinna politisk makt på andra världsdelars bekostnad. Just den politiska makten bör nog ses som den främsta drivkraften till denna imperialism även om ekonomisk vinning – råvaror till den växande industrin och nya marknader där de färdiga produkterna kunde säljas – givetvis också var en viktig orsak. Ytterligare motiv står att finna i viljan att sprida kristendomen och ”civilisationens ljus” över ”de stackars vildarna”, samt ren och skär upptäckarglädje – reseskildringar från spännande och exotiska platser var för övrigt den mest lästa litteraturen i sekelskiftets Europa.
Imperialismen nådde sin kulmen under 1800-talets två sista decennier. Under denna period styckades hela Afrika upp. Vid en konferens i Berlin 1884-85 delade de europeiska stormakterna in Afrika i intressesfärer, och sedan var det bara att invadera ”sina” områden och med vapen i hand befästa sina intressen. Endast två afrikanska områden lyckades behålla sin frihet; Liberia som var en fristat för frigivna slavar och Abessinien (nuv. Etiopien) som lyckades besegra Italien(!).
Sätten att styra kolonierna varierade, ibland nyttjades infödda kungar, ibland styrdes de direkt av de vita, men gemensamt var att imperialismen var rasistisk – de vita ansåg sig överlägsna och afrikaner och andra hade som enda syfte att tjäna kolonialmakten. Exportgrödor, såsom te, kaffe, jordnötter och bomull, började odlas på de bästa jordarna och den inhemska befolkningen fick allt sämre försörjningsmöjligheter. Infrastrukturen – främst kommunikationer såsom hamnar, järnvägar, kanaler och vägar – byggdes ut med det enda syftet att underlätta råvaruexporten.2
Sverige
Under 1800-talet ökade befolkningen kraftigt i Sverige. Fred, smittkoppsvaccin och potatis har ansetts vara de viktigaste orsakerna. Detta, i kombination med de skiftesreformer3 som genomfördes under slutet av 1700- och början av 1800-talet, ledde till att urbaniseringen tilltog och fler människor blev tillgängliga som arbetskraft för den industriella revolutionen som nådde landet på allvar runt 1870, dvs. ca 100 år efter England. Ännu vid seklets slut var dock 70-80% av befolkningen bosatt på landsbygden. I runda tal en miljon svenskar valde också att söka lyckan på annat håll genom att emigrera till Nordamerika.
Vid mitten av seklet genomfördes en rad liberala reformer; allmän folkskola, möjlighet för kvinnor att bedriva hantverk, avskaffandet av rätten att aga hustru och tjänare var några av dem. Den största reformen ur demokratisk synvinkel var dock ståndsriksdagens avskaffande 1865. Denna typ av riksdag innebar ju att adeln och prästerna – mindre än en procent av befolkningen – utgjorde halva riksdagen. Nu infördes istället en tvåkammarriksdag där första kammarens ledamöter utsågs av landstingen, och kom att domineras av rika köpmän, storgodsägare och höga köpmän, medan andra kammaren framförallt bestod av bönder. Observera att 80-90% av landets befolkning, däribland kvinnorna, ännu inte hade någon rösträtt.
Fotnoter
Världskrigens tid
Första världskriget
I juni 1914 sköts den österrikiske tronföljaren och hans hustru till döds i den dåtida österrikiska provinsen Bosnien. Bakom dådet låg serbiska nationalister som ville skapa ett storslaviskt rike där Bosnien skulle ingå. Denna händelse, skotten i Sarajevo, sägs vara den tändande gnistan till det som blev första världskriget. Men för att en gnista ska kunna bli farlig krävs det något explosivt i närheten. Frågan är alltså vad själva krutdurken bestod av, dvs de bakomliggande faktorer som möjliggjorde det första världskriget?
Utrikespolitiska orsaker. De viktigaste orsakerna står att finna i föregående epoks nationalism och imperialism. Frankrike ville ha revansch för nederlaget mot Tyskland 1870-71 och många stater fruktade Tysklands makttillväxt. På Balkan, Europas oroliga hörn, möttes många korsande intressen: Serbien ville som tidigare nämnts skapa ett enat slaviskt rike och stöddes av Ryssland medan Österrike-Ungern givetvis slog vakt om sina besittningar. Under den imperialistiska dragkampen om råvarutillgångarna i Asien och Afrika hade många mindre sammandrabbningar mellan stormakterna ägt rum, vilket lett till en kapprustning av sällan skådat slag. För att upprätthålla maktbalansen i Europa ingick man också allianser. Vid krigets utbrott stod Tyskland, Österrike-Ungern och Italien, trippelalliansen, mot Frankrike, Storbritannien och Ryssland, trippelententen. Utan dessa allianser hade kriget knappast fått den spridning det fick. Kanske hade det inte ens börjat: Frågan är om Österrike-Ungern vågat förklara krig mot Serbien om man inte haft Tysklands stöd?
Inrikespolitiska orsaker. Krig ses ofta som ett sätt att ena ett folk genom att det ställs mot en gemensam yttre fiende. Av denna anledning kan framför allt de nya staterna i Europa ha sett kriget som någonting positivt.
Krigets förlopp. Efter den s.k. Svarta veckan, då krigsförklaringarna följde slag i slag, utvidgades kriget så att det som mest deltog 28 länder från fem världsdelar. Ubåtar, flygplan, kulsprutor och stridsvagnar användes nu för första gången i krig. Avgörande för krigsslutet blev USA:s inträde 1917. Fyra miljoner soldater satte amerikanarna in i kriget.
Krigets följder. Freden i Versailles 1919 blev mycket tuff för förloraren Tyskland. Elsass-Lothringen förlorades till Frankrike och ytterligare områden fick släppas till Polen respektive Danmark. Man förbjöds att ha ett flygvapen, fick endast ha en obetydlig flotta och en armé på högst 100 000 man. Dessutom fick man såsom förlorare stå utanför det nybildade Nationernas förbund, NF, och ådömdes ett orimligt stort skadestånd, helt omöjligt att betala. Efter kriget uppstod vidare en rad nya stater: Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern blev alla självständiga. Serberna fick dessutom som de ville då ett storslaviskt rike, Jugoslavien, bildades.
Mellankrigstiden
Första världskriget var en seger för demokratin. Två årtusenden av härskartraditioner från Roms och Bysans dagar tog slut: Tsaren, Sultanen, Habsburgskejsaren och Tyske kejsaren. Det var demokratier som hade segrat – USA, Storbritannien och Frankrike – och i de besegrade länderna Tyskland och Österrike infördes demokrati. I många länder, däribland Sverige, utvidgades dessutom de demokratiska rättigheterna så att även kvinnor fick delta i allmänna val. Under återuppbyggnadsskedet efter kriget var dessutom efterfrågan på arbetskraft stor, vilket ledde till att arbetarna kunde ställa krav och fackföreningar accepterades i flertalet länder.
T-shirts med ovanstående bild och text kan köpas via Internet. Ett av nynazisternas försök att skapa en (rock-)hjälte av tidernas värsta massmördare?
Demokratin var dock ingen självklarhet. Ryssland hade genom revolutionen 1917 ersatts av det kommunistiska Sovjetunionen, i Italien tog Mussolini och fascisterna makten 1922 och redan 1923 försökte en ung österrikare vid namn Adolf Hitler ta makten i Tyskland genom den sk. ölkällarkuppen i München. Tysklands ekonomi var vid den här tidpunkten körd i botten genom en fruktansvärd inflation, framtvingad av de orimliga skadeståndskraven. Kuppen misslyckades och Hitler fängslades. I fängelset fick han dock tillfälle att finslipa sina argument och skrev Mein Kampf. När så den amerikanska börskraschen inledde 30-talets stora depression, kunde Hitler genom skicklig agitation och manipulation bli rikskansler 1933. Snabbt gjorde han sig kvitt alla politiska motståndare och redan 1934 blev han der Führer, Tysklands diktator.
Andra världskriget
Många bedömare hävdar att de båda världskrigen egentligen bara var ett krig, som nu fortsatte efter en tids vapenstillestånd. I Tyskland var det en utbredd föreställning att tyskarna förlorat det första världskriget inte på grund av sin svaghet, utan därför att deras egna politiker svikit dem. Denna s.k. dolkstötslegend utnyttjades av Hitler och nazisterna liksom det faktum att Tyskland behandlats alltför hårt i Versaillesfreden. Hitler hade tre utrikespolitiska mål: För det första ville han återställa Tysklands gränser och rättigheter som de var innan ovan nämnda fred. För det andra ville han samla alla områden med tysktalande befolkning i ett stortyskt rike. Detta rike skulle sedan skaffa sig utökat livsrum österut. Mellan åren 1935-38 visade Hitler gång på gång att han menade allvar: Allmän värnplikt infördes, Österrike anslöts, delar av Tjeckoslovakien införlivades osv. Ändå gjorde västmakterna ingenting – de var så inställda på att bevara freden att de vägrade se vad som försiggick. När Polen anfölls den första september 1939 gick det dock inte att blunda längre. Kriget var ett faktum.
Andra världskriget kom att bli det mest brutala av alla krig. 50 miljoner människor dog, de allra flesta helt oskyldiga civila. Sovjetunionen förlorade flest – troligen uppemot 20 miljoner ryssar fick sätta livet till. I nazisternas dödsläger, Auschwitz, Dachau, Buchenwald m.fl., mördades ca 10 miljoner människor, framförallt judar. I Japan utplånades två hela städer genom användandet av ett nytt vapen, atombomben. Om det är någon del av historien vi verkligen borde ta lärdom av för att slippa upprepa våra misstag, så är nog andra världskriget det vi först borde titta på.
E-post: dkl@delagardie.lidkoping.seEfterkrigstiden
Kanske borde efterkrigstiden delas in i två epoker; tiden fram till 1989, som framför allt kännetecknas av maktkampen mellan de två stormakterna USA och Sovjetunionen, kalla kriget, och tiden efter Berlinmurens och östblockets fall. De sistnämnda händelserna ligger dock fortfarande alltför nära i tiden för att vi ska kunna göra någon form av helhetsbedömning av en tänkbar epok, och hur framtidens historiker kommer att se på vår egen tid kan vi bara spekulera i. Tills vidare betraktar vi därför tiden efter 1945 som en epok.
Berlinmuren var en viktig symbol för förtrycket i öst. När den föll samlades stora skaror av människor – inte minst ungdomar – från hela Europa.
Politiska förhållanden
Efter andra världskriget visade det sig att motsättningarna mellan det kommunistiska Sovjetunionen och de kapitalistiska länderna Storbritannien och USA var betydande. För Sovjetunionen var det viktigt att säkra västgränsen – två gånger under 1900-talet hade man ju blivit invaderade västerifrån – och i Västeuropa och USA fruktade man kommunismen som spred sig alltmer. Resultatet blev ett Östeuropa med socialistregeringar: ”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå dragits ner över kontinenten”, som Winston Churchill uttryckte sig i ett tal 1946. Så småningom delades Tyskland, liksom Korea, i två delar och det kalla kriget mellan öst och väst var ett faktum.
En kapprustning utan motsvarighet i historien satte igång, men paradoxalt nog var det kanske just denna som förhindrade ett direkt krig mellan supermakterna. Vapnen blev helt enkelt för farliga; vid anfall var risken för ”massiv vedergällning”, dvs total utplåning av det egna landet, alltför stor. Nära storkrig var det dock flera gånger: I början av 1950-talet utbröt krig mellan Nord- och Sydkorea. USA gick med FN:s stöd in i kriget på Sydkoreas sida och fred slöts först sedan Kina gått in på Nords sida med en halv miljon man. 1962 fick USA:s president John Kennedy se fotografier som visade att Sovjetunionen var i färd med att bygga raketbaser på Kuba. Amerikanska flottan slog en järnring runt ön och vägrade släppa fram sovjetiska fartyg. Denna händelse, kallad Kubakrisen, följdes med spänning världen över; den slutade med att Sovjetunionen backade, men vad hade hänt om de inte gjort det?
Förutom kalla kriget har efterkrigstiden präglats av två motsatser, nämligen både nationalism och internationalism. I så gott som alla tredje världens länder har nationella rörelser lett till frigörelse från kolonialismen och imperialismen. I vissa länder gick detta relativt enkelt och smärtfritt, men i andra länder – framförallt i Frankrikes kolonier – utkämpades blodiga befrielsekrig. Längst och värst blev kampen i Vietnam, där befrielsekriget övergick i ett inbördeskrig som i sin tur blev till en del av det kalla kriget – kampen mellan kommunismen och den västerländska demokratin. USA, som setts som stora hjältar efter andra världskriget, Koreakriget och Kubakrisen, fördömdes för sin insats i Vietnamkriget av stora delar av västvärlden, inte minst för sina bombningar av civila. TV spelade här säkert en viktig roll: För första gången kunde ett krig följas på nära håll, direkt hemma i vardagsrummen.
Under Vietnamkriget kablades bilder som denna ut över hela västvärlden, vilket medförde att protesterna mot USA blev allt kraftigare.
Efter Berlinmurens fall fick nationalismen ny fart. Ur den gamla Sovjetstaten uppstod en mängd nygamla stater – Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Georgien etc. – och i det forna Östeuropa kom gamla motsättningar i dagen, inte minst i f.d. Jugoslavien. Parallellt med dessa yttringar har dock resten av Europa gått i motsatt riktning och en internationaliseringsprocess har pågått genom bildandet av den Europeiska Unionen. Liknande samarbetsprojekt förekommer också i andra delar av världen, bl.a. i Sydostasien och Afrika, även om dessa inte är lika långtgående.
Ekonomiska och sociala förhållanden
Den globala ekonomin har under efterkrigstiden dominerats av USA och Japan. Bildandet av EU kan ses som ett försök att bryta denna dominans, eller åtminstone att finna en möjlighet att inte hamna alltför långt efter dessa stater. En tydlig trend i efterkrigsekonomin är annars de allt större skillnaderna mellan i-länderna och u-länderna. Att vissa u-länder lyckats förbättra sin ekonomi, framförallt länderna i Sydostasien samt de oljeproducerande staterna i OPEC, kan inte dölja det faktum att flertalet fattiga länder blivit ännu fattigare, och att vi i de rika länderna hela tiden höjt vår levnadsstandard på dessa länders bekostnad. Stark kritik har riktats mot multinationella företag som utnyttjar den billiga arbetskraften, och avsaknaden av arbetslagar och anställningstrygghet i tredje världen, för att kunna pressa produktionskostnaderna och därmed öka vinsterna. Företagens försvar har varit att de faktiskt skapar arbetstillfällen och därmed hopp om en förbättrad ekonomi för de aktuella länderna.
Ett pris vi fått betala för vårt välstånd är den stora miljöförstöringen. Varken den kapitalistiska eller den socialistiska ekonomin har kunnat hantera detta problem. Ökad information och växande medvetenhet om problemen gör dock att en viss optimism kan skönjas inför framtiden, även om läget i många fall är akut. Frågan är dock om problemet kan hanteras inom den existerande ekonomiska modellen där tillväxt är själva målet med ekonomin eller om vi måste finna ett nytt ekonomiskt system? Åsikt står mot åsikt.
Ekonomiskt sett har människorna i västvärlden fått det allt bättre under efterkrigstiden. Klasskillnaderna har överlag minskat, allt fler genomgår högre utbildning, möjligheterna att resa har ökat liksom möjligheterna att ta del av ett ökande kulturutbud. Vidare har möjligheterna för kvinnor att arbeta och utbilda sig blivit större, inte minst genom utbyggnaden av barn- och äldreomsorgen som medfört att kvinnorna inte längre är låsta i hemmet. Allt är dock inte positivt; stressrelaterade sjukdomar såsom magsår och hjärtinfarkt har ökat, liksom de psykiska sjukdomarna. Ungdomsbrottsligheten har blivit grövre och främlingsfientlighet och rasism frodas när ungdomar inte längre känner att de behövs och inte vet om de får jobb efter avslutad utbildning. Den orättvisa resursfördelningen mellan nord och syd har dessutom lett till att en allt större del av mänskligheten fått det betydligt sämre. Svältkatastrofer i flera afrikanska länder, såsom Biafra (i nuvarande Nigeria) och Etiopien, som fortfarande är utpräglade jordbrukssamhällen, har visat att den ekonomiska välfärd industrisamhället fört med sig endast är för ett fåtal.
Kultur och religion
Det västerländska samhället har under efterkrigstiden blivit alltmer sekulariserat. Med detta menas att religionen spelar allt mindre roll för allt fler människor. Många hävdar att detta lett till ett tomrum hos många människor, ett tomrum som man försökt fylla med något annat. ”Prylgalenskap”, övertro på vetenskapen, medlemskap i någon sekt eller ockultism är sålunda effekter av denna sekularisering. I vissa delar av världen har dock utvecklingen gått åt motsatt håll. I Iran tog islamska fundamentalister makten 1979 i protest mot de stora sociala orättvisor det kapitalistiska systemet medfört. Starka fundamentalistiska krafter finns nu i många av arabländerna, och om inte ledarna i dessa länder förmår utjämna orättvisorna finns det stor risk för sammanstötningar och revolter.
Kulturellt sett har efterkrigstiden varit ungdomskulturernas epok. Jazz-, rock- och popmusik (med otaliga typer av underavdelningar) har samtliga börjat ”på gatorna” för att sedan utnyttjas av kommersiella krafter och fått enorma genomslag. En positiv effekt är kulturernas gränsöverskridande egenskaper – i dagens populärmusik finns det utrymme för såväl afroamerikanska tongångar som indiska ragor eller traditionell österländsk musik.
E-post: dkl@delagardie.lidkoping.se