I. Förord
Åren 1208 och 1210 stod slagen vid Lena och Gestilren, vilket betyder att det är c:a 800 år sedan dessa skedde. Ett visst mått av intresse har därmed kommit att riktas mot dessa slagplatser under de senaste åren. Genom bland annat Arnturismen, Guillous TV-serie om Arn och de s.k. ”segerfesterna” anordnade av Västergötlands museum i Skara har ett visst spekulativt drag kommit in i diskussionen. Det har också gjorts spelfilmer av Arntrilogin, och där beröras slagen.
En sådan fokusering på Sveriges medeltida historia är naturligtvis välkommen, men bör leda till att historiker med inriktning mot medeltiden tar på sig ett visst mått av ansvar. Dels måste man försöka att ta tillfället i akt och sprida de kunskaper som forskningen inom området vaskat fram under senare år, och dels måste man försöka stå för det vetenskapliga renhållningsarbete som behövs när ett historiskt ämne bollas mellan akademisk forskning och romanernas och spelfilmernas värld. Det är lätt att fictionens lättköpta och färgglada bildspråk förmedlar uppfattningar och påståenden som egentligen saknar faktagrund. Vilket inte gör något om man lyckas hålla isär fakta och fantasi. Men om vår verklighetsbild i växande utsträckning grundar sig på pojkromaner och dokusåpor då uppstår till slut allvarliga problem i kommunikationen mellan allmänhet och forskare. Detta kom att stå mycket klart för mig när jag för några år sedan läste Louise Sjöbecks uppsats från 2004, ”Arn – fiktiv riddare i en faktisk miljö” (opublicerad uppsats från Museion, Göteborgs Universitet). Jag kom att uppleva Sjöbäcks text som en uppfordrande uppmaning om att redovisa mera fakta och forskning om 1200-talets Sverige. Allt i syfte att skapa en bättre grund att stå på. En annan stor inspirationskälla har varit Bengt R. Jonssons fantastiska artikelserie om Lena-slaget i Sumlen (1989-1993), årsbok för vis- och folkmusikforskning.
Här kommer att diskuteras vilket källunderlag vi i realiteten har till de två medeltidsslagen vid Lena och Gestilren, och hur dessa källor möjligen kan tolkas.
II. Inledning
Denna uppsats grundar sig på det kringarbete jag utförde inför min artikel ”Gestilren fortfarande en gåta” i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 2005/06 (s. 247-257). Uppsatsen har sex huvuddelar; först en orienterande bakgrund (del A), följt av fyra delar med genomgångar av de viktigaste källorna(del B, C, D, E) och till sist en del med sammanfattning och källförteckning (del F).
I den första delen, A, med kap. III-V försöker jag sätta in slagen vid Lena och Gestilren i en historiska kontext och även redogöra för delar av den forskning som finns om de båda slagen. I de fyra följande delarna, med kapitel VI-XIV går jag igenom några av de viktigaste källgrupperna som berör Lena och Gestilren, och där redovisar jag källkritiska problem och möjligheter. För den senare delen är det viktigt att poängtera att när det gäller min beskrivning av källorna och citaten ur dem så utgår jag från existerande källutgåvor. Vid några tillfällen har jag jämfört originalkällor och tryckta textutgåvor, så har bl.a. skett vad gäller annalerna, Contigit-strofen, Chronica Regni Gothorum och den västgötska kungakrönikan. Källredovisningen och diskussionen om handskrifternas ålder och användbarhet är tänkt att vara så neutrala och objektiva som möjligt. Däremot är min analys av källornas innehåll och tolkningen av dem mera associativ och prövande. Ibland kan detta kanske upplevas som störande eftersom jag ibland gör utvikningar och fördjupningar som kan kännas som om de hamnar utanför själva ämnesområdet, men jag hoppas att läsaren skall kunna följa mina tankebanor. I avelning F med kapitlen XV och XVI redovisas resultaten av källgenomgången och så i slutet följer en Käll- och litteraturförteckning med förkortningar.
Nämnas bör inledningsvis, att eftersom jag själv inte läser latin har jag varit tvungen att lita till andras översättningar. Framför allt vill jag tacka Johan Hjertén och Henrik Janson som översatt en rad av de texter som här pressenteras. Emellertid är de inte på något sätt ansvariga för några av mina tolkningar som återfinns i denna text, ansvaret är helt och hållet mitt. En forskare som jag särkilt inspirerats av är Bengt R. Jonsson som i ett antal artiklar i Sumlen på 1980- och 90-talen analyserade slaget vid Lena och Lenavisan. Hans texter har för mig varit en guldgruva att ösa ur och inspireras av. Jag vill också tacka deltagarna i Medeltidsseminariet vid Vänermuseet i Lidköping för alla synpunkter och tips. Och som vanligt får jag ge personalen på Stifts- och landsbiblioteket i Skara en eloge för att de alltid lyckats hjälpa mig att ta fram de mest obskyra böcker från världens alla hörn och inte minst ur de egna fantastiska samlingarna av äldre litteratur. Tack!
III. ”Avgörande slag”
Ibland framställs det som om slagen vid Lena och Gestilren, var två s.k. ”avgörande slag”, som förändrade Sveriges historia på ett dramatiskt sätt ( I Arns fotspår s. 11), ja man har t.o.m. velat tolka det så att Sverige vid dessa båda slag försvarade sig mot Danmark. Om inte ”svenskarna” segrat just då och vid dessa tillfällen, skulle vi ha pratat danska idag, istället för svenska ( I Arns fotspår s. 2). Även om få forskare skulle vidgå en sådan tolkning av slagen, så förekommer trotts allt tanken på att något av slagen, eller båda, varit mycket omfattande och att massor med soldater deltagit i striderna.
Erik Lönnroth menade i ett föredrag som publicerades i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift (härefter förkortat VFT) 1983 att slagplatserna vid Lena och Gestilren gav Erik Knutsson och hans armé en möjlighet att möta det ridderliga kavalleriet som stod på Sverkers sida (E. Lönnroth 1983 s. 38). Lönnroth menade att slagen stod; ”i eller nära passet mellan Gerumsberget och Varvsberget, därför att enda sättet att mota ett tungt, överlägset, ridderligt kavalleri, var att icke kunna omridas runt på flankerna, utan att bilda en fast spjutgård mot dem.” (Ibid.). Av Lönnroths framställning får man otvivelaktigt en bild av omfattande strider där truppernas ledning planerade och agerade utifrån de naturgeografiska förutsättningar som några av våra västgötska platåberg utgjorde. En likartad bild ges av Bengt R. Jonsson i hans omfattande analys av Lena-slaget i Sumlen 1989, där han jämför denna strid med dem vid Cortrai 1302, Bannockburn 1314 och Margarten 1305 (B.R. Jonsson 1989 s. 158). Jonsson skriver om Lenaslaget; ”Det syns nämligen vara en parallell till ett antal bekanta och berömda slag, vilka har det gemensamt att ett bepansrat rytteri på ett uppseendeväckande sätt besegras av en motståndare, som huvudsakligen eller helt är hänvisad till att strida till fots på ett taktiskt skickligt sätt utnyttjar terrängen till sin fördel”. (Ibid.).
Ett symtomatiskt inlägg stod Sven Sandblom för 2004, i ett litet häfte med titeln Gestilren 1210 Striden stod i Uppland! I Gästre!, där han i anslutning till Lars Otto Berg placerade slaget vid Gestilren till Uppland. Sandblom skriver där om slaget vid Lena att folkvisornas berättelser om att 12000 danskar deltog på Sverkers sida troligen är överdrivna och vill istället göra det troligt med 1200 man (S. Sandblom 2004 s. 9). Även här ges vi alltså bilden av ett mycket omfattande slag. Men när det gäller Gestilren menar Sandblom att det då snarare var frågan om en mindre skärmytsling, utan större inblandning från Danmarks sida (a.a. s. 10, 17-21). Sandblom anknyter här till ett antal formuleringar av Folke Högberg i VFT 1960 (F. Högberg 1960 s. 89). Högberg skriver; ”Denna ändrade uppfattning om händelserna före slaget vid Gestilren styrks därav att de medeltida källorna icke tala om några danska förluster i slaget. De i annalerna rätt talrika uppgifterna om slaget vid Lena omnämna både att danska trupper deltogo och att de ledo svåra förluster; motsvarande uppgifter finnas icke i annalanteckningarna om slaget vid Gestilren. (—) Man torde härav vara berättigad till antagande, att inga danskar kämpade i slaget vid Gestilren.(—). Slaget vid Gestilren kan således ha varit en rent svensk affär.” (Ibid.).
Den bild man får genom dessa författare är att vi har en relativt klar bild av vad som hänt vid Lena och Gestilren, och att vi också under senare tid, genom forskningens utveckling kunnat göra relativa jämförelser mellan slagen, vad gäller deras omfattning och betydelse. Medan slaget vid Lena varit en mycket omfattande strid, så har slaget vid Gestilren snarare varit en liten skärmytsling, om ens det. Men är det verkligen så, har vi så tydliga källuppgifter? För att belysa denna problematik tänker jag gå ner i de källor vi faktiskt har om slagen och peka på några viktiga förhållanden som rör källornas tillkomst och innehåll. Först måste vi dock försöka sätta in slagen i någon sorts historisk kontext, vad var det som hade hänt som ledde fram till slagen och vad hände sedan?
IV. Den historiska kontexten
IV:1. Sverker och/eller Erik
Under senare hälften av 1100-talet och under förra hälften av 1200-talet kämpade två kungaätter om makten i Sverige, det var den östgötska sverkerska ätten och den västgötska erikska ätten (se t.ex. P. Sawyer 1991 s. 38-50). Genom mord, strider, uppror och förräderi avlöste de olika ätternas representanter varandra efter kortare eller längre regeringsperioder. I Sverige understöddes de av olika lokala maktgrupper, bestående av krigsledare och stora jordägare, som genom olika typer av intriger försökte flytta fram sina egna gruppers positioner på de andras bekostnad. Men även utifrån kom stöd och ingripanden från framför allt danska och norska stormän och kungar, som i sin tur hoppades på att få en del av segerns frukter, vid ett för dem lyckosamt tronskifte. Samma sak gällde när det utbröt maktstrider i Norge och Danmark, då deltog de svenska stormannafraktionerna på olika sidor för att kapa åt sig inflytande eller för att försvaga en möjlig framtida motståndare.
Genom den våldsamma maktkampen i Sverige mellan de sverkerkska och erikska kungaätterna och deras respektive understödjare växte Sverige fram som ett rike under senare hälften av 1100 (P. Sawyer 1991 s 42-63). Från att till en början ha drag av kamp om makten över olika områden kom efter en tid striderna att istället gälla om vem som skulle kallas rex Sweorum et Gothorum (DS 49, 50), d.v.s. Sveriges kung.
När Knut Eriksson efter en lång tids regerande dog c:a 1195/6 övertogs makten över Sverige av en person ur den sverkerska ätten; Sverker d.y. Karlsson ( Annales Suecici Medii Aevi, härefter förkortat AS s. 254). Sverker d.y. måste vid trontillträdet ha varit omkring trettio år eftersom han var son till den 1167 mördade Karl Sverkersson. Av allt att döma så var det Knut Erikssons mäktige jarl Birger Brosa som satte upp Sverker d.y. vid makten och även arrangerade ett giftermål mellan sin egen dotter Ingegerd och Sverker (B. R. Jonsson 1989 s. 120). Sverker och Ingegerd fick 1201 sonen Johan, som längre fram blev kung. Sverker d.y. har varit gift ytterligare en gång: då med Benedikta, dotter till den danske stormannen Ebbe Sunesson (B. R. Jonsson 1989 s. 120). Tyvärr är inte källäget tillräckligt tydligt för att vi skall otvetydigt kunna placera giftermålen i rätt ordningsföljd. Men en inte helt orimlig tolkning är att Sverker d.y. först gifte sig med den mäktige jarlen Birgers dotter Ingegerd, och att hon dött en kort tid efter sonen Johans födsel (B. R. Jonsson 1989 s. 120). År 1202 dör även Birger Brosa, den svenska maktapparatens stöttepelaren. Det verkar nu som om Sverker d.y. hamnat i ett utsatt läge och därför vidtar en rad åtgärder för att säkerställa sin makt. För det första utser han sin egen, blott ettårige son Johan till jarl och för det andra söker han stöd i den danska ”Hvide-ätten” genom att gifta sig med Benedikta, och med henne får han dottern Helena (B.R. Jonsson 1989 s 120, se dock R. Johnson 1993 s. 31). Benedikta var dotter till Ebbe Suneson som tillhörde en av de mäktigaste släktgrupperna i Danmark, den s.k. Hvide-ätten. ”Hvide-ätten” är en inte helt lyckad beteckning på en stormannafalang i Danmark bestående av släktingar och anhängare till herremannen Skjalm Hvides barn och barnbarn (L. Hermansson 2000 s. 191-209 , ssk. s. 201). I gruppen ingick bl.a. den danske ärkebiskopen Absalon som dog 1201 och då efterträddes av Andreas Sunesson som varit kansler under Knut VI (B.R. Jonsson 1989 s. 121, 153; L. Hermansson 2000 s. 200). Peder Suneson, bror till Ebbe Suneson, hade 1191 övertagit Roskildeepiskopatet och var även under en period kunglig kansler.
Enligt Bengt R. Jonsson var Sunesönerna mycket stora jordägare och därtill berömda krigare som kanske såg sig som jämbördiga med det Valdemariska kungahuset (B.R. Jonsson 1989 s. 121, 153). Jonsson menar till och med att ”Hvide-ätten” bedrivit en egen militär utrikespolitik. Peder Suneson hade 1198 lett ett fälttåg mot markgreven av Brandenburg och 1206 hade Andreas Sunesson ägnat sig åt korstågsverksamhet på Ösel (B. R. Jonsson 1989 s. 121, 153). Se dock min något avvikande ståndpunkt i kapitel IV:2, där jag menar att man kanske inte nödvändigtvis måste tolka det så att Hvide-ätten i slutet av 1100-talet och i början av 1200-talet stått helt oberoende av kungamakten och agerat på eget bevåg, istället är det fullt möjligt att uppfatta det så att kungarna och stormännen gemensamt agerade för att bibehålla och utveckla den existerande maktstrukturen (L. Hermansson 2000).
Av allt att döma har den danska kungamakten under Knut VI och Valdemar II hållit ett vakande öga över sina granländer för att i möjligaste mån se till att kringliggande riken haft ledare som antingen underställt sig dansk överhöghet eller var vänligt sinnade till Danmark. I ett översiktsverk som Danmarks historie från 1978 ges en tydlig, men möjligen något förenklad bild av processen. När den norske kungen Sverre dog 1202 startade ett långt inbördeskrig i Norge där olika maktgrupper förde fram egna kungar. År 1204 ingrep den danske kungen Valdemar II med vapenmakt och såg till att Erling Magnusson blev kung och att Filip Simonsson blev dennes jarl ( Danmarks historie del 1 s. 377-378). Även utefter östersjökusten var danskarnas aktiviteter relativt omfattande och pågick under de två första årtiondena av 1200-talet ( Danmarks historie del 1 s. 373-377). År 1206 hade ärkebiskop Andreas Sunesson utverkat en tillåtelse från påven att utse en missionsbiskop för ett område i nuvarande Balticum och därefter angrep ärkebiskopens och kung Valdemars förenade trupper Estland, där man bl.a. plundrade och härjade på Ösel ( Danmarks historie del 1 s. 375-376). Tydligen lyckas man inte fullt ut varför kungen drog sig tillbaka, medan Andreas Sunesson blev kvar i området ytterligare en tid. Någon gång efter 1205 flyr av allt att döma Sverker Karlsson från Sverige och kontaktar Valdemar och Hvideätten för att få hjälp i sin kamp för att återfå makten i Sverige, och det torde väl ha funnits ett tydligt strategiskt intresse för de makthavande i Danmark att på ett eller annat sätt hjälpa Sverker.
Sverker var alltså ingift i den mäktiga Hvide-ätten men man måste också komma ihåg att Sverker var son till Karl Sverkersson och dennes drottning Kristina, systerdotter till Valdemar I och därigenom släkt med de danska kungarna Knut VI (d. 1201) och Valdemar II Sejr (d. 1241) (R. Johnson 1992 s. 59; P. Sawyer 1991 bilagorna 5 o 6). Det är alltså inte så konstigt att Sverker, som för övrigt bott i Danmark under en stor del av sitt liv, hade ett starkt stöd från fränder och vänner i Danmark. Han litade till deras hjälp när det knep.
Även på andra sätt kan man se hur Sverker agerat för att skaffa sig en fungerande maktbas. Han var mycket mån om goda relationer till kyrkan, och i ett brev daterat 1200 ger han Uppsala domkyrka en rad privilegier; bl.a. befriades kyrkans jord från uppbörd och därtill kom stadganden om att prästerna bara fick dömas i kyrkliga domstolar (D. Harrison 2002 s 109; B. Nilsson 2001 s 147; DS115). Hur långt dessa privilegier sträckte sig är svårt att säga, men det är det första bevarade brevet där en svensk kung, inte bara ger bort jord och på så sätt överför ekonomiska medel till kyrkliga institutioner, utan mera generellt ger särskilda rättigheter i ett större område, i detta fall ärkestiftet. Rimligtvis har kyrkans ledning uppskattat kungens agerande och möjligen varit en del av den maktkonstellation som stödde Sverker. Men 1202 dör alltså Birger Brosa och strax därefter blossar åter motsättningarna upp mellan sverkrarna och erikarna. Möjligen har den utlösande faktorn varit att Sverker efter Birger Brosas död sökt ta kontroll över jarlämbetet genom att utse sin blott ettårige son Johan till jarl (D. Harrison 2002 s 112). En hel del talar för att Birger Brosas söner såg sig som de som stod närmast i tur som innehavare av jarlämbetet i Sverige, deras pappa Birger hade varit jarl under lång tid och deras äldste broder Filip hade varit jarl i Norge till sin död 1200 (B.R. Jonsson 1989 s. 120). Men nu förbigås alltså Birgersönerna Magnus, Folke och Knut, och det är väl rimligt att föreställa sig att de har upplevt att de och deras släktgrupp skjutits åt sidan. Möjligen har de också tagit kontakt med den erikska ätten och konspirerat mot kung Sverker, i syfte att avsätta honom (B.R. Jonsson 1989 s. 121-122). Intressant nog är det ju också så att Sverker hade varit gift med Ingegärd, en syster till Birgersönerna, vilket gör dem besvågrade med den kung som precis snuvat dem på jarlämbetet.
Kampen blir av allt att döma våldsam och 1205 dödas tre av Knut Erikssons söner vid Älgarås i Västergötland (D. Harrison 2002 s. 109). En fjärde son, Erik, lyckades fly till Norge, varifrån han sedan strävade efter att störta Sverker och ta makten i Sverige. Utifrån vissa norska och isländska källor har det gjorts troligt att Knut Erikssons syster Margareta varit gift med den norske kungen Sverre (d. 1202) och deras dotter Kristina gifte sig senare 1209 med ytterligare en norsk kung (R. Johansson 1992 s. 61). Genom släktskapet kunde Knut Eriksson räkna med stöd från den norska kungamakten, mot Sverker som i sin tur stöddes av danska stormän och kungar. Att Knut Eriksson haft goda kontakter med Birger Brosas söner märks bl.a. på att två av dem, av allt att döma, varit jarlar under honom, dels Knut (d. 1208) och dels Folke (d. 1210) (B. R. Jonsson 1989 s. 122). Sverker tvingas bort från makten och han drar sig tillbaka till Danmark, där han söker stöd hos kungen och Hvidesläkten. Påven Innocentius III ingriper i konflikten till Sverkers fördel och ger i ett brev daterat 1208 biskoparna i bl.a. Linköping och Skara i uppdrag att tvinga Erik Knutsson att återlämna kungamakten till Sverker (R. Johansson 1992 s 61; DS 135). Vilket rimligtvis bör tolkas som att Erik Knutsson i realiteten hade makten i Sverige, åtminstone från detta år. Konflikten mellan stormannagrupperna nådde sin höjdpunkt 1208 i slaget vid Lena i Västergötland, där Sverker besegrades och flydde ännu en gång till Danmark, troligen i sällskap med den svenske ärkebiskopen. Redan 1210 försökte så Sverker återta makten, men besegrades samma år vid Gestilren.
Vid slaget 1208 dog några av de ledande danska stormännen och i dansk historisk forskning har detta uppmärksammats, kanske något mer i den äldre forskningen än i mer moderna översiktsverk. I Hal Kochs översikt från 1963 betonas Hvideättens självständiga roll och nederlagets betydelse för relationen mellan denna maktgrupp och kungamakten ( Danmarks historie band 3, 1963 s. 419-42). En likartad bild återfinns i den 1978 tryckta Danmarks historie del 1, tyvärr med en rad onödiga fel och oklarheter; så förläggs t.ex. slagen vid såväl Lena som Gestilren till Östergötland och författaren för ett resonemang om att ”de ægte Folkungers program” kom att segra i Sverige, vilket ledde till att den danske kungens politiska inflytande i Sverige tog slut (a.a. s. 378). I samband med texten om folkungarna hänvisas till E. Lönnroth och det är väl rimligtvis hans artikel ”De äkta folkungarnas program” från 1944, som legat till grund för resonemanget om de äkta folkungarnas seger, men i den danska texten blir resultatet ganska oklart ( Danmarks historie del 1 s. 378, se även E. Lönnroth 1964 s. 22). I Gyldendals og Politikens Danmarks Historie från 1989 finns däremot ingen analys av Hvideättens och kung Valdemars aktviteter gentemot Sverige och varken Lena, Gestilren eller Sverker omnämns över huvud tage.
Av tradition har man ansett att samtliga ovan omnämnda orter där konflikten övergick i stridshandlingar låg i Västergötland; först Älgarås, sedan Lena och till slut Gestilren. Sverker försökte alltså slå ut Erik Knutsson i Västergötland (som kanske bör ses som erikarnas maktbas), för att kunna återta makten över hela Sverige. På senare tid har dock lokaliseringen av Gestilren till Västergötland ifrågasatts (se härför Striden i Gestilren 1210 och då framför allt artiklar av Lars Otto Berg och Staffan Fridell). Allt talar för att vi här har att göra med ett inbördeskrig. Att däremot, som vissa har gjort, tolka Sverkers och Eriks maktkamp som ett svensk försvarskrig mot de ”otäcka danskarna” och att tro att vi i Sverige skulle prata danska om Erik inte vunnit 1210 ( I Arns fotspår s. 2), är att röra till det för sig i onödan. Av allt att döma var det frågan om en maktkamp mellan svenska maktgrupper, understödda av stormannafalanger och kungar i Norge och Danmark. Intressant nog bestämmer sig segraren Erik för att, strax efter segern över Sverker och dennes danska bundsförvanter, själv söka stöd hos den danska kungamakten. Han gifter sig nämligen 1210 med Rikissa, den danske kungen Valdemar Sejrs syster, och detta samma år som han kröns till kung över Sverige (D. Harrisson 2002 s. 110; AS s. 258). Att likt Danmarks historie ovan tolka detta som att de äkta folkiungarnas program vann är ju lite märkligt. Orsaken till att den erikska ättens huvudman bytte fot och sökte stöd hos Danmark istället för hos Norge är inte helt klarlagt, men mycket talar väl för att den pågående maktkampen i Norge gjorde att de norska kungarna inte var mycket att hålla i handen när det krisade till sig. Bättre då att försöka få in en fot i den mäktiga danska kungafamiljen.
IV:2. Några synpunkter på Valdemarernas maktbas och Sverkers
Under Valdemar den stores, Knut VI:s och Valdemar II Sejrs tid vid makten i Danmark skapades en tät maktsymbios mellan kungarna, kyrkoledningen och några ledande stormannagrupper, t.ex. ”Hvide-ätten” (se L. Hermansson 2000). Genom släkt- och vänskapsband knöts enskilda personer och familjer samman i en struktur där man hjälpte varandra och gynnade varandra i kampen om makt och resurser. Kungarna gav kyrkoledningen jord och privilegier och kyrkoledningen stöttade kungen i dennes strävanden efter ökande makt i samhället. De världsliga stormännen ställde upp för kungen och fick jord och höga samhällspositioner i gengäld. Genom att kungaättlingar också gifte sig med personer inom aristokratin skapades ett giftermålsmönster som förstärkte nätverket inom den övre makteliten.
Som vi såg ovan i kapitel IV:1 har många forskare, bl.a. Bengt R. Jonsson, betonat Hvideättens självständiga roll i förhållande till Valdemar II. Enligt Jonsson har det danska stödet till Sverker enbart kommit från Hvideätten och den danske kungens roll har varit obetydligt. Här måste jag dock framföra en något avvikande ståndpunkt. Vad jag kan förstå så har man i den danska forskningen under olika tider framhävt antingen den valdemariska kungamaktens styrka på Hvideättens bekostnad eller tvärt om Hvideättens autonomi i förhållande till kungamakten. Men när man närmare granskar Hvideättens relation till Valdemarerna (L. Hermansson 2000) så tycks det mig snarare som att det har varit frågan om en sorts kontinuerlig maktsymbios. En symbios som tycks ha varit särskilt levande under de båda ärkebiskoparna Absalon 1178-1201 och Andreas Suneson 1201-1223 och de båda kungarna Knut VI 1182-1202 och Valdemar II 1202-1241. Naturligtvis har kungar och stormän under denna tid ibland drivit olika linjer i diverse frågor och då och då har man varit på kollisionskurs med varandra, men det kan vara farligt att alltid utgå ifrån att när de agerat var för sig så måste detta skett i motsättning till den den andra parten.
När Sverker bodde i Danmark under perioden 1167-1195/6 umgicks han rimligtvis med delar av den Valdemariska familjen eftersom hans mor Kristina var systerdotter till Valdemar den store som regerade i Danmark 1157-1182 ( Danmarks historie band 3 s. 62-63, 224, B. R. Jonsson 1989 s. 119, L. Hermansson 2000 s. 201). Kristinas mamma Margareta Knutsdotter var gift med Stig Hvidelæder, medlem av Hvide-ätten. Sverker gifte sig med Benedikta, dotter till Ebbe Sunesson, även han medlem i den mäktiga danska ”Hvideätt”, som samarbetade med den danska kungamakten och som genom Absalon och Andreas Sunesson tagit kontrollen över kyrkans ledning i Danmark. Härigenom kom Sverker att få en mycket god inblick i hur en kungamakt och en samhällselit gemensamt hjälpte varandra till ökad makt i samhället.
Det är inte svårt att föreställa sig att Sverker när han 1195/96 kom tillbaka till Sverige försökte tillämpa sina kunskaper han fått i Danmark. Det gällde alltså att skaffa sig en grupp mäktiga anhängare inom den världsliga aristokratin och att även på olika sätt försök påverka vilka som kom att hamna i ledningen för kyrkan, alltså vilka som skulle bli biskopar och vem som skulle utses till ärkebiskop. Men när en kung agerade på detta sätt fick han naturligtvis också räkna med att andra maktgrupper i samhället som upplevde sig förbigångna skulle reagera negativt och kanske t.o.m. ta till vapen. När Sverker återkom till Sverige 1196/7 kom han hem till en redan existerande och väl fungerande maktstruktur med ärkebiskop Petrus stationerad i Uppsala och med Birger Brosa som mäktig jarl bredvid kungen. Där fanns flera söner till Knut Eriksson när han dog, och vi tror oss veta att någon eller några av dem faktiskt var tillräckligt vuxna (”puberes” i DS 135, se B.R. Jonsson 1989 s. 120), för att möjligen ställa krav på kronan. Men den maktstruktur som rådde i Sverige tycks ha gjort att det inte uppstod några stora problem med att få upp Sverker på tronen. Troligen är det Birger Brosa som ser till att Sverker blir kung och som också ser till att den erikska ätten håller sig på mattan. Antagligen liknar Birger Brosas släktgrupp delvis den danska Hvide-ätten på så sätt att den genom giftermål och andra förbindelser hade skaffat sig kontrollen över många maktpositioner i samhället. Tanken var väl att det skulle förbli så även efter Birges död. Men Sverker ville något annat. Kanske försökte han bryta med den existerande och väl inarbetade maktstrukturen, som kanske inte gav honom något särskilt stort eget manöverutrymme. Han ville helt enkelt skapa sig en egen ny maktstruktur, med män han litade på och som kunde hjälpa honom i hans strävanden.
År 1197 dör ärkebiskop Petrus och efterträds av Olov Lambatunga (B. Nilsson 1998 s 146; DS 106). Hur delaktig Sverker, som tillträtt kungavärdigheten 1195/6, varit vid tillsättandet av Olov vet vi inget om, men Olov fortsätter att vara ärkebiskop under större delen av den tid då Sverker är kung i Sverige. Cirka tre år efter sitt tillträdande på posten som ärkebiskop får han motta ett privilegiebrev 1200 där ärkebiskopsstolen befrias från skatt och prästerskapet slipper att dömas av världslig domstol (DS 116). Rimligtvis ingår detta i kungens strävanden att skaffa sig en till kungen lojal kyrkoledning. Om därtill de i kyrkoledningen ingående individerna fått sina positioner helt eller delvis beroende på kungens agerande borde lojalitetsbanden ytterligare stärkas. Men var verkligen Olov Lambatunga tillsatt med kungens hjälp? Vi har inga konkreta bevis på det, men med våra kunskaper om hur andra biskopar och ärkebiskopar tillsattes i Norden under senare hälften av 1100-talet (K. Wibull 1965 s. 224-234, se även stadgandena om biskopstillsättning i Äldre Västgötlagen SGL 1 s. 37) verkar det rimligt att tro att Olov var Sverkers man. Men också Birger Brosas, eftersom Olov väljs innan Birger har dött. Någon gång före 1207 dör Olov och en efterträdare skall utses. Från denna process har vi ett mycket intressant påvebrev bevarat från 1207 (DS 133). I detta brev ingriper påven Innocentius III och meddelar dispens för en ”Regis Capellanum V.” alltså kungens kaplan V som trots sin ”brist i fråga om födelse” nu skall vigas till ärkebiskop. Vem är då denne V? Allt talar för att det är den Valerius som, genom dispensen, blir näste ärkebiskop i Uppsala efter Olov. Valerius har alltså varit kungens egen kaplan och det verkar väl vara självklart att den som arbetat för Valerius upphöjelse varit kung Sverker själv. Han har sett till att Valerius utsetts och därefter har han genom ärkebiskopen i Lund utverkat den ovan omnämnda dispensen. Att ärkebiskopen i Lund tagit frågan till sitt hjärta är inte så konstigt eftersom han själv tillhörde den Hvide-ätt som Sverker gift in sig i. Vad var det då som Valerius behövde dispens för? I texten talas om ”defectum in natalibus” (DS 133; B. Nilsson 1998 s. 147), d.v.s. brist i frågan om födelsen. På något sätt hade Valerius fötts i någon sorts relation som inte kyrkan godtog. Det kan ha varit så att hans mamma och pappa var för nära släkt för att kyrkan skulle vara riktigt nöjda, att han fötts i en relation utan kyrklig vigsel eller att han var son till en präst eller biskop. Valerius torde därför ha varit ett perfekt instrument i händerna på en ambitiös kung, eftersom den blivande ärkebiskopens framtid låg helt i händerna på kungen. De fåtaliga källor vi har tyder på att ärkebiskopen stod sin kung nära, vem vet, kanske var han t.o.m. i närheten av Sverker vid slagen vid Lena och Gestilren.
Mycket pekar alltså på att Sverker försökte utveckla den typ av maktstruktur som Valdemarerna tillsammans med Hvide-ätten hade skapat i Danmark, och som där kom att bli så framgångsrik under Valdemar den stores söner Knut VI 1182-1202 och Valdemar II 1202-1241. Men Sverkers försök att eliminera Knut Erikssons söner misslyckades 1205 och hans koncentration av makten till den kungliga familjen genom att utse sonen Johan till jarl 1202 ledde istället till att hans maktbas blev för smal och osäker. Birger Brosas söner kände sig förbigångna och till skillnad från den danska Hvideätten kom Birgerssönerna att hamna på kungens motståndarsida. Sverker tvingades istället i stor utsträckning lita till sina fränder i Danmark, en av allt att döma inte helt lyckad strategi.
V. Några nedslag i forskningen
V:1. Om slaget vid Lena
Mycket av dagens forskning grundar sig naturligtvis på vad tidigare forskare kommit fram till. Jag tänker här inte göra någon omfattande genomgång av äldre forskning utan bara några nedslag. För en noggrann genomgång hänvisar jag till Bengt R. Jonssons artiklar i Sumlen 1989, 1990-91 och 1992-93.
I Fornvännen 1908 och 1909 publicerade Fritz Läffler en artikelserie med titeln ”Till 700-årsminnet af slaget vid Lena”, men vad jag kan förstå så bidrar den i dag inte så mycket till våra kunskaper om Lena-slaget. Läffler skummar snabbt över några av de källor som faktiskt handlar om Lenaslaget, avfärdar några och använder några andra, för att sedan lägga ned all sin kraft på en mycket omfattande, men för denna uppsats mindre intressant, analys av Gutasagan (L. F. Läffler 1908 s. 43-48, 92-101, 137-177; 1909 s. 120-125). Jag kan bara hålla med Bengt R. Jonsson i dennes värdering i Summlen 1989 (s. 125-146) av Läfflers artiklar.
En problematik som man med jämna mellanrum har diskuterat är slagens lokalisering. Var har slagen vid Lena och Gestilren stått? Vid första anblicken kan frågan se skenbart enkel ut och svaret torde då bli vid Lena och Gestilren. Här och var presenteras också slagplatserna på detta förenklade sätt; i Västergötlands museums broschyr I Arns fotspår anger man på en karta Gestilrens placering (a.a. s. 3) och i texten om Lena (a.a. s. 11) konstateras att denna ort i dag heter Kungslena, som ligger i centrala Västergötland. Men riktigt så enkelt är det inte. Stod slaget vid nuvarande Kungslena? Att Kungslena hetat Lena fram till 1527 är helt klart, så namnet är inget problem. Men resonemanget i musiebroschyren där man försöker knyta slaget till Kungslena genom att förmedla traditionen om att kyrkan där skulle vara byggd av kung ”Erik Läspe och Halte” till minne av slaget 1208 (a.a. s. 11) är inte särskilt lyckat. Kyrkan byggdes någon gång på 1120-talet enligt den dendrokronologiska dateringen (A Bråthen 1995 s. 92), c:a 100 år före att Erik Eriksson blev kung 1222. Hur kommer det sig då att man kunnat lokalisera slaget vid Lena till dagens Kungslena?
Folke Högberg menade 1960 i en artikel i VFT att en antikvitetsrannsakning från 1667, Lenavisan från 1670-talet och arkeologiska fynd torde säkerställer lokaliseringen av slaget till Kungslena (F. Högberg 1960 s. 90). Omnämnandet av slaget vid Lena i en rannsakning efter antikviteter i Dala socken från 1667, saknar enligt min mening bevisvärde för den härvarande diskussionen eftersom den är mycket sen och troligen starkt beroende av andra sena källor. Jag belyser rannsakningen nedan under kapitel X. Enligt Högberg (s. 90) anger också annalanteckningar att slaget stod i Västergötland vilket även Lars Gahrn uppger i en artikel 1988 (s. 34 not 6). Både Högberg och Gahrn borde emellertid påpekat att samtliga angivna annaler är från 1400-talet, och på just 1400-talet har flera källor betonat att slaget vid Lena stått i Västergötland, som t.ex. Ericus Olai i sin krönika från 1460-talet där han skriver att det stod; ”in Lena Westgocie” (Ericus Olai; Chronica Regni Gothorum s. 73). Men i annalerna från 1200- och 1300-talet anges ingen noggrannare geografisk angivelse, precis som i fallet med Gestilren. En tidig källa som enligt Bengt R. Jonsson kopplar Lena till götalandskapen är en notis, skriven under 1200-talets första tredjedel, i en äldre gåvobok där det vid 31:e januari omtalas att en Magnus dött vid Lena i Götaland (se kapitel XI:1).
Längre fram i kapitel XIV kommer jag att närmare diskutera Lena-visan och i denna anges ju att slaget vid Lena stått mellan ”Berg och lehna”, och ”Berg och dahla” något som alltså har tolkats som att slaget stått i närheten av orterna Lena och Dala i Västergötland, d.v.s. i närheten av nuvarande Kungslena (F. Högberg 1960 s. 90). Lars Gahrn ställde sig 1988 frågan om det verkligen går det att fastslå att det är Lena (=Kungslena) i Vartofta härad som avses (L. Gahrn 1988 s. 34)? Lena återfinns nämligen även som ortnamn på två byar i Älvsborg, en i Kullings härad, och en i Redvägs härad (L. Gahrn 1988 s. 34 not 6). Här skulle det onekligen behövas ytterligare forskning för att tydligare klargöra vad som bär och vad som brister när det gäller kopplingen mellan slaget vid Lena 1208 och dagens Kungslena. Att slaget stått i götalandskapen måste däremot sägas vara välbelagt.
I boken Striden i Gestilren 1210 resonerar Lars Gahrn även om slaget vid Lena (L. Gahrn 209 s. 45-54). Gahrn menar där att Erik Knutsson hade flytt från Sverige redan 1204 och att påvebrevet från 13:e november 1208 handlar om händelserna vid Lena i slutet av januari 1208 (a.a. s 45). Intressanta tolkningar som diskuteras närmare i samband med att källorna tas upp. Lenaslaget lokaliserar Gahrn på samma sätt som i sina tidigare diskussioner (se L. Gahrn 1988).
V:2. Om slaget vid Gestilren
I VFT 1960 gick Folke Högberg i sin uppsats ”Gestilren Ett 750-årsminne” igenom det dåvarande forskningsläget om slaget vid Gestilren, på ett föredömligt och intresseväckande sätt (F. Högberg 1960 s. 87-96). Av allt att döma utgick Högbergs artikel från ett meningsutbyte mellan författaren och Adolf Schück, och det är den senares användning av Carl Ivar Ståhles arkivfynd som kom att ligga till grund för det förnyade intresset för Sverkers nederlag vid Gestilren (F. Högberg 1960 s. 96). Högberg konstaterade att ett av de avgörande problemen vid studiet av Gestilren, är att forskningen inte med säkerhet kunnat peka ut var slaget stått.
I de äldsta källorna ges ingen information om var i Sverige slaget vid Gestilren 1210 stod, men från 1400-talet finns en antydan om att slaget stod i Västergötland. Under 1600-talet spekulerade fornforskarna om var Gestilren har legat, utifrån olika källuppgifter. Johannes Bureus (d. 1652) efterlämnade anteckningar om att Sverker ligger begravd i Sverkers backe vid gården Gestilreen i Frösthults socken i Uppland. Johannes Messenius (d. 1636) skriver i sin Scondia illustrata, på 1630-talet, tryckt omkr. 1700, att slaget vid Gestilren stod i närheten av slagplatsen vid Lena. Spekulationerna fortsatte i T. A. Odhelius dissertation de Wartofta, 1750, där slaget vid Gestilren genom en rad spekulativa ortnamnstolkningar lokaliserades till Gislrareds gård vid nuvarande Varv. I En kort beskrifning om Skara stift, 1813, menar Peter E. Lindskog att slaget stod vid ”Gestilbro” d.v.s. ”Kongsbron” på Varvs prästgårds ägor vid nuvarande Varv i närheten av Kungslena (P. E. Lindskog 1812-1816 s. 236). Denna uppfattning ”kanoniseras” i Scriptores Rerum Svecicarum Medii Aevi (här förkortad SRS) av utgivaren Eric Michael Fant i den första delen, 1818, där Gestilren lokaliseras (i en not till den västgötska kungakrönikan) till Varv ( SRS I s. 13 not y). Fant hänvisar till Lindskog 1813, utan några som hälst resonemang eller överväganden. Så 1910 restes minnesstenen över slaget vid Gestilren, med text av riksantikvarie Montelius; ”Sjuhundra år efter slaget vid Gestilren reste västgötar denna sten 1910. Gud skydde Sveriges rike.” Utan tvekan måste Montelius ha varit en stor humorist, inskriftens budskap är naturligtvis fullständigt sanningsenligt, men innehåller ingen ståndpunkt i själva sakfrågan, texten kan väl snarare uppfattas som ett sorts ”Västgötaklimax”!
Intressant nog kom en nyorientering när det gäller Gestilren genom Folke Högbergs artikel i VFT, 1960. Med utgångspunkt i Adolf Schücks forskning menar Högberg att anknytningen mellan slaget vid Gestilren och Varv är gjord utifrån handskriften Cod. Holm. D 4:s lokalisering av slaget till ”mellan Dala och Lena”. Enligt honom är lokaliseringen sen, har lånat uttrycket från Lenavisan och handlar alltså om var slaget vid Lena stod, och har därigenom inget med slaget vid Gestilren att göra. Högberg avvisar också Bureus lokalisering av Gestilren till Uppland eftersom det inte finns något ort med namnet Gestilren där. Genom artikeln i VFT 1960 hade grundvalen till den gamla lokaliseringen av Gestilren raserats, men tyvärr kom inte de nyvunna insikterna att integreras varken i det västgötska lokalsamhället eller i forskarvärlden. Istället fortsatte man att utpeka platsen vid minnesstenen vid Varv, som slagplatsen ( I Arns fotspår s. 3, 11). Men så 1988 startade Lars Gahrn en debatt i Ortnamnssällskapets i Upplands Årsskrift (här förkortad OUÅ), där han utifrån Folke Högbergs artikel konstaterade att man inte funnit någon ort där slaget vid Gestilren kunde ha stått. Istället menar Gahnr att angivelsen av att slaget stod vid ”Gestilren” är en kenning för ett sjöslag, och att det därför är meningslöst att försöka hitta orten Gestilren inom det medeltida Sveriges gränser (se dock nedan V:3). Diskussionen fortsatte sedan i samma tidskrift med inlägg av Gunnar Linde 1989, som ville föra slaget till Östergötland (nedan V:3.) och Linde fick svar på tal 1990 av Gahrn. Så 1999 kom Lars Otto Bergs artikel i Namn och Bygd, 1999, där han berättar om hur han funnit ortnamnet Gestilren i Frösthults socken i Uppland i kyrkobokföringsmaterial från 1500-talet, och han menar att detta kan betyda att slaget vid Gestilren 1210 stod i Uppland. I VFT 2005-2006 argumenterade jag mot Bergs resonemang och menar att det enda som hänför slaget vid Gestilren 1210 till orten Gestilren i Uppland är namnlikheten (a.a. s. 47 ff). I övrigt saknas hållbara argument för att placera slaget till nämnda landskap. Medan Bergs första artikel i Namn och Bygd var ett öppet och värderande anslag i en ny och intressant riktning, har flera av de påföljande inläggen som följt (bl.a. i OUÅ) snarare varit rena apologetiken (M. G. Larsson 2004 s. 46 ff.; S. Sandblom 2004).
När det gäller slaget vid Gestilren kan vi alltså konstatera att det finns en äldre men osäker lokalisering till Västergötland, som under senare tid blivit allvarligt ifrågasatt genom ortnamnsfyndet i Uppland. Jag menar att vi idag inte med säkerhet kan placera slaget. I denna analys kommer jag att hypotetiskt utgå ifrån att slaget vid Gestilren stått i Västergötland. Låt oss nu gå vidare med några kommenterar om Lindes och Gahrns försök till lokalisering och något om själva ortnamnet “Gestilren”.
V:3. Om Gestilren; Lindes och Gahrns teorier
När det gäller Gunnar Lindes argumentation i artikeln från 1989 ( OUÅ 1989 s. 38-40) för att slaget vid Gestilren skall placeras i Östergötland, någon stans i närheten av Bjälbo, så är detta naturligtvis en intressant vinkling, men frågan är hur långt Lindes argument bär. Linde menar att Bjälbo varit platsen för en tidigare uppgörelse med den sverkerska ätten (a.a. s. 39). Det skall nämligen vara där som Knut Eriksson 1169 lät döda tronpretendenterna Kol och Burislev, allt enligt ”topografiska arbeten från 1700- och 1800-talen” (Ibid.). Linde utgår här framför allt från en artikel av Adolf Schück, i Fornvännen 1951 (s. 197 ff.), där denne genom en rad snillrika kombinationer av en rad ganska sköra källuppgifter försöker öka våra kunskaper om ”motkungarna” Kol och Burislev. År 1210 skulle sedan ännu en uppgörelse mellan sverkrarna och folkungarna ha skett i närheten av Bjälbo, i form av någon sorts personlig vendetta mellan Sverker Karlsson och Sune Folkesson.
Låt oss börja med att granska den äldre händelsen. Om vi ser till de äldre- och högmedeltida källor som finns kvar så finns där inget som kopplar varken Kols eller Burislevs död till Bjälbo, faktum är att vi nästan inte känner till något om dessa kungar. Men Linde (s. 39) hänvisar till Adolf Schücks artikel i Fornvännen 1951 (s. 212) där denne i sin tur hänvisar till en kungalängd i Cod. Holm. B 17, där det står att Kol ”fiöll i Biælbo”. ”Kungalängen intil år 1333”, som den vanligtvis kallas inom forskningen, ingår alltså i B 17 som vanligtvis daterats handskriftligen till senare hälften av 1400-talet (S. Bolin 1931 s. 192). Men Göte Paulsson menade i sin annaledition från 1974 att kungalängden snarare hör till förra hälften av 1400-talet ( AS s. 63-65). Längden är skriven på svenska (inte på latin som Paulsson felaktigt uppger i AS s. 64), och är rimligtvis en översättning av en längd ursprungligen författad på latin någon gång strax efter 1333 (S. Bolin 1931 s. 192). Om kungalängdens uppgifter om Kols död vid Bjälbo skriver Schück på följande sätt; ”Sture Bolin anser att att de uppgifter som denna kungalängd meddelar utöver de som återfinnas i Codex C 92, kanske gå tillbaka till en förlorad archityp” (A. Schück 1951 s. 212). Men vad jag kan förstå så menade Bolin tvärt om att det just är de notiser som återfinns såväl i C 92 som i B 17 och/eller i ytterligare en kungaläng i A182 som troligen har tillhört architypen (S. Bolin 1931 s. 168) Notisen om att Col betecknats som kung återinns just i alla de tre kungalängderna och återgår då rimligtvis till architypen, medan orden om att Kol föll i Bjälbo bara återfinns i B 17 (S. Boling 1931 s 163). Om dessa anteckningar och andra liknande skriver Bolin; ”Diskussionen om deras källförhållanden är i det närmaste utsiktslös.” (a.a. s 172). Jag kan inte tolka detta på något annat sätt än att när Linde tar sin utgångspunkt i Adolf Schücks resonemang om notisen om Kols fall vid Bjälbo så övervärderar han dess källvärde. Snarare skulle jag vilja ansluta mig till Lars Gahrns värdering av notisen i sin avhandling från 1988, där han menar att den är mycket sen och har lågt eget källvärde (L. Gahrn 1988a s. 115). Det skulle alltså kunna vara frågan om en senmedeltida spekulation.
När det gäller dateringen av Kols fall så visar det sig att Adolf Schück redan 1951 avfärdade tanken på att Kol dog 1169 (A. Schück 1951 s. 200, 212) och det kan därför verka märkligt att Linde anger just detta år som troligt dödsår (G. Linde 1989 s. 39). Schück framkastar tanken på att dateringen till 1169 är en skapelse av S. F. Broocman 1760 (A. Schück 1951 s. 212), och detta kan kanske vara rimligt eftersom någon tidsangivelse inte kan återfinnas i de medeltida källorna. Burislevs förmodade dödsfall vid Bjälbo är förmodlingen ett påhitt av Messenius (se A. Schück 1951 s. 212, som dock tolkar det hela på ett fullständigt annorlunda sätt). Lindes försök att stärka argumenten genom att hänvisa till att marken sydväst om Bjälbo kyrka kallades Rödåkra och Blodåkra på 1700-talet (G. Linde 1989 s. 39) räcker knappast för att komma vidare på den inslagna vägen, särskilt med tanke på att allt sammans har sitt ursprung i Brockmans text (A. Schück 1951 s. 212). Någon sorts uppgörelse mellan sverkrar och folkungar 1169 vid Bjälbo kan knappast beläggas i de medeltida källorna. Om vi skall utgå ifrån källorna så har Erik Knutsson 1169 låtit döda Karl Sverkersson vid Visingsö ( SGL I s. 302). När och var Erik tog av daga Col och Burislev, vet vi inte. Att ”folkungarna” redan då skulle varit en av parterna grundar sig, enligt mig, på ett anakronistiskt tankesätt där beteckningen ”folkungaätten” förs tillbaka till en tid då det ännu inte fanns några ”folkungar”. Enligt den moderna bilden av ”folkungarna” dyker de först upp i o.m. kampen mellan Sverker och den Folke jarl som stupade 1210 (S. Carlsson 1953 s. 74-82) Folkungarna var just denne Folkes släktingar och anhängare som besegrade Sverker och lät döda honom (Ibid.)
Enligt mitt förmenande är den historiska kontext som Linde konstruerat kring Kols och Burislevs fall vid Bjälbo 1196 alldeles för svagt underbyggd i källorna för att användas till det som Linde vill göra med den. Men hur är det då med den senare händelsen vid Gestilren 1210, då Sverker dödades? Jo Linde menar att namnet ”Gestilren” har samband med det härad som Bjälbo låg i, d.v.s. Göstrings härad som 1311 skrevs ”gilstrings hæradh” (G. Linde 1989 s. 39). De som under medeltiden angett var slaget stod 1210 har alltså, enligt honom, omnämnt det härad som slaget stod i, och där pekar Linde särskilt ut möjligheten av att slaget stått vid Bjälbo, särskilt av den orsaken att där förut skett en uppgörelse mellan sverkrar och folkungar 1169 (a.a. s. 40). Som vi såg ovan saknar den sista ståndpunkten tillräckligt källstöd. En fördjupad koppling mellan Gestilren och Gilstrings härad gör Linde genom att ta fram den namnform som återfinns i ”Visbyfranciskanernas Chronolgia Svecia” (Ibid.), en sorts krönika skriven under förra hälften av 1400-talet ( AS s. 121-124). Troligen är notisen om Gestilren skriven någon gång strax före 1412 (Ibid.). I krönikan betecknas platsen för slaget 1210 med ”Gielsteren” ( AS s. 315) och Linde för ett ganska ingående resonemang kring namnets framväxt. Här måste man emellertid ställa sig frågande till varför Linde väljer att utgå från en så sen handskrift, vore det inte bättre att försöka resonera utifrån de äldsta belagda namnformerna, de som handskriftligen hör till senare hälften av 1200-talet och årtiondena kring 1300, med skrivningar som ”Giestilsren”, ”Gestylsren” och ”Gestilren” ( AS s. 255, 258, 267) samt västgötakrönikans ”Gýæstilren” ( CCSMA Vol. 12, fol. 50 r.) från c:a 1325. Som synes passar inte dessa äldre former lika lätt in i Lindes resonemang. Här dyker ett annat problem upp då Linde diskuterar hur den sena krönikans och den västgötska kungakrönikans namnformer växt fram ur den förmodade ursprungliga östgötska varianten ”Gilstring” (G. Linde 1989 s. 39-40). Linde skriver bl.a. om ”Visbyfranciskanernas Chronologia Svecia” på följande sätt; ”Franciskanerkrönikans skrivare har inte varit förtrogen med det östgötska namnskicket (…)” (Ibid.). Detta skulle då förklara hur ”Gilstring” blev ”Gielsteren” Men det Linde borde gjort var väl att resonera om den äldsta handskrifliga varianten ”Giestilsren”, skriven av hand b på 1260-talet i Cod. Holm. C 70, vid dominikanerklostret i Skänninge ( AS s. 20-35), mitt i Östergötland, inte fullt en mil från Bjälbo.Troligen är det från denna vår äldsta årbok som övriga svenska årböcker direkt eller genom förmedling fått sina grunduppgifter om slaget vid Gestilren. Visbyfranciskanernas ”Gielsteren”, torde väl snarast kunna uppfattas som en sen avskrift av namnet på slagplatsen, kanske är det rent av frågan om en felskrivning för ett förväntat ”Giestelren” ( AS s. 315) . Enligt min mening saknar lokaliseringen av Gestilren till Östergötland tillräckligt stöd i det medeltida källmaterialet.
Vid en närmare granskning av Lindes argument visar det sig enligt mig att det finns en rad förhållanden som måste bearbetas ytterligare för att den östgötska hypotesen skall bli mera trolig.
Så till Lars Gahrn. Namnet Gestil är ett mycket ovanligt mansnamn i Norden, men förekommer i isländsk skaldediktning, som namnet på en sjökung (L. Gahrn 1988b s. 36-37 ssk. s. 36 not 16). Gahrn tolkade därför 1988 beteckningen ”Gestilren” (a.a. s. 40-42), som en skaldekenning för ett sjöslag. När man i efterhand berättade om slaget 1210 där såväl Sverker som jarlen Folke stupade så viste man inte, enligt Gahrn, var slaget stått eller också så hade man ingen lämplig beteckning på slagplatsen eftersom det var frågan om ett sjöslag. Därför kom man att använda en beteckning som någon skald gett slaget, en kenning för sjöslag, ”Gestils rein”. Frågan är om Gahrn menar att beteckningen ursprungligen ingått i en dikt om slaget eller om man bara gett slagplatsen en poetisk benämning. Avgörande är emellertid att Gestilren inte är någon ort utan bara en angivelse av att striden skedde till sjöss, oklart var.
Jag är emellertid inte helt övertygad om denna tolknings hållbarhet. Enligt Gahrn betecknade redan Egil Skallagrimsson skeppet som ”Gestils svan” och sedan kom ”Gestil” att ingå i olika typer av kenningar (a.a. s 39). Men har verkligen denna användning varit vanlig? Gahrn konstaterar (a.a. s. 36) att Gestil återfinns i en thula med sjökunganamn i Snorres Edda, en bok som författades av Snorre Sturlasson (d. 1241) under förra hälften av 1200-talet. Här måste man emellertid fråga sig om ”thulorna” till varje del återger äldre diktning och om de verkligen ingått i Snorres ursprungliga text av Eddan ( Snorres Edda s. 22), eller om de tillförts senare, t.ex. under 1300-talet. Om det senare är fallet, är det inte självklart att ”Gestils ren” som skaldekenning för sjökrig har varit en självklarhet bland skalder i början av 1200-talet. Gahrn anger visserligen att ”Gestil” återfinns som sjökunganamn hos Sturla Thordarsson (1214-1284) i en skaldestrof (L. Gahrn 1988b s. 37 not 16), men frågan är hur detta användande skall tolkas i frågan om Gestilren som en kenning för ett förmodat sjöslag 1210?
En annan, och mer avgörande fråga man måste ställa sig är hur troligt det är att alla kända omnämnanden av slaget vid Gestilren har sin utgångspunkt i en enda kenning. Det är nämligen den enda rimliga slutsats man kan dra av hypotesen om att namnet Gestilren kommer ur en skaldekenning. Grundhypotesen som sådan verkar inte orimlig, om det inte var för detta med tiden. Låt oss tänka oss ett annat sjöslag, som stått omkring 1000 och som gett upphov till en dikt och massor med berättelser. Man kan tänka sig att efter något drygt århundrade så har de flesta berättelser dött ut och kvar blir dikten. Om en författare då får tag på dikten och skriver om slaget, så blir det helt utifrån den bevarade dikten, alla andra kunskaper är då borta och författaren har inget att jämföra eller komplettera med. Om informationen vid detta tillfälle sprids åt olika håll så kommer den att enbart utgå från denna berättelse och alla eventuella varianter kommer att vara varianter av samma historia. Detta är säkert inget ovanligt när det gäller vikingatid och äldre medeltid i Norden. Men när det gäller slaget vid Gestilren så har vi en tidsmarginal på bara ett fyrtiotal år. Om kungakrönikan i Cod. Holm B 59 ursprungligen är skriven på 1240-talet, så har man i Västergötland på 1240-talet trott sig ha kunskaper om ett slag vid Gestilren. När Sturlungasagan berättar om Snorres besök i Skara då han fick ”märket” av Kristina torde väl sagan utgå från Snorres egna berättelse om händelsen 1219 och innehållet är då tillkommet före 1241. Berättelsen i Sturlungasagan om Gestilren utgår troligen inte från de svenska och danska annalernas uppgifter, eftersom dessa inte överförs till Island förrän på 1270-talet. Att i sagan låta Snorre berätta om ett slag som islänningarna fått kunskap om först på 1270-talet verkar onekligen rätt komplicerat. De äldsta handskrifterna av den danska årboken Annales Lundenses är från omkring 1300, men går tillbaka på en text som tycks vara skriven vid mitten av 1200-talet (S. Axelsson 1956 s. 11; DMA s. 21). Från denna eller närstående årböcker har vår äldsta svenska ärbok Annales 916-1263 troligen tagit uppgiften om slaget vid Gestilren någon gång på 1260-talet ( AS s. 22-23; DMA s. 61), nedskrivet av hand b. Mycket tyder på att det går att knyta Årbok 916-1263 till dominikanerklostret i Skänninge, Östergötland. Den sista notisen som hand a skrivit gäller år 1254, därefter har hand b fyllt på med notiser fram till 1263 och vidare gjort omfattande tillägg till hand a:s uppgifter, bl.a. om Gestilren. Mycket talar för att hand b skrivit sina delar av texten i relativt nära anslutning till den sista notisen 1263 ( AS s. 23). När uppgiften om Gestilren ursprungligen tillfogats i Annales Lundenses är naturligtvis svårt att säga, men rimligtvis före 1260-talet.
Även om några av dessa ovan angivna tidsmässiga punkter är osäkra, så är det ganska tydligt att uppgifter om slagplatsen vid Gestilren varit i omlopp runt om i Norden vid mitten av 1200-talet, alltså endast c:a 40 år efter slaget. Alla källor talar om Gestilren. Om man skall godta Gahrns hypotes måste man föreställa sig att någon skaldekunnig person i nära anslutning till slaget betecknat slagplatsen med hjälp av en mycket specifik kenning för sjöstrid. Inga andra berättelser, med andra försök till närmare angivelser av slagplatsen, en sjö, en del av ett hav eller närheten till någon känd plats på fasta land, överlever de närmaste årtiondena och när man senare skall ange var Sverker dog använder man sig av kenningen för sjöslag – ”Gestils rein”. Frågan är om denna tolkning är rimligare än att det funnits en plats med beteckningen Gestilren och och att när berättelserna spred sig runt om i Norden under de närmaste årtiondena så angav man slagplatsen som Gestilren, med några olika stavningsvarianter. Det tycks mig som om den senare tolkningen är i större överensstämmelse med det förhållande att den enda kända beteckningen på slagplatsen, c:a 40 år efter slaget, är just Gestilren. Att benämningen på slagplatsen skulle utgå från en enda benämning av slaget, en kenning, och att alla andra omnämnanden skulle utgå från denna enda poetiska beteckning tycks mig som ett svagare allternativ, särskilt med tanke på att denna utveckling måste ha skett under mindre än 50 år och att kenningen har spridit sig runt om i Norden, från Danmark till Island, utan att någon annan traditionsbild av slaget överlevt. Enligt min mening verkar den tidsmässiga strukturen tala emot denna hypotesen.
Gahrn menar vidare (L. Gahrn 1988 b s. 41) att datumet för slaget, den 17: juli, mitt i sommaren tyder på att det inte kan ha varit ett slag på landbacken, eftersom det under medeltiden var vanligare med landbaserade krigståg under vinterhalvåret. Mot detta kan omedelbart inflikas att i Erikskrönikan beskrivs två slag i Sverige, med danskt kavalleri inblandat, ett vid Hova 1275 och ett vid Ettak 1277, båda stod mitt i sommaren ( AS s. 270; EK vv. 685-725, 834-954 ssk. vv. 836, 863). Krönikans skildringar av händelseförloppen vid de båda slagen kan säkerligen ifrågasättas, eftersom de tydligt färgats av krönikans tendens att skildra vissa utvalda svenska stormän i särkilt god dager. Däremot finns ingen anledning att ifrågasätta att stridigheterna försiggått under sommarhalvåret. Att striden vid Gestilren stod den 17:e juli måste alltså inte nödvändigtvis tolkas som att det har varit ett sjöslag.
V:4. Om uttalet av Gestilren
Här och var i litteraturen dyker det ibland upp påståenden om att vi känner till hur Gestilren en gång i tiden uttalats. Såväl Folke Högberg (1960 s. 96) som Sven Sandblom (2004 s. 41) menar utifrån Lilla Rimkrönikans strof om Sverkers död att Gestilren ursprungligen betonats på sista stavelsen.
”Samkade sik Folk mik till meen,
och drap mik vid Gestilreen”
(Citat från Lilla Rimkrönikan ur F. Högberg 1960 s. 96)
Jag skulle nog vilja påstå att strofen i Lilla Rimkrönikan, från senare hälften av 1400-talet (för dateringen se L.-A. Norborg 1972 s 103, 107-109), saknar bevisvärde i uttalsfrågan för 1200-talet. Särskilt med tanke på den inom medeltidens diktande så vanliga ”licentia poetica”; här skapandet av rim där uttalet styrs av rimställningen. Istället för att vi får reda på hur Gestilren uttalades 1210, menar jag att vi får reda på hur en krönikör under senare hälften av 1400-talet låter “meen” och “Gestilreen” rimma med varandra. Uttalet av “Gestilreen” i detta rim styrs alltså av uttalet av “meen”. Detta sätt att bygga rim på var mycket vanligt under medeltiden. Går man bara några verser framåt i rimkrönikan kommer man till en text som handlar om Erik Eriksson med följande lydelse;
Mik lyckades then andre Strijd bätter
Jak draap honom i Sparresätter
(Citat från Lilla Rimkrönikan SRS I:1 s. 259)
Ingen skulle väl idag utifrån detta rim hävda att man på 1200-talet uttalade Sparrsäter med betoning på näst sista stavelsen, med kort vokal, som rimställningen ger vid handen.
När det gäller tolkningen av ordet ”Gestilren” och möjligt uttal så kan det vara av ett visst intresse att titta på Läfflers synpunkter från 1908 (L. F. Läffler 1908 s. 144 not 1). Han konstaterar där att Gestilren troligen uttalats med betoning på första stavelsen som ursprungligen innehållit något sorts ä-ljud (Ibid.). Läffler menar att stavningen av ortnamnets första led har att göra med vilket skriftspråk som använts, e i latinet och ett ä i svenskan.
I denna uppsats används konsekvent ortnamnsformen ”Gestilren” därför att den ”vunnit hävd som skriftspråksform i modern tid” ( SOSk XVII s. 158). I handskrifterna skiljer sig däremot stavningen något åt, exempelvis ”giestilsren” i Codex Upsaliensis C 70 (fol. 1v.) från 1200-talet och ”Gestilren” i Codex Upsaliensis C 92 (fol. 6 r.) från 1300-talets början. Vidare återfinns ”gýæstilren” i Codex Holmiensis B 59 från c:a 1325 ( CCSMA Vol. 12, fol. 50 r.) och ”gæ?til?reen” i Codex Holmiensis D4 (fol. 205 r.). I Ortnamnen i Skaraborgs Län XVII (s. 158) finns en uppräkning av hur namnet skrivits, men eftersom denna delvis utgår från Scriptores Rerum Svecicarum Medii Aevi ( SRS), med alla dess fel och brister, så är denna lista inte fullständig. Bättre är den uppräkning som finns i Lars Gahrns artikel från 1990 i OUÅ (s. 30-31), som grundar sig på Göte Paulssons utmärkta annaledition Annales Suecici Medii Aevi, från 1974.
Beteckningen ”Gestilren” återfinns inte som ortnamn i det skriftliga källmaterial som finns bevarat från det medeltid Sverige. Ortnamnsforskarna menar att ”Gestilren” troligen är en kombination av ett mansnamn ”Gestil”, och ordet ”ren”, alltså ”Gestils ren” ( SOSk XVII s. 158; L. F. Läffler 1908 s. 144 not 1). Lämpligen kan man här se ”ren” som en beteckning på ytterkanten av något, rimligtvis av ett markområde, och ordet återfinns troligen i moderna beteckningar som ”åkerren” och ”dikesren”. Man skulle alltså kunna föreställa sig att ”Gestilren” som ortnamn betecknat en ytterkant av någon sorts mark, ägd eller på något annat sätt kopplad till en person med mansnamnet Gestil. Men enligt mig måste man också överväga om man inte kan tänka sig att slaget vid Gestilren stått på en plats som 1210 saknade tydlig koppling till en ort, platsen hade därför kommit att benämnas efter sin omgivning, alltså en ytterkant av något, kanske en åker eller en betesmark (eller varför inte en skog eller ett berg). Eftersom Gestilren inte var en ort, en gård eller en by, kom inte namnet att bevaras som ett ortnamn i skriftligt källmaterial från medeltiden. Men detta är naturligtvis en ren spekulation.