XI. Småstycken om Lena
I sin genomgång av existerande källor om slaget vid Lena tar Bengt R. Jonsson upp fem mindre källnotiser, som ger en del information om slaget, men som också vid fyra tillfällen visar att kunskaper om slaget vid Lena relativt tidigt nått till våra grannländer (B. R. Jonsson 1989 s. 143 ff.). Låt oss här nedan kort beröra dessa notiser:
XI:1. Obiit Magnus
Vid den 31:e januari i Lunds domkapitels äldre gåvobok (”Liber daticus Lundensis vetustior”), skriven med en hand från 1200-talets första tredjedel (B. R. Jonsson 1989 s. 147) står det; ”Obiit Magnus, qui occisus est in Gocia aput Lene anno dominice incarnationis MCCVIII.” ( Lunde Domkapitels Gavebøger s. 24). En viss Magnus har alltså omkommit vid Lena i Götaland den 31:e januari år 1208. Rimligtvis har denne Magnus dött vid slaget vid Lena 1208 som stod just den 31:e januari. Av någon anledning har Bengt R. Jonsson i sin analys av texten inte citerat den fullständiga notisen (Ibid.), vilket gör att han inte har med årtalet för Magnus död. Utgivaren av ”gåvoboken” 1884-1889, C. Weeke har tydligt markerat att angivelsen av dödsort och år tillförts med en annan hand än den som skrivit den ursprungliga notisen, men Weeke menade av allt att döma att även denna andra hand hör till 1200-talets första tredjedel. Det betyder i sin tur att om Weekes bedömning är riktig, så har vi troligen här ett av de handskriftligt sett äldsta omnämnandena av Lenaslaget.
Bengt R. Jonssons tolkning att det här är frågan om Magnus Minnesköld är naturligtvis tilltalande, om än ganska vågad (B. R. Jonsson 1989 s. 147). Vi vet dock att Magnus Minnesköld inte finns med i några brev efter 1202 och intressant nog finns han inte heller med i Strängnäsbiskopen Uffes brev från 1208 (se nedan XI:3) där flera av hans söner återfinns som vittnen. En hel del talar alltså för att Magnus Minnesköld dött under denna tidsperiod. Intressant nog har det kommit en undersökning som motsäger tanken på att den i gåvoboken omnämnde Magnus skulle kunna vara Magnus Minnesköld. År 2002 gjordes en osteologisk undersökning av skelettrester i Varnhems klosterkyrka, som sägs härstamma från Birger Jarl, hans hustru Mechtild och jarlens son Erik. Torbjörn Ahlström redogjorde 2006 i sin Skeletten från jarlen Birger Magnussons grav i Varnhems klosterkyrka för forskningsresultaten. När det gäller det förmodade skelettet av Birger Jarl, skriver Ahlström att om identifieringen är korrekt var jarlen vid sin död 1266 c:a 50 år och född inom intervallen 1210-1220 (T. Ahlström 2006 s 51-52). Ahlström menar att detta motsäger de spekulationer som funnits om att Birgers fader Magnus Minnesköld dött 1208 (a.a. s. 52). Men här måste man emellertid fråga sig om det går att osteologiskt avgöra om en person dött vid låt oss säga 55 års ålder (född 1211) eller vid 58 års ålder (född 1208). Fortfarande återstår märkligt nog också frågan om det skelett som identifierats som Birger Jarls verkligen är jarlens. Ingen DNA-analys har ännu 2006 genomförts för att klarlägga eventuell släktskap med det andra mansskelettet (Erik Birgerssons?) i graven i Varnhem eller med Magnus Ladulås kvarlevor i Stockholm.
XI:2. Obierunt Kanutus dux
I British Museum förvaras en psaltarhandskrift (signum Egerton 2652) med nordiskt ursprung, troligen skriven under förra hälften av 1200-talet (G. Carlsson 1954 s. 101) I ett kalendarium som ingår i detta psaltarium återfinns en notis vid 31:e januari (B. R. Jonsson 1989 s. 147; G. Carlsson 1954 s. 103-104) där det står: ”O(bierunt) Kanutus dux sueorum et dominus Laurencius cum m(ultis aliis)” (Ibid.). En svensk jarl vid namn Knut har alltså stupat och herr Lars och med honom många andra. Jonssons tolkning att denne Knut har varit Birger Brosas son och Folke jarls broder verkar rimlig (B. R. Jonsson 1989 s. 147). Genom denna text får vi information om att det inte bara var ledande krigsmän på den danska sidan som föll vid Lena. Intressant nog kan denna information om Knut jarl kopplas till ett brev av Strängsnäsbiskopen Uffe.
XI:3. Uffes brev
Den tredje källuppgiften, som Bengt R. Jonsson diskuterar, rör de i kapitel XI:2 ovan omnämnda jarlarna Knut och Folke, och det rör sig om ett odaterat brev där Strängnäsbiskopen Uffe redogör för att Knut jarl på sin dödsbädd skänkt två gårdar till Riseberga kloster (SDhk brevnr. 315 (odat. 1208-1209; B. R. Jonsson 1989 s. 147). Ett problem med detta brev är att det bara finns som avskrift från 1600-talet, och därtill kommer att såväl Knut som Uffe bara anges med initialer (Ibid.). Men om brevet skulle var äkta och K skulle stå för Knut jarl, vilket verkar fullt rimligt, så står vi inför en rad mycket intressanta uppgifter som går att kombinera med ovannämnda kalendariums uppgift om Knuts död. Här återges delar av brevet från Sven Tunbergs artikel i Svensk Tidskrift 1951; ”Notum fieri volumus presentibus et futuris, quod cum novissima K. duci resplenduit aurora, convocatis cognatis suis magnis et minoribus Deo et Sanctae Mariae de Riseberg in remissionem peccatorum sui et parentum suorum Frösevi et Akraby obtulit. (---) In ex-sequiis inde prefati ducis alii quam plures astiterunt, videlicet rex Ericus et dux Folco et dominus Eschillus et fratres sui et titius regni optimates, qui pretaxatae donicionis testes non defisunt (deficiunt).” (a.a. s. 208-209). I Tunbergs översättning lyder texten; Vi vilja göra veterligt för närvarande och efterkommande, att då den sista morgonrodnaden lyste för jarl K., överlämnade denne inför sina sammankallade släktingar, stora och små, till Gud och Sankta Maria i Riseberga för sina och sina föräldrars synders förlåtelse Frösvi och Åkerby. (---) Vid begravningen därefter av nämnda jarl närvoro många andra, nämligen konung Erik och jarl Folke och herr Eskil och hans bröder och stormän från hela riket, vilka icke svika såsom vittnen till den nämnda donationen.” (a.a. s. 209). Enligt Tunberg skall Örnhielm ha kollationerat avskriften och Peringskiöld har uppgett att det funnits ett sigill bevarat från brevet där det skall ha stått ”Sigillum Vfonis Strengnensis episcopi” (Ibid.).
Vad gäller Tunbergs översättning kommenterar Bengt R. Jonsson att formuleringen ”cum novissima K. duci resplenduit aurora” snarare borde översättas med då den första morgonrodnaden lyste för jarl K., d.v.s. den första morgonrodnaden på hans himmelska födelsedag (B. R. Jonsson 1989 s. 147). I vilken mån jarlen fick uppleva sin sista jordiska morgonrodnad eller om han såg fram mot sin första himmelska morgonrodnad övergår mitt förstånd, men hur som hälst torde döden inträtt den 31:e.
Har alltså jarlen Knut dött den 31:e januari 1208 i enlighet med kalendariumet ovan så torde det betyda att han skadats allvarligt i slaget vid Lena, men alltså hunnit skänka bort jord på sin dödsbädd (S. Tundberg 1951 s. 208-209). Särdeles långt från slagplatsen vid Lena torde väl knappast Knut ha förts för att invänta sin ”novissima resplenduit aurora” efter att ha sörjt för sin själs frälsning. En gärning, som enligt brevet bevittnats inte bara av biskop Uffe utan, senare vid begravningen, även av kung Erik, jarlen Folke och herr Eskil och den senares bröder, samt andra stormän (Ibid.). Här måste man naturligtvis ställa sig frågan om biskop Uffe menar att alla eller några av dessa vittnen även närvarat vid Knuts dödsbädd, eller om de bara på ett mera formellt sätt står bakom brevets formuleringar. Om man utgår från brevets rent bokstavliga formulering så kan man tolka det så att bara biskop Uffe och några icke namngivna släktingar till Knut, närvarat vid Knuts dödsbädd och att det är först vid själva begravningen som de andra stormännen dykt upp. Begravningen kan ha skett på annat håll i Sverige och en tid efter själva slaget. Men om de omnämnda stormännen verkligen närvarat så är det en formidabel bild av den segrande sidan vid Lena som avtecknar sig i brevet. Jarlen Folke är rimligtvis Knuts broder och efterträdare på jarlämbetet och herr Eskil torde vara den västgötske lagmannen Eskil. Intressant nog omnämns att bröder (OBS i pluralis) till Eskil också bevittnat jordöverföringen, vilket betyder att flera av Magnus Minneskölds söner, befunnit sig vid begravningen och kanske även vid själva slagplatsen. Vilka av Magnussönerna som än varit där så blir det tydligt av Uffes brev att begravningen varit fullkomligt nerlusad av dåtidens högdjur, kung Erik, Folke Birgersson och utifrån brevets formulering minst tre Magnussöner ur ”Bjälboätten”. Kanske har dessa figurer allesammans deltagit i Lenaslaget, och i så fall får vi här en bild av den mäktiga allians som Erik Knutsson hade bakom ryggen. Det är inte orimligt att tänka sig att Strängnäsbiskopen Uffe också aktivt deltagit på ett eller annat sätt i striderna, ett förhållande som alltså skulle visa sig vara behändigt för en del kombatanter i samband med att en möjlig immanent morgonrodnad för evigt utbytts mot en förmodad trancendent sådan.
XI:4. Oden vid Lena
Så till den kanske märkligaste källan av dessa fem, den norska Boglungasagan, som Jonsson menar är från 1210- eller 1220-talen, och som är skriven av en isländsk författare (Bengt R. Jonsson 1989 s. 143). I sagan berättas det på ett ställe om hur man i Norge efter en lång tid av inre stridigheter hade en kortare fredsperiod mellan birkebeinar och baglar. I samband därmed skulle guden Oden ha visat sig för en smed och berättat att han nu för en tid lämnade Norge för att fara till Sverige för att delta i striderna där istället. (B. R. Jonsson 1989 s 143). Och sagan fortsätter: ”Fjórum nóttum borðusk þeir síðar í Leinum Sørkvir konungr ok Eiríkr konungr.”( Soga om birkebeinar og baglar, Boglunga Sogur del II s. 123) Det vill säga, fyra nätter efter att Oden besökt bonden stred kung Sverker och kung Erik i Lena. Enligt Frits Läffler som hänvisar till Finnur Jonsson är berättelsen om Oden ett sent tillägg till sagan (L. F. Läffler 1908 s. 93-94). I dag ser man emellertid på denna fråga på ett annat sätt (se nedan). Leffler menade vidare att berättelsen saknade intresse för ”svensk historia” (L.F. Läffler 1908 s. 100). Läfflers analys av sagan 1908 utgick emellertid från en delvis föråldrad metodik, där han försökte avfärda sagans mytologiska innehåll, vilket i dag knappast torde uppfattas som en framkomlig väg (L. F. Läffler 1908 s. 92-101; B. R. Jonsson 1989 s 144-146).
Boglungasagan finns i två huvudversioner, dels i en längre och dels i en kortare, i båda varianterna återfinns berättelsen om Oden, och mycket tyder på att denna berättelse funnits med ifrån början och varit en integrerad del av sagan (se H. Magerøy i Soga om birkebeinar og baglar del I s. 15-26, 35-58, 152-154, 164-165). Sagans berättelse handlar om tiden mellan 1202 – (1210) 1217 (a.a. s. 15), och någon gång under årtiondena därefter har troligen sagan skapats (a.a. s. 206), men det äldsta handskriftsfragmentet som innehåller delar av sagan är från senare delen av 1200-talet (Ibid.). Intressant nog anges i sagan att en ”Philippo jarl” hört berättelsen av smeden, och denne jarl är ingen mindre än Filip Simonsson, jarl från 1204 och baglernas kung från 1207 till1217, då han dog ( Soga om birkebeinar og baglar del I s. 183-185, del II s. 123, 194; L. F. Läffler 1908 s. 95). Denne Filip Simonsson besökte, enligt sagan, Sverige 1209, för att där hämta hem sin hustrus arv efter hennes mamma, dotter till Erik den helige. Erik Knutsson och Filip var alltså släkt med varandra, och vi vet ju att Erik flytt till Norge efter händelserna vid Älgarås 1205. Allt talar för att det funnits relativt täta kontakter mellan de norska stormannafalangerna och de vid Lena segrande svenska herremännen. Oavsett vilken väg, och när, informationen om Lenaslaget tog sig till Norge kom den alltså där att inkorporeras i en mytologiska bildvärld där den fornnordiska guden Oden användes som en metafor för våldsamma strider, kanske detta skedde så tidigt som på 1210- eller 20-talen.
Intressant nog anges i berättelsen om Oden att både Erik Knutsson och Sverker Karlsson personligen deltog i Lenaslaget, något som verkar fullt rimligt, men som det inte återfinns några uppgifter om i de äldre danska och svenska annalerna. I sagan berättas också i en tidigare episod helt kort om Erik Knutssons besök hos kung Inge Bårdsson i Norge ( Soga om birkebeinar og baglar del I s. 35-36), och det är väl inte orimligt att koppla detta besök med Eriks flykt från Sverige i samband med att hans bröder dödats vid Älgarås. Anmärkningsvärt är att ingen antydan ges om att Erik getts något som helst stöd av norrmännen, trots att sagan innehåller en hel del berättelser med anknytning till Sverige. Å andra sidan får man genom Boglungasagans framställning av det dåvarande inbördeskriget i Norge uppfattningen att man där knappast haft någon tid eller kraft att i någon större utsträckning delta även i andra länders inre stridigheter. Hur det än må vara med detta torde inte frånvaron av omnämnande av hjälp utesluta att såväl Erik som Birger Brosas släktingar i Sverige fått hjälp från Norge, särkilt med tanke på de nära släktmässiga och politiska relationer som tidigare odlats.
XI:5. En kall vinter
Bengt R. Jonsson menar att det kan vara så att vintern 1207/1208 varit särskilt sträng och därför bidragit till Sverkers och sunesönernas nederlag (B. R. Jonsson 1989 s. 154-155). I Håkon Håkonssons saga från 1260-talet berättas det om hur den blivande norske kungen Håkon Håkonsson som fyraåring vistades hos Håkon jarl vintern 1207/1208 ( Hákonar saga Hákonarsonar s.7). Denna vinter var så kall och bister att den bland birkebeinarna fick ett eget namn ”Seley-vetur” d.v.s. ”Seløyvintern” ( Hákonar saga Hákonarsonar s.7; Noregs kongesoger 4 s. 29). Namnet på denna vinter har att göra med att en av de stridande grupperna i Norge tvingades vänta ut kyla och snö på Seløyane (Ibid.). På många ställen i sagan omnämns kyla och umbäranden vintertid, men minnet av vintern 1207/1208 satte särskilt tydliga spår i minnet hos flera av de inblandade. Sturla Tordsson återberättar flera anektdoter om den eländiga vintern, bl.a. om hur all dryck frös och att smöret var så hårt att man inte kunde breda det på brödet. Berättelserna ingår i en serie skildringar av kung Håkons barndom som skall visa hur käck och frammåt han var redan som mycket liten. Den positiva tendensen är tydlig och uppgifterna om Håkons sätt att bete sig på måste naturligtvis tas med en rejäl nypa salt, men att det var en bedrövlig vinter verkar ganska klart. Och detta alltså under samma vinter som slaget vid Lena skedde. Man kan tänka sig att om södra Norge drabbades av en mycket kall och sträng vinter 1207/1208, så är det inte omöjligt att även centrala Västergötland samtidigt fick uppleva något liknande. Det är naturligtvis bara en hypotes, men det skulle alltså kunna vara så att vädret missgynnat de danska trupper som den 31:e januari 1208 drabbade samman med Erik Knutssons trupper vid Lena. Under medeltiden valde man ofta att genomföra härtåg vintertid då vägar bar bättre och tillfrusna vattendrag möjliggjorde tyngre transporter. Men om det blev extremt kallt och snöigt måste en utifrån kommande angripare med rytteri ha hamnat i stora svårigheter i centrala Västergötland, särskilt i jämförelse med de inhemska försvararna som rimligtvis haft större möjligheter att skaffa skydd och foder.
Vem vet, kanske var det p.g.a. av den svinkalla vintern 1208, som slaget vid Gestilren två år senare förlades till sommaren.
XII. Sturlungasagan om Gestilren
När Natanael Beckman 1912 i sin Ur vår äldsta bok tecknade en bild av den förmodade lagredaktören Eskil lagman så använde han uppgifter bl.a. från Sturlungasagen och Håkon Håkonarssons saga. I Sturlungasagan berättas det om hur Snorre Sturlasson 1219 besökte Eskil lagman i Västergötland och i samband med detta besök omnämns Gestilren (N. Beckman 1912 s. 21- 22). Sturlungasagan är ett relativt omfångsrikt historiearbete från Island, som här helt kort skall beröras.
På 1200-talet skapade den isländske stormannen och skalden Sturla Tordarsson (d. 1284) ett historieverk som skulle skildra Islands historia mellan c:a 1200 och 1242 (se K. Kålund i Sturlunga saga del I s. I). Troligen har denna saga ursprungligen kallats ”Islendinga saga”, och skildringen utgick från Sturlungasläkten. På 1300-talet omarbetades och utvecklades denna saga på så sätt att ytterligare sagor lades till, så att man fick en beskrivning av tiden från 1100-talets början fram till 1246 (Ibid). Bevarade handskrifter finns från 1300-talets mitt, och från 1600-talet går sagan under beteckningen ”Sturlungasagan” (Ibid.). Den del av ”Sturlungasagan” som vi här intresserar oss för hör troligen till den ursprungliga sagan skriven av Sturla Tordarsson (Ibid). Handskriften som ligger till grund för den nedan återgivna texten går under beteckningen Króksfjarðarbók (AM. 122 a folio), och är från mitten av 1300-talet ( Sturlunga saga del I s. II). Låt oss titta på texten om Snorres besök hos Eskil lagman i Kålunds utgåva 1911 av Sturlunga saga del I s. 331-332;
Enn vm svmarit eptir for hann avstr aa Gavt-land, aa fvnð Askels lavg-mannz ok frv Kristinar, er att hafði adr Hakon galinn. Snorri hafði ort vmb hana qvæði þat, er Andvaka heitir, firir Hakon iarl, at bæn hans, ok tok hon sæmiliga við Snorra, ok veitti honvm margar giafir sæmiligar. Hon gav honum merki þat, er att hafði Eirikir Suie konungr Knvtz son: þat hafði hann, þa er hann felldi Savrki konung a Gestils-reini. Snorri for vm havstit aptr til Skvla iarls ok var þar annan vetr i all-goda ifirlotti.
Hand 2 i Króksfjarðarbók (AM. 122 a folio), från mitten av 1300-talet. För ”Gestils-reini” se dock not 1 s. 332 i Sturlunga saga del I.
Snorre for om sommaren till Västergötland och där besökte han lagman Eskil och hans hustru Kristina, som tidigare varit gift med den norske jarlen Håkon galen ( Sturlunga saga, i dansk oversættelse s. 298). I enlighet med Håkons önskemål hade Snorre gjort ett kväde som han nu levererade till änkan. Kristina tog vänligt emot Snorre och gav honom många hedrande gåvor bl.a. det “stridsmärke” som Erik Knutsson hade haft när han fälde kung Sverker vid Gestilren. Snorre vände om hösten tillbaka till Skule jarl i Norge och vistades där nästa vinter och han blev mycket väl behandlad.
Snorres besök har skett under sommaren 1219 och genom sagan förmedlas en rad uppgifter om slaget vid Gestilren. Där omnämns att Erik Knutsson deltagit i striderna och att han haft ett stridsmärke, som Kristina och Eskil på något sätt kommit över. Omnämnandet av stridsmärket stärker bilden av att händelserna vid Gestilren verkligen varit ett slag. Det allra märkligaste i texten är naturligtvis omnämnandet av att det var Erik Knutsson, som i egen hög person fälde Sverker vid Gestilren.
Hur Kristina och Eskil kommit i besittning av det omnämnda märket vet vi inte, men om Strängnäsbiskopen Uffes brev, behandlat i kapitel XI:3 ovan, återger en sann beskrivning från jarlen Knuts dödsbädd så hade alltså lagman Eskil och hans bröder redan 1208 stött Erik Knutsson och det finns inget orimligt i att tänka sig att Eskil stått bakom Erik även vid Gestilren. För övrigt var ju fru Kristina relativt nära släkt med Erik Knutsson, så det är naturligtvis inte omöjligt att det kungliga standaret den vägen kommit i lagmannafamiljens ägo. Intressant nog angers det också i Sturlungasagan att det var Erik Knutsson som fällde kung Sverker i slaget. Om man skall tolka detta bokstavligt och uppfatta att sagan menar att Erik faktiskt dödade Sverker eller mera bildligt som en angivelse av att Erik besegrade Sverker, är en öppen fråga. Folke Högberg valde 1960 den senare varianten (F. Högberg 1960 s. 90), och behövde därför inte föra något resonemang om vilken beskrivning av Sverkers död som är den rimligaste att tro på, den i den västgötska kungakrönikan eller den i Sturlungasagan. I kungakrönikan utpekas Sverkers måg som den som dödade kungen och i Sturlungasagan är det alltså Erik.
Ett avgörande problem med Sturlungasagans uppgifter om slaget vid Gestilren är i vilken mån vi skall uppfatta berättelsen om Snorres besök som en autentisk uppgift som ursprungligen berättats av Snorre eller om det är en sentida konstruktion. Om Snorre verkligen besökte Eskil 1219 och fick standaret från Gestilren vid detta tillfälle, då har vi en mycket tidig berättelse om slaget. Men om det istället är en fantasiprodukt från mitten av 1300-talet, som utgått från t.ex. de isländska annalernas uppgifter, då säger oss berättelsen bara att man på Island på 1300-talet känt till slaget vid Gestilren 1210. Här måste man dock fråga sig varför man på 1300-talet skulle hitta på en sådan berättelse och placera den mitt inne i Sturla Tordarsons ursprungliga text. Rimligare är faktiskt att tänka sig att Snorre faktiskt besökte Eskil, tog emot standaret, och att berättelsen emanerar från Sturla Tordarssons berömde farbror Snorre.